KVÄLLEN BLEV LITE LIVAD
Ljusräkningen är i alla fall betald...
är du sur för att jag kom lite försent från jobbet?
Det var pågarna som ville bjuda på en öl
Jo, visst, jag skulle köpa lite räkor
Det var nåt mer, jo ett par flaskor vin
du förstår; kvällen den blev lite livad
och ölen som bjöds den var kall och fin
Jag har byggt vägar i öknen, seglat som oerfaren jungman
och hackat kol i gruvorna i Wales
och borrat olja på en plattform i Atlanten
så att ändra på mig nu är nog försent...
Skånes ovedersägliga svar på Hank Williams levererar här sin helt klart mest ärliga och framförallt mest trovärdiga text om krossade relationer.
I sann uppbrottsanda och i en innerligt kokande countrydräkt (som både känns inoljad med ångest och utsatt för martyrens skitigt nedsotade cigarettrök) fångar Hasse Andersson den västerländske mannens repetetiva svek och tillkortakommanden gentemot sin omgivning.
Som en intjärad sträng av trolöshet ter sig den i texten fransiga livlina som varsamt tvinnats av mannens längtan efter att både ha kakan och äta upp den.
En tillflykt till något förmodat grönare gräs på andra sidan, en ofördelaktig eskapad till nyare och bördiga jaktmarker, i detta fall en pub i Ängelholm tillsammans med ett tvivelaktigt klientel som enbart refereras till som "pågarna".
Låten som ger oss all denna smärta, bedräglighet och livskris, återfinns på Hasse Kvinnaböskes blockbusterskiva Änglahund som gavs ut 1982.
Låten som ger oss all denna smärta, bedräglighet och livskris, återfinns på Hasse Kvinnaböskes blockbusterskiva Änglahund som gavs ut 1982.
Det är en prärieinspirerad bluescountry kallad Ann-Christine; en låt om en man som enligt egen utsago har haft många järn i elden. Han har bl.a hackat kol i Wales, pumpat olja i Atlanten och byggt vägar i öknen.
Jag förutsätter att detta är en del av den spänstiga centrallyrik som så ofta präglat Hasse Anderssons fatabur. Han har ju gjort sig känd som en oförvägen skildrare av biografiska brottstycken från sitt rika liv som cowboy i nordvästra Skåne.
En viddernas man som besjungit alltifrån arrendatorernas agrara problem, gröna vågarnas vånda kring lantlig grisförlossning, smärtan vid en hjärtinfarkt och kärlekskranka gubbar på ett ålderdomshem hemfallande åt förljugen nostalgi.
Någonstans förutsätter jag att alla dessa texter hämtat inspiration ifrån Hasses eget omfångsrika liv.
För att parafrasera en strof ur låten Änglahund menar Hasse att han är "ärlig och menar varje ord".
Sensmoralen i ovanstående text blir också lättare att förstå om vi tänker att det är Hasse själv som levt detta rika, äventyrliga liv. Sensmoralen är ju att en man född i den svartmuskiga myllan, fostrad av slättlandskapets pinande vindar, uppväxt med en dallrande tomgångstraktor, förälskad i sin mustiga gitarr och utsmyckad med skinnväst och cowboyhatt, som dessutom borrat olja, byggt vägar och seglat som oerfaren jungman, inte går att ändra på i första taget.
Hade bara den satans Ann-Christine fattat detta istället för att sitta uppe halva nätterna i ett becksvart rum, hade allting varit så mycket enklare.
KOM Å RULLA I MITT RULLANDE HUS
men det kan bli tråkigt ibland
Och svärmor kanske stannar, samma utsikt samma grannar
ja, det går i samma spår som förut
samma gamla snabbköpsbutik
varje original är sig lik
Ja, allting är detsamma
samma gamla rum man dammar
ja, det är dags att ge sig ut ¨
absolut
Kom å rulla i mitt rullande hus
rulla ner mig över asfalt och grus
vi skall rulla genom livet i ett enda saligt rus
kom å rulla i mitt rullande hus
1986 hade Galenskaparna & After Shave en helt epokgörande framgång med sin vardagsnära relationsdramakomedi Macken på Sveriges Television; den dråpliga berättelsen om två västgötska bröder (den ene tidstypiskt kallad Roy och den andra förnumstigt döpt till Roger) som tillsammans drev en bilservicestation med tankmöjlighet.
Många sketcher och sånger som idag räknas till de svenska humorklassikerna, emanerade från denna tv-serie, som även blev långfilm 1990. Bland dessa kan nämnas den spralliga Jag vill ha en synth, farsan, där ungdomens livsglädje möter föräldrarnas ofta predestinerade syn på ätteläggens framtid; en konflikt som i detta fall resulterar i en orgiastisk frigörelse där sonens synthmusik får stå som en ordhållig symbol för friheten och förmågan att slita sig ur konformismens bojor, även om förutsättningarna för denna frihetsbelöning eventuellt kommer att tillhandahållas efter en enligt konstens alla regler genomgången konfirmation. En premiss som kan tyckas något kontraproduktiv då sonens vildsinta framtoning i övrigt inte direkt utstrålar kongregationalism eller ens en pubertal agnosticism.
Andra låtklassiker från Macken är den sorgesamma och bitvis direkt smärtsamma telefonuppgörelsen Det är vattenpumpen, Gerd; där en hunsad äkta man (kallad Edvard) tvingas låna bilbrödernas smutsiga telefonlur för att med uppskärrad emfas förklara omständigheterna för sin plågsamma försening. Textraden: "jag som sitter här ensam i ett hörn, helt i händerna på reparatörn" är en uppriktig sentens som säkerligen legat på många bilägares läppar men (tyvärr) aldrig uttalats, åtminstone inte med samma känsla som den som Per Fritzell förmedlar i tv-serien.
Seriens Magnum Opus (och det stycke som ännu i denna dag spelas på fullt allvar i många av sommarens uppsluppna semesterradiosändningar) är dock det socialrealistiska verket Man skall ha husvagn.
Även här är det Per Fritzell som iförd blå adidasoverall av det pungfientligt tajta slaget, står i fokus då han lovsjunger husvagnsemestrarnas uppenbara fördelar. Med sig har han två ungar och sin passiva och ganska uttråkade hustru (spelad av Kerstin Granlund i samma hemska klädsel) bärande på en adidasklädd tax som en fascinerande gimmick. Man skall ha husvagn har ett spänstigt upplägg där olika svenska städer namedroppas i ett sjuhelsikes tungvrickande tempo, alltmedan barnen och den miserabla hustrun gungar i en takt som enbart kan kännas stimulerande för en dödsdömd fånge strax innan avrättning.
Exakt tio år senare; 1996, fick dansbandet Amris (bestående av Sven-Åke Andersson och Gunilla Dahlman en (troligen efterlängtad då de musicerat sedan 1972) svensktoppsframgång med låten Kom å rulla i mitt rullande hus.
Att skriva att det finns en del paralleller mellan föreliggande stycke och det husvagnsepos som Galenskaparna & After Shave skrivit, är något av en underdrift.
Även om beröringspunkterna är många, finns det dock självklart också skillnader, en är att Amris slarvar en del med rimmen. Exempelvis låter man ordet snabbköpsbutik rimma med lik, något som i sig är helt korrekt. Problemet är väl bara att bestämningsordet i detta fall; det ord som lik skall vara adjektiv till, inte är ett utrum utan ett neutrum; "original". Därför borde det med allt uppbringande av den svenska dansbandlogiken (och den är som bekant banbrytande inom språkriktighetsområdet) istället stå "är sig likt" och inget annat.
Största skillnaden är annars att Galenskaparnas låt känns ironisk medan man inte kan vara helt säker på att Amris benyttjar sig av något som ens lite vagt skulle påminna om ironi. Men jag kan förvisso ha fel.
SÅ KAN DET GÅ
att snart jag skall gå på en nit ja, det känns
och om jag ordnar till ett party någon härlig kväll
då händer det något som får ner glädjen på festen med ens
Ja, så kan det gå
så kan det gå
ja, jag tror du vet hur jag mig känner just då
så kan det gå
så kan det gå-åå
för tabbar gör vi alla då och då
Ja, jag minns en gång när duuu...fyllde år
och jag gick hem till dig den dan med min present
när du mötte mig och sa att det var igår
ja, så dum som jag mig kände då, jag aldrig känt
Aldrig känns den svenska pop- och dansbandslyriken så initierat äkta och pregnant som när texterna tar upp personliga missöden, sociala tillkortakommanden eller uppenbara livskriser.
Många är de välmeriterade centrallyriker som sporadiskt och en smula mopsigt kastat sina gyllene stoftkorn av sanning rakt in i det uppsvullna mottagarörat.
Rimbloggen har tidigare berört Ace Of Bases modiga uppgörelse med de känslor som ofrivillig barnlöshet skapar (i textraden All that she wants is another baby).
En så skojfrisk och choosefri hillbillyestradör som Hasse "Kvinnaböske" Andersson har på ett uppriktigt sätt skildrat en livskris i form av plötslig hjärtsjukdom i sin nervdallrande och väldigt utlämnande låt Hej, Hasse, hej!
På samma sätt har Robert Broberg en gång delat med sig av sina upplevelser kring den i Sverige så vanliga, sexuella frustrationen i omkvädet "får jag doppa min mjukglass i din strössel och smälta den i din sol?" vars text av RFSU också klassas som en av landets mest förtroliga verk i ämnet matsex.
Ovanstående ljudförsök vars text jag utan några vidare skrupler mångfaldigar genom en publicering, är ännu ett klockrent exempel ur den svenska kadern av dansbandsproduktioner, på hur text och musik verkar vara närmast allergiska mot varandra.
Den glada och taktfasta rytmen i Tommy Elfs maniakaliska Så kan det gå, gör det stundtals svårt för sångaren att hänga med. Det saknas helt enkelt ett antal ord i texten, varvid den så vanligt förhandenvarande lösningen blir att på ett flegmatiskt och ytterst irriterande sätt dra ut på stavelserna tills de blir lika sega och trådiga som en ticstuggad Hubba Bubba.
Ett allt annat än gediget hantverk i fråga om låtsnickrande, med andra ord. Men å andra sidan, tabbar gör vi väl alla till mans lite då och då.
DÄR NERE FINNS NÅT JAG BEHÖVER
I München finns nåt som jag vill ha
Det är nåt man inte får utan måste ta
Och jag klarar mig inte en dag utan den
Det är nåt man måste se till att få med sig hem
För utan en guldmedalj runt min hals
är det svårt att vara glad alls
För utan en guldmedalj runt min hals
är det svårt att vara glad alls
Jag åker ner till München i augustimen ölhallarna får jag allt låta bli
för där nere finns nånting jag behöver
jag kan inte vänta tills EM är över
På min absoluta favoritskiva med bandet Queen finns det en låt som heter Stormtroopers in Stilettos.
Här har vi snarare att göra med den minst lika udda kombinationen Kulstötare med falsett i den mångmeriterade friidrottaren Jimmy Nordins skepnad.
Denne rättmätige arvtagare till den stora levnadskonstnären Ricky Bruch, är liksom sin tempramentsfulle förebild alltid var, en regelrätt renässansmänniska.
I likhet med Bruch har Jimmy inte bara ägnat sig åt att snurra två och ett halvt varv med en järnklump intryckt bakom örat, utan även prövat lyckan inom konsten.
Bruch fick ju på sin tid tygellös uppmärksamhet och ett resolut erkännande som diskuskastare men också som popsångare, gladporrfilmsaktör, entreprenör, samlare av VHS-filmer, stum skådis, mänsklig experimentverkstad för diverse medicinska preparat samt missnöjespolitiker.
På samma sätt har Jimmy Nordin inte bara hivat iväg extremt tunga saker iförd gulblå sparkdräkt, utan även gett ut egen musik och (tada) varit missnöjespolitiker.
Han sägs bl.a ligga bakom Befolkningspartiet som lyckades skrapa ihop hela 35 röster i riksdagsvalet 2010. Betydligt färre röster än de som Ny Demokrati fick med Bruch som affischnamn och då har BP ändå begreppet medmänsklighet som ett helt eget kapitel i sitt partiprogram.
Tragiskt nog måste man väl också konstatera att Nordins musikaliska försök inte kommit till svenska folkets kännedom i samma utsträckning som Bruchs.
Dock visar det sig att Nordin under en ganska lång tid satsat på en löftesrik musikkarriär där han kombinerar en textmässig utsatthet med sin lite plågade men trollbindande Neil Young-stämma.
Det låter bräckligt och utlämnande, inte alls vad den gängse bilden av en kulstötare vanligtvis är; istället får vi som lyssnare krypa innanför skalet på en vulkanisk bjässe och hans allra innersta känslor.
I den låt som nu föreligger för dissektion är det till en början lite oklart vad sångaren efterfrågar.
I den första versen sjunger Jimmy:
Och jag klarar mig inte en dag utan den
Det är nåt man måste se till att få med sig hem
Här kan det inledningsvis råda en viss oklarhet omkring vad det är som åsyftas. Är det en tablett av märket Sobril? Är det en storbystad kvinna från baren? Är det en teddybjörn?
Alla sådana tvivel slås likt våldsamt handdiskade kristallglas helt sönder i den excentriska refräng som på ett uppenbarande sätt förklarar hur saker och ting ligger till.
Det är nämligen en guldmedalj, det yttersta beviset på att alla månader av talkade labbar, hårt knutna läderbälten modell större och svettluktande trikåer, inte varit helt förgäves som killen suktar efter.
Något som bara ytterligare förstärks i historiens hänsynslösa ljus när vi med facit i hand kan konstatera att Jimmy mycket riktigt åkte till EM 2002 och där slutade på en elfte plats, långt ifrån alla medaljer.
Kanske var det fel att så hårdnackat rata de bayerska ölhallarna, när allt kommer omkring.
Å andra sidan har alkoholen varken förr eller senare hjälpt Nordin i hans kulstötarkarriär.
EJ LÄNGRE NÄRA ALICE
två barn i vår park
vi stannar nu i trädets bark
jag och Alice
Nu jag ser hur hon går
och stänger sin dörr
för en sekund känns allt som förr
en stor limousine kör iväg
ifrån Alices hus
Vet ej vart hon reser eller vart hon tänker gå
jag vet hon har sin frihet men jag vill inte förstå
för jag har blivit van att få vara så nära Alice
I tjugofem år har jag väntat på min tur
att säga hur jag kände men jag visste inte hur
måste inse till sist att jag är ej längre nära Alice
Sally är en vän i stund så svår
Sa: -jag kan hjälpa att läka ditt sår
bli fri från Alice
Hon sa att Alice har rest men här jag står
du vet att jag har väntat i tjugofem år
ser en stor limousine försvinnaaaaaaaa...
Det är en sällsam kraft hon besitter, den där Alice. Genom åren har hennes förtätade dragningskraft gjort varenda man med fager skinnväst och aningen för mycket hår på överläppen rekorderligt knäsvag och rysligt ömhetstörstande (som ett välkommet avbrott kanske från den gängse törsten efter Kopparbergs Special Brew 10.0 % och snitsiga tribaltatueringar)
Ursprungsversionen av låten kom 1972 med ett band från kulturens och konstens själva epicentrum; det alltid lika klassisistiskt sparsmakade Australien (landet som sen dess bl.a gett oss Bertolt Brecht-uttolkarna Men At Work, den permanentade strandpojken John Farnham och det uppfriskande ölet Crocodile, känd för sin rundhet och fyllighet, för att inte tala om den eleganta eftersmaken av torrhet, som att slicka en kakadua i nacken..) och hette Living Next Door To Alice. Bandet hette New World.
Låten togs sedan på ett närmast brottsligt sätt an av den exeptionella underhållningsorkestern Smokie 1976 och det är också dessa lebemän som gjort verket odödligt (på gott och ont).
Smokie är som vi alla känner till ett gäng verserade herrar i cowboyhattar och fransiga jeans som tillsammans med andra brittiska storheter som Bay City Rollers och Gary Glitter ägde hitlistorna under det sena sjuttiotalet.
Glitters karriär tog ett rättmätigt slut 1997 när hans pedofila böjelser avslöjades med buller och bång.
Smokie däremot kan anklagas för mycket men inte detta, tack o lov. Att livnära sig på att spela usel barmusik medan man ser ut som Spinal Tap är när allt kommer omkring, ännu inte kriminaliserat.
För det är ju självklart i barmiljö som låten Living Next Door To Alice bäst kommer till sin rätt, inte enbart beroende på att det högljudda klientelet i bästa fall gör sitt yttersta för att överrösta varandra så att musiken blir till en valhänt bakgrundskuliss av dålig smak och tingel tangel.
Man bör nog också ha halsat en eller annan maltläsk för att till fullo kunna njuta av den orgiastiska helhetsupplevelse det är att ta till sig själva storyn.
Men att Living Next Door To Alice är en text som berör, råder det inga tvivel om. Så fort introt drar igång går det som ett sus över lokalen. Och det är bara i enstaka fall detta sus emanerar från handtorksfläkten på WC.
Det slentrianmässiga neanderthalkastandet av dartpilar avbryts abrupt och lagom till refrängen är nästan samtliga köttskallar beredda att vråla med i nymodigheten: Alice, Alice..who the fuck is Alice?.
Något som möjliggjorts av att Smokie helt utan känsla för originalversionens suggestiva ångest och saknadskänsla, helt frankt spelade in en ny version av låten 1995 där just dessa ord är en bärande del av helheten.
Ungefär som om Beatles 1970 släppt en singel som gick "Yesterday, all my troubles seemed to fuck it, fuck it, fuck it...now its looks as thou..." och så vidare.
När nu en så här ypperlig låt föreligger, är det helt självklart att sentida arvtagare till Smokie vill göra verket till sitt eget, genom diverse coverversioner. Exempelvis har de halländska buskiskungarna Stefan & Krister gett ut en version med titeln Blända av till halvljus som faktiskt är både fyndig och lite säregen; en klart utstickande stjärna i deras i övrigt ganska förutsägbara produktion.
På samma sätt vill de skånska dansbandsdräggen i Bepers orkester (numera heter de Chinox och håller på att bli något av stammisar här inne) rida på den starkölsdoftande framgångsvåg som några brittiska fullblodsfleppon en gång byggde upp.
Vi kan konstatera att Bepers version följer originaltexten på ett närmast spöklikt sätt.
Vi kan också konstatera att rimmen sitter där de ska (som en svettig dartpil i bulls eye).
Slutligen kan vi konstatera att jag kastar in min sedvanliga brasklapp när det handlar om Bepers/Chinox muntliga tradering. Jag kan nämligen på ett helt felaktigt sätt ha tolkat deras text. Detta i så fall på grund av att det stundtals är svårt att helt enkelt höra vad som framförs. Eftersom jag själv är skåning väljer jag dock att på ett klädsamt sätt även denna gång skylla på dåliga mikrofoner och en i övrigt ganska klandervärd videoteknik.
ÅH, MICKEY
Det är en tråkig fest men tänk om du har fel
Det är nog bäst vi går så vet vi var vi står, Mickey
För när du säger ja, så menar du jämt nej
Vem är det du vill ha? Är det nån annan eller mej?
Hur kan du gå iväg och låta mig stå kvar Mickey?
Åh, Mickey att du inte fattar vad du får
Jag vill att du skall stanna varenda gång du går
Åh, Mickey att du inte fattar hur det är
Så se på mig, Mickey! (Mickey!)
Vad jag vill ge Mickey, se Mickey, se hur det är Mickey!
Och varje gång du tar min hand så tänder du en eld
Hjärtat står i brand, jag vill gå ut med dig ikväll
Du är sensationell, så sensuell, Mickey!
Det måste ha varit betydligt lättare att vara barnstjärna på 80-talet, jämfört med hur det är idag.
Man behövde bara göra ett relativt modest framförande till förinspelad musik i tv hos Hyland eller Belfrage och vips hade fem miljoner svenskar tagit del av ens artisteri.
Man var etablerad redan innan man lagt ifrån sig den silverglänsande handmikrofonen i sin för ändamålet framplockade korg invid scenkanten.
Vidare togs man hela tiden om hand av 45-åriga gubbs med pondusskapande kulmagar och rysligt noppiga slipovers. Provinsiella pajsare med medfödda talanger för vilken musik som verkligen var het.
Nästan alltid var det låtar som de 45-åriga gubbsen själva dansat tryckare till i sin ungdom och som de självklart förutsatte att den unga generationen på ett begärligt sätt törstade efter likt rallysugna kepskurtisaner i Molkom.
Det bästa var förstås om det kom fram en stor anglosaxisk produkt som i sitt sound starkt påminde om tonårstidens tygellösa dekadens. Detta gav en närmast mättsam legitimitet åt skivkrängandet.
Sålunda skedde 1982 när amerikanska Toni Basil hade en hit med låten Mickey.
I Skara satt en uppkomling inom detaljhandeln och den lättare nöjesindustrin vid namn Bert Karlsson, en man fast besluten att knäcka Stockholms dominans inom den då så allenarådande grammofonindustrin.
Han skulle som han säkert själv velat uttrycka det "visa de djävlarna" att svensk glesbygd inte enbart består av stödpengar, avflyttning och hög självmordsstatistik, utan även, på ett ystert sätt, kan förknippas med så erforderliga saker som vattenrutschbanor, inspelningsstudios och politisk populism.
När denne den svenska skivindustrins egen John D Rockefeller fick upp ögonen för en ung tjej från Stockholm, var mycket av lyckan inte bara gjord, utan också kraftigt cementerad...
Carola Häggkvist (som den djupt troende skolflickan hette), antogs 1983 till att medverka i den svenska Melodifestivalen med en idag närmast kanoniserad tirad om främlingskap.
I sin kycklinggula byxdress med ett lagom ekivovt, brunt läderbälte, gjorde hon en sådan knallsuccé att det inte riktigt går att beskriva, men vi som var med framför apparaterna glömmer det aldrig.
Hon vann självklart finalen och fick åka vidare till München där hon i den stora Europafinalen slutade på en hedrande tredje plats.
Det gällde nu för Bert Karlsson att smida medan järnet var varmt; att omvandla sin protegés storartade talang och charmfulla genomslagskraft till åtskilliga hundralappar av den här klassiska modellen:
Sålunda trycktes det upp en stor mängd merchandise med Carola på, en stor turné (som ännu i denna dag lär hålla det officiella publikrekordet i en del avkrokar av landet) och självklart en fullängdsskiva av slaget Long Play som man sa på den tiden; dvs en LP...ett album...en vinylskiva att spela medelst grammofon.
Kort sagt: en slags svart plastbit förpackad med hjälp av detta sköna omslag:
Det är bara att konstatera. England har Sgt Peppers Lonely Heart Club Band, USA har Born In The USA, Danmark har Vaersgo och Sverige har Främling om vi lite rapsodiskt skall tala om skivalbum som vuxit över sin egen rimlighet i fråga om popularitet, mytomspunnen aura och kulturhistorisk genomslagskraft.
Efterfrågan på Carolarelaterade produkter under sommaren 1983 var i landet troligen större än Bengt Fahlströms iver att sitta tre centimeter från tv-kameran, vilket ger oss en lapidarisk hint om omfattningen.
Att det heter just fullängdsskiva...eller Long Play, betyder ju ändå nånstans att det tar ett tag att lyssna igenom densamma, varvid de tidigare nämnda gubbsen runt 45 åter kommer in i bilden.
Det är de som utan krusiduller (mer än en önskan om att bli åtlydda och respekterade) sätter sig ner och skissar på vilka låtar en 16-årig, djupt religiös medelklasstjej kan tänkas vara intresserad av.
De kommer - bland annat - fram till att Toni Basils hit från året innan skulle sitta som pitten i Greta.
Denna stompiga komposition påminner dem om deras egna dagar som ballroomraggers med brylcreme i håret och därför beslutar de (självklart över huvudet på Carola, men möjligen efter konsultation med Bert) att låten Mickey skall finnas med på Häggkvists debutplatta.
Enda kruxet är att Basil i låtens original sjunger på engelska. Möjligen kan detta bero på att hon föddes i Pennsylvania.
Detta rör självklart upp känslor och stör de 45-åriga gubbsen i ungefär 23 sekunder innan en av dem kommer på den briljanta idén att ÖVERSÄTTA texten till svenska.
Uppdraget går till en glasögonorm med vattenkammad bena, slitna jeans och guldkejda runt halsen
som genast sätter igång sitt sällsamma värv och det vidunderliga resultatet kan du njuta av här ovan. Somliga kallar personen för Pling men det tror jag inte på. Det där är bara ett nom de plume för en manlig spökskrivare med existensiell ångest och mindervärdeskomplex.
Jag vill speciellt lyfta fram den trevande strofen "varje gång du tar min hand så tänder du en eld". Observera också den finkänsliga undertexten i rader som "Åh, Mickey att du inte fattar vad du får" och "jag vet att du är man" där betraktaren av texten självklart ser bilder i huvudet som möjligen för den breda massan tedde sig något prekära kommande ur en tonårings mun 1983.
Nu hade Carola förvisso med marginal passerat den lagliga gränsen för könsligt umgänge, men man kan ändå förundras över den svettiga undertext av malplacerad gubbsjuka som genomsyrar delar av produktionen.
Otyget att ta en känd engelsk text och göra den till sin, var något som Bert Karlsson och hans slippriga hejdukar höll fast vid ganska länge. Så sent som 2002 hade Gareth Gates en hit med låten Anyone Of Us.
En låt som Bert sedan utan nån vidare pardon lät transkibera till svenska med hjälp av Ulf Georgsson. Resultatet blev Något som kan hända, framförd av Mathias Holmgren.
Numera verkar dock denna trend vara i kraftigt avtagande. Synd kan man tycka. Nog vore det väl trevligt om dagens barnstjärna extraordinaire; Ulrik Munther plötsligt började få hits med små Lady Gaga-låtar, översatta till svenska?
EN LITEN BIT ÄR BÄTTRE ÄN NADA
såg en liten restaurang
där jag gick in
de spelade Gypsy Kings
När hon kom som sänd från skyn
tappade jag min meny
för vem går fri
från ett fyrverkeri?
Så kändes det när hon log mot mig
När jag bad om nåt starkt så förstod hon mig
och jag minns ännu orden som hon sa:
En liten bit är bättre än nada
när man vill ha en het enchillada
För chili som är kryddad med kärlek
är hetare än någon kan tro
Jag vill ha din största skål
Hon log och sa:
-Ditt bästa mål är snart i din mun
jag är tillbaks om en stund...
Här tvingas jag dessvärre bryta av texten, just när vi står i begrepp att få reda på exakt vilken lukullisk sak Sten Nilsson är på väg att få in i munnen.
Ett rimligt antagande är väl att det hade någonting med sällsynt hetlevrad mat att göra.
Denna så magistralt medryckande dansbandsdänga heter En liten bit är bättre än nada och har för alltid skrivits in i den svenska populärlyrikens rullor av de ständigt stomatolsmajlande bröderna Nilsson från Bofors.
Likt de trendkänsliga kosmopoliter de alltid utgett sig för att vara, kunde de snabbt fånga upp den svenska födotrenden med latinamerikanska rätter och nästan instinktivt omvandla det hela till flytande dansbandsguld genom ovanstående praktstycke.
Likt en gammaldags postilla består som bekant också Sten & Stanleys textkatalog alltför ofta av sedelärande och inte sällan skarpt moralistisk lyrik som den smörsångshungrande populasen kan ta till sig som ett rättesnöre eller som små ord på vägen i vardagen.
Då tänker jag inte enbart på Sten & Stanleyklassiker som En kvinna, en man (No Woman, No Cry) och Dra dit pepparn växer, utan även på den enastående aforism som ser sitt ljus i förhandenvarande text; nämligen den sentens som nästan skulle kunna publiceras som ett hebreiskt bibelord: "Chili som är kryddad med kärlek, är hetare än någon kan tro".
Känn, upplev, ta in...smaka på orden. Men gör det försiktigt ty en liten bit är som bekant bättre än nada.
Åtminstone om man vill ha en het enchillada.
70-TALETS GARBO IFRÅN FLEN
världens brutta ifrån Flen
känd för sina snygga ben?
Alla vänder sig på stan
när hon går på trottoar'n
stora gatan fram
Ifrån världens modehus
har hon fina anbud fått
men emot hon stått
Både London och Paris
har nu nobben från Irene
för hon ville bli kvar i Flen
Titta, titta där kommer Irene
sjuttiotalets Garbo ifrån Flen
Titta, titta efter som en svans
följer troget alla hennes fans
Titta, titta där kommer Irene
sötast utav flickorna i Flen
Titta, titta hit Brigitte Bardot
trippar hon så läckert fram på tå...
Rimbloggen hänger sig omedgörligt kvar vid sjuttiotalets försumliga objektifiering av kvinnor i svenska dansbandstexter, ett ämne som är nästan hur stort som helst och en aldrig sinande källa att ösa ur, verkar det som.
Denna gång är det bandet Bennys som ger oss den entusiasmerande hymnen om en till utseendet alls inte ofördelaktigt framhävd kvinna vid namn Irene. Det är hon som är Flickan från Flen.
Att just de rent estetiska företräden som möjligen kan finnas hos den person texterna kretsar kring tas upp är också det vanligast förekommande; oftast då utifrån en jämförelsevis belåten och imponerande horisont. Sångaren har fattat tycke för en viss person och faller pladask för vederbörande på grund av objektets intagande utseende.
Det är dock inte alltid som de kvinnor som besjöngs på 70-talets osedliga och flottigt orangebrunmurriga danshak, visar sig vara särskilt vackra i en klassisk bemärkelse.
Understundom har de helt andra egenskaper som framhävs, ibland diametralt motsatta attribut som egentligen ter sig ovidkommande och som på ett umbärligt och närmast tvångsmässigt sätt ändå måste offentliggöras.
Jag tänker då bl.a på Stora, feta Margareta eller Rara, underbara Katarina som varken var söt eller ful men (enligt uppgift) tämligen kul.
Det är förstås fullt plausibelt att upphovsmännen till nyss nämnda verk känt sig attraherade av både Margareta och Katarina, vad jag inte kan förstå är dock varför man på ett lite åbäkigt sätt vill bedyra sin vördnad för och sin förälskelse i dem genom att hemfalla åt en alls inte särskilt klädsam vuxenmobbing genom anmärkandet på kroppskonstitution och status i den social rankingen...
Nu kan dock inte Bennys klandras för någon liknande, förstucken föresats, då de helt sonika upptäckt Irenes skönhet och utifrån detta blott känt sig anmodade att föreviga det hela på vinyl.
Sköna grötrim bygger upp den första versen, precis så lekmannamässigt som vi älskar i den här bloggen.
De fina rimmen ter sig extra festliga när vi kommer fram till rimparet "som en svans/hennes fans" där sångaren uttalar ordet fans på engelska, något som ger en extra nervpirrande dimension åt stycket.
På likaledes känt manér väver textförfattaren sedan in namn på kända snyggingar som Garbo och Bardot för att ytterligare skapa en uppriktig känsla av autencitet.
Till sist har vi som oförargliga lyssnare övertalats totalt och inser utan vidare prut att den där Irene från Flen måste ha varit en sjuhelsikes sexbomb. En riktig donna, en underskön amazon.
Eller som man av hävd säger i Sörmlands motsvarighet till Rostock och som Bennys sjunger i andra versen: "Hon säljer lika bra som violen gjort en dag..."
Ty i Flen kan allting, alltid, ständigt och jämt sättas i någon slags paritet till den där jädrans violen!
GILLA RIMBLOGGEN PÅ FACEBOOK
För att vara säker på att du inte missar några uppdateringar, gå med i Rimbloggens nystartade Facebookgrupp.
Där kan du också tanka upp egna förslag på ytterligt vedervärdiga låtskrivarförsök som du anser borde passa för en närmare analys. Du kan också kommentera inläggen och ge lite magsur feedback direkt utan att behöva lämna Facebook mer än vad som anses nödvändigt. På så sätt blir vi alla vinnare; du, jag, miljön och Mark Zuckerberg.
Så - häng med, gilla Rimbloggen på Fejan, vet ja!
RARA UNDERBARA KATARINA
tänkte bjuda ut en flicka uppå stans konditori
men jag fann, ja minsann
att få tag i nån som ville
gå på kondis med en kille
i det närmaste var tji
Först så ringde jag Filippa men Filippa ville slippa
Gabriella, Isabella, Rut och Frida likaså
Sen försökte jag med Emma men se hon var inte hemma
Hos Maria och Sofia åkte luren bara på
Men då ringde jag till Katarina
å hon svarade javisst, det var längesedan sist
Rara underbara Katarina
Inte vacker, inte ful men oj vad hon är kul
Alla killar gillar Katarina
världens festligaste tjej att ta med på galej
Berättaren av texten till låten Rara, underbara Katarina (ursprungligen Ingmar Nordströms) känner sig sugen på en stunds förtroligt sällskap på en av tätortens idylliskt småputtriga konditorier.
Det räcker inte med all den hälsovådliga sötma som de bakom disken prunkande produkterna i sig själva utgör, nä, textjaget vill också ha lite söt, kvinnlig fägring att vila ögonen på medan den sockerpudrade prinsessbakelsen blandas med avslaget kaffe på sin saktmodiga färd genom mage och tarm i det som brukar beskrivas som peristaltik.
Olyckligtvis har berättaren svårt att till en början få kontakt med sina tilltänkta offer. Även om han försöker släta över det hela i refrängen genom sin gunstiga försäkran om att Katarina inte bara är rar och underbar, varken vacker eller ful utan dessutom "världens festligaste tjej att ta med på galej", är det smärtsamt uppenbart för den besinningsfulla betraktaren av texten, att Katarina tillhör andra- eller kanske t.o.m tredjesorteringen av tjejer man vill ta med sig på kafé.
Detta eftersom berättaren stämmer träff med henne efter att dessförinnan förgäves försökt få tag på inte mindre än åtta brudar (Filippa, Gabriella, Isabella, Rut, Frida, Emma, Maria och Sofia).
Att Katarina inte heller är någon favorit i umgängeskretsen bekräftas bara ytterligare då hon säger "det var längesedan sist" när vår bakelsekåta sybarit ringer upp henne.
Det vilar därmed något smått förljuget över den orgiastiska glädje som påstås omge hela arrangemanget.
PEDDAR PEDDAR...
Människor hurrar och humlor surrar
peddar peddar och gurrar gurrar
Anders andrar och Niklas nickar
Lennart lellar och leffe leffar
hajen hajjar och soffan soffar
Eva evahahahahaaaar
Vi känner Thomas Orup Eriksson som en smålistig skapare och uttolkare av tämligen slipprig sängkammarsoul.
Hans magnetiska scennärvaro och kittlande förmåga att levandegöra tillvaron som cool nollåttaslicker har tidigare gett honom det prononcerade epitetet Sveriges svar på Terence Trent D'arby här Rimbloggen.
Tillsammans med de fryntliga gossarna i det hårdkokta kollektivet GES fick han också tillfälle att utforska delvis nya sidor av sitt konstnärsskap.
Mellan 1994 och 1996 stod bandet på sin absoluta peak, mycket beroende på att de var verksamma under just dessa år, och gladde det på chippendalesrock så hungrande svenska folket med små ekivoka texter om medelklassiga mäns oöverstigliga problem.
All till ett plinkande komp av ELO goes Ted Gärdestad.
Sparsmakat, otvunget och befriat från någon som helst vass kant.
Detta är i alla fall vad vi hittills har trott. Skrapar man lite på fernissan och gräver djupare finner man dock något helt annat.
Det är egentligen skrämmande att Orups helt ypperliga talang som rappare hamnat så totalt i skymundan.
Visserligen är det inte så svårt att se sambanden mellan gatans musik med allt vad den innebär av rotlöshet, uppbrott och självförstörelse, och det faktum att Orup växte upp i Huddinge, detta subversiva Stockholmsghetto.
Därför är det befriande att höra honom rappa loss i slutet av GES-låten Stanna världen en stund som rullade flitigt på landets alla radioapparater för sjutton år sedan.
Texten kretsar kring en ensam man i Niklas Strömstedts kristallklara gestalt. Hans montona liv präglat av vardag och tristess (bland annat finner vi i textens andra strof den roliga passagen: "jag brukar se på allt, tv tusenfalt. Jag går och lägger mig med Ylva-Marie") bryts enbart av de fåtal gånger en kvinna ringer upp.
Det är då som fåglar börjar sjunga och marken börjar att gunga (kanske lite löjligt...men möjligt).
När så texten puttrat på i två verser, tre refränger och ett stick känner plötsligt Orup att Strömstedt varit alltför länge i det så kallade limelightet varvid han helt sonika tar över med en egenhändigt komponerad rap, den text som till fullo återges här ovan.
Visst känner vi igen en del av den oregerliga namedropping som upphovsmännen så ogenerat ägnar sig åt. Anders heter Glenmark, Niklas heter Strömstedt, Soffan är troligen Sofia Eriksson. Hajen kan vara i princip vem som helst 1995. Gurrar och peddar syftar som bekant på två medlemmar av Just D.
Vad sedan verben "att gurra och pedda" betyder känns något mera outrett.
EN STUDENT FRÅN UPPSALALALALA
En student från Uppsalalalalala
Från mitt trista kontor jag till Spanien for
för att helt koppla av vid ett blått medelhav
och när jag kommit ner fick jag en kavaljer
han var inte spanjor han var student från högan nord
En student från Uppsalalalalalalalala
Det finns en slags perfiditet över de blåögda existenser som suttit på sin kammare och knåpat ihop den förslöande svenska texten till Kirsti Sparboes låt En student från Uppsala.
Vid ett första påseende verkar texten nämligen signalera en brännande alienation gentemot den spanska regimens diktatur som 1968 ännu hade sju år kvar att förpesta den europeiska historien. Efter ett tag inser man dock att det huvudsakliga syftet med texten är att kunna utnyttja ordet Uppsalas suffix "la" i ett strikt onomatopoetiskt och tämligen illmarigt syfte.
En student från Uppsalalalalala
Det finns en slags perfiditet över de blåögda existenser som suttit på sin kammare och knåpat ihop den förslöande svenska texten till Kirsti Sparboes låt En student från Uppsala.
Vid ett första påseende verkar texten nämligen signalera en brännande alienation gentemot den spanska regimens diktatur som 1968 ännu hade sju år kvar att förpesta den europeiska historien. Efter ett tag inser man dock att det huvudsakliga syftet med texten är att kunna utnyttja ordet Uppsalas suffix "la" i ett strikt onomatopoetiskt och tämligen illmarigt syfte.
Texten till Kirsti Sparboes låttolkning hade annars världens chans att gå till botten med problemet kring nordbornas flagranta behov av lite sol och värme kontra svårigheterna att leva ut just denna heta önskan och detta vulkaniska begär i ett land vars politiska styre inte alls överensstämde med den idealbild som FN och andra institutioner vinnlagt sig om att omvandla till en global verklighet.
Den enda beskrivning av förtryck som förekommer i texten är väl den tortyr våra öron utsätts för då studentens hemvist förminskas till ett abderitiskt lallande.
I övrigt förklaras sångerskans minst sagt bisarra namn med att hon 1946 föddes i Norge.
SÖTA ANNELIE FRÅN HUDDINGE
och käka korv och mos och heja på vårt lag
vi ställde oss i kön som långsamt ringlade fram
då hörde jag att någon viskade mitt namn
Då vände jag mig om och tänk vad fick jag se?
Jo, söta lilla Annelie från Huddinge
med jeans och Bowieboots från Gul & Blå
det här var andra bullar än när vi var små
Då sa jag: -Annelie! Vill du gå med mig ikväll?
Det blir en puss i pausen sen om du är snäll
sen bjuder jag på glass och kanske på ett bloss
det hänger lite på vem som gör mål, förstås...
Det tyckte hon lät bra men rörde inte en min
och ur sin väska tog hon fram en flaska vin
sen sa hon att hon fått den av sin mor
jag tappade korv och mos på mina nya skor
Det är med smärta och en förkrossande känsla av massiv förlust jag nödgas meddela att jag tvingas bryta texten här, just som det skulle till att bli som allra mest spännande.
När vi kommer in i handlingen har alltså den söta Annelie från Huddinge halat fram en hel flaska vin ur sin handväska, något som på ett oförmodat sätt helt satt vårt hockeyintresserade textjag ur spel.
Faktum är att han blir så okuvligt perplex att han tappar inte bara korven utan hela det förbaskade pulvermoset på sina nya skor. Eftersom vi vet hur klädintresserad den skarpsinnige tjejtjusaren är (han noterade inte enbart den unga Annelies jeans som varande inköpta på den klassiska sjuttiotalsbutiken Gul & Blå utan också det faktum att hon begett sig till rinken iförd ett par stövlar starkt påminnande om den fotbeklädnad en viss David Bowie hade för vana att bära vid denna tid) förstår vi självklart vilken nesa och känsla av pinsamhet detta är för honom. Lite som att idag titta på någon livesändning där HKH Prins Carl Philip anmodats att hålla ett tal inför publik.
Vi kan antingen spekulera om vad som händer, eller klicka på länken till Zickos video till låten Annelie där det förmodligen dyker upp någon slags konklusion (räkna dock inte med det, satsa inte pengar på det, om du fattar vad jag menar)
Slutligen känns det både krispigt, blomstrande och kraftfullt att vi nu äntligen funnit en romantisk melodi vars text kretsar kring ishockey. Låtar av just detta slag har tidigare varit svåra att finna då den svenska hockeyromantiken varit sorgligt eftersatt inom populärkulturen. Just beskrivningar av förälskelse saknas, det köttsliga begäret finner vi dock ofta; exempelvis i en hockeylåt som ångar av passion och lidelse, där det eggande uppvaktandet mellan två kärlekskontrahenter beskrivs obehövligt ingående och det är i Nick Borgens Den glider in från 1995.
STAKE NATTEN LÅNG
Vi går hem till Max
här är låten med stuns i
kom, nu är det dags
att gå hem till Max
Ja, vi går hem till Max
Och ös till tusen det har vi!
Så med lite flax, går vi hem till Max.
Där är hålligång. Stake natten lång.
Bara rasa in. Månen den är din.
Max han kommer strax.
Livad som en lax.
Han kör kör med schyssta grepp och säger genast: Hepp!
Jag håller tio spänn, på att han blir din vän.
Det finns en del låtar man helt enkelt inte kan sitta still till. Det räcker att man hör de allra första tonerna så börjar det på ett nästan erotiskt sätt att rycka i benen, pulsen stiger i en rekordartad hastighet och man släpper alla hämningar i sin omedelbara föresats att fortast möjligt ta sig ut på dansgolvet, kosta vad det kosta vill.
Låten Vi går hem till Max hör dessvärre inte till denna kategori. Något man ej heller behöver sörja.
Att skyndsamt försaka upplevelsen av denna pampiga textpastej för en stunds vårdslöst svettande och flängande på ett kyffigt dansgolv är närmast att betrakta som slöseri med både liv och intellekt. Istället bör detta hoppingivande stycke avnjutas i total harmoni med kroppen i ett lugnt och utvilat tillstånd av frid och välbehag. Som små eggande droppar av nån fjärran eterisk olja, sipprar utmärkta rim som "Max han kommer strax, livad som en lax" in genom hörselmembranet.
Låten har odödliggjorts av bl.a Max Fenders och Cool Candys.
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Cool Candys Göta Kanal
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Max Fenders Vindens melodi
Vi går hem till Max
här är låten med stuns i
kom, nu är det dags
att gå hem till Max
Ja, vi går hem till Max
Och ös till tusen det har vi!
Så med lite flax, går vi hem till Max
Där är hålligång
Stake natten lång.
Bara rasa in
Månen den är din
Max han kommer strax
livad som en lax
Han kör med schyssta grepp och säger genast: Häpp!
Jag håller tio spänn, på att han blir din vän
Det finns en del låtar man helt enkelt inte kan sitta still till. Det räcker att man hör de allra första tonerna så börjar det på ett nästan erotiskt sätt att rycka i benen, pulsen stiger i en rekordartad hastighet och man släpper alla hämningar i sin omedelbara föresats att fortast möjligt ta sig ut på dansgolvet, kosta vad det kosta vill.
Låten Vi går hem till Max hör dessvärre inte till denna kategori. Något man ej heller behöver sörja.
Att skyndsamt försaka upplevelsen av denna pampiga textpastej för en stunds vårdslöst svettande och flängande på ett kyffigt dansgolv är närmast att betrakta som slöseri med både liv och intellekt. Istället bör detta hoppingivande stycke avnjutas i total harmoni med kroppen i ett lugnt och utvilat tillstånd av frid och välbehag. Som små eggande droppar av nån fjärran eterisk olja, sipprar utmärkta rim som "Max han kommer strax, livad som en lax" in genom hörselmembranet.
Låten har odödliggjorts av bl.a Max Fenders och Cool Candys och rent musikaliskt påminner den inte så lite om ABBAs Ring, Ring i vissa partier...
JAG TROR JAG ÄR TÄND PÅ DIG
Det har hänt något konstigt med mig
Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar dock snabbt och effektivt.
Du, jag tror jag är tänd på dig
och med dig känns allt okej
du, jag tror jag är tänd på dig
Det var väl tur ändå
att jag gick så rakt på sak
och inte fick på nöten
och att vi gick hem vi två
att vi gick hem till mig
och att vi hade det så skönt sen
när vi vaknade då var det redan dag
och vi låg där och drömde du och jag
när du vände dig till mig och sa
hej, jag vill stanna för alltid här hos dig!
Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar dock snabbt och effektivt.
Så har reklamtelevisionen lite skenfagert lärt oss att handskas med en plötsligt uppblossande och monstruös smärta i kroppens översta region.
De delar av kroppen som det svenska lyxdansbandet Baracudaz sjöng om på sjuttiotalet sitter eventuellt lite mer på mitten av mans- och kvinnokroppen och kan utan större mankemang också förenas nattetid efter att man först upplevt en helafton på stimmig lokal präglad av låtar likt den vars text här ovan citeras.
Dansen är ju som alla vet ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär och Baracudaz tvekar inte att i ytterst slemmiga detaljer redogöra för hur det harmlösa kurtiserandet så småningom övergår i vild extas.
Genom en oändlig radda av flerordsrim (mig, dig, okej) möjligen inspirerade av Cool Candys lika effektfulla glansnummer Flicka i kort-kort-kort som gav oss underbara rimkedjor likt "sagogryn, ögonbryn, skyn" och "natt, fnatt, att, tafatt" kan man som Rimbloggsanalytiker inte göra så värst mycket annat än att luta sig tillbaka och likt en tillfredsställd Carl-Jan Grankvist smacka med läpparna åt en dylik fulländning i rimmandets sköna konst.
