DET SOM FÅR PÄLSEN ATT STÅ...



Jag går med baggy kläder och kepsen bakåfram.
Yo jag dunkar hiphop så högt jag bara kan.
Jag målar graffitti och skriker FETT FETT.
Jag e' den coolaste katten som stan har sett.

- Hej lilla grabben vi höll på innan du fanns
och det du sysslar med det kallar vi för trams.
- Rock and roll är musiken som gäller,
riktiga guror och trummor som smäller.

Å rocka på, rocka på rocka på, så hårt det går. (Ååeå)
Vi kör med "be bop a lula",
det är det som får pälsen att stå.
Å rocka på, rocka på, rocka på, så hårt det går. (Ååeå)
Vi kör med "be bop a lula",
det är det som får pälsen att stå.

Den både kroppsligt och andligt store filsofen Elvis Presley slog en gång fast följande:
”Det är svårt att vara en spelare och satsa på ett nummer som ändras hela tiden.”

Han framförde ganska många sådana aforismer under sin levnad, Elvis.
Alla minns väl den smått förlamande sentensen: ”åh, älskling låt mig bli din teddybjörn” eller mer genomarbetade och storstilade epos som ”Du vet att du kan hitta mig, sittande hemma helt ensam, om du inte kan komma hit, telefonera mig åtminstone, var inte elak mot ett hjärta som är sant”.

Elvis var kungen av sömnmedel, jordnötssmör och frisyrgelé.
Han var kungen av kitschig lyx och en slags technicolorflimrande filmer där en fullvuxen man helt plötsligt kan få för sig att börja spela musik med hjälp av två delar kokosnöt framför några solbrända sylfider i bastkjol.
Men mest av allt var han ändå Kungen Av Rock.

Lite som Jerry Williams.
Fast i USA.

The King Of Rock.
Elvis skapade inte själva genren men gjorde den stor, verkligt stor.
Jämför gärna med konstformen stand up-comedy och Hagge Geigert där vi hittar klara paralleller.

Med andra ord pratar vi här om en kulturell impact som med råge överskrider Anna Ankas själlösa PR-genomslag i media, trots att de bägge egentligen är ganska lika som personer. Elvis var som bekant också blond och uppvuxen i det lilla samhället Tupelo, i åratal känt just som Memphis eget Bjuv.
Det är med detta i beaktande föga otroligt eller ens osannolikt att denna ikon inom populärkulturen (Elvis, inte Anna) stundtals även inspirerat den finskättade tusenkonstnären Markoolio till stordåd.
Så skedde exempelvis i början av 00-talet då den begeistrade hiphopkonnässören slog sitt kloka huvud ihop med de kloka huvuden som sitter strax under armarna på medlemmarna i det ständigt lika aktuella och omtalade rockabillybandet The Boppers.

När planerna för projektet presenterades var det dock många som uttryckte en viss skepsis och en stillsam aversion.
Man menade att embryot till vad som säkerligen skulle bli en ödesdiger symbios skapats genom Markos nydanande tilltag.
Skulle verkligen den konstfärdiga mixen av streetsmart folkhemshiphop på något sätt alls kunna korrelera med en sedan decennier nedärvd klump av folkölsporlande, doftgranssvajande, raggarbilsgungande svennerock?

Kritikerna kunde emellertid raskt avkylas och lugnas; bomull som tidigare använts till att badda pannorna på de som tvivlat, stoppades i vissa fall dock in i öronen på desamma när låten lanserades.

Resultatet blev däremot i sanningens namn precis lika bra och minst lika rebelliskt överraskande som Daniel Westlings glasögon; en sinister blandning av stil, smak och kylighet; en coolness och ett världsvant genreöverskridande där skinnpaj möter sprayburk och halskedja möter lössnus.

För denna spralliga och frustande kulturgärning förtjänar Marko Lethosalo faktiskt att uppmärksammas.

PS! Det är en myt att Lars Leijonborg en gång i tv trodde att Markoolio och Boppers sjöng "Raka pung, raka pung!" DS!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0