SÖTA ANNELIE FRÅN HUDDINGE
och käka korv och mos och heja på vårt lag
vi ställde oss i kön som långsamt ringlade fram
då hörde jag att någon viskade mitt namn
Då vände jag mig om och tänk vad fick jag se?
Jo, söta lilla Annelie från Huddinge
med jeans och Bowieboots från Gul & Blå
det här var andra bullar än när vi var små
Då sa jag: -Annelie! Vill du gå med mig ikväll?
Det blir en puss i pausen sen om du är snäll
sen bjuder jag på glass och kanske på ett bloss
det hänger lite på vem som gör mål, förstås...
Det tyckte hon lät bra men rörde inte en min
och ur sin väska tog hon fram en flaska vin
sen sa hon att hon fått den av sin mor
jag tappade korv och mos på mina nya skor
Det är med smärta och en förkrossande känsla av massiv förlust jag nödgas meddela att jag tvingas bryta texten här, just som det skulle till att bli som allra mest spännande.
När vi kommer in i handlingen har alltså den söta Annelie från Huddinge halat fram en hel flaska vin ur sin handväska, något som på ett oförmodat sätt helt satt vårt hockeyintresserade textjag ur spel.
Faktum är att han blir så okuvligt perplex att han tappar inte bara korven utan hela det förbaskade pulvermoset på sina nya skor. Eftersom vi vet hur klädintresserad den skarpsinnige tjejtjusaren är (han noterade inte enbart den unga Annelies jeans som varande inköpta på den klassiska sjuttiotalsbutiken Gul & Blå utan också det faktum att hon begett sig till rinken iförd ett par stövlar starkt påminnande om den fotbeklädnad en viss David Bowie hade för vana att bära vid denna tid) förstår vi självklart vilken nesa och känsla av pinsamhet detta är för honom. Lite som att idag titta på någon livesändning där HKH Prins Carl Philip anmodats att hålla ett tal inför publik.
Vi kan antingen spekulera om vad som händer, eller klicka på länken till Zickos video till låten Annelie där det förmodligen dyker upp någon slags konklusion (räkna dock inte med det, satsa inte pengar på det, om du fattar vad jag menar)
Slutligen känns det både krispigt, blomstrande och kraftfullt att vi nu äntligen funnit en romantisk melodi vars text kretsar kring ishockey. Låtar av just detta slag har tidigare varit svåra att finna då den svenska hockeyromantiken varit sorgligt eftersatt inom populärkulturen. Just beskrivningar av förälskelse saknas, det köttsliga begäret finner vi dock ofta; exempelvis i en hockeylåt som ångar av passion och lidelse, där det eggande uppvaktandet mellan två kärlekskontrahenter beskrivs obehövligt ingående och det är i Nick Borgens Den glider in från 1995.
STAKE NATTEN LÅNG
Vi går hem till Max
här är låten med stuns i
kom, nu är det dags
att gå hem till Max
Ja, vi går hem till Max
Och ös till tusen det har vi!
Så med lite flax, går vi hem till Max.
Där är hålligång. Stake natten lång.
Bara rasa in. Månen den är din.
Max han kommer strax.
Livad som en lax.
Han kör kör med schyssta grepp och säger genast: Hepp!
Jag håller tio spänn, på att han blir din vän.
Det finns en del låtar man helt enkelt inte kan sitta still till. Det räcker att man hör de allra första tonerna så börjar det på ett nästan erotiskt sätt att rycka i benen, pulsen stiger i en rekordartad hastighet och man släpper alla hämningar i sin omedelbara föresats att fortast möjligt ta sig ut på dansgolvet, kosta vad det kosta vill.
Låten Vi går hem till Max hör dessvärre inte till denna kategori. Något man ej heller behöver sörja.
Att skyndsamt försaka upplevelsen av denna pampiga textpastej för en stunds vårdslöst svettande och flängande på ett kyffigt dansgolv är närmast att betrakta som slöseri med både liv och intellekt. Istället bör detta hoppingivande stycke avnjutas i total harmoni med kroppen i ett lugnt och utvilat tillstånd av frid och välbehag. Som små eggande droppar av nån fjärran eterisk olja, sipprar utmärkta rim som "Max han kommer strax, livad som en lax" in genom hörselmembranet.
Låten har odödliggjorts av bl.a Max Fenders och Cool Candys.
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Cool Candys Göta Kanal
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Max Fenders Vindens melodi
Vi går hem till Max
här är låten med stuns i
kom, nu är det dags
att gå hem till Max
Ja, vi går hem till Max
Och ös till tusen det har vi!
Så med lite flax, går vi hem till Max
Där är hålligång
Stake natten lång.
Bara rasa in
Månen den är din
Max han kommer strax
livad som en lax
Han kör med schyssta grepp och säger genast: Häpp!
Jag håller tio spänn, på att han blir din vän
Det finns en del låtar man helt enkelt inte kan sitta still till. Det räcker att man hör de allra första tonerna så börjar det på ett nästan erotiskt sätt att rycka i benen, pulsen stiger i en rekordartad hastighet och man släpper alla hämningar i sin omedelbara föresats att fortast möjligt ta sig ut på dansgolvet, kosta vad det kosta vill.
Låten Vi går hem till Max hör dessvärre inte till denna kategori. Något man ej heller behöver sörja.
Att skyndsamt försaka upplevelsen av denna pampiga textpastej för en stunds vårdslöst svettande och flängande på ett kyffigt dansgolv är närmast att betrakta som slöseri med både liv och intellekt. Istället bör detta hoppingivande stycke avnjutas i total harmoni med kroppen i ett lugnt och utvilat tillstånd av frid och välbehag. Som små eggande droppar av nån fjärran eterisk olja, sipprar utmärkta rim som "Max han kommer strax, livad som en lax" in genom hörselmembranet.
Låten har odödliggjorts av bl.a Max Fenders och Cool Candys och rent musikaliskt påminner den inte så lite om ABBAs Ring, Ring i vissa partier...
JAG TROR JAG ÄR TÄND PÅ DIG
Det har hänt något konstigt med mig
Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar dock snabbt och effektivt.
Du, jag tror jag är tänd på dig
och med dig känns allt okej
du, jag tror jag är tänd på dig
Det var väl tur ändå
att jag gick så rakt på sak
och inte fick på nöten
och att vi gick hem vi två
att vi gick hem till mig
och att vi hade det så skönt sen
när vi vaknade då var det redan dag
och vi låg där och drömde du och jag
när du vände dig till mig och sa
hej, jag vill stanna för alltid här hos dig!
Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar dock snabbt och effektivt.
Så har reklamtelevisionen lite skenfagert lärt oss att handskas med en plötsligt uppblossande och monstruös smärta i kroppens översta region.
De delar av kroppen som det svenska lyxdansbandet Baracudaz sjöng om på sjuttiotalet sitter eventuellt lite mer på mitten av mans- och kvinnokroppen och kan utan större mankemang också förenas nattetid efter att man först upplevt en helafton på stimmig lokal präglad av låtar likt den vars text här ovan citeras.
Dansen är ju som alla vet ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär och Baracudaz tvekar inte att i ytterst slemmiga detaljer redogöra för hur det harmlösa kurtiserandet så småningom övergår i vild extas.
Genom en oändlig radda av flerordsrim (mig, dig, okej) möjligen inspirerade av Cool Candys lika effektfulla glansnummer Flicka i kort-kort-kort som gav oss underbara rimkedjor likt "sagogryn, ögonbryn, skyn" och "natt, fnatt, att, tafatt" kan man som Rimbloggsanalytiker inte göra så värst mycket annat än att luta sig tillbaka och likt en tillfredsställd Carl-Jan Grankvist smacka med läpparna åt en dylik fulländning i rimmandets sköna konst.
STORA FETA MARGARETA
i samma slipfabrik
och varenda arbetsdag
är den andra lik
Jag skulle nog fått spader
och sagt upp mig må ni tro
men så länge du finns här så får jag aldrig ro
Åh, stora, feta Margareta tänk vad du är grann och fin
där du står och slipar prylar på en gammal slipmaskin
men en dag skall jag nog fria och då skall du bli min fru
Stora, feta Margareta...men det dröjer nog ännu
Montonin är en alltmer förekommande samhällsfara, ett överväldigande orosmoln som vuxit med gigantisk hastighet och till kolossala proportioner de senaste hundra åren.
Sedan industrialismens intåg på arbetsmarknaden vid slutet av 1800-talet har människan mer och mer blivit till verktyg för uträttande av diverse tjänster eller helt enkelt blivit små marionetter satta att tillverka mer eller mindre nyttiga produkter helt utan någon espri, känsla, livsglädje eller ens intresse.
Effektivitet, lönsamhet och rationalitet har varit honnörsorden i det moderna produktionssamhället, något som Charlie Chaplin skildrade väldigt frappant i sin sjuttiofemte film, den bedårande Moderna Tider som kom 1936. Även Nationalteatern skildrade denna fabriksmonotona utsatthet och kryddade även sin anrättning med ett väldigt tidstypiskt agiterande när de 1974 släppte sin låt Hanna från Arlöv som jag tidigare skrivit om här på bloggen.
I föreliggande Rimloggsbloggsanalys, som jag hellre tar thanatolsulfat än undviker att delge dig, möter vi Roland Järverups gamla favoritorkester; de schangdobla herrarna i Tonix som förälskat sig i en voluminös kvinna vid en slipmaskin. I sann manschauvinistisk dansbandstradition kommer hon knappast själv till tal i texten, däremot upplyses vi med en övertygelse så stark att den (för att låna Thorbjörn Fälldins ord) är "gränsande till visshet" om huruvida hon av omgivningen uppfattas som kraftig, välväxt, korpulent, rundlagd...ja, helt enkelt fet..
Detta verkar nämligen vara en helt accepterad benämning på hennes kroppsliga tillstånd; man får lätt intrycket att hon internt på sliperifabriken till vardags enbart kallas "stora, feta Margareta" utan någon direkt laddning i själva uttrycket. En vidunderlig kvinna med extrem rondör.
Själva motsvarigheten till Little Richards Long tall Sally...
Visst kan vi se henne där...framme vid slipmaskinen står hon likt Roseanne Barrs karaktär i filmatiseringen av Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar. Hon pysslar med sin slip. Kanske biter hon sig lite i läppen och ler med en charmig tandglugg. Svetten lackar i hennes plufsiga panna.
Sångaren i Tonix har länge tassat kring henne, likt en kattunge omkring het gröt...nu har han dock bestämt sig och eftersom detta var 70-tal och svenskt dansband var det fritt fram att kurtisera, uppvakta och mer eller mindre slå in föremålet för sin heta trängtan i ett färgglatt paket redo för leverens till brudsängen redan i refrängen.
Mycket riktigt tänker sångaren fria till henne och när väl den obehagliga formaliteten är avklarad "skall du bli min fru" som Tonix sjunger.
Exakt vad Margareta själv tycker och tänker om saken verkar inte vara så viktigt.
Huvudsaken är att hon är fet och har ett namn som rimmar med just denna belägenhet.
HANS EDLERS ELEKTRONISKA AB
vi blir rädda till mans
någon sväljer, någon hoppar till
en annan kanske bara står still
för att lyssna och se
vad som kommer att ske
kvinnan bredvid mig blir
hysterisk
får för sig att ett barn blivit mördat
liten man börjar gråta
han tycker sig se och höra
en projektil komma flygande
för att störta och sedan förgöra
Det här är utan tvekan det hittills mest kusliga inslaget i Rimbloggen. Vi pratar nu något så exeptionellt som smal konstmusik kombinerad med blodigt isande skräckromantik, inspirerad av sådana storheter på området som Edgar Allen Poe, Alice Cooper och Rune Andréasson.
Det är en skrämmande dystopi som möter oss. Känslan av vanmakt, rädsla och osäkerhet tvinnar sig våldsamt in genom hörselmembranet som snabbfotade, pestsmittade råttor i en nattlig kloak.
Jag har alltid kallat Hans Edler för dansbandsmusikens svar på Phil Spector; en driven demonproducent med fingertoppskänsla och en rolig frisyr.
När jag nu tar del av Vi hör ett skrik, plockad från Edlers epokgörande konceptalbum Elektron Kukeso (observera, inte Kuk-keso...) från 1971 framstår han mer som en oförmedlad epigon till den tyske elektropionjären Karl Bartos.
Istället för Kraftwerk lyckas Edler dock enkom orsaka huvudvärk, i alla fall för mig.
FANTASTISKA JUL
fantastiska jul
Tomtens släde har fyra små hjul
Jul, jul
fantastiska jul
Fyra så alldeles runda små hjul
Med lykta och levande ljus
besöker Tomten vart hus
med en uppvärmd grogg i sin hand
skålar Tomten som en riktig man
Jag har alltid levt i den aningslösa villfarelsen att tomten varit stolt innehavare av en släde med långa medar. Några hjul på släden har jag konstigt nog aldrig hört talas om. Efter att jag nu tagit del av Jimmy Nordins efterföljansvärda julvisa Fantastiska jul är jag emellertid beredd att böja mig inför expertisen.
Det finns en berömd kulstötare som heter Jimmy Nordin men förmodligen är det inte honom vi har att göra med här.
De enda kulor vår Jimmy Nordin tycks stöta (och blöta) är väl sådana som blänker och glittrar i grenen.
Med detta avrundas Rimbloggen 2011 med ett riktigt stort GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
Skulle pysslandet, spelandet, ätandet och drickandet råka kväva dig av tristess under helgerna kan du alltid kika in här för att få dig lite stämningsfulla rim.
Just nu rekommenderar jag:
Slutligen, från oss alla (dvs jag själv) till er alla..se nu till att lyssna riktigt mycket på Lars Vegas Trio.
Knappast någon annan svensk ensemble har lyckats skildra julhelgens mystik på ett lika träffande sätt:
RAGGE MED RÖDA RÖVEN
han har vita träskor på
Ronny, den lille fule,
honom vill man alltid slå
Raggarnatt, pöklösa natt
allt är fint, jävla skit
fårrden lyser på
tjorren står tom
fan vad det vattnas i min jävla gom
hungrig och alone
i fårrden mörk och kall
ja, en swedish ragger får
brudarna på fall
Det finns en utomordentlig scen i Jonas Cornells klassiska tv-dramatisering av PC Jersilds skarpsinniga roman Babels hus från 1981 där Ernst Günther i rollen som Wille Kindlund, ansvarig för disken på det stora sjukhuset i Enskede, läxar upp Gösta Engströms karaktär Bill för att han är tatuerad på överarmen.
-Du måste ta bort det där, säger Günther, det är en klassmarkör. Du kommer aldrig att kunna söka några jobb med den där på armen. Antingen tror dom att du varit sjöman, eller så tror dom att du suttit på kåken.
Man kan, så här trettio år efteråt, självklart ha synpunkter på Kindlunds resonemang om tatueringar som varande en skarpt negativ faktor i anställningssituationer men en viss konsensus kan det nog finnas omkring folkflertalets syn på denna konstform och de signaler som den skickar ut i mer officiösa situationer.
När Peter Settman i rollen som uppsnofsad och celeber grundare av produktionsbolaget Baluba mötte ett stort antal tv-chefer för att mer eller mindre stridslystet pracka på dem sina debila tv-idéer var han måhända inte tatuerad.
I alla fall inte så att det syntes.
Likväl borde han vara brännmärkt för all framtid i närbesläktade sammanhang då han i början av 90-talet utan att darra på manschetten kunde släppa ifrån sig alster som ovanstående; Tomten är full, framförd tillsammans med sin ständige följeslagare Fredde Granberg under pseudonymen Ronny & Ragge.
Denna nervigt explorativa text tar oss med in i själva essensen av raggarlivet, ja nästan ända in under den pissdoftande skinnklädseln. Det är en ytterst penibel resa de båda kumpanerna tar oss med på.
Lyriken präglas av sedan länge inarbetade och förrädiskt rogivande termer som "pöka", "fårrden" och "jävla skit"; tre goda exempel på den fatabur varigenom raggarparet så traggligt skapat sina texter.
Visst känner lyssnaren igen sig i detta men känslan det frambringar är allt annat än huld. Snarare infinner sig en rekordartad trötthet.
Ännu mera präglar denna trötthet undertecknad när jag nu sitter här några dagar innan jul och skall försöka destruera så mycket som möjligt av den minimala verkshöjd som låtens upphovsmän eventuellt ansåg sig ha ådagalagt.
Ifråga om snille och smak är självklart denna text den absoluta bottennoteringen här på Rimbloggen.
Istället för en rättvis analys av stycket blir man därför frestad att enkom slita sitt hår, kasta sig bakåt, himla med ögonen och citera Radiosportens Lasse Grankvist som en gång gav oss de bevingade orden:
"Jag är fullständigt färdig, jag tror jag ger upp, jag slutar med det här, det går inte att hålla på, det går inte att hålla på..."
SMÅ KAFFEBRUNA FNASK
vid hotell och minsta skjul
är vi goda och glada idag
Vi har ej ett barr av gran
ingen snö på dopparedan
men dom käcka
har badat ett slag
svenska glosor surrar hemkärt här
och pappersrosor sprider atmosfär
kring vår skinka, ost och sill
och den lilla nubben till
och sen whisky så mycket vi vill
Här finns allt från kaffekask
till små kaffebruna fnask
för att göra vår tillvaro skön
Långt innan fetmagade svenska män med mindervärdeskomplex och alltför många upplevda år i bagaget sökte sig till Asien för att ragga lammkött, fanns dylika tidsfördriv att ägna sig åt i det inte fullt lika exotiska Las Palmas.
Åtminstone om vi får tro den gamle schlagerestradören Harry Brandelius (1910-1994).
Vid en första anblick ter sig stycket Jul i Las Palmas fruktansvärt före sin tid.
Texten präglas av en raljant och listig ironi där ett dussinsemestrande medelst smaklös charter till Kanarieöarna vid juletid, braskande avfärdas som något riktigt billigt och lumpet. Man tycker sig nästan kunna sträcka ut sin hand och greppa tag i den sarkasm som Harry levererar i passagen om de prosaiska pappersrosor som utlovar "atmosfär".
Musikaliskt är verket en fullständigt obarmhärtig rip off på Yngve Stoors klassiska jullåt Sjömansjul på Hawaii. Lyriskt sett kan det alltså röra sig om landets första, helt ironiska låttext.
Eller kanske inte.
Den våldsamt förbluffande peripetin som uppstår när Harry låter oss höra om öns utbud av prostituerade gör nämligen att vi genast misstänker att textförfattaren haft ett medvetet, initalt syfte att få med ursprungsbefolkningens sociala umbärande enkom i syfte att underhålla.
Det är kittlande att leka med rimmen "kaffekask-kaffebruna fnask".
Vad kom först? undrar man. Var det kaffekasken som skulle få ett passande (med dagens ögon ytterst opassande) rim eller var det så att man redan från början ville få in det här med fnasken och deras annorlunda hudfärg? Sorgligt nog tror jag att det rör sig om det senare.
Begreppet kaffebruna fnask kan ju knappast klassas som nån form av malapropism från textförfattarens sida. Indicier för denna teori är bl.a textens fortsättning som ensidigt handlar om utnyttjande, otrohet och gubbsjuka. Eller, som Harry Brandelius så målande beskriver det: "romantiken blommar opp i var medelålders kropp".
EN HIMLAKROPP SOM ETT TOMTEBLOSS
snö som faller i slädens spår
den långa färden leder till ditt hus
varje lysande himlakropp
visar vägen som tomtebloss
det gnistrar till i snön från månens ljus
det kyler från en nordlig vind
han ler mot dig, med rosig kind
det finns kärlek, det finns ljus
det är jul i varje hus
barnen leker vid en sjö
bygger gubbar utav snö
jag vill leva i den tid
som ger både ro och frid
åh, det är......
när julen är här....
Andreas Wistrand föddes 1978 och växte upp i det öländska samhället Glömminge.
Med sådana förutsättningar är det kanske lätt att minnas.
Minnas barndomens hisnande underbara jular, här förevigade i verket När julen är här. Denna skimrande tid då varje prunkande himlakropp visar vägen som ett tomtebloss.
Bokstäverna p och s ligger ju av tradition nära varandra, inte minst i alfabetet, men kanske också i Bibelns berömda Psaltaren, ett stycke litteratur jag tror att den kristne popsångaren Andreas är väl bekant med.
Det är också något särskilt med texter till jullåtar; små igenkännande ord som alltid bör finnas med för att julstämningen skall kännas fulländad. Bland dessa finns rimmen hus-ljus, sjö-snö och hår-spår..tja, det där sista är det kanske mest Wistrand som sjunger om.
Liknande tendenser ser vi i den uppsjö av påskmusik som alltid, helt ofelbart, har med rimmen tupp-mupp, höna-föna och det klassiska lägg ägg i Jesu skägg...
Eventuellt återkommer Andreas lagom till påsk med en liten uppföljare, vi väntar med spänning.
INNAN RISGRYNSGRÖTEN HINNER KALLNA
Mörk och tyst är vinternatten
Da-dudu-dej
Månen lyser upp vår färd
hemåt rider Hej, Gamle Svarten
snart är vi hemma vid vår härd
Da-dudu-dej
Juleklapparna i säcken
Da-dudu-dej
skall jag lägga under gran
Willy och Andy, Vilde Bill O Bräcken (???)
dansar som andra snälla barn
Hoppla, Svarten den här takten räcker inte till
se här ligger julegranar fallna
öka jakten, öka takten om du kan och vill
innan risgrynsgröten hinner kallna.
Det är väl tämligen uppenbart att denna slagfärdiga julhymn presenterades för Cacka Israelsson efter att han redan breakat med sin monsterhit Gamle Svarten. Det gäller ju som alltid i musikbranschen att stå på tå med ett skabröst fuktat pekfinger i luften och smida medan järnet är varmt. Eventuellt är denna Jul i Vilda Västern plockad från samma skiva, min research går lite på sparlåga så här i december.
Det känns dock oväntat, nästan otroligt men inte desto mindre hedrande att detta är Rimbloggens första analys av en Cacka Israelsson-låt. Man kan verkligen fråga sig varför det tagit en sådan tid.
Mannen har ju genom mer än ett halvt sekel roat oss med låtar som Gamle Svarten, Gammal kärlek rostar aldrig, Min blåaste blues och den intresseväckande Innan vi gick i jeans så fanns New Orleans (en sen produktion, utgiven 1989 enligt Wikipedia).
Ovanstående låt, som säkerligen var både räntabel och stämningsfull när den släpptes, låter oss stifta bekantskap med "tomten här i Kansas". En man som hetsar sin stackars kuse till bristningsgränsen för att inte komma för sent till den så långe emotsedda julfesten på ranchen.
Den svenska fascinationen för Amerika och framförallt det här med cowboys & indianer nådde ju sin beklagliga peak under 50- och 60-talet, något som Lasse Dahlquist hade banat vägen för genom att redan 1941 skapa den odödliga Hallå, du gamle indian.
Little Gerhard plockade sen upp stafettpinnen, eller möjligtvis tomahawken, med Den siste mohikanen.
Kombinationen exotism och julfirande har heller aldrig varit främmande för svenska artister; exempelvis ville Harry Brandelius fira Jul på Las Palmas medan Yngve Stoor ägnade sig åt Sjömansjul på Hawaii.
Slutligen: att Karl-Erik Israelsson innan sångkarriären var en framgångsrik idrottsman, bl.a var han svensk mästare på 110 meter häck, förklarar kanske delvis varför hans smeknamn Cacka är synonymt med verbet "att bajsa".
VILL DU ÅKA I MIN RAGGARBIL?
tiotusen mil
har min kärra skramlat
med ett äkta dollarsmil
Du kan vara övertygad om
det är grejer
Älskling, älskling...kom
Vill du åka i min raggarbil?
Vill du åka i min tuffa kärra?
Kom och ta mitt bud, lilla söta frun
under motorhuven lägger varje skruv
bara 80 knutar är min stil
Min signal, ingen dålig ton
jag har tänkt på vår
flotta folkpension
Lilla flamma, här skall du få se
på en kille som är tuff att köra
Vi drar ut från stan så att vi nu kan
känna på den stil som kan sluka mil
vill du åka i min raggarbil?
Lagom till att 2011 års nobelpristagare i litteratur; Tomas Tranströmer, rullar in i blå hallen, ger Rimbloggen plats åt en annan stor poet; nämligen den sofistikerade person som 1959 skrev ner texten till rockartisten Swerres låt Raggarbilen. Det finns graverande indicier som gör gällande att det mycket väl skulle kunna förhålla sig som så att det är Swerre själv som knåpat ihop både text och musik.
Vem var då denne Swerre?
Eftersom försvinnande få hemsidor uppnosade av Google kretsar kring den svenska garagepopen av 1959 års modell, har mina efterforskningar denna gång sorgligt nog gått in en hidös återvändsgränd.
Såvida man inte är reumatiker och i stort behov av information om just reumatism är det hart när omöjligt att få reda på så mycket mer om denne man mer än att han troligtvis hette Swerre Jensen, att han släppte denna detaljerade hitlåt om raggarbilar 1959 och att hans armhålor luktar dansk ost.
Nä, förresten, det där sista är en uppgift från nätforumet Flashback (landets digitala mötesplats för fascism och prematur ejakulation) så den får vi kanske - i likhet med lejonparten av dagens tv-kockar - ta med en nypa flingsalt.
Nu är det förvisso en pregnant och ganska träffande text han fått ihop. Vi möter i låten en steroidtryfferad lebeman som medelst lock, pock och en försäkran om en maxhastighet omkring högst 80 kilometer i timmen, gör vad han kan för att locka en stackars flamma i fördärvet; kasta sin husmoderliga image av hemvävd blygsel över ända, för att hänge sig åt det olycksbådande raggarlivets alla kväljande lustar.
Huruvida berättarjaget lyckas i sin tarvliga föresats, framkommer i låtens eggande epilog där det kvinnliga föremålet för Swerres upprepade vädjanden - för att låna Lasse Berghagens bildspråk - faller som en fura. Swerre lyckades också inspirera en efterkommande epigon i genren, kanske den störste uttolkaren av hela kulturen, nämligen Errol Norstedt (ej att förväxla med det lexikonutgivande bokförlaget).
Lite som när Elvis Presley påverkade en ung John Lennon att greppa gitarrhalsen.
LIVET HAR SLAGIT MIG HÅRT
även på krogar och bordeller
men något svar på mitt behov av ömhet
och förståelse har ingen kunnat ge
mer än min första kärlek
Yvonne var hennes namn
och hon var från min hembygd härlig
livet har slagit mig hårt men hennes bild
har bevarats inom mig
Han blev bara 50 år, Åke Uppman, men hann under denna relativt korta levnad med en hel del. Bland annat träffade han kvinnor. Inte bara på krogar utan också på bordeller. Denne lite småfete fäsör gav i slutet av 60-talet ut ett narraktigt alster förklätt till vämjelig EP-skiva på eget förlag, där han bl.a sjöng in denna nutida countryklassiker i den svenska populärkulturens mest umbärliga kader av musikaliska verk.
Den stora singelhiten Jag är en man har helt klart ambitionen att vara en svensk motsvarighet till bl.a Buck Owens låtar där det självfallet tillhör kutymen att väva in lite horor och dammiga landsvägar, avskjutna råbockar och krogslagsmål.
Som så många andra av den svenska countryns dilettanter misslyckas Åke Uppman i sin föresats då alltihop faller på den ack så viktiga trovärdigheten. Det är inte det att jag misstror honom när han påstår sig frekventera glädjehus i sin begärliga jakt efter kärlek, så kan det mycket väl ha gått till. Det är snarare namnet Yvonne som känns fejk och nästan skriker av himmelsvid lögnaktighet.
Att han - som framgår av textens fortskridande - skulle vara kapabel att döda en annan man, känns däremot mycket övertygande.
Uppman beskriver det genom att pratsjunga: "Efter ruset jag vaknade upp med honom i min famn. Han var dödligt sårad av min kniv."
Och genast räddar han hela texten, plötsligt känns allting väldigt verkligt.
En påtaglig känsla av självupplevd autencitet infinner sig.
CHAMPAGNEN VAR KALL, NÄSTAN FRYST
vinden sliter mitt hår
Jag känner doften av fuktig jord
och jag kör så fort det går
Längre fram kan jag skönja
fast min blick är för trött
I neon kommer närmre mig
ett sken, ilsket rött
Jag måste stanna för natten
och kliver in i entrén
möts av en kvinna som hälsar mig välkommen
fast jag är sen
Hennes blick är förtrollad
av hennes ord blir jag stum
Av portiern får jag sen en nyckel
och hon visar mig till ett rum
Välkommen till Hotell California
Ni kommer trivas här
i vår atmosfär
Det finns alltid plats på Hotell California
Både natt och dag finns vi till behag
Hennes stil verkar lyxig, hon kör Mercedes Benz
Ständigt omgiven utav män som hon gärna tilltalar "friends"
Deras blickar är tomma, deras danser ett spel
Men jag försökte slappna av men märkte jag kommit fel
Så jag kalla på kyparn, jag vill ha ett glas vin
Och han bugade artigt men hans ansikte antog en min
som jag inte fick grepp om, är allt som det ska?
Och jag hörde röster utanför rummet när de sa:
Välkommen till Hotell California
Ni kommer trivas här
i vår atmosfär
Alltid till er tjänst på Hotell California
Både natt och dag finns vi till behag
Det fanns speglar i taket, där var möbler i plyschoch min säng var bäddad med dun och champagnen var kall
nästan fryst...
I skarven mellan 80- och 90-tal vill jag minnas att George Michael satt i MTV och analyserade texten till sin egen hitlåt Praying For Time. Han dissekerade den in i minsta detalj och efterhand tog han upp verserna ömt och försiktigt, som vore de små bitar av krossad marmor. Extra stolt, mallig och självförhärligande var han då han reciterade raderna "charity is a coat you wear, twice a year". Exakt vad han menade med detta kunde han kanske inte riktigt förklara, men troligen syftade han på julen och något annat tillfälle på året då givmildheten firar egenartade triumfer.
Så mycket lättare blir det dock för mig, då jag återigen via Rimbloggen står i begrepp att med hjälp av diverse pleonasmer klarlägga vad dansbandet Dannys egentligen menade, då de 1977 efter vad jag förstår en längre tids id och ävlan, släppte den svenska versionen av Eagles monsterhit Hotel California.
Originallåten är enligt mitt ringa förmenande, en av världens bästa låtar. Den trollbinder oss kanske inte rent musikaliskt utan snarare genom den känsla av förunderlig mysticism som genomsyrar verket.
Det känns hoppingivande att Dannys så påtagligt lyckas överföra åtminstone 25 procent av samma känsla i sin tolkning.
Översättningen är relativt rak och de få gånger som det otympliga svenska språket sätter sina enerverande käppar i hjulet, lyckas textförfattaren ändå gripa tag i samma förnimmelser som Don Henley och gänget en gång kryddade sin anrättning med. Som exempel kan nämnas raderna om kvinnans vänner, som kallas friends eller det möblemang i plysch som pryder hotellet. För att inte nämna den skitkalla champagnen.
Originallåten inbjuder förstås till tolkningar, de flesta sluter sig till teorin att det skulle handla antingen om a) djävulsdyrkan eller b) drogmissbruk. Det finns och en tredje teori, nämligen att det skulle handla om både djävulsdyrkan och drogmissbruk. Tesen om att det skulle ha nånting med baseball att göra, avfärdas dock av de flesta seriösa bedömare.
Eagles sjunger inledningsvis om en "varm doft av colitas" vilket påstås vara spanska för cannabisplantans knoppar. Dannys som ju kommer från Helsingborg vågar inte ens drömma om ett sådant förhållande, varvid de skyndsamt i sin text sjunger om "doften av fuktig jord". Dansbandsmusiken är ju av tradition både jordnära och lite kladdig.
Av alla de coverversioner jag hört av Eagles låt, och tro mig; de är åtskilliga - alltifrån berusade pubtrubadurer till revynumret Välkommen till Eringsboda värdshus - är detta den klart starkaste och mest omtumlande.
MÅRTEN GÅS
det blev tidigt hans namn
Mårten Persson var född i Simrishamn
Hade svårt stava rätt, hade svårt räkna bråk
inte många förstod hans skånska språk
ändå hade han det som skall till för en succé
han var tålig och slug, hade energi för fler
Andra barn rulla klot, Mårten Gås samla skrot
andra bada men Mårten han drog not
Mårten Gås, Mårten Gås var väl inget geni
men han hade som sagt sin energi
Körde mjölk, sålde glass och bar ut telegram
hade eget den dag han läste fram
Gjorde pengar på allt, sålde korv när det var kallt
Köpte strandtomt och byggde en damm och gjorde salt
överallt var han me och vid fyllda tjugotre
var han redan miljonär in spe
Benny Andersson utvecklade tidigt ett intresse för att greppa tjuren vid hornen och övermodigt gå in i sina mest otillgängligt undanstoppade, själsliga rum, för att i dessa eviscerera den förtröstansfulla folkmusik man får supponera att han lyssnat på som barn. Och inte utan framgång. Tillsammans med Orsa spelmän har han rönt både en stor kommersiell framgång men också ett tillbörligt erkännande från den annars så obehövligt njugga kulturpressen. Dessa framgångar har sedan bara accelererat med senare projekt som exempelvis Benny Anderssons Orkester.
Det är lite tråkigt att inte Bennys axiomatiske låtskrivarpartner; Björn Ulvaeus, på ett liknande sätt, har trängt in i sina ungdomliga influenser. Jag tror att Ulvaeus skulle ha allt att vinna om han så här på äldre dar tog fram den låtskatt (hela 40 melodier på Svensktoppen) som Hootenanny Singers sitter och liksom försynt ruvar på.
Om så sker får han verkligen inte negligera den här underbara gamla pärlan. Den heter Mårten Gås och framförs på ett soignerat sätt av bandets tondöve chaufför Hans "Berka" Bergkvist.
Den likaledes mondäna texten är självklart författad av allas vår Stikkan Andersson.
Och - låt oss slå fast detta med bestämdhet - det rör sig om en helt lysande text, fullständigt belamrad med allt vad man kan efterfråga gällande nödrim, klatschighet och berättarglädje.
Vi möter den unge entreprenören Mårten Persson från Simrishamn. En av alla dessa flitiga bävrar som (åtminstone enligt Maud Olofsson) vårt land ej kan få för många av. Frågan är väl om inte texten egentligen handlar om Stikkan Andersson själv; detta Hovas vittne som började med två tomma fickor och en mustasch och slutade med investmentbolag, privatjetflyg och en mustasch.
VISA KÄNSLOR OCH FÖRSTÅÅÅÅÅ
Jag har nästan lärt mig rollen
visa känslor och förstååååååå
och jag kan nästan le naturliiiiiiiiigt
med min ursäkt att få gååå
och jag hittar själv till dörren
den slår igen, jag andas uuuuuuuuuut
glad att ingen ber mig stannaaaaaaaa
och hoppas på att spelet snart tar sluuuuut
- - -
Dagen efter kvällen innan
har alltid samma eftersmaaaaaaaaak
när man står i morgonregnet
och längtar efter att få komma under tak
Upphovsmannen - den i landet så berömde och omskrivne Kjell Hansson - framförde själv sitt samhällsfientliga bidrag till 1979 års Melodifestival.
Låten hette Mer än bara över natten.
Mycket riktigt höll sig Kjell Hanssons kändisskap också ända till klockan 05.32 på morgonen, dagen efter tv-sändningen.
