Rimbloggen

Varje natt
gör du mig passionerad
Och din röst
är det enda jag hör
Varje akt
gör mig så exalterad
Jag är fängslad av en ton
i fångarnas kör

Sjung för mig
Bohème och Rigoletto
Sjung för mig
Mitt liv är ditt libretto
Ett kärlekscrescendo
som växer från forte till fortissimo

Av din sång
börjar kroppen vibrera
Av din sång
blir jag hänförd och stum
Än en gång
kan jag hallucinera
Att du står som nattens drottning
mitt i mitt rum

Många är de som genom åren skildrat operans glamourösa värld via schlagermusiken men knappast någon har lyckats lika fulländat som Haakon Pedersen och Elisabeth Berg 1989.

Med en markant påstridighet etsar den sig fast i medvetandet, texten till låten Nattens Drottning.
Femma i Melodifestivalen 1989.
Här möter vi åter ett berättarjag som mer eller mindre ofrivilligt hemsöks av ett väsen, en eterisk skönhet med förtrollande och viljekraftig röst, så mycket sprödare än något annat berättaren tidigare hört.

Och då bör man betänka att Haakon ute i kulissen, i väntan på sitt framträdande, tvingats lyssna till både Orup, Lili & Susie och Sofia Källgren.
Men så blir det då dags. In på scen kommer mannen som presenteras som den ”norske värmlänningen” Haakon Pedersen.
Ungefär som när Peter Antoine presenteras som den ”tyske blekingen” eller Kungen som ”den franske sörmlänningen”.
När man ser (och ännu tydligare; när man hör) mannen är det relativt lite som avslöjar att låten skall beröra ämnen som handlar om opera, Wien, La Scala, arior, libretton och gåspennor.
Det som Haakon ensam på scen utstrålar närmar sig mer hårspray, trummaskin, skinnjacka och bakfyllefalsett.

Utseendemässigt ser han väl närmast ut som Nanne Grönwall gör just nu. Som ett glatt penntroll med det där härliga, bländvita leendet ständigt blixtrande mot kameran.
Det är kul att stå på scen. Titta på mig! Och framförallt, lyssna på mig, ty jag kan rimma passionerad med exalterad, tycks Haakon tänka där han croonervankar med sina blanka, svarta skor över scenen, likt den felande länken mellan Dag Finn och Engelbert Humperdink.
Sedan händer något.
En donna vid namn Elisabeth Berg kommer in och ger oss ett antal höga C:n och låten blir i ett slag ett svulstigt verk som omisskännligt lyckas fånga upp essensen av allt det fina som en gång skapats av de stora mästarna Verdi, Puccini och Lasse Holm.
För självklart är det Holm som skapat musiken och Ingela Pling Forsman som möjligen ofrivilligt fått i uppdrag att rimma vibrera med hallucinera.

Holm hade ju redan fyra år tidigare, lekt med opera-arior som ett slagfärdigt inslag i sin annars så dumdristigt blippande musik.
Resultatet när lekmannen i detta sammanhang, Mr Denivit, tafsar på manteln till Guiseppe Verdi (som i sin opera Nubuccu till synes på måfå slängt in en liten dänga kallad Fångarnas kör och på en pappersservett råkat sno ihop en grej kallad Rigoletto, det är alltså en opera och inget danshak i Göteborg) blir obeskrivligt svärmiskt.
På samma sätt kan man säga att kontentan av att låta Lasse abrupt namedroppa Giacomo Puccinis lilla hobbyprojket La Bohéme från 1896, blir så nära en symbios mellan finkultur och fulkultur man kan komma

Inte ens Erasure nådde ända fram då de tolkade ABBA på EP:n Abba-esque, tre år senare.
Trots att denna – i mitt tycke – prominenta symbios mellan schlager och opera i vissa kretsar kanske är omtvistad, råder det ingen tvekan om att det i slutändan faktiskt rör sig om ett ”kärlekscrescendo som växer från forte till fortissimo…”