Rimbloggen

Till hela dig
Från lilla mig
En liten sång om solen
Du är tjej
So far away
I en stol vid poolen
Jag vill sniffa på din rygg som du vet
Du kan väl komma med ett bud i ett jättepaket
För jag vet, ja jag vet, ja jag vet
Du är på väg igen
- - -
Nu är nu redan sen
Kyss mig du om igen

Det är förvisso en förtrollande lång tid sedan Totte Wallins illustrativt mustiga musicerande var i svang men icke desto mindre står han där bredbent som en glittrande trofé på den mänskliga fulländningens bokhylla.
Åtminstone när det handlar texter som berör och tankar som stimulerar.

Under sin långa karriär skapade Wallin otaliga hittar som med sina melodramatiska kvaliteter och sitt liberala patos, berikade landet på många olika plan.
I sina mest politiska stunder blev Totte Wallins protestsånger till en helt egen genre; en frihetlig röst i ett annars så kontrollerande och förbudsivrande folkhem.

Ovanstånde exempel på svensk samtidskonst (En sång om solen, 1987) rör sig däremot bort från den oftast så infekterade arenan av polemik och idémässiga motsättningar. Wallin vill få oss alla att samlas kring ljuset, ty solen skiner på oss alla, oavsett om vi hatar kärnkraft eller löntagarfonder eller dubbade bildäck eller genmodifierad mat eller Tobinskatten eller okynnesätande i sängen.
En sång om solen handlar (enligt Tottes egen utsago) om det mänskliga behovet av seretonin för att reproducera sig på ett gynnsamt sätt. Även om detta inte framgår av texten.

För att komma underfund med vad det egentligen är som Totte sjunger om, har jag ur egen kassa lyft 2.100 kronor för att konsultera den från Österrike invandrade rimexcellensen Doktor Hector von Höhrfeil; en man med flertalet formella meriter i textanalys men som även är en hängiven ljumskbrottare och schangdobel ostbågskreatör.
Vid förra årets VM i ljumskbrottning stupade han i semifinalen, medan han detta år stupade i tv-soffan. Ett dekonfiktyr som fortfarande grämer honom.

Det har varit svårt att nå honom den senaste tiden eftersom han ägnat stora delar av sin tid åt så kallad livscoaching. På detta område är han väl bevandrad. Han driver sedan många år Enskilda Begravningsbyrån och var i början av 90-talet en av huvudmännen bakom Frånskilda Äktenskapsrådgivningen.
Han har dessutom en gång blivit tvångsomhändertagen enligt LSK, lagen om småkakor till kaffet.

Allt detta bör vi dock lägga åt sidan, då vi tillgodogör oss Dr von Höhrfeils skriftliga analys av Totte Wallins En sång till solen.

Hector skriver:

Inte sedan jag totalt hörde fel på Marie Fredrikssons Den bästa dagen och trodde att hon inledningsvis sjöng ”nu är jag på väg igen, letar efter prinskorven, letar efter kött i min kyl”, har jag så till den milda grad fascinerats av en svensk poptext. Wallin försöker uppenbarligen fånga solens betydelse i ett vidare perspektiv, inte minst sociologiskt men lyckas inte hålla någon stringent linje. Det som skall vara en kärleksförklaring till solen suddas ut till att bli en sång om något slags poolparty där en kvinnas rygg (en tjej, so far away) spelar en central roll. Återstår gör enbart små (sol)fläckar av det som var upphovsmannens deklarerade föresats med verket.
Om ni frågar mig har textförfattaren helt besinningslöst satsat på en minimalistisk inredning, då hjärnkontoret skulle stylas…

Kär i dig
Kär i dig
Jag är så väldigt
Kär i dig

Svara mig
Svara mig
Säg är du lika
Kär i mig?

Jag går på ensam promenad
Och gläds åt allting i vår stad
För inom mig bär jag en sång
Som gör sig påmind gång på gång

Kär i dig
Kär i dig
Jag är så väldigt
Kär i dig

Svara mig
Svara mig
Säg är du lika
Kär i mig?

Shalalalalalalalalala
Shalalalalalalalalala
Shalalalalalala la la laaa

Shalalalalalalalalala
Shalalalalalalalalala
Shalalalalalala la la laaa

La la la laaaaa

Under stora delar av det tidiga 70-talet uppehöll sig forskare från en hel musikvärld kring två diskontinuerliga texter som faktiskt ännu i våra dagar på sina håll förbryllar mänskligheten.

Dels var det de enigmatiska strofer av populärkulturellt missmod som sångaren Don McLean skapade i sin odödliga klassiker American Pie.

Dels var det Flamingokvintettens minst lika mysteriösa låt Kär i dig, där den aktningsfulla dansbandsinramningen med sin glättighet tycks dölja någon outförbar svärta starkt påminnande om Garborgs dikter som nästan omärkbart upplöser sig likt drömmens trolska måneslott i den svala, djupa natten.

Don McLeans text handlar om hur den rebelliska rockmusiken dog i en slamrande plåtfågel vars vingar lossnade från sitt fäste och utslungade talangfulla märgpipor av konst, hetta, rytm och existens.

Flamingokvintettens text handlar om kärlek. Sångaren är kär. Han vandrar gatan fram bärande samma fras ständigt ringande inne i sitt huvud som en tunnhudad, kärleksfull tinnitus.
Ett mantra som skakar och vibrerar – kär i dig, kär i dig, kär i dig…

Trots dessa båda explikationer, återstår tusen och åter tusen frågor. American Pie och Kär i dig gäckar oss alltjämt just på grund av sin okonventionella undertext.
Vad menar egentligen McLean med ”The players tried for a forward pass with the Jester on the sidelines in a cast…”?

Och framförallt – vilka osedliga skeenden gömmer sig bakom Flamingokvintettens
”Shalalalalalalalalala
Shalalalalalalalalala
Shalalalalalala la la laaa”?

Svaren på dessa frågor kommer vi troligen aldrig att bli underrättade om.
Blottade men samtidigt halvt om halvt skylda av frotté ligger texterna där framför oss.

Bisarra, fantastiska som Disneylandsglittrande syner i en dröm, som vålnader av fornskogens resar, för att parafrasera Erik-Axel Karlfeldt.

>>>>>>>Relaterade rim: Flamingokvintetten: Ta din reggae en gång till.
>>>>>>>Relaterade rim: Per Gessle: På promenad genom stan.

Var är alla ansikten
som jag kände förut?
Tänk om livet vänder igen
Där i skolan gör jag debut
Tiden kommer, tiden går
Nu jag hälsar till alla
Som minns våra lekande år
Julen får mina tårar att falla
Jag önskar, jag önskar
En riktigt god jul till mina vänner
Jag önskar, jag önskar en riktigt god jul
Till er alla från mig


Det finns få saker som känns så äkta och så ärliga som när en dansbandssångare tillönskar dig en riktigt god jul. Man vet att det kommer direkt från hjärtat.
Här är det de små lustigkurrarna i Matz Bladhs som samlat all den förtretliga frustration man som kringflackande smörsångare kan känna över tidens gång.

I texten längtar man sig (som så ofta i julmusik) tillbaka till den svunna tid då det ekologiska smöret kärnades i hemmet, de KRAV-märkta ljusen stöpte sig själva och dragspelsremmen stillsamt gnagde sig in i ryggköttet på mor, då hon om kvällarna plockade upp instrumentet för att riva av en kristen evergreen.

När jag var liten hade jag starka misstankar om att hela världen varit svart-vit fram till 1970 eftersom alla tv-program från förr som visades (inte minst i juletid) alltid var svart-vita.

På samma sätt tänker jag mig att medlemmarna i Matz Bladhs ser på dåtiden som vore den tecknad av Elsa Beskow eller Carl Larsson.
Som om man på allvar gick omkring i en kolorerad värld med skarpa linjer i kanterna, konturer fastkletade utmed människor och allehanda ting.
I mitten stod en julgran vars ljus man inte kunde se, de framkom enbart som en dimmig klutt färg, som en smörad lins, eller som ett technicolorfilmat LSD-rus från Easy Rider.

Därmed menar jag inte att förringa Matz Bladhs idylliska barndom, det var säkert så som sångaren beskriver det. Lite tecknat. Mycket lek. ”Våra lekande år”, som bandet uttrycker det.

Märkligt nog är detta en nyskriven dansbandsjullåt där faktiskt texten förmodas vara det centrala.
Sångaren vill verkligen få ut ett budskap. Något som kanske avspeglar sig i den något svajiga melodin som kan framstå som aningen ofokuserad men som just därigenom släpper fram texten på ett väldigt fint sätt.

Denna text kan fungera som något av en lättfärdig hälsning till gamla bekanta eller ett instruktivt testamente om du så vill (jämför gärna med Terry Jacks Seasons In The Sun).
Åren har gått, kvar finns bara minnen men dessa är så mycket skönare. Nu vill (så här på ålderns höst) sångaren ta tillfället i akt att önska en riktigt god jul till alla sina vänner.
De som inte är hans vänner, kan heller inte räkna med någon julhälsning. De får stå sitt kast.

På samma sätt vill Rimbloggen tacka alla mina besökare för det gångna året och önska en riktigt God jul och ett Gott Nytt År.
De personer som inte besöker den här bloggen tänker jag däremot inte hälsa till.

Om du var här hos mig
Jag kunde lära dig
Att du behöver nån som mig
Om jag var nära dig
Du kunde lita på mig
Jag kommer att stanna kvar hos dig

Så många frågor som inte har nåt svar
Om jag bara visste att du kunde stanna kvar
Så många löften som dina blickar ger till mig
Vet du vad jag känner när jag kommer nära dig?

Att hälla upp riktigt hett vatten i ett badkar, tända några förföriska doftljus, vifta lite lätt med handen i vattnet så att de eggande dofterna av ett exklusivt badskum och några eteriska oljor blandas med tonerna av Rosanna Jönis närmast metafysiska melodifestivalbidrag från 2001, tillhör livets absoluta njutningar.
Texten är infallsrik och uppsluppen, överraskande och spänstig.

Dessutom är låtens budskap universellt och tidlöst. Det handlar om saknad och om att fylla sitt liv med mening, ungefär som man fyller sitt badkar med vatten.
Verket uttrycker även en slags obehövlig nyttighet, lite som när Roxette sjöng sin stora hit om kostcirkeln samma år; Milk & Toast & Honey.

Rosanna Jönis (känd bl, a från Totolåten med samma namn) ger oss i låten en ekvivalent känsla av påkallad, omedelbar behovstillfredsställelse.
Rosanna är lika självsäker när hon sjunger att objektet för hennes kärlek skulle behöva lära sig ett och annat, som hon är förtrolig men kanske aningen desperat i sitt sätt att ge vederbörande diverse utfästelser om att hon verkligen (vad som än händer, mot alla vindar, mot alla odds, Motala ström) kommer att stanna kvar hos densamme.
I min citerade text här ovan har jag som synes valt att stoppa efter Jönis skälmaktiga fråga:
Vet du vad jag känner när jag kommer nära dig?
Detta är självklart ingen slump utan är uträttat med största omsorg.
För att yttermera förstärka min teori om djupen i denna text låter jag frågan hänga i luften.

Frågor i melodifestivaltexter blir, i likhet med kött, betydligt mörare om de får hänga lite i luften.

Tio små moppepojkar, körde till en bio
En körde vilse, sen var de bara nio

Hallå moppepojkar, tänk på vad ni gör
Hallå moppepojkar, tänk på hur ni kör

Nio små moppepojkar, meka' utan måtta
En meka' för mycket, sen var de bara åtta

Åtta små moppepojkar, letade sig en fru
En högg på kroken, sen var de bara sju

Sju små moppepojkar, spana' in ett kex
En såg för noga, sen var de bara sex

Sex små moppepojkar, ville åka hem
En svängde vänster, sen var de bara fem

Punkfarbröderna i Ebba Grön sjöng en gång om en mental istid.
Ovanstående text kan däremot snarare härledas till en slags dental istid, och då handlar det inte om att det isar i tänderna eller så.
Snarare är det inne i det finkänsliga och rentvättade lyrikörat som det isar till.

Alban Uzoma Nwapa kom till Sverige från Nigeria 1979 och studerade raskt till tandläkare.
Under det sena 80-talet började han så sin bana som nyutexaminerad i Stockholm.
Till en början gick det trögt, på mottagningen syntes inte en käft.

Det var först när den nattklubbsminglande dentaldoktorn gav sig ut i vimlet som ryktet spreds att här fanns det minsann en inte bara exotisk utan också musikaliskt begåvad tandläkare, mitt bland alla blossande hot shots och isande drinkar.
En vårdgivare som visste att vårda sitt yttre, sin image, sin intill perfektion uppkammade, ananasliknande frisyr och självklart också sina totalt felfria tänder.
Tids nog ville alla som var något att räkna med, behandlas av doktorn.
Otaliga är de premiärlejon, modedandys, svensktoppsartister och discofleppon som genom åren fått insidan av truten behandlad av Alban.

Efter ett tag tröttnade dock herr Nwapa på att rotfylla B-skådisar och annat löst folk, varpå han helt sonika slutade med sin dagverksamhet.
Det var ju så mycket roligare om kvällarna, när musiken dunkade som tandvärk genom bashögtalarna och flickorna dansade vilt runt strippstängerna.

Genom goda kontakter, inre musikalitet och inte minst genom en oantastlig talang, lyckades Alban skivdebutera med singeln Hello Africa 1990. Det är denna låt som fått den självklara svenska texten Tio små moppepojkar.
Hello Africa som genast blev en megahit i Norden, lånade friskt av det nigerianska arv Alban tagit med sig norrut.
Det inte så lite politiska budskapet i originalversionen av låten, gjorde sitt till att etablera Alban som en stor tolkare av både sina sägenartade rötter och sin besynnerliga samtid.
Möjligtvis faller lite av detta bort i den svenska versionen av låten.

Berättelsen om de tio moppepojkarna handlar förvisso om en utsatt grupp i samhället men kan knappast mäta sig med det utanförskap och den kulturella imperialism, det västerländska barbari och den utsugning av mark, folk och egendom som genom åren präglat flertalet länder i Afrika.
Som textförfattare har Alban nästan aldrig varit prohibitiv med sina ofta ganska känsliga budskap och ställningstaganden.

Som exempel kan nämnas strofen ”Attention! Attention! My name is Albatjov Mi come for tell you 'bout a thing called One Love,
We have a lot of jealousy, so you see, today's friends are tomorrow's enemy” från den intagande hymnen One Love (1992).

Den svenska version av Hello Africa som serveras här ovan är dock av en helt annan kaliber.
För att återknyta till Dr Albans tidigare värv som tandläkare kan man väl säga att Tio små moppepojkar knappast får någon att gå ner i brygga, att nerven nu liksom har blottats och att det snart är dags för plomberad fyllnadsinbetalning till närmaste bibliotekaries, ty texten om de små moppepojkarna är verkligen svår att tyda.
Vad vill den förr så politiskt medvetne och socialt engagerade doktorn egentligen säga oss?
Hur kommer det sig att en sådan pragmatisk agitator för mänsklighet, drogfrihet och minimala kjolar på gogodansare plötsligt nedsänker sig till att bli en urvattnad pajas som ogenerat sjunger om krockande mopedåkare?

Fast å andra sidan var kanske inte detta tilltag menat som någon drift eller parodi? Istället är det möjligen så att Alban gör som han alltid gjort – nämligen låter sig vägledas av sin egen, inre kompass gällande konstnärlighet.
En del må skratta bakom Albans rygg men som den verkliga artist i ordets rätta bemärkelse som han är, vågar doktorn faktiskt utmana de gängse formerna för den avantgardistiska kulturen, driva det hela ytterligare några varv och närmast rotfylla betraktaren med häpnadsväckande infall och vinklar. Vad är det som säger att konsten skulle vara mindre värd som konst betraktat bara för att ämnet ter sig alldagligt och naivt?

1999 släppte han som bekant låten Alla vi tillsammans med Tomas Brolin, Björn Borg och Mattias Frisk (Friends In Need) där vi för första gången får chans att krypa innanför skalet på två av landets främsta idrottsmän och deras vänner. Deras vardagliga liv sattes i blixtbelysning och så här i efterhand ter sig texten om de fyra vännernas behov av sol och naken hud minst lika angelägen och hederlig som de fattiga Sowetobarnens omedelbara behov av närhet, mat och kärlek eller den knarkande ungdomsligistens behov av vård och avgiftning.

Vi är alla delar av samma planet, våra behov kan se olika ut men det som förenar oss är kärleken till musiken, konsten, rytmen, livet.

Det som de tio moppepojkarna behövde mest av allt fick man däremot inget svar på i texten. Min version här ovan är nedkortad men jag kan försäkra dig om att det inte kommer någon konklusion mot slutet.
Självklart skulle det vara kul att publicera hela texten om de små moppepojkarna men den enda rumsrena anledningen till att jag inte gör det är att jag någonstans djupt inne i min sargade själ ändå känner respekt för Alban som upphovsman.
En man som gett oss rader som ”sommar och stränder, det vill alla ha, brun utan ränder så skall det va” har helt klart en gyllene textkatalog värd att bevara för eftervärlden.
Denna skall vi inte helt krama ur och förstöra, den bör tvärtom avnjutas i måttfulla små portionsbitar.

Jag går med baggy kläder och kepsen bakåfram.
Yo jag dunkar hiphop så högt jag bara kan.
Jag målar graffitti och skriker FETT FETT.
Jag e' den coolaste katten som stan har sett.

- Hej lilla grabben vi höll på innan du fanns
och det du sysslar med det kallar vi för trams.
- Rock and roll är musiken som gäller,
riktiga guror och trummor som smäller.

Å rocka på, rocka på rocka på, så hårt det går. (Ååeå)
Vi kör med "be bop a lula",
det är det som får pälsen att stå.
Å rocka på, rocka på, rocka på, så hårt det går. (Ååeå)
Vi kör med "be bop a lula",
det är det som får pälsen att stå.

Den både kroppsligt och andligt store filsofen Elvis Presley slog en gång fast följande:
”Det är svårt att vara en spelare och satsa på ett nummer som ändras hela tiden.”

Han framförde ganska många sådana aforismer under sin levnad, Elvis.
Alla minns väl den smått förlamande sentensen: ”åh, älskling låt mig bli din teddybjörn” eller mer genomarbetade och storstilade epos som ”Du vet att du kan hitta mig, sittande hemma helt ensam, om du inte kan komma hit, telefonera mig åtminstone, var inte elak mot ett hjärta som är sant”.

Elvis var kungen av sömnmedel, jordnötssmör och frisyrgelé.
Han var kungen av kitschig lyx och en slags technicolorflimrande filmer där en fullvuxen man helt plötsligt kan få för sig att börja spela musik med hjälp av två delar kokosnöt framför några solbrända sylfider i bastkjol.
Men mest av allt var han ändå Kungen Av Rock.

Lite som Jerry Williams.
Fast i USA.

The King Of Rock.
Elvis skapade inte själva genren men gjorde den stor, verkligt stor.
Jämför gärna med konstformen stand up-comedy och Hagge Geigert där vi hittar klara paralleller.

Med andra ord pratar vi här om en kulturell impact som med råge överskrider Anna Ankas själlösa PR-genomslag i media, trots att de bägge egentligen är ganska lika som personer. Elvis var som bekant också blond och uppvuxen i det lilla samhället Tupelo, i åratal känt just som Memphis eget Bjuv.
Det är med detta i beaktande föga otroligt eller ens osannolikt att denna ikon inom populärkulturen (Elvis, inte Anna) stundtals även inspirerat den finskättade tusenkonstnären Markoolio till stordåd.
Så skedde exempelvis i början av 00-talet då den begeistrade hiphopkonnässören slog sitt kloka huvud ihop med de kloka huvuden som sitter strax under armarna på medlemmarna i det ständigt lika aktuella och omtalade rockabillybandet The Boppers.

När planerna för projektet presenterades var det dock många som uttryckte en viss skepsis och en stillsam aversion.
Man menade att embryot till vad som säkerligen skulle bli en ödesdiger symbios skapats genom Markos nydanande tilltag.
Skulle verkligen den konstfärdiga mixen av streetsmart folkhemshiphop på något sätt alls kunna korrelera med en sedan decennier nedärvd klump av folkölsporlande, doftgranssvajande, raggarbilsgungande svennerock?

Kritikerna kunde emellertid raskt avkylas och lugnas; bomull som tidigare använts till att badda pannorna på de som tvivlat, stoppades i vissa fall dock in i öronen på desamma när låten lanserades.

Resultatet blev däremot i sanningens namn precis lika bra och minst lika rebelliskt överraskande som Daniel Westlings glasögon; en sinister blandning av stil, smak och kylighet; en coolness och ett världsvant genreöverskridande där skinnpaj möter sprayburk och halskedja möter lössnus.

För denna spralliga och frustande kulturgärning förtjänar Marko Lethosalo faktiskt att uppmärksammas.

PS! Det är en myt att Lars Leijonborg en gång i tv trodde att Markoolio och Boppers sjöng "Raka pung, raka pung!" DS!

Hej allihop här e jag igen
en röst i natten som vill va din vän
Här spelar vi plattor
har det mysigt och bra
för att du som är ensam
skall känna dig glad

Nattradion
Nattradion

Jag e sällskap för dig som lyssnar på mig
och medan du sitter bakom ratten
når jag ut till dig i natten med

Nattradion
Nattradion

En bekant refräng
för dig som ligger i din säng
ett ord till systrar och bröder
ifrån norr och till söder från nattradion

En pockande synth en beslöjad röst
fast flickan som sjöng är nog mest känd för sina bröst
det var Samantha Fox, du gissade rätt och klockan snurrar på
nu e hon fem över ett
Här i Stockholm är det stjärnklart och månen är ny
nästa platta jag skall spela kan vålla huvudbry
den är flera år gammal och bandet har lagt av
men melodin är ju vacker och har klarat glömskans hav

Nattradion
Nattradion

Det händer inte alltför sällan att artister av den mest särskiljande karaktär fascineras av fenomenet radio.
Oftast blir de så begeistrade av radiomediet att de sjunger en hel text där den centrala innebörden uppehåller sig kring själva producerandet av eterburen kommunikation.
Det vanligaste är att artisten i fråga tycks ha skapat sig själv en plats i etern.

Så är exempelvis fallet i brittiska Slades Radio Wall Of Sound där vi möter en ensam man som verkligen innerligt älskar rockmusik, de facto så pass mycket att han skapat stationen Wall Of Sound där gitarrtonerna blir till det allra mest bullersamma oljud som tänkas kan, något som alls inte skall tolkas som störande eller så, tvärtom känns den höga volymen som en förutsättning för stationens fortlevnad.
Ett och annat nödrim simmar också ut över sångaren Noddy Holders läppar, exempelvis denna passus: ”I love that record, I love that noise, now my girl rocks with the boys”.

R.E.M:s låt Radio Free Europe har (föga oväntat) ett påtagligt större djup.
Michael Stipe sjunger: ”Beside yourself if radios gonna stay.
Reason: it could polish up the grey. Put that, put that, put that up your wall that this isn’t country at all…”

Även Queens synthbubblande Radio GaGa har en aningen mera svårtolkad text med det troliga budskapet att det var bättre förr, när musiken och det talade ordet stod i centrum, innan alla visuella effekter tog över utrymmet och uppmärksamheten.
Freddie Mercury beskriver en svunnen barndom där han i pojkrummet sitter i ensamhet framför sin magiska radio:
"I'd sit alone and watch your light, my only friend through teenage nights, and everything I had to know, I heard it on my radio…"

1982 släppte Donald Fagen sin partikuljära skiva Nightfly där han i egenskap av sval 50-tals-DJ med vit skjorta, slips och Bogartcigarett i näven spelar jazzmusik på den påhittade stationen WJAZ.
Fagen skapar i titelspåret en bild av sig själv som en ensam bohem med en lite skrovlig röst i natten i en studio inpyrd av jazztobak.

När vi nu etablerat mystiken kring just nattradio är det dags att rikta blickarna mot den verkliga mästaren i genren.
För alla de nyss nämnda låtarna om radio står sig nämligen helt slätt när det handlar om att fånga närvaron, esprin, pulsen och direktsändningens nerv såsom Hasse ”Kvinnaböske” Andersson en gång lyckats göra.
På 80-talet (1987) släppte han sin aktningsvärda låt Nattradion och fullständigt oförhappandes fick han också en aning airplay i den riktiga radion.
Kanske inte så mycket i Riksradions nattradio som i lokalradion där låten rullade tämligen frekvent. 
Hasse iklär sig inte enbart cowboyhatt, knähund och skinnväst, utan även rollen som nattradiopratare när han på ett naturligt och avslappnat sätt frambesvärjer sin egenhändiga text om en enda persons närmast obeskrivbara betydelse för tusentals ensamma individer (jmf Jesus).

Med lätthet skapar Hasse en bild av de små tingen (Arundhati Roy skrev en hel bok om detta, inte om Hasse men om små ting) som kan synas totalt värdelösa; exempelvis fakta om aktuellt väglag och aktuell temperatur.
Informationer som kan tyckas harmlösa och intetsägande men som genom att finnas där betyder så mycket för ensamma människor ute i natten.
Det rör sig sålunda om en mänsklig och musikalisk tummelplats för intryck, ett fantasins eterburna, gäckande epicentrum emanerande från högtalarens dallrande membran.

Nattradion, helt enkelt.  

Mare Mare.

Vad gör man med en söndagmorgon?

Mare Mare.

Vad gör man med en söndagmorgon?

Jo man kan sätta hundra spänn

på att havet finns där ute än,

så jag släpper ner min persienn,

Lika bra att slumra till igen.

Det satsar jag på.

Mare Mare...

Jo man kan skriva hem till Bill,

det var ju faktiskt ända sen april.

Undrar om hans dag som min står still.

Den blir väl bara vad man gör den till.

Det satsar jag på.

Mare Mare...

Jo man kan nå sin atmosfär,

lösa livets gåtor bättre där.

Kanske bäst att leva som man lär.

Tids nog står man inför Sankte Per.

Vem saknar mig då?

Det händer relativt ofta att Anders Glenmark om söndagarna hastigt vaknar upp med skägget helt på svaj, fullständigt yrvaken och desillusionerad.
Utan vidare pardon tar han emellertid raskt på sig sin kulörta mockajacka och drar tålmodigt på sig sina silversprayade snowjoggers för att lämna bostaden.

Han har ett angeläget ärende och målmedvetet går han gatan fram så att vinden verkligen får chans att gripa tag i den svulstiga, gråbruna hårmanen.
Efter ett tag kommer Glenmark fram till tobaksaffären.
Han går fram till disken och drämmer med berättigad kraft en hundralapp på disken.
-100 på hav! ropar han sedan frejdigt till det ont anande kassören.
Anders möter kassörens frågande min med ett för honom helt obehövligt tillrättaläggande:
-Jag satsar 100 spänn på att havet finns där ute. Än.

Kort därefter, när Glenmark befinner sig hemma i lägenheten, lyfter han resolut sin telefonlur.
-Hej är det Bill Öhrström?
-Hello?
-Is this Bill Earstreem?
-No, this is Mr Clintons office. President Clinton.
-Okey...can I please talk to him, last time I talked to him was in april...
-No, I'm sorry. But you can write him a letter..

Glenmark sätter sig sålunda ner för att skriva ett brev till sin gamle fanclubordförande.
1994 var Bill Clinton nämligen med och startade The US Official GES-fanclub.
Brevet till Clinton handlar bl. a om Afghanistan, Mellanösterkonflikten, Sydostasiens befolkningsutveckling, klimathotet, US Open, Björn & Benny, panpizza och olika slags läderstövlar på blonda rodeovärdinnor.

När brevet är färdigskrivet, känner Anders sig helt utmattad av alla ord, satser och syftningar, hänvisningar, verb, adjektiv och allt vad det är. Han får nog av detta på onsdagar, när han går på sin ABF-kurs i italienska.
Han går fram till fönstret, släpper ner sin persienn, lägger sig på sängen och försöker somna om.
Alltid när Glenmark skall somna räknar han svensktoppslåtar i alfabetisk ordning.
Oftast somnar han när han kommit till G som i Greyhound Bus.

Det sista som sker, innan tanken helt far bort och Anders äntrar drömmens värld är att en svag förvissning om att hans person ändå får ses som ganska oväsentlig i det stora hela flyter fram i medvetandet.
Vad gör väl det med all framgång, tänker han.
Tids nog står man inför sankte Per.
Vem saknar en då?

Svaret är självklart: The US Official GES-fanclub.
Kanske även Kent Finell.

Du behöver inte svara
När det inte finns nåt svar
Eller dölja dina känslor
om de inte ens finns kvar?

Kanske finns det inget mer att säga
Men kan du så hjälp mig förstå

Vi hade nåt som ingen förstod
Vi hade nåt som inga ord kan förklara
Och vi var en kraft som ingen rådde på
Större än livet, större än oss
Större än vad de trodde vi kunde vara
Så säg mig: kan nåt så stort ta slut så fort?

Den här förkonstlade texten har någonting.
Någonting som ingen förstod.
Den innehöll djuplodande ord.
Ord som ingen kan förklara.

Faktum är att Emilé Azars oförgätliga konst inkorporerade en kraft.
En kraft som ingen rådde på.
Utom möjligen de miljontals tittare som undvek att ge honom de 17288 telefonröster som Emilé trots allt skrapade ihop i Melodifestivalens fjärde deltävling 2007.
Uppgifter i green room efteråt lär ha gjort gällande att artisten lika gärna kunde ha skrapat på en Trisslott och lämnat sändningen som en betydligt lyckligare man.

17288 telefonröster visar ändå att han hade nåt.
Något större än livet. Större än oss.
När han var tre år gammal satt han utanför familjens hus och spelade arabisk trumma.
Det är inte jag som påstår det.
Det är schlagersajten gylleneskor.se.

Hur stor en stjärna likväl blir kommer till slut den oundvikliga dag då berömmelsen bryts, då verkligheten hinner ifatt.
I hans fall inträffade detta ungefär 2.58 in i låten. Man kan se det historiska ögonblicket i klippet ovan.
Eller som Azar själv sjunger:
"Kanske finns det inget mer att säga."

Och du skyndar framåt igen, mot det löfte klockorna gett dig.
Drömmar ligger framför dig än, som du drömt när ingen har sett dig.
Vem kan ana tårar på kinden, när du böjt ditt huvud för vinden.
Vem kan höra ord som du aldrig sagt.

Din sång Guenerina, den ekar bland bergen. Och lyfter mot himlen, skuggan utav friheten.
Men sjung Guenerina, långt ute på bergen.
Och fånga din sång och ge mig den tillbaks igen.

Jag fångar sången, och håller sen kvar. Och sjung den sedan i allting du gör.
Och då för första gången du kanske har, nått att leva för.

Under 1970-talet uppnådde Paul Paljett en så otyglad framgång som artist att nästan ingen kunde matcha honom.
Både Paul Paljtvå och Paul Paljtre försökte men helt utan framgång.

Publiken var helt vild och i extas, de hade valt Paul Paljett som sin härförare av dansant underhållningsmusik och de fick i allra högsta grad valuta i form av låtar som ovanstående, Guenerina med exakt det där 70-talssoundet och svänget som lägger sig som knaperstekt bacon mellan tänderna…
Under våren och sommaren 1977 låg låten elva veckor på Svensktoppen och detta utan att någon egentligen visste vad det handlade om.
Knappast någon unik situation i det sammanhanget, förvisso.

Det som gör låten till en sådan crossover-hit är troligen textens latinamerikanska anslag; vid denna tid var det många svenskar som började himla med ögonen, fladdra med tungan och få små flipperspelsliknande ljud i halsen när latinamerikanska flicknamn lades samman med strofer som ”lyfter mot himlen, skuggan utav friheten”.
Samtidigt var det en annan del av befolkningen som inte alls kopplade ”skuggan utav friheten” till förtryckta människor på Nicaraguas solbrända åkrar, utan istället gjorde kopplingen exotism, resväska och svalkande uteserveringar.
Med hjälp av diffusa penseldrag lyckas Paljett med sin måleriska text locka båda dessa befolkningsgrupper.
Plattan Mumbo Jumbo, där sången återfinns, blev därför en given partyklassiker hos både kamratföreningen Clarté och portföljföreningen SAF.

I vilket fall som helst målar texten upp en sorgesam story om en flicka (eller en åsna, det framgår aldrig riktigt) vid namn Guenerina.
Något har gett denna huvudperson dålig självkänsla. Hon känner sig osäker; alienerad och utesluten ur samhället och gemenskapen.
Med tårfyllda ögon ser hon barn som leker. Hon försöker dras med i deras ystra samvaro men kan inte göra det, eftersom hon känner sig rädd och obekväm, hon verkar obekant med lekens inneboende regelverk.

Samtidigt hör hon en klocka som ringer, en signal som manar henne att bege sig någonstans. Är det en kyrkklocka? Är hon på väg till sitt eget bröllop, ett arrangerat äktenskap med en pojke hon aldrig tyckt om och ännu mindre vill äta dadlar med?
Eller är det möjligen glassbilen som hon avskyr så eftertryckligt?

Som brukligt är inom dansbandsmusiken blir svaren hängande i luften.
Något säger mig att vi i vår tid måste lära oss att acceptera detta. En del svar är inte givna, de får växa fram på egen hand.
Som den unge Platon en gång tvingades erkänna efter att han avslutat ännu en svettigt intensiv lektion hos Sokrates: ”Vem kan höra ord som du aldrig har sagt?”

Nu brinner det höstguld i ek
Det brinner i lind och i berg
Och snart i virvlande lek
Går snön i rönn
Hör vinden så vaggvisemild
Den nynnar om sommaren ikväll
Som flytt och blev till en bild
I höstpastell

Se tusen singlande blad
I gyllene rött
Och gator, torg och fasad
Har vinden strött

Det i många avseenden relativt dubiösa sällskapet ViktVäktarna har genom åren åtminstone slagit fast två sanningar med viss beständighet.
Den ena sanningen handlar om Mamma Scans köttbullar där 100 gram sägs motsvara 5,5 points.
Den andra sanningen har vunnit en del anhängare men är ändå aningen mera tveksam att acceptera fullt ut.
ViktVäktarna hävdar nämligen att 100 gram av texten till Stefan Borschs ground-breaking, hipshakin, bonewrecking dansbandsklassiker Höstguld bara skulle innehålla 7,8 points.
Anhängare av denna teori ser givetvis det som självklart att det höga pointstalet kommer sig av den enorma mängd smör som flyter fram i texten, jag förstår verkligen hur de tänker men själv är jag inte riktigt lika övertygad.
Jag anser nämligen pointstalet vara på tok för lågt. Jämför gärna med Roast leg of lamb with mintsauce som klockar in på hela 17 points.
Där någonstans tycker jag att även texten till Höstguld borde hamna.

Det är en majestätiskt uppvisning i naturporr Borsch lägger fram. Flammande löv, singlande blad och brinnande berg. Känslan är självfallet svår att beskriva men om vi skall försöka skapa oss en bild av allt exercerande i inkoativa verb Borsch gör sig skyldig till är det kanske som om P1:s Naturmorgon skulle kleta vispgrädde på en mikrofon och sedan låta någon kvinnlig fältbiolog slicka upp allt kladd.

Visserligen förekommer inga inkoativa verb i själva texten men hela innebörden är att saker förändras; bladen gulnar, träden vissnar, Stefan tröttnar…
I början vill man som åhörare genast ringa brandkåren då hela omgivningen tycks stå i brand.
Det brinner i ek och i lind och i berg.
Detta kan emellertid bli en rolig busringning. Sök i telefonkatalogen efter några med dessa efternamn och ring upp dem slumpvis för att fråga om elden är lös.
Skulle de undra vad du gör, kan du ju alltid skylla på Borsch.
Textens mest poetiska anslag kommer däremot i raden ”snart i virvlande lek går snön i rönn”.
En sådan ypperlig exakthet utan några stora åthävor, som en fint utmejlsad bild, så lätt och eterisk, presenterad helt varsamt och noninvasivt.
Snön går i rönn.

Det är som så ofta detaljerna i en text som avgör storheten, esprin, verkshöjden.
Eventuellt skulle vi inte imponeras så mycket om Terje i Spelman på taket istället för pengar sjöng ”om jag hade ketchup dubidubibidubidubidoooo….” eller om Rhett Butler i filmen Borta med vindens slutscen säger till Scarlett O’hara: ”Frankly my dear, i don’t give a donut…”
Det är just därför som detta rim; att snön virvlar fram över en rönn, slutgiltigt lyfter Stefan Borschs meteorologiska pärla Höstguld (märkligt nog plockad från en platta vid namn Sommar, 1983) till något alldeles extra.
Och bara tanken på att Stefan Borsch en vacker dag skall sluta sjunga för oss ter sig totalt osannolik och befängd.
Det är antagligen mer troligt att Vladimir Putin blir EU-ordförande.

>>>>>>>>Relaterade rim: Stefan Borsch En liten fågel

Fån, telefon
Ingen svarar
Du gömmer dig bakom blå mascara
Tusen och en – en signal
Jag sitter och väntar – väntar på svar
Jag ringer igen – samma sak
Fån, telefon
Ge mig ett svar

Kanske har du åkt på semester
ihop med nån gammal blåsorkester
Nej, jag vet att du är hemma
Jag såg dig gå iväg och komma

Ända sedan begreppet ”kommunikation” myntades 1876 (av Lasse Kronérs gamle anfader, den distingerade gentlemannen Alexander Graham Kronér) har självuppoffrande låtsnickrare och framstående popartister lockats till att sjunga om den bilaterala kontakt som uppstår med hjälp av spjutspetstekniken telekom, dvs telekommunikation.

Det är tämligen enkelt att tvinna vidare på denna tråd, om uttrycket tillåts.
Bildassociationerna är alltför många och alltför tilldragande för att negligeras; på varsin sida av väggen/staden/jorden sitter två personer (möjligen två älskande eller brottsliga kumpaner eller varför inte Siegfried & Roy) och samspråkar in i varsin liten mikrofon, möjligen mindre än Stalins känsla för empati.
Ljudet uppfångas i mottagarens hörlur och sålunda kan en tvåvägskommunikation möjliggöras.
Samtalet är igång och möjligheterna är oändliga. Inget ämne är för konstigt eller för subversivt.

Gruppen Sweet var helt klart något på spåret när de lite anspråklöst påtalade möjligheten att telefonens uppfinnare satte något stort i rullning när han skickade iväg sitt allra första ”hallå”.  

Med en oförvitlig frekvens har alltsedan den moderna popmusikens födelse, låtar rullat iväg på just ovan nämnda tema.
Janne Lucas ville således 1980 med telefonväxelns hjälp bli kopplad till ett hotellrum (nummer 22). Stevie Wonder ville 1984 mest ringa för att sprida ömhetsbetygelser medan Gunnar Wiklund med telefonens hjälp sakligt men med en smula eftertryck förkunnade att en mansperson helt enkelt anmodades avvika från ett nöjesställe i det outhärdligt spännande skillingtrycket ”Han måste gå” 1970.

Vidare har brittiska City Boy haft en hit med 5705 medan Sten & Stanley valde ett helt annat nummer – Tomelilla 6-5000.
Jag har sökt på Eniro. Ingen abonnent, vilket väcker misstanken att det Boforsbaserade dansbandet ännu en gång dragit oss vid näsan, jmf Dra dit pepparn växer (som inte alls handlar om kryddor).

Få konstnärer lyckas dock fånga den frustration själva handhavandet av en telefon kan föra med sig, lika starkt och ohämmat som Gyllene Tider (i konstnärskretsar kända som Halmstadsgruppen) gör i låten Fån Telefon (1980).
Även om elaka tungor länge påstått att texten är ungefär lika urvattnad som en debattartikel skriven av Kung Carl XVI Gustaf.
Vid en röd telefon av märket Kobra sitter hursomhelst den blonde och rosenkindade Per Gessle och söker en tjej.
En tjej som vägrar svara.
Märkligt nog väljer Gessle här att skjuta över frustrationen över den misslyckade kommunikationen på själva telefonen.
Det är (får man förmoda) tjejen och inte hennes telefon han känner så starkt för, det är med henne han har en relation (återigen, förmodar vi).
Istället riktas nu Gessles bitterhet helt mot den stackars telefonen (jämför uttrycket ”att skjuta budbäraren”).
Telefonen anklagas för att bära blå mascara.
Vad värre är – föremålet för sångarens sarkasmer (telefonen eller tjejen) påstås ha åkt på semester.
Tillsammans med en blåsorkester.
Inte någon ny och inte någon modern utan en GAMMAL blåsorkester.

Sådana gruppresor ser man alltför sällan annonseras ut i våra dagar.
”Flyg med Ryanair, sitt med knäskålarna vid hakan (obs! blåsorkester ingår)” eller ”Åk billigt till fjällen, halva priset om du tar med dig en blåsorkester”.
Uppenbarligen är denna typ av charter inte längre lika populär.

Det går tusen sekunder på varje minut
Och jag vet att du finns hos en annan
Och den låga du tände har snart brunnit ut
Men när vi är tillsammans, då lever den igen

Jag sökte dig såsom hav söker upp en strand
Eviga vågor likt hjärtan som slår
Svepte så in i din värld, när du tog min hand
Ljusnande framtid var vår
Nu ett sår

Den ovanstående texten har många, stora kvalitéer som vid en första anblick dessvärre kan vara svåra att hitta men de finns där, på samma sätt som Sovjet alltid fanns till hands när folket i Östeuropa ville tänka fritt.
En av textens bra sidor är exempelvis att den inbegriper så många, spännande bokstäver. De känns fräscha och lite kittlande men räknar men efter känner man igen nästan varenda en av dem.
Texten framförs av en artist vars samlade talang mer än gärna skulle kunna rymmas på en relativt ordinär, fransk balkong.

Han kallar sig kort och gott för Paul, troligen beroende på praktiska omständigheter avseende tilltal; det kan mycket väl vara så att han faktiskt heter Paul. Sannolikheten för detta är relativt stor.
Men inte lika stor som den förtjusande känsla för återhållsamhet och – framförallt – logik som genomsyrar Torgny Söderbergs och Brita Johanssons text.
Inför Melodifestivalen 1980 kände Torgny nämligen att han behövde hjälp med textförfattandet.
Den här musiken var alltför viktig för att slarvas bort genom att para ihop den med en ytlig och intetsägande text.
Här krävdes det poesi, espri, känsla och en gnutta vemod.

Det var därför han tog hjälp av Brita Johansson, schlagervärldens förnuftsenliga svar på James Joyce.
Fru Johansson hade en sällsynt förmåga att levandegöra det mest nära och privata, de allra ljuvligaste känslor av innerlighet och värme.
Hennes dikt karaktäriseras även av en svart sida; en smygande och krypande känsla, ett sugande, ett stillsamt gastkramande väsen; ett närmast Edgar Allen Poe-artat sätt att iscensätta händelser och skeenden.
Smaka på rysliga stycken som ”den låga du tände har snart brunnit ut” eller ”låtsas som inget, när alla då ändå vet”.
Samtidigt besitter hennes lyrik en oavhängig kraft som alstrar en poetisk romantik.
Hennes språk är vackert och rentvättat, stundtals som baddat med sockerkryddad salubrin, det söta som ändock svider och bränner oss; inte sällan nafsar hon dessutom den store Björn Ranelid i hasorna genom att ge oss ömtåliga rader som ”Jag sökte dig såsom hav söker upp en strand” och ”eviga vågor likt hjärtan som slår”…

Det allra mest förtrollande med den här texten är dock dess totala avsaknad av respekt för vedertagna sanningar. Den skälver och frustar mot oss likt en inoljad wrestler med raggarmustasch, den sparkar oss i ansiktet och ställer vår världsbild totalt på huvudet.
Vi som betraktare av texten tror nämligen i vår enfald att det går 60 sekunder på en minut.
Detta har varit en sanning vi valt att acceptera genom århundraden, en sanning som i Söderbergs och Johanssons text helt runkas omkull, om uttrycket tillåts.
Textförfattarna hävdar nämligen att det går tusen sekunder på varje minut.

Ett påstående som åtminstone skulle förklara varför hela texten (och i viss mån också musiken) känns så daterad och föråldrad.

I juli månad - närmare bestämt den 13 juli - 2007, föddes Rimbloggen.
Med andra ord är bloggen 2 år och vad passar väl då bättre än att uppmärksamma denna händelse med en liten tillbakablick?

Här presenteras - i diktens självklara form - något av allt det dravel till svulstigheter inom schlageranalysens område som producerats under det gångna året. Håll till godo och klicka med fördel på de små länkarna. Eller på din kulspetspenna om detta känns mer angeläget.

Vart styr du kosan, vart skall du resa
denna sommar så tyngd av kris?
Stannar du kvar i Sverige eller styr du kanske kosan din mot Paris?
Åker du utmed det blåa band en gång så hyllat av herr Tage?
eller tar du en nykokt slang, rapar och hejar på Brage?
Åker du tll Skånes Toscana, ja till Österlen, du vet
eller är det Eslövs brusande buller som känns mer konkret?

Kanske kan du glömma den globala finanskrisen
känna en het puls av rock'n'roll
för ditt inre se att alla stjärnorna på isen
och Martin Svensson tragiskt spelat ut sin roll

Många far iväg till medelhavet eller Teheran
andra far till Östersund
somliga åker spårvagn genom stan
Några förvirrar sig till Belgien
Uffe Persson längtar blott till helgen

Kanske bäst ändå det är
att stanna hemma framför datorn
man vill ju glo tills blicken går isär
på alla bloggar från ekvatorn

Någon Rimblogg finns dock ej på denna breddgrad
för detta skall du faktiskt bara vara glad.
ty det är inte lätt att rimma på Swahili
som svidande frön lägger orden sig på tungan, nästan såsom chili
ser här en rimlig och resonlig vers
nä - dags att fira bloggen med en bärs
du må förlåta mig min plötsligt så folkliga och burdusa ton, att jag helt är ute och far
alla snuskigheterna, vad gör nu alla dom här?
På detta har jag inget givet svar
inte mera än att det är sommar...

Glad sommar och Grattis, Rimbloggen!