Rimbloggen

Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go gula och blå

På vita sträck och gröna fält
springer vi hur långt som helst
och alla grässtrån böjer sig
för alla som vill offra sig
En, Två, Explodera!

Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go Gula, Go Go Blåa
Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go Gula och Blå

Vi har gått en lång lång väg (Vi har gått en lång lång väg)
Vi ska gå här länge till (Vi ska gå här länge till)
Vi ska gå så långt det går (Mycket längre än vi får)
Vi ska gå så långt vi kan (vi ska gå till Rotterdam)

En, Två, Explodera!

Det här är låten som aldrig blev, framförd av artisten som aldrig var.
Hans namn är Staffan Hellstrand, hans hår är tämligen långt och hans kärlek till bollar går ej att beskriva, den måste upplevas.

Han hade år 2000 en lång karriär inom den s.k "rockmusiken" bakom sig.
Enligt Svenska Fotbollsförbundet hade han även en tämligen stor publik bakom sig. Denna publik bestod dock av folk som 1993 hade köpt singeln Lilla Fågel Blå. Dessa människor var knappast några trogna fans som köpt Staffan Hellstrand-t-shirts, skapat någon nöjespark vid namn Staffan Hellstrand-land eller startat någon officiell Hellstrand-fanclub. Ej heller hade man tatuerat in "Staffan H" på bröstet.

Det handlade helt enkelt bara om svenskar som impulsköpt en singel vars text berört dem.
Lilla Fågel Blå är en oerhört vacker och finstämd låt. Att Hellstrand kan skriva känslosam poplyrik är heller ingen hemlighet. En av mina favoritpassager är strofen "kärlek och hat är två lejon som aldrig får mat".
En strof som vid första anblicken kan tyckas lite töntig men den rymmer samtidigt något större. En oväntad metafor för att beskriva det eviga motsatsförhållandet mellan kärlek och hat. Ett motsatsförhållande som självklart också kan vara "två sidor av samma mynt". Att bägge kräver bränsle är heller inget nytt...två lejon som ständigt hungrar efter mera...och genom våra handlingar föder vi dem rikligt...ända tills vågskålen rinner över åt endera hållet.
Kärlek och hat är två lejon som aldrig får mat. Vackert. Poetiskt. All heder åt Hellstrand.

Med detta sagt kan man undra hur upphovsmannen tänkte när han på SvFF:s uppdrag skrev den officiella EM-låten till Fotbolls-EM i Holland/Belgien 2000.
Låten uppvisar en mängd fel utifrån den mall som brukar känneteckna goda kampsånger.
För det första är musiken väldigt seg och släpande, den lyfter aldrig och refrängen blir ett antiklimax.
I den mån det ändå handlar om en refräng verkar den inte vara skriven för den stora fotbollspubilken (vilket väl ändå var meningen) utan är snarare en rent akademisk produkt utifrån Hellstrands förmodade chanser att få ett rejält folkligt genombrott kombinerat med en nödvändig cred från musikbranschen.
För det andra saknas den sambarytm som normalt pumpar och bär, lyfter och svingar en riktig fotbollshymn mot smått herkuliska höjder.
Låten Explodera! blir snarare till en pysande Kinapuff.
Eller som Gessle så träffande beskrev låten 2003: "Nu faller den från himlen som en trasig ballong och här kommer alla känslorna på en och samma gång".

För känslor fanns det. Många blev besvikna över detta havererade EM-projekt. Folket fick inte den boost av kamplust och förväntan som SvFF hade hoppats. Och Hellstrand själv blev säkert rejält förbannad när alla sågade hans smått desperata försök att tända publiken.
Just då, när alla trodde att loppet var kört, kom räddningen från ett lite oväntat håll.
Kulturfenomet Marko Lehtosaalo, bland kritiker och konstmecenater känd som Markoolio, kliver fram och räddar Sveriges ära.

Hela nationen föll pladask för hans imposanta hymn Mera Mål! som uppfyllde alla de krav folket hade ställt på en EM-låt; den är snabb, den låter jävligt mycket och man kan med lätthet sjunga texten på fyllan.
Om man jämför den forne Beatlesmedlemmen John Lennons liv med Markoolios kan man säga att låten "Yellow Submarine" var för Lennon vad barnprogrammet Dr Mugg är för Markoolio.
På samma sätt som Lennons låt Imagine är motsvarigheten till Mera Mål!.
Ett testamente, så att säga.
Med låten Mera Mål har Markoolio för alltid skrivit in sig i vårt kollektiva medvetande och kommer att hyllas för detta i flera generationer framåt.

Låten Explodera! med Staffan Hellstrand tog sig dock aldrig vidare från gruppspelet.