EJ LÄNGRE NÄRA ALICE
två barn i vår park
vi stannar nu i trädets bark
jag och Alice
Nu jag ser hur hon går
och stänger sin dörr
för en sekund känns allt som förr
en stor limousine kör iväg
ifrån Alices hus
Vet ej vart hon reser eller vart hon tänker gå
jag vet hon har sin frihet men jag vill inte förstå
för jag har blivit van att få vara så nära Alice
I tjugofem år har jag väntat på min tur
att säga hur jag kände men jag visste inte hur
måste inse till sist att jag är ej längre nära Alice
Sally är en vän i stund så svår
Sa: -jag kan hjälpa att läka ditt sår
bli fri från Alice
Hon sa att Alice har rest men här jag står
du vet att jag har väntat i tjugofem år
ser en stor limousine försvinnaaaaaaaa...
Det är en sällsam kraft hon besitter, den där Alice. Genom åren har hennes förtätade dragningskraft gjort varenda man med fager skinnväst och aningen för mycket hår på överläppen rekorderligt knäsvag och rysligt ömhetstörstande (som ett välkommet avbrott kanske från den gängse törsten efter Kopparbergs Special Brew 10.0 % och snitsiga tribaltatueringar)
Ursprungsversionen av låten kom 1972 med ett band från kulturens och konstens själva epicentrum; det alltid lika klassisistiskt sparsmakade Australien (landet som sen dess bl.a gett oss Bertolt Brecht-uttolkarna Men At Work, den permanentade strandpojken John Farnham och det uppfriskande ölet Crocodile, känd för sin rundhet och fyllighet, för att inte tala om den eleganta eftersmaken av torrhet, som att slicka en kakadua i nacken..) och hette Living Next Door To Alice. Bandet hette New World.
Låten togs sedan på ett närmast brottsligt sätt an av den exeptionella underhållningsorkestern Smokie 1976 och det är också dessa lebemän som gjort verket odödligt (på gott och ont).
Smokie är som vi alla känner till ett gäng verserade herrar i cowboyhattar och fransiga jeans som tillsammans med andra brittiska storheter som Bay City Rollers och Gary Glitter ägde hitlistorna under det sena sjuttiotalet.
Glitters karriär tog ett rättmätigt slut 1997 när hans pedofila böjelser avslöjades med buller och bång.
Smokie däremot kan anklagas för mycket men inte detta, tack o lov. Att livnära sig på att spela usel barmusik medan man ser ut som Spinal Tap är när allt kommer omkring, ännu inte kriminaliserat.
För det är ju självklart i barmiljö som låten Living Next Door To Alice bäst kommer till sin rätt, inte enbart beroende på att det högljudda klientelet i bästa fall gör sitt yttersta för att överrösta varandra så att musiken blir till en valhänt bakgrundskuliss av dålig smak och tingel tangel.
Man bör nog också ha halsat en eller annan maltläsk för att till fullo kunna njuta av den orgiastiska helhetsupplevelse det är att ta till sig själva storyn.
Men att Living Next Door To Alice är en text som berör, råder det inga tvivel om. Så fort introt drar igång går det som ett sus över lokalen. Och det är bara i enstaka fall detta sus emanerar från handtorksfläkten på WC.
Det slentrianmässiga neanderthalkastandet av dartpilar avbryts abrupt och lagom till refrängen är nästan samtliga köttskallar beredda att vråla med i nymodigheten: Alice, Alice..who the fuck is Alice?.
Något som möjliggjorts av att Smokie helt utan känsla för originalversionens suggestiva ångest och saknadskänsla, helt frankt spelade in en ny version av låten 1995 där just dessa ord är en bärande del av helheten.
Ungefär som om Beatles 1970 släppt en singel som gick "Yesterday, all my troubles seemed to fuck it, fuck it, fuck it...now its looks as thou..." och så vidare.
När nu en så här ypperlig låt föreligger, är det helt självklart att sentida arvtagare till Smokie vill göra verket till sitt eget, genom diverse coverversioner. Exempelvis har de halländska buskiskungarna Stefan & Krister gett ut en version med titeln Blända av till halvljus som faktiskt är både fyndig och lite säregen; en klart utstickande stjärna i deras i övrigt ganska förutsägbara produktion.
På samma sätt vill de skånska dansbandsdräggen i Bepers orkester (numera heter de Chinox och håller på att bli något av stammisar här inne) rida på den starkölsdoftande framgångsvåg som några brittiska fullblodsfleppon en gång byggde upp.
Vi kan konstatera att Bepers version följer originaltexten på ett närmast spöklikt sätt.
Vi kan också konstatera att rimmen sitter där de ska (som en svettig dartpil i bulls eye).
Slutligen kan vi konstatera att jag kastar in min sedvanliga brasklapp när det handlar om Bepers/Chinox muntliga tradering. Jag kan nämligen på ett helt felaktigt sätt ha tolkat deras text. Detta i så fall på grund av att det stundtals är svårt att helt enkelt höra vad som framförs. Eftersom jag själv är skåning väljer jag dock att på ett klädsamt sätt även denna gång skylla på dåliga mikrofoner och en i övrigt ganska klandervärd videoteknik.
ÅH, MICKEY
Det är en tråkig fest men tänk om du har fel
Det är nog bäst vi går så vet vi var vi står, Mickey
För när du säger ja, så menar du jämt nej
Vem är det du vill ha? Är det nån annan eller mej?
Hur kan du gå iväg och låta mig stå kvar Mickey?
Åh, Mickey att du inte fattar vad du får
Jag vill att du skall stanna varenda gång du går
Åh, Mickey att du inte fattar hur det är
Så se på mig, Mickey! (Mickey!)
Vad jag vill ge Mickey, se Mickey, se hur det är Mickey!
Och varje gång du tar min hand så tänder du en eld
Hjärtat står i brand, jag vill gå ut med dig ikväll
Du är sensationell, så sensuell, Mickey!
Det måste ha varit betydligt lättare att vara barnstjärna på 80-talet, jämfört med hur det är idag.
Man behövde bara göra ett relativt modest framförande till förinspelad musik i tv hos Hyland eller Belfrage och vips hade fem miljoner svenskar tagit del av ens artisteri.
Man var etablerad redan innan man lagt ifrån sig den silverglänsande handmikrofonen i sin för ändamålet framplockade korg invid scenkanten.
Vidare togs man hela tiden om hand av 45-åriga gubbs med pondusskapande kulmagar och rysligt noppiga slipovers. Provinsiella pajsare med medfödda talanger för vilken musik som verkligen var het.
Nästan alltid var det låtar som de 45-åriga gubbsen själva dansat tryckare till i sin ungdom och som de självklart förutsatte att den unga generationen på ett begärligt sätt törstade efter likt rallysugna kepskurtisaner i Molkom.
Det bästa var förstås om det kom fram en stor anglosaxisk produkt som i sitt sound starkt påminde om tonårstidens tygellösa dekadens. Detta gav en närmast mättsam legitimitet åt skivkrängandet.
Sålunda skedde 1982 när amerikanska Toni Basil hade en hit med låten Mickey.
I Skara satt en uppkomling inom detaljhandeln och den lättare nöjesindustrin vid namn Bert Karlsson, en man fast besluten att knäcka Stockholms dominans inom den då så allenarådande grammofonindustrin.
Han skulle som han säkert själv velat uttrycka det "visa de djävlarna" att svensk glesbygd inte enbart består av stödpengar, avflyttning och hög självmordsstatistik, utan även, på ett ystert sätt, kan förknippas med så erforderliga saker som vattenrutschbanor, inspelningsstudios och politisk populism.
När denne den svenska skivindustrins egen John D Rockefeller fick upp ögonen för en ung tjej från Stockholm, var mycket av lyckan inte bara gjord, utan också kraftigt cementerad...
Carola Häggkvist (som den djupt troende skolflickan hette), antogs 1983 till att medverka i den svenska Melodifestivalen med en idag närmast kanoniserad tirad om främlingskap.
I sin kycklinggula byxdress med ett lagom ekivovt, brunt läderbälte, gjorde hon en sådan knallsuccé att det inte riktigt går att beskriva, men vi som var med framför apparaterna glömmer det aldrig.
Hon vann självklart finalen och fick åka vidare till München där hon i den stora Europafinalen slutade på en hedrande tredje plats.
Det gällde nu för Bert Karlsson att smida medan järnet var varmt; att omvandla sin protegés storartade talang och charmfulla genomslagskraft till åtskilliga hundralappar av den här klassiska modellen:
Sålunda trycktes det upp en stor mängd merchandise med Carola på, en stor turné (som ännu i denna dag lär hålla det officiella publikrekordet i en del avkrokar av landet) och självklart en fullängdsskiva av slaget Long Play som man sa på den tiden; dvs en LP...ett album...en vinylskiva att spela medelst grammofon.
Kort sagt: en slags svart plastbit förpackad med hjälp av detta sköna omslag:
Det är bara att konstatera. England har Sgt Peppers Lonely Heart Club Band, USA har Born In The USA, Danmark har Vaersgo och Sverige har Främling om vi lite rapsodiskt skall tala om skivalbum som vuxit över sin egen rimlighet i fråga om popularitet, mytomspunnen aura och kulturhistorisk genomslagskraft.
Efterfrågan på Carolarelaterade produkter under sommaren 1983 var i landet troligen större än Bengt Fahlströms iver att sitta tre centimeter från tv-kameran, vilket ger oss en lapidarisk hint om omfattningen.
Att det heter just fullängdsskiva...eller Long Play, betyder ju ändå nånstans att det tar ett tag att lyssna igenom densamma, varvid de tidigare nämnda gubbsen runt 45 åter kommer in i bilden.
Det är de som utan krusiduller (mer än en önskan om att bli åtlydda och respekterade) sätter sig ner och skissar på vilka låtar en 16-årig, djupt religiös medelklasstjej kan tänkas vara intresserad av.
De kommer - bland annat - fram till att Toni Basils hit från året innan skulle sitta som pitten i Greta.
Denna stompiga komposition påminner dem om deras egna dagar som ballroomraggers med brylcreme i håret och därför beslutar de (självklart över huvudet på Carola, men möjligen efter konsultation med Bert) att låten Mickey skall finnas med på Häggkvists debutplatta.
Enda kruxet är att Basil i låtens original sjunger på engelska. Möjligen kan detta bero på att hon föddes i Pennsylvania.
Detta rör självklart upp känslor och stör de 45-åriga gubbsen i ungefär 23 sekunder innan en av dem kommer på den briljanta idén att ÖVERSÄTTA texten till svenska.
Uppdraget går till en glasögonorm med vattenkammad bena, slitna jeans och guldkejda runt halsen
som genast sätter igång sitt sällsamma värv och det vidunderliga resultatet kan du njuta av här ovan. Somliga kallar personen för Pling men det tror jag inte på. Det där är bara ett nom de plume för en manlig spökskrivare med existensiell ångest och mindervärdeskomplex.
Jag vill speciellt lyfta fram den trevande strofen "varje gång du tar min hand så tänder du en eld". Observera också den finkänsliga undertexten i rader som "Åh, Mickey att du inte fattar vad du får" och "jag vet att du är man" där betraktaren av texten självklart ser bilder i huvudet som möjligen för den breda massan tedde sig något prekära kommande ur en tonårings mun 1983.
Nu hade Carola förvisso med marginal passerat den lagliga gränsen för könsligt umgänge, men man kan ändå förundras över den svettiga undertext av malplacerad gubbsjuka som genomsyrar delar av produktionen.
Otyget att ta en känd engelsk text och göra den till sin, var något som Bert Karlsson och hans slippriga hejdukar höll fast vid ganska länge. Så sent som 2002 hade Gareth Gates en hit med låten Anyone Of Us.
En låt som Bert sedan utan nån vidare pardon lät transkibera till svenska med hjälp av Ulf Georgsson. Resultatet blev Något som kan hända, framförd av Mathias Holmgren.
Numera verkar dock denna trend vara i kraftigt avtagande. Synd kan man tycka. Nog vore det väl trevligt om dagens barnstjärna extraordinaire; Ulrik Munther plötsligt började få hits med små Lady Gaga-låtar, översatta till svenska?
EN LITEN BIT ÄR BÄTTRE ÄN NADA
såg en liten restaurang
där jag gick in
de spelade Gypsy Kings
När hon kom som sänd från skyn
tappade jag min meny
för vem går fri
från ett fyrverkeri?
Så kändes det när hon log mot mig
När jag bad om nåt starkt så förstod hon mig
och jag minns ännu orden som hon sa:
En liten bit är bättre än nada
när man vill ha en het enchillada
För chili som är kryddad med kärlek
är hetare än någon kan tro
Jag vill ha din största skål
Hon log och sa:
-Ditt bästa mål är snart i din mun
jag är tillbaks om en stund...
Här tvingas jag dessvärre bryta av texten, just när vi står i begrepp att få reda på exakt vilken lukullisk sak Sten Nilsson är på väg att få in i munnen.
Ett rimligt antagande är väl att det hade någonting med sällsynt hetlevrad mat att göra.
Denna så magistralt medryckande dansbandsdänga heter En liten bit är bättre än nada och har för alltid skrivits in i den svenska populärlyrikens rullor av de ständigt stomatolsmajlande bröderna Nilsson från Bofors.
Likt de trendkänsliga kosmopoliter de alltid utgett sig för att vara, kunde de snabbt fånga upp den svenska födotrenden med latinamerikanska rätter och nästan instinktivt omvandla det hela till flytande dansbandsguld genom ovanstående praktstycke.
Likt en gammaldags postilla består som bekant också Sten & Stanleys textkatalog alltför ofta av sedelärande och inte sällan skarpt moralistisk lyrik som den smörsångshungrande populasen kan ta till sig som ett rättesnöre eller som små ord på vägen i vardagen.
Då tänker jag inte enbart på Sten & Stanleyklassiker som En kvinna, en man (No Woman, No Cry) och Dra dit pepparn växer, utan även på den enastående aforism som ser sitt ljus i förhandenvarande text; nämligen den sentens som nästan skulle kunna publiceras som ett hebreiskt bibelord: "Chili som är kryddad med kärlek, är hetare än någon kan tro".
Känn, upplev, ta in...smaka på orden. Men gör det försiktigt ty en liten bit är som bekant bättre än nada.
Åtminstone om man vill ha en het enchillada.
