TUSEN SEKUNDER PÅ VARJE MINUT
Det går tusen sekunder på varje minut
Och jag vet att du finns hos en annan
Och den låga du tände har snart brunnit ut
Men när vi är tillsammans, då lever den igen
Jag sökte dig såsom hav söker upp en strand
Eviga vågor likt hjärtan som slår
Svepte så in i din värld, när du tog min hand
Ljusnande framtid var vår
Nu ett sår
Den ovanstående texten har många, stora kvalitéer som vid en första anblick dessvärre kan vara svåra att hitta men de finns där, på samma sätt som Sovjet alltid fanns till hands när folket i Östeuropa ville tänka fritt.
En av textens bra sidor är exempelvis att den inbegriper så många, spännande bokstäver. De känns fräscha och lite kittlande men räknar men efter känner man igen nästan varenda en av dem.
Texten framförs av en artist vars samlade talang mer än gärna skulle kunna rymmas på en relativt ordinär, fransk balkong.
Han kallar sig kort och gott för Paul, troligen beroende på praktiska omständigheter avseende tilltal; det kan mycket väl vara så att han faktiskt heter Paul. Sannolikheten för detta är relativt stor.
Men inte lika stor som den förtjusande känsla för återhållsamhet och – framförallt – logik som genomsyrar Torgny Söderbergs och Brita Johanssons text.
Inför Melodifestivalen 1980 kände Torgny nämligen att han behövde hjälp med textförfattandet.
Den här musiken var alltför viktig för att slarvas bort genom att para ihop den med en ytlig och intetsägande text.
Här krävdes det poesi, espri, känsla och en gnutta vemod.
Det var därför han tog hjälp av Brita Johansson, schlagervärldens förnuftsenliga svar på James Joyce.
Fru Johansson hade en sällsynt förmåga att levandegöra det mest nära och privata, de allra ljuvligaste känslor av innerlighet och värme.
Hennes dikt karaktäriseras även av en svart sida; en smygande och krypande känsla, ett sugande, ett stillsamt gastkramande väsen; ett närmast Edgar Allen Poe-artat sätt att iscensätta händelser och skeenden.
Smaka på rysliga stycken som ”den låga du tände har snart brunnit ut” eller ”låtsas som inget, när alla då ändå vet”.
Samtidigt besitter hennes lyrik en oavhängig kraft som alstrar en poetisk romantik.
Hennes språk är vackert och rentvättat, stundtals som baddat med sockerkryddad salubrin, det söta som ändock svider och bränner oss; inte sällan nafsar hon dessutom den store Björn Ranelid i hasorna genom att ge oss ömtåliga rader som ”Jag sökte dig såsom hav söker upp en strand” och ”eviga vågor likt hjärtan som slår”…
Det allra mest förtrollande med den här texten är dock dess totala avsaknad av respekt för vedertagna sanningar. Den skälver och frustar mot oss likt en inoljad wrestler med raggarmustasch, den sparkar oss i ansiktet och ställer vår världsbild totalt på huvudet.
Vi som betraktare av texten tror nämligen i vår enfald att det går 60 sekunder på en minut.
Detta har varit en sanning vi valt att acceptera genom århundraden, en sanning som i Söderbergs och Johanssons text helt runkas omkull, om uttrycket tillåts.
Textförfattarna hävdar nämligen att det går tusen sekunder på varje minut.
Ett påstående som åtminstone skulle förklara varför hela texten (och i viss mån också musiken) känns så daterad och föråldrad.
Kommentarer
Trackback
