JAG FYLLER VARJE RAD MED MITT KLOTTER

 
Att satsa pengar på Bingolotto 
det gör jag inför varje lördagskväll 
Jag fyller varje rad med mitt klotter 
och hoppas att Lasse ska vara så snäll 
och hitta min lapp och slå en signal 
där jag sitter full av förväntan 
men tystnaden är alltid lika total så 
jag får fortsätta min väntan 
 
Varför kan jag aldrig bingoraden få 
varför kommer aldrig numret jag väntat på?
Jag är bara nära 
och känner spänningen 
men får alltid börja om igen 
Och varför får jag aldrig komma fram 
i telefon 
och berätta för Lasse var jag är ifrån 
Men i förhoppningen lever jag 
att jag får bingo en dag


Man skulle vid en första anblick av ovanstående vers tro att den gick att återfinna i valfritt nummer av tidningen Allers.
 
Det är ju där de brukar samlas; de avslagna grötverserna, de haltande limerickarna och de humorbefriade vitsarna. Inskickade från hela landet i en strid ström föranledda av en slags medborgerlig bekräftelse och en dröm om att åtminstone få femton minuter i rampljuset (alternativt fem sekunder beroende på hur hastigt man bläddrar fram till sidan 101 för att ta del av fortsättningen på tidningens inledande snyftartikel om den enbenta ledarhunden Majken som genom betydande mod och ansenlig självbefarelsedrift räddat livet på sin stackars husse Evert).  
 
Möjligen har denna text skickats in till Allers och sedan tragiskt nog blivit refuserad av publikationens hårt arbetande grindvakter för kvalitet och verkshöjd, om detta kan vi enbart spekulera. 
Vad vi vet är i alla fall att en Gun Sjödin tonsatt texten och själv spelat in den (med härligt nasal röst) 2001.
På Guns egen MySpace-sida har hon kategoriserat sin låt om uteblivna bingolottomiljoner som "contemporary christian music" och väldigt få torde väl överraskas av detta.
 
Strävan efter rikedom är nu inget vi bör skratta åt. Som god kristen förstår Gun Sjödin att Mammons makt är stor och inte något som i sig behöver vara av ondo. Så länge pengarna kommer från små ideellt lottsäljande pojklagsspelare i Falköping och inte är sådana stålars som giriga direktörer som börjat med två tomma händer och sedan genom hårt arbete skapat sig en förmögenhet helt på egen hand sitter på, är det okej.
Det handlar främst inte heller om girighet i det här fallet utan om att någon gång få i alla fall en liten ranson av den enorma mängd flis som Bingolotto enligt textförfattaren kontrollerar.

Sinnesstämningen i versen är lite densamma som i Hjalmar Söderbergs ofta citerade rader: 
"och kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl strax, av ovana vid klimatet". 
Exakt så bitter framstår den fromma Gun Sjödin vid avsaknaden av storvinst från Göteborg.
 
Bingolottos betydelse för den svenska idrottsrörelsen ska dock inte underskattas. Det är tack vare Bingolotto som många små klubbar runt om i landet antingen helt går på knäna eller krumbuktar sig på de mest förunderliga sätt för att få ekonomin att gå ihop. Allt i en förhoppning om att det någon gång ska blir bättre. 
 
Det är också i denna förhoppning som Gun lever, om inte annat så i texten till hennes hemmaproduktion. 
Tyvärr stannar det nog vid en förhoppning.
Chansen till miljonvinst i Bingolotto känns för de flesta dessvärre lika trovärdig som när Lasse Kronér eller Loket Olsson brukade dra en lapp ur turnan, konstatera att random spelare i Medelpad vunnit sexton kilo kaffe och sedan utstöta ett "grattis" inte bara en utan två gånger.      

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0