JAG OCH MIN RADIO

 
Hör en sång i radion
och jag känner varje liten ton 
Den bär på minnen om dej och mej
ooh...mmmm....
Nu är jag på väg igen 
men jag vet inte när jag kommer 
Jag vill komma hem 
Komma hem till dig 
Jag är på väg 
Jag och min radio 
Ensam i bilen på väg mot mitt mål när 
min sol går upp 
Jag är på väg 
Jag och min radio 
Nya vägar och nya städer som drar förbi

Detta vardagsnära epos om förflyttning och komfort har jag plockat från plattan Siluetter som Tonix gav ut 1984. Jag är extremt svag för låtar om stackars ensamma personer i bilar på väg genom den ödsliga, svenska natten och det känns ofantligt tillfredsställande att denna text om smärta och längtan så effektfullt och varsamt kommer till sin rätt i händerna på Tonix. Vi har tidigare i Rimbloggen hört fina exempel inom samma genre, jag tänker kanske främst på Hasse Anderssons omskakande Nattradion eller Dannys förträffliga tradering av Eagles Hotel California. 
 
Med glöd, passion och uppriktighet lyckas de levandegöra berättarjagets situation. Han sitter ensam i bilen på väg mot ett mål. Attributen till detta kammarspel är sparsmakade, vi får i princip enbart reda på att han sitter i en bil, att bilen har utrustats med en radio och att det från denna apparat strömmar toner som väcker minnen till liv. Störande element som bilens färg, tiden på dygnet, berättelsens geografiska placering eller vilken slags utsikt som möter bilisten utanför rutan, lämnas lyckosamt därhän, eventuellt för att inte stjäla onödigt fokus från lyrikens innehåll.
I andra versen framkommer det att någon typ av uppbrott förelegat, då Tonix sjunger "Snart är jag framme och jag vet att det ska bli som förr". För att ytterligare understryka att det skett en förändring fortsätter versen: "Nu vill jag vara hos dig igen" och Tonix tillägger därpå ett försonande "aa-aahaa" som en liten avväpnande knorr.
 
I en brygga innan refräng nummer två kommer dessutom följande passage, och det är ord som skär likt svärdsklingor rakt in i hjärtat: 
"Jag har ångrat mig, nu stannar jag hos dig". 
Efter detta klargörande blir refrängen om att han och hans radio är på väg ännu mer brännande.
Två väsen (han och radion) färdas flyktigt genom tid och rum med det uttalade målet att ställa allting till rätta igen. 
"Nu ska jag stanna...stanna kvar hos dig" blir de ord som avslutar stycket. 
 
Det känns varmt, innerligt och förtröstansfullt. 
Så är det nämligen med dansbandssångare; de låter ingenting vara hugget i sten, det rör sig om väldigt frisinnade individer, redo att ompröva sina beslut.
Även om gräset tidvis ter sig grönare på andra sidan kommer de oftast till den rutinmässiga konklusionen som enkelt kan sammanfattas i talesättet "man vet vad man har men inte vad man får"
Som Vikingarna så riktigt konstaterade redan på 1970-talet: "vindarna kan vända, så ännu kan en sjöman längta hem". 
 
Relaterade rim>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Hasse Kvinnaböske Andersson Nattradion
Relaterade rim>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Dannys Hotell California

DEN JULEN

 
Den julen mitt hjärta du fick 
men sen dagen därpå 
fick jag se dig gå 
I år 
när gåvan jag ger 
så blir det till någon annan (annan)
 
Besviken och lite blyg 
håller mig undan
men ser på dig i smyg 
Låt mig veta - känner du igen mig?
Du undrar vem jag är, jag ser du har glömt mig 
(god jul)
Åh...jag gav dig ju paketet 
och jag skrev ett kort till dig min älskling 
Det är klart - en sån dåre jag var
men om du ler mot mig nu
blir jag bedårad igen
 
-Refräng-
 
Snön faller, en fest i juletid 
jag flyr din närhet och en kall 
blick av is 
jag som trodde
du var nån att älska 
Nu vet jag vem du är 
du ville bara leka 
uhum...i hjärtat fanns en fråga 
när du for, den julen blev en plåga 
men i år går min gåva till 
nån som jag vet är min
du gör ej narr av mig mer...

För min generation (vi som spenderade stora delar av december månad 1984 med att pyssla på en dragig fritidsgård och snurra små piprensare runt en vit flörtkula för att det skulle se ut som armarna till en snögubbe medan vinylspelaren var fjärde minut tystnade eftersom Band Aids vinylsingel Do They Know It's Christmas hade spelats färdigt) är låten Last Christmas med Wham! den ultimata stämningshöjaren kring jul.
 
Whamlåten (så effektfullt insjungen av George Michael där han gör texten rättvisa framförallt i passagen "me, I guess I was a shoulder to cry on" som frustar av lika delar passion och sorgsenhet) är för min generation att jämställa med vad Jussi Björlings O, helga natt var för Bertil Perrolf-generationen; dvs de som är födda på 1910-talet. 
Just därför är det glädjande att det tv-kända dansbandet Scotts lyckas göra låten en sådan uppriktig rättvisa då de ger den en svensk språkdräkt. 
 
Lite rebelliskt låter de allt vad julrim heter passera till förmån för en stringent tolkning av textens väsentliga innebörd. 
Vi möter en ledsen men samtidigt stoiskt hämndlysten jagfigur som i låtens inledning håller sig i bakgrunden för att inte (som det heter) ställa till med en scen.
I låtens andra vers växer dock självförtroendet i samma takt som att den spöklika vanmakten rullas tillbaka.
I slutet av andra versen, precis innan refrängen kommer som en förlösande blixthalka på julaftons eftermiddag, 
skriker sångaren Henrik Strömberg ut sin dristiga hotelse: "du gör ej narr av mig mer" och just då köper man hela tolkningen. 
 
Scotts har verkligen lyckats levandegöra Whams text och för deras arv vidare på ett makalöst brännande sätt. Så länge den svenska dansbandsscenen har så vederhäftiga uttolkare av 80-talslyrik, är Sverige och världen att gratulera. 

NÄSTA VAL GER DIG NYA KVAL

Vad har hänt med dig som sjöng en gång 
en sliten gammal klasskampssång? 
Du gick där främst i ledet, höll din fana högt mot skyn
Du stred mot allt som kändes fel 
Du tänkte stort, du gav din själ
men när du sedan fick din position
har du då glömt din vision?
för nu sitter du där
vartän det bär
men nästa val
ger dig nya kval
Men din vision gav en bra pension
och en grå kostym, vit skjorta och
en slips...

Att utifrån ett samhällsengagerat motiv resa frågeställningen huruvida särpräglat revolutionära kulturarbetare eller politiker hastigt överger sin radikala syn och vilja till förändring och omstörtning så fort klättringen mot samhällstoppen avslutats, är alls ingen ny och unik företeelse. 
 
Allra minst kan Mats Rådberg och hans råbarkade anhang av fumliga kompmusiker (rättelse: steelguitarspelare) i Rankarna ta åt sig äran av att belysa den i vissa kretsar angelägna frågan, genom utgivandet av låten Grå kostym, vit skjorta och slips 
 
Den minnesgode läsaren har exempelvis Bengt Sändhs klassiska rader "han var den radikalaste i hela SSU, han ropade revolution!...det gör han inte nu" i färskt minne. Låten som finns med på soundtracket till Lars Molins film Badjävlar (förutsatt att Molin nu såg potentialen i att kunna tjäna en hacka på försäljning av en dylik produkt) och som rullar flitigt i några av den filmens bärande scener (om nu inte de bärande scenerna är de där Ernst Günther visar pillesnoppen, detta lämnar jag åt läsaren att avgöra). 
 
Rådberg som utifrån sitt hyllande av den amerikanska livsstilen med all sin dekadens, cowboyboots, läderjackor med långa snören utmed armarna, koskinnsklädda soffor, bardiskar i plysch, pärlemorberikade resonanslådor för gitarren, jordnötssmör mellan tänderna och marshmallows på små pinnar som anmodas petas in i brasan eller hur det nu var, finner sig självklart aningen malpacerad i denna låt, där plötsligt någon slags samhällskritik har ersätt den sedvanliga lyriken som främst kännetecknas av ord som "jeans", "skinntajt" och "revbenspjäll". 
 
Man får ändå säga att han reder ut det tämligen väl, han behåller sin stringens i framförandet, man tror på det han sjunger (kanske har han gått nån slags skådespelarutbildning) och lyckas också med det hedrande konststycket att rimma "val" med "kval", något som väldigt få svenskar tidigare lyckats med.
 
Det allra bästa är ändå hur Rådberg på slutet av refrängen lyckas få in ordet slips; ett ord som kastats in mer eller mindre som ett litet sladdbarn (även om man inte skall kasta med barn) som (för att travestera Lundell) i trasor skriker efter bröd i texten, dvs ett enda, litet ord att kunna rimma med.
Något sådant finns som synes inte.   
 
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Mats Rådberg & Rankarna Det är inte lätt att vara ödmjuk
 
 
 

OH, JUICY...

 
Oh, Juicy...tanken slår mig gång på gång
Men Juicy, du är långt, långt härifrån 
Jag glömmer aldrig tiden, en saga som blev sann 
Vi var drottningen och kungen tills vårt äventyr 
försvann
Juicy bjöd mig till ett paradis i solen 
Jag fick se en plats jag aldrig sett förut 
Vi dansade på stranden när vi sjöng vår melodi
och somnade till havets symfoni 

1975 stegade en säregen man i grön overall, toffee-kolafärgade boots och akustisk gitarr in på den svenska Melodifestivalens stora scen i Stockholm. Han hette Nils-Åke Runeson men eftersom han fann hela tillvaron hopplös och sin förfelade medverkan ytterligt pinsam, ändrade han sitt artistnamn till enbart Runeson för att kunna sjunka in i den trankila anonymitet man endast uppnår om man har ett alldagligt efternamn..som exempelvis Runeson. 
 
När vi ändå nuddar vid ämnet namn, kan vi lite lagom fjäderlätt komma in på föremålet för Herr Runesons heta trängtan; nämligen kvinnan som alltså heter Juicy. Exakt hur hon fått detta namn, vågar jag av hänsyn till pryda läsare och en allmän ovilja till frivola spekulationer i onödan, inte grubbla över. Men Juicy är nu hennes namn. Inte Lucy, inte Penny, inte Midi, inte Maxi, inte Efti och verkligen inte Fruity (som annars legat nära till hands) utan just Juicy. 
 
Texten är vacker och eskapistisk. En gång - för inte alltför längesedan - tog denna fuktiga kvinna med Herr Runeson till en plats han aldrig sett förut. Det var ett paradis i solen. Jag som levt i 38 år i tron att solen är alltför het att ens närma sig med en raket. Ni börjar nu märka vilket enastående och osannolikt fruntimmer denna Juicy var. 
 
Att - som Runeson sedan gör - likna havets susande vid en symfoni är knappast nyskapande men väldigt passande i sammanhanget då vi redan inledningsvis uppmärksammat Nils-Åkes slippriga faiblesse för blöta saker. Självklart somnar man därför till ett brusande, kluckande ljud...det kluckar som Beethoven, nästan. 
 
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Max Fenders Vindens melodi 

CHRISTERS LIVSUTOPI

 
Du drog förbi
Livsutopi
Vardagen kommer tillbaka 
Vinden yr, drömmarna flyr 
ingen hör när jag gråter 
Jag ville köpa en plats för oss två 
två frusna själar för evigt 
en plats som ingen kan nå (doakör: Utopi!)
Vi skulle sitta i vår livsutopi
Titta på världen och le
Överge 
(doakör: Utopi!)
Alla misstag överse
 

 
Denna blossande, frustande, svettigt galopperande schlagertango framfördes av Melodifestivaltitanen Christer Björkman 1985 och heter (som den uppmärksamme eventuellt råkat memorera och pga detta nu överväger terapi) Livsutopi
Låten, vars intro starkt påminner om de dansande mormondeodoranterna Herreys schlagervinnare från 1984; Diggiloo-Diggiley, förenar på ett resolut sätt den svenska schlagertraditionen med ett eldigare, aningen mer sydeuropeiskt inflytande. Tango på burk, liksom. 
 
Det är en taktfast, eggande; i sina bästa stunder (och för totalt omdömeslösa personer) också närmast erotisk musik som inkapslar den ovan citerade texten; som i sig är ett regelrätt gesällprov i konsten att skapa angelägen schlagerlyrik.
Den unge Björkman spritter av glädje att få spela in en hel LP med storstadslarmande schlagerpop. Han drev trots allt en frisörsalong i Borås, den västsvenska metropol som gett oss så mycket värdighet, glans och avantgardistisk kultur genom åren.
Det är skyskrapor, läppstift, neon, högklackat, skinnjacka; ja, man skulle kunna säga att Christers debutskiva Våga och vinn är som ett koncentrat av Jacob Dahlins samlade journalistik, upphöjt till två och kryddat med ödlemönstrade latexkalsonger.
 
När man tittar igenom den extensiva låtlistan på plattan frestas man lätt till tankar om huruvida upphovsmännen kring projektet skickat in några av låtarna som bidrag till Melodifestivalen; låtar som självklart ratats men sedan ändå bedömts vara så pass bra att de fått vara med. Jag tänker då bl.a på titlar som Intellektuella känslospel, Visan om en längtan och Leken blev nästan sann
 
Det skulle dock dröja ytterligare sju år innan Herr Björkman (mannen som äter, dricker, andas, fiser, kissar och bajsar schlager dygnet runt) själv fick vara med i tävlngen. Då med den hjärtslitande balladen I morgon är en annan dag. Den eventuella eftertanke, distans och förtrolighet som förmedlas i den låten, är svår att återfinna i ovanstående drapa, där Christer rimmar "vinden yr" med "drömmarna flyr". Förvisso en vacker bild men som besinningsfull lyrik om den strävsamma vardagslunken och överlevnaden fram till nästa helg ter den sig ganska medelmåttig. Just detta har bl.a Uffe Persson fordomdags gjort betydligt bättre och med en ansenligare grandezza. 
 
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Uffe Persson Nästa Weekend

KVÄLLEN BLEV LITE LIVAD

Ann-Christine, varför sitter du här i mörkret?
Ljusräkningen är i alla fall betald...
är du sur för att jag kom lite försent från jobbet?
Det var pågarna som ville bjuda på en öl
Jo, visst, jag skulle köpa lite räkor
Det var nåt mer, jo ett par flaskor vin
du förstår; kvällen den blev lite livad
och ölen som bjöds den var kall och fin
Jag har byggt vägar i öknen, seglat som oerfaren jungman
och hackat kol i gruvorna i Wales
och borrat olja på en plattform i Atlanten
så att ändra på mig nu är nog försent...

Skånes ovedersägliga svar på Hank Williams levererar här sin helt klart mest ärliga och framförallt mest trovärdiga text om krossade relationer.
I sann uppbrottsanda och i en innerligt kokande countrydräkt (som både känns inoljad med ångest och utsatt för martyrens skitigt nedsotade cigarettrök) fångar Hasse Andersson den västerländske mannens repetetiva svek och tillkortakommanden gentemot sin omgivning.

Som en intjärad sträng av trolöshet ter sig den i texten fransiga livlina som varsamt tvinnats av mannens längtan efter att både ha kakan och äta upp den.
En tillflykt till något förmodat grönare gräs på andra sidan, en ofördelaktig eskapad till nyare och bördiga jaktmarker, i detta fall en pub i Ängelholm tillsammans med ett tvivelaktigt klientel som enbart refereras till som "pågarna".

Låten som ger oss all denna smärta, bedräglighet och livskris, återfinns på Hasse Kvinnaböskes blockbusterskiva Änglahund som gavs ut 1982.
Det är en prärieinspirerad bluescountry kallad Ann-Christine; en låt om en man som enligt egen utsago har haft många järn i elden. Han har bl.a hackat kol i Wales, pumpat olja i Atlanten och byggt vägar i öknen.

Jag förutsätter att detta är en del av den spänstiga centrallyrik som så ofta präglat Hasse Anderssons fatabur. Han har ju gjort sig känd som en oförvägen skildrare av biografiska brottstycken från sitt rika liv som cowboy i nordvästra Skåne.
En viddernas man som besjungit alltifrån arrendatorernas agrara problem, gröna vågarnas vånda kring lantlig grisförlossning, smärtan vid en hjärtinfarkt och kärlekskranka gubbar på ett ålderdomshem hemfallande åt förljugen nostalgi.

Någonstans förutsätter jag att alla dessa texter hämtat inspiration ifrån Hasses eget omfångsrika liv.
För att parafrasera en strof ur låten Änglahund menar Hasse att han är "ärlig och menar varje ord".
Sensmoralen i ovanstående text blir också lättare att förstå om vi tänker att det är Hasse själv som levt detta rika, äventyrliga liv. Sensmoralen är ju att en man född i den svartmuskiga myllan, fostrad av slättlandskapets pinande vindar, uppväxt med en dallrande tomgångstraktor, förälskad i sin mustiga gitarr och utsmyckad med skinnväst och cowboyhatt, som dessutom borrat olja, byggt vägar och seglat som oerfaren jungman, inte går att ändra på i första taget.

Hade bara den satans Ann-Christine fattat detta istället för att sitta uppe halva nätterna i ett becksvart rum, hade allting varit så mycket enklare.
>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Hasse Andersson Nattradion
>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Hasse Andersson Arrendatorns klagan

DÄR NERE FINNS NÅT JAG BEHÖVER

I München finns nåt som jag vill ha
Det är nåt man inte får utan måste ta
Och jag klarar mig inte en dag utan den
Det är nåt man måste se till att få med sig hem
För utan en guldmedalj runt min hals
är det svårt att vara glad alls
För utan en guldmedalj runt min hals
är det svårt att vara glad alls
Jag åker ner till München i augusti
men ölhallarna får jag allt låta bli
för där nere finns nånting jag behöver
jag kan inte vänta tills EM är över

På min absoluta favoritskiva med bandet Queen finns det en låt som heter Stormtroopers in Stilettos.

Här har vi snarare att göra med den minst lika udda kombinationen Kulstötare med falsett i den mångmeriterade friidrottaren Jimmy Nordins skepnad.
Denne rättmätige arvtagare till den stora levnadskonstnären Ricky Bruch, är liksom sin tempramentsfulle förebild alltid var, en regelrätt renässansmänniska.

I likhet med Bruch har Jimmy inte bara ägnat sig åt att snurra två och ett halvt varv med en järnklump intryckt bakom örat, utan även prövat lyckan inom konsten.
Bruch fick ju på sin tid tygellös uppmärksamhet och ett resolut erkännande som diskuskastare men också som popsångare, gladporrfilmsaktör, entreprenör, samlare av VHS-filmer, stum skådis, mänsklig experimentverkstad för diverse medicinska preparat samt missnöjespolitiker.
På samma sätt har Jimmy Nordin inte bara hivat iväg extremt tunga saker iförd gulblå sparkdräkt, utan även gett ut egen musik och (tada) varit missnöjespolitiker.
Han sägs bl.a ligga bakom Befolkningspartiet som lyckades skrapa ihop hela 35 röster i riksdagsvalet 2010. Betydligt färre röster än de som Ny Demokrati fick med Bruch som affischnamn och då har BP ändå begreppet medmänsklighet som ett helt eget kapitel i sitt partiprogram.

Tragiskt nog måste man väl också konstatera att Nordins musikaliska försök inte kommit till svenska folkets kännedom i samma utsträckning som Bruchs.
Dock visar det sig att Nordin under en ganska lång tid satsat på en löftesrik musikkarriär där han kombinerar en textmässig utsatthet med sin lite plågade men trollbindande Neil Young-stämma.
Det låter bräckligt och utlämnande, inte alls vad den gängse bilden av en kulstötare vanligtvis är; istället får vi som lyssnare krypa innanför skalet på en vulkanisk bjässe och hans allra innersta känslor.
I den låt som nu föreligger för dissektion är det till en början lite oklart vad sångaren efterfrågar.
I den första versen sjunger Jimmy:
Och jag klarar mig inte en dag utan den
Det är nåt man måste se till att få med sig hem
Här kan det inledningsvis råda en viss oklarhet omkring vad det är som åsyftas. Är det en tablett av märket Sobril? Är det en storbystad kvinna från baren? Är det en teddybjörn?
Alla sådana tvivel slås likt våldsamt handdiskade kristallglas helt sönder i den excentriska refräng som på ett uppenbarande sätt förklarar hur saker och ting ligger till.
Det är nämligen en guldmedalj, det yttersta beviset på att alla månader av talkade labbar, hårt knutna läderbälten modell större och svettluktande trikåer, inte varit helt förgäves som killen suktar efter.
Något som bara ytterligare förstärks i historiens hänsynslösa ljus när vi med facit i hand kan konstatera att Jimmy mycket riktigt åkte till EM 2002 och där slutade på en elfte plats, långt ifrån alla medaljer.
Kanske var det fel att så hårdnackat rata de bayerska ölhallarna, när allt kommer omkring.
Å andra sidan har alkoholen varken förr eller senare hjälpt Nordin i hans kulstötarkarriär.






EJ LÄNGRE NÄRA ALICE

Vi var jämt tillsammans
två barn i vår park
vi stannar nu i trädets bark
jag och Alice
Nu jag ser hur hon går
och stänger sin dörr
för en sekund känns allt som förr
en stor limousine kör iväg
ifrån Alices hus
Vet ej vart hon reser eller vart hon tänker gå
jag vet hon har sin frihet men jag vill inte förstå
för jag har blivit van att få vara så nära Alice
I tjugofem år har jag väntat på min tur
att säga hur jag kände men jag visste inte hur
måste inse till sist att jag är ej längre nära Alice
Sally är en vän i stund så svår
Sa: -jag kan hjälpa att läka ditt sår
bli fri från Alice
Hon sa att Alice har rest men här jag står
du vet att jag har väntat i tjugofem år
ser en stor limousine försvinnaaaaaaaa...

Det är en sällsam kraft hon besitter, den där Alice. Genom åren har hennes förtätade dragningskraft gjort varenda man med fager skinnväst och aningen för mycket hår på överläppen rekorderligt knäsvag och rysligt ömhetstörstande (som ett välkommet avbrott kanske från den gängse törsten efter Kopparbergs Special Brew 10.0 % och snitsiga tribaltatueringar)
Ursprungsversionen av låten kom 1972 med ett band från kulturens och konstens själva epicentrum; det alltid lika klassisistiskt sparsmakade Australien (landet som sen dess bl.a gett oss Bertolt Brecht-uttolkarna Men At Work, den permanentade strandpojken John Farnham och det uppfriskande ölet Crocodile, känd för sin rundhet och fyllighet, för att inte tala om den eleganta eftersmaken av torrhet, som att slicka en kakadua i nacken..) och hette Living Next Door To Alice. Bandet hette New World.

Låten togs sedan på ett närmast brottsligt sätt an av den exeptionella underhållningsorkestern Smokie 1976 och det är också dessa lebemän som gjort verket odödligt (på gott och ont).
Smokie är som vi alla känner till ett gäng verserade herrar i cowboyhattar och fransiga jeans som tillsammans med andra brittiska storheter som Bay City Rollers och Gary Glitter ägde hitlistorna under det sena sjuttiotalet.
Glitters karriär tog ett rättmätigt slut 1997 när hans pedofila böjelser avslöjades med buller och bång.
Smokie däremot kan anklagas för mycket men inte detta, tack o lov. Att livnära sig på att spela usel barmusik medan man ser ut som Spinal Tap är när allt kommer omkring, ännu inte kriminaliserat.

För det är ju självklart i barmiljö som låten Living Next Door To Alice bäst kommer till sin rätt, inte enbart beroende på att det högljudda klientelet i bästa fall gör sitt yttersta för att överrösta varandra så att musiken blir till en valhänt bakgrundskuliss av dålig smak och tingel tangel.
Man bör nog också ha halsat en eller annan maltläsk för att till fullo kunna njuta av den orgiastiska helhetsupplevelse det är att ta till sig själva storyn.
Men att Living Next Door To Alice är en text som berör, råder det inga tvivel om. Så fort introt drar igång går det som ett sus över lokalen. Och det är bara i enstaka fall detta sus emanerar från handtorksfläkten på WC.
Det slentrianmässiga neanderthalkastandet av dartpilar avbryts abrupt och lagom till refrängen är nästan samtliga köttskallar beredda att vråla med i nymodigheten: Alice, Alice..who the fuck is Alice?.
Något som möjliggjorts av att Smokie helt utan känsla för originalversionens suggestiva ångest och saknadskänsla, helt frankt spelade in en ny version av låten 1995 där just dessa ord är en bärande del av helheten.
Ungefär som om Beatles 1970 släppt en singel som gick "Yesterday, all my troubles seemed to fuck it, fuck it, fuck it...now its looks as thou..." och så vidare.

När nu en så här ypperlig låt föreligger, är det helt självklart att sentida arvtagare till Smokie vill göra verket till sitt eget, genom diverse coverversioner. Exempelvis har de halländska buskiskungarna Stefan & Krister gett ut en version med titeln Blända av till halvljus som faktiskt är både fyndig och lite säregen; en klart utstickande stjärna i deras i övrigt ganska förutsägbara produktion.
På samma sätt vill de skånska dansbandsdräggen i Bepers orkester (numera heter de Chinox och håller på att bli något av stammisar här inne) rida på den starkölsdoftande framgångsvåg som några brittiska fullblodsfleppon en gång byggde upp.

Vi kan konstatera att Bepers version följer originaltexten på ett närmast spöklikt sätt.
Vi kan också konstatera att rimmen sitter där de ska (som en svettig dartpil i bulls eye).
Slutligen kan vi konstatera att jag kastar in min sedvanliga brasklapp när det handlar om Bepers/Chinox muntliga tradering. Jag kan nämligen på ett helt felaktigt sätt ha tolkat deras text. Detta i så fall på grund av att det stundtals är svårt att helt enkelt höra vad som framförs. Eftersom jag själv är skåning väljer jag dock att på ett klädsamt sätt även denna gång skylla på dåliga mikrofoner och en i övrigt ganska klandervärd videoteknik.

>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Chinox Jag vill se på TV1000
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Chinox Nej, så tjock du har blitt
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Bepers Kawasaki 900

LIVET HAR SLAGIT MIG HÅRT

Jag är en man som träffat många kvinnor
även på krogar och bordeller
men något svar på mitt behov av ömhet
och förståelse har ingen kunnat ge
mer än min första kärlek
Yvonne var hennes namn
och hon var från min hembygd härlig
livet har slagit mig hårt men hennes bild
har bevarats inom mig


Han blev bara 50 år, Åke Uppman, men hann under denna relativt korta levnad med en hel del. Bland annat träffade han kvinnor. Inte bara på krogar utan också på bordeller. Denne lite småfete fäsör gav i slutet av 60-talet ut ett narraktigt alster förklätt till vämjelig EP-skiva på eget förlag, där han bl.a sjöng in denna nutida countryklassiker i den svenska populärkulturens mest umbärliga kader av musikaliska verk.
Den stora singelhiten Jag är en man har helt klart ambitionen att vara en svensk motsvarighet till bl.a Buck Owens låtar där det självfallet tillhör kutymen att väva in lite horor och dammiga landsvägar, avskjutna råbockar och krogslagsmål.
Som så många andra av den svenska countryns dilettanter misslyckas Åke Uppman i sin föresats då alltihop faller på den ack så viktiga trovärdigheten. Det är inte det att jag misstror honom när han påstår sig frekventera glädjehus i sin begärliga jakt efter kärlek, så kan det mycket väl ha gått till. Det är snarare namnet Yvonne som känns fejk och nästan skriker av himmelsvid lögnaktighet.

Att han - som framgår av textens fortskridande - skulle vara kapabel att döda en annan man, känns däremot mycket övertygande.

Uppman beskriver det genom att pratsjunga: "Efter ruset jag vaknade upp med honom i min famn. Han var dödligt sårad av min kniv."
Och genast räddar han hela texten, plötsligt känns allting väldigt verkligt.
En påtaglig känsla av självupplevd autencitet infinner sig.

>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Lasse Stefanz Oklahoma

HELA VÄRLDEN ÄR EN ENDA KARUSELL

Om du lägger örat
näst intill din själ
hörs en sång som
sommarens fågelkör
sången om en sorg
som nu har sagt farväl
om det stöd
du ger i allt jag gör
hela världen är en enda
karusell
där jag tar en sorgfri
härlig tur
dina glada skratt från
bittida till kväll
gör att glädjen flyr sin
forna bur
Du har gjort min gråa värld
till guld igen
du som tänder alla ljus för mig
du har gjort att livet ler mot mig igen
allt känns underbart, tack vare dig...

Genom åren har alltifrån säregna näverblåsare, oförbehållsamma sybehörsbiträden, tarvliga sumprunkare, flåshurtiga denisovaner och kräsna fagottister till vanliga, hederliga materialförvaltare i division sju, berörts i sitt innersta av Cool Candys musik.
Sorgligt nog tillhör jag inte dem.
Förvisso fick deras sällsamma 1800-talsepos Göta Kanal min musikaliska baguette att vibrera förnöjsamt, men jag måste samtidigt tillstå att ovanstående drapa; den excentriska Du har gjort min gråa värld till guld igen, inte på samma sätt fått några hörselmembran att oscillera av vällust.

Det värsta är att jag inte riktigt kan sätta fingret på var någonstans det fallerar. Rimmen smygs in i texten men de finns där, trots allt.
Det hela är ett habilt hantverk, enligt utsago en cover på Eddy Arnold. Det är egentligen horribelt hur man ens kan föreställa sig att plocka upp en så här fulländad dansbandstext i ett forum som Rimbloggen. Det finns ju ingenting att anmärka på. Cool Candys förmedlar en positiv känsla av lycka och extas. Det enda, diminutiva skönhetsfelet är möjligen, jag menar rent eventuellt, sentensen att "glädjen flyr sin forna bur". Visserligen är jag väldigt liberal inför allehanda bildspråk i en sångtext men någonting inom mig får känslan av att textförfattaren jämställer ordet "glädje" med "burfågel".

Alla som någon gång haft oturen att äga en undulat som ständigt skriker och bajsar i sitt eget dricksvatten förstår med ens att detta påstående inte bara är jämförelsevis förljuget utan dessutom gravt felaktigt. Lycka är INTE en burgfågel, så mycket kan jag säga.

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Cool Candys Göta Kanal


NU ÄR VI PÅ VÄG

Ta min hand
jag bär på en längtan
följer dig i skymningen
Jag vill gå med dig
genom livet
bara du och jag för
kärleken
Nu är vi på väg
Jag finns här för dig
Du går här bredvid
och ler mot mig
Nu är vi på väg
tillsammans igen
Ja, vi är på väg
mot kärleken

Det finns en del saker man bara inte gör. Man går exempelvis inte fram till ett nyblivet föräldrapar som tagit med sig sin nyfödde son på premiärpromenad, tittar ner i vagnen och säger: -Jaha...det var minsann en ful liten rackare.
På samma sätt kan man inte omedelbart avpollettera de bägge musikskaparna Jörgen Anderssons och Jörgen Perssons låt Vi är på väg som något anomalt exempel på dansbandslyrik. Detta må ha varit duons anspråkslösa förstlingsverk i de stora sammanhangen men dessa Höganäs motsvarigheter till The Glimmer Twins har en lång historia av briljant musicerande bakom sig. Jörgen & Jörgen debuterade redan i småskoleåldern genom att framföra All Along The Watchtower på kazoo, något som väckte stor munterhet i den nordvästskånska keramikmetropolen.
Det sägenomsusade bidraget som citeras här ovan framfördes av dansbandet Martys (källor saknas gällande det envisa ryktet att pluppögonskådisen Marty Feldman skulle ha inspirerat till namnet) och blev direkt en stor framgång, på samma sätt som Mercedes skördade så stora framgångar i media med sin A-klass 1997.
Bandet har en trogen publik med en viss redobogenhet att hemfalla åt smått sexistiska kommentarer.
Youtube kommenteras förslagsvis sångerskan Sussie Rhodin med orden:
"Sussie va porrig på den tiden ser vi :)"

Texten - som berättas utifrån perspektivet av en labil människa som tvångsintagits för vård - berör de viktiga sakerna i livet.
Hur det skymmer på kvällen, hur vårdaren leder berättaren hemåt igen och samtidigt kan kosta på sig att le en smula eftersom arbetspasset snart är slut och det ligger en oöppnad DVD-box med hela första säsongen av Mad Men hemma på soffbordet och bara väntar.

STOCKHOLM STINKER FRÅN SIN TROTTOAR

Midnattssol i en norrländsk by
Mellan hummertinorna i Lysekil har jag vandrat fram
Ett sotsvart regn över Sundsvalls torg det känns som Södermalm här i Göteborg där jag vandrar fram
Människor väljer att fortsätta fram utan mening eller mål
Jag har flytt dig så länge att inget finns kvar
Bara blodet i mitt sår
Stockholm
Vad är det som du gör med mig?
Du skövlar och du kör med mig
Ja jag känner mig begravd här i ett
Stockholm
Som stinker från sin trottoar
Alla balla människor på Stureplan
Ni kan dansa bäst ni vill
Adjö, mitt Stockholm


Det var 1957 som den banbrytande författaren Jack Kerouac släppte sin likaledes banbrytande beatnikroman På drift.
2010 kontrade den prominente visartisten Patrik Isaksson genom att ge oss låten Mitt Stockholm som dels gav honom tillfälle att visa sig på styva linan när det handlar om att kombinera substantiv med adjektiv, dels en gång för alla befäste hans position som Lill-Mauro, dvs han blev en sann skildrare av Stockholmskt samhällsliv i rakt nedstigande led från Per-Anders Fogelström, Ernst Brunner, Orup, Lasse Berghagen och Pugh Rogefeldt.

Epitetet Lill-Mauro kommer självklart från Mauro Scocco, denne titan i svenskt musikliv som så ofta haft huvudstadens sjudande liv som en solenn fond i sina episka berättelser.

Den närmast mullrande och oerhört färgsprakande fresk som utgör inledningen, ja själva anslaget, till Isakssons skaldestycke skall skapa en känsla av rotlöshet hos upphovsmannen. Det är förutsatt att alla känner till Patriks härstamning varvid de impressionistiska bilder som fladdrar förbi från landsbygden ytterligare förstärker hans självsvåldiga känsla av alienation.
Patrik har vandrat fram mellan hummertinorna i Lysekil. Han har huttrat på torget i Sundsvall utsatt för ett sotsvart regn. Han har gjort det för att han måste.

Visserligen älskar han sin födelsestad men olika omständigheter har tvingat honom att fly från 08-land. Detta har Isaksson tidigare berört i den förträffliga slagdängan 1985 som Rimbloggen tidigare satt tänderna i.
Förgäves försöker nu textförfattaren anpassa sig till västkustens skaldjursdoftande gummistövlar, norrbottens fastfrusna skoteroverall eller östkustens algblommande pålandsvindar.
Lite tafatt försöker han övertala sig själv om att Göteborg är rena rama Södermalm. Falskheten i ett sådan påstående klingar lika högt som en slamrande plåttunna på en annars tyst kullerstensbakgård. 

Samtidigt vet Patrik varför han inte känner igen sig i sitt Stockholm.
Det har nämligen börjat stinka från trottoarerna. Alla vi som sett sopkaoset i Milano på tv kan med lätthet identifiera oss i den känslan.
Notera dock att en annan känd Stockholmsskildrare och tvillingsjäl till Isaksson; den så högt uppburne trubaduren Carl-Michael Bellman, högst sannolikt inte såg det här med stinkande trottoarer som det mest överhängande problemet under sin levnad. Istället var det nog bristen på krogar som retade honom, det fanns ju faktiskt bara 900 (men inte en enda hade Jack Vegas-maskin). 
Bellmans liv och epok (1700-talet) har däremot inspirerat Isaksson. Det är eklatant hur denna bohemiska tid av diverse utsvävningar får stå modell för ungdomlighet och ursprung när det gäller de som vuxit upp i huvudstaden.
I de första refrängerna sjunger som bekant upphovsmannen att ”Stockholm skövlar och kör med mig” och att han ”känner sig begravd”.
Som en giftsprutande rabiestax spyr han sin galla över de balla människorna på Stureplan som kidnappat hans ungdoms stad med allt vad det innebär av bakåtslickat hår och champagnevaskning.

Annat var det förr.
På Bellmans tid men också på Isakssons tid. Strax efter 1985.
Ungefär tre minuter in i låten kommer så den vederkvickande peripeti som på ett hjärtligt och nostalgiskt skimrande sätt förklarar varför Isaksson egentligen älskar Stockholm, innerst inne.
Med tillspetsad emfas sjunger Patrik:

I mitt Stockholm så for jag mellan krogarna
Rullar hatt med gamla polarna
över Södermalm ikväll

Just där och just då vet vi att Södermalm verkligen är Södermalm och inte Göteborg. Isaksson har hittat hem. Musiken ebbar sakta ut. 
En sökare har funnit frid.


>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Patrik Isaksson 1985

DET SKALL SLÅ GNISTOR OM PRECIS ALLT JAG GÖR



Steg för steg jag vände om igen
Undrar vart vinden blåser nu
Å vilken väg jag tänkt välja sen
Blir så enkelt
Längtar hem

Jag har prövat på nåt nytt
Sett mig i någon annan roll
Trodde jag skulle förändra allt
Byta skepnad
Längtar hem

Nu är jag tillbaks igen
Det ska slå gnistor om precis allt jag gör och jag hör
Hur hela världen är med
Nu är jag tillbaks igen
Ska ta ifatt det jag förlorat förut, var minut
Finns bara till just för det

Det här var Janne Önnerud.
1984 i Melodifestivalen var han tillbaks igen.
Inte för att han varit borta, än mindre för att någon saknat honom...men ändå.

När man tittar på den något trassliga texten nedskriven på ett papper drabbas man obestridligen av en letargisk känsla av vanmakt.
Hur någon levande människa vid sina sinnens fulla bruk kan förmå sig själv och sina muskler till att plita ner några slags musikaliska noter till denna text, ter sig fullständigt vidunderligt.
När man sedan hör resultatet blir man bara yttermera förvissad i sin föresats om att denna text icke på något sätt what so ever skulle kunna gå att kombinera med någon slags melodi.

Vi människor söker ju konsensus.
Det känns alltid befriande och honorabelt då saker och ting faller på plats, när tillvaron erbjuder någon slags sammanhang, en inre logik.
Som när SMHI anställer en meteorolog vid namn Lisa Frost eller TV4-vädret läses upp av en Johan Sohlberg.
Privatekonomen Annicka Winsth, inte att förglömma.
Det finns en botten, en naturlig följdriktighet.

På ett elokvent sätt hör vi sedan dansbandsikonen Janne Önnerud mässa att "det skall slå gnistor om precis allt jag gör", en utsaga som förvisso är tämligen stark och utlämnande.
Problemet är väl bara att där Önnerud ser gnistor, förnimmer alla vi andra enbart en vit handmikrofon, en illasittande dansbandskavaj och en text som verkar närmast allergisk mot musiken.

BLOMMORNA DE TITTAR PÅ



Tidig gryningsmorgon
Går till stranden
Med en flicka jag har kär
Morgondaggen ligger kvar på stranden
och naturen just sig klär

Fåglarna har vaknat och dom sjunger
för oss två sin morgonsång
Sätter oss i båten och den gungar
bort med oss i soluppgång

Vindens melodi, hörs bort i fjärran
Fylld av harmoni, är gryningens sång
Vindens melodi, hörs genom luften
Fåglarnas sång i soluppgång och du och jag

Båten tar oss med ut till en kobbe,
som har bjudit in oss två
Sätter oss i gräset hos varandra,
blommorna dom tittar på

Jag skall värma dig ifall du fryser,
kom låt mig få krama dig
Det blir bättre sen när solen lyser,
kom och lägg dig här hos mig

Om du blir abrupt väckt mitt i natten och någon frågar dig vilken låt du allra helst vill älska till, vad skulle du svara?
1.311 personer i åldrarna 25-75 år fick frågan i en undersökning för en tid sedan.
12 % sa Bolero av Ravel. 15 % sa I natt är jag din med Tomas Ledin och 7 % uppgav helt frankt There’s a hole in the bucket med Harry Belafonte.
Jay Epaes Puti, Puti fick stöd av 2 %.

Resterande 64 procent svarade samstämmigt att Vindens melodi med Max Fenders var den absoluta sängkammarfavoriten och man kan knappast klandra dem.
Vindens melodi är något så sällsynt som en kitslig uppgörelse med den vedertagna och invariabla umpa-umpa-estetik som så länge dominerade kulturrörelsen under någon slags penibel förevändning att det hela rörde sig om musik avsedd enbart för dans.

Max Fenders vidgade begreppet dansbandsmusik genom sin smygande, spröda och smått melankoliska konst.
I sina bästa stunder ter sig Vindens melodi lika sval och luftig som en tavla målad av de lovprisade Skagenmålarna.

Denna förfinade stilistik avseende musiken innebär självklart också att texten på ett helt annat sätt än tidigare sätts i centrum och synliggörs.
Det är också när man läser de ömskinnade orden som en omisskännlig synergieffekt uppnås, när de båda enheterna; text och musik, går upp i ett gemensamt världsallt, när orden och tonerna smälter samman som grillchips och tacodip.

Textförfattaren Gert Lengstrand lyckas med strofer som ”båten tar oss med ut till en kobbe som har bjudit in oss två”, "blommorna de tittar på" och ”naturen just sig klär” teckna bilden av en naturmysticism vi så ofta älskar att uppehålla oss kring i Sverige, inte minst har det drabbat dem som hetat Harry i förnamn och Martinson i efternamn.
Möjligen är det nobelpriskomplex som drabbat Lengstrand då han så ohejdat hemfaller åt dagg, knytt, knott, kottar och kobbar; silkeslena trådar av spindelväv, mossbelupna stenar och ärggröna toalettsitsar.
Och så fåglar, ständigt dessa fåglar

I naturmysticismens natur ligger självklart också en viss grad av magi.
Det är båten själv som väljer kobbe, båten har ett eget liv, båten; driven av någon trolldrycksdekokt tar med sig de unga tu ut och de älskande låter båten kidnappa dem. Blommorna får små ögon som växer ut mellan bladen. Vidare klär sig naturen på samma sätt som när en nyligen väckt primadonna med sömndruckna ögon drar på sig sin frukosträvboa.

Det är svalt, det är svenskt, det är mystiskt.
Plötsligt förstår man vad så många eldigt latinska kvinnor ser i Sven-Göran Eriksson.

VID TRIUMFBÅGENS PORTAL



Får jag ge dig min vita orkidé?
Över två glas av finaste bouquet
Det är kväll på en liten restaurang
Du och jag och fiolens fina klang

Får jag ge dig min vita orkidé?
I vårt eget chambre separée
Där vi kysser varann
Och man ryser lite grann
Ja då känns det som om
Himlen står i brand

På promenad
Jag blickar stal
Vi fann vår kärlek
Vid Triumfbågens portal

Det här kan vara den mest eggande svenska texten sedan Gustaf Fröding svängde ihop dikten En morgondröm 1896.
På ett erotiskt laddat men samtidigt förfinat, skört och sparsmakat sätt smeker Matz Bladhs fram texten till låten Min vita orkidé på ett manér som nästan omedelbart får en att associera till smältande mjukglass.

Att det hela utspelar sig i Paris är uppenbart men för den som eventuellt tvivlar, har textförfattaren på ett kuriöst sätt lagt in typiska turistglosor på franska, såsom bouquet och chambre separée.
Huruvida sångaren Paul Sahlin med förbundna ögon och enbart sin doftande näsa kan skilja ett vin med finaste bouquet från en enliters pappkartong med California Red, vet vi nu inte men vi får helt enkelt anta att han är konnässör i ämnet; han är ju de facto verksam i dansbandsbranschen där man alltid återfunnit personer med en förbluffande god smak.

Sahlin gör i framförandet en allt annat än slät figur, tvärtom lyfter han texten och skapar en erforderlig känsla av att verkligen vara på plats i kärlekens metropol, det sägenomspunna Paris, kanoniserat inte minst genom Walt Disneys film Ringaren i Notre Dame och den kommersiellt så framgångsrika sagoparken EuroDisney.

För många (exempelvis en sådan mondän primadonna som Kikki Danielsson) är Paris drömmen om den hett uppblossande romantiken, oftast ackompanjerad av den goda maten, det fina vinet och den fiolspelande tjockisen med fett hår som åtnjuter viss uppmärksamhet kring det väldukade bordet.
Mycket riktigt återfinner vi en fiolspelare som en slags vidhängande blindtarm till maten i Matz Bladhs låt.
Vill du skapa en romantisk text om Paris, glöm inte fiolspelaren, lyder således sensmoralen.
Han – för det är oftast en han – är lika självklar som rödvinsbakfyllan i hotellsängen dagen efter.
Att plocka bort honom är helt ogörligt. Det skulle kännas rimligare att veckotidningen Året Runt haft sommaruppehåll…

Samtidigt är ju fiolspelet enbart att – i dubbel bemärkelse – betrakta som ett slags förspel.
Det är ju egentligen den vita orkidén Paul Sahlin vill ge sin kärlek.
Han vill visa sin ståndare och sin pastill. Han vill dra av omslagspappret och ge små utläggningar om vattning och andra, praktiska små skötselråd…
Eftersom denna överlämning med stor sannolikhet skulle väcka viss uppmärksamhet ute i restauranglokalen, vill han medelst lock och pock truga in sin käresta i ett chambre separée.

Väl där inne kommer orkidén att överlämnas.
Ett klassiskt, dramaturgiskt upplägg. Det gäller först att bygga upp en förväntan hos motparten genom att sälja in orkidéns förträfflighet.
När detta svassande efter ett tag är över, när fröet redan har såtts, när berättelsen är etablerad och sanningen om orkidén förankrad; då inleds del två i förförelseakten; överlämnandet av den vita orkidén.

Man ryser lite grann, himlen står i brand och efteråt kan man kosta på sig själv att dra små anekdoter om hur det hela en gång började (vid Triumbågens portal), trygg i förvissningen om att orkidén överlämnats på ett korrekt, vördnadsfullt och propert sätt.

>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Matz Bladhs Jag önskar er alla en riktigt god jul.

OM DU VILL LEKA TAFATT



Hon är en duva
som dansar på dunkuddar.
En ros så ljuv att
allt blir till guld hon nuddar.
Hon är prinsessan
i en otrolig saga.
Hon är en fjäril
som flyger runt på Haga.
Hon finns i drömmen,
hon är där hela natten.
En natt med henne
är nog den största skatten.
Hon kommer till mig,
och gör mig mera lockad,
men när hon pratar,
då blir jag rent av chockad.

Var ska vi sova i natt -
jag har en säng som står tom
Var ska vi sova i natt -
en lägenhet med två rum
Om du vill leka tafatt -
Så varför slösa med tiden
och förneka vad vi egentligen båda vill?
Var ska vi sova i natt -
jag har en skamlig idé
Var ska vi sova i natt -
Ja du kan väl följa med
Om du vill leka tafatt -
Låt oss få det på det klara
för jag bor ju bara ett kvarter härifrån

Men nu vad hände?
Vad var det hon sa till mig?
Min dröm den vände,
hon blev till en vanlig tjej.
Det känns rätt nedrigt.
Att hon tog första steget.
Hon fick ett försprång,
på grund utav min feghet
Jag var rent mållös,
nu var väl måttet rågat.
Hon gjorde det som,
jag aldrig skulle vågat,
men det var kanske
en rätt bra grej hon gjorde.
Jag skulle varit ensam,
om hon ej sagt dom orden

Jag har svårt att se knapparna på mitt tangentbord då mina ögon i åsynen av ovanstående text fuktats på ett bevekande sätt. Jag skall ändå göra ett försök till analys ty det är denna text värd. Den är trots allt – i kraft av sin ålder, tematik och ställning i det svenska kulturlivet, en av våra mest brännande skaldestycken.

80-talet var som bekant späckat med oerhört genanta filmrepliker som ännu idag kan kännas allt annat än komfortabla om man skulle råka påminnas om dem.
Vem har exempelvis inte ryggat tillbaka i vämjelse och pikant rodnad när Tom Cruise och Val Kilmer i filmen Top Gun (1986) säger sig känna en ”need for speed”.
Även de rabiat neonfärgade vildbasarna i Lasse Åbergs Sällskapsresan 2 – Snowroller (1985) levererar en klassisk (men samtidigt väldigt daterad) ramsa i det att de i skidbacken unisont utbrister ”Vem har bästa svängen? Hökarängen!”

Så länge människor gått ut för att roa sig om kvällarna i ett vidare syfte att söka kontakt med en presumtiv partner, har frågan ”var skall vi sova i natt?” upplevts som aningen pinsam att formulera.
Tänk då vad skönt att det Göteborgsbaserade bandet Mighty Band underlättat för gemene man att kläcka ur sig denna replik med något sånär bibehållen värdighet, genom tillskapandet av låten med exakt samma titel 1982. Egentligen är låten italiensk. Den heter i original Sara Perche Ti Amo och nådde som så mycket annat (billig sprit och nudism) Sverige via vårt västra grannland Danmark där ett band vid namn Laban fick stor framgång med den.
Frågan kan efter låtens lansering på 80-talet numera ställas som en ironisk liten klackspark och ett eventuellt avspisande av frågeställaren ter sig genast som mindre pinsam, då vederbörande utan omsvep på ett fortfärdigt sätt kan hänvisa till den poetiskt bristfälliga men relativt undermedvetet allvarsamma ton som låttiteln slagit an, i syfte att knäppa upp stämningen utan den plågsamma förväntan som blott själva frågan i sig skulle resultera i.

Tilläggas bör dock att Mighty Bands originalversion på ett markant sätt skiljer sig från den text som sedan blivit en del av vårt gemensamma kulturarv. Eftersom låtens senare, förädlade text är så oerhört vacker och välformulerad (lägg märke till den Robert Burns-inspirerade raden: en ros så ljuv att allt blir till guld hon nuddar) har självklart ett stort antal mer eller mindre tvångsutskrivna svenska musikanter känt sig makalöst manade att sätta sin personliga prägel på verket.
Antalet coverversioner på Var skall vi sova inatt? är troligen fler än antalet hårstrån på Chewbacca.
Från Ystads musikaliska stoltheter Perikles till den så framgångsrike (inte minst ekonomiskt) discjockeyn Michael Brinkenstjärna (Malmös svar på Yul Brunner)…alla som kan hantera en handmikrofon i Sverige har någon gång framfört Var skall vi sova i natt?
Och då även i nyktert tillstånd. Vilket krävs. Det här är nämligen ingen dussintext som man bara hasplar ur sig eller sluddrar sig igenom.
Denna text kräver närvaro och känsla. Mest av allt känsla.

Orden är så skört formulerade, nyanserna så fina och undertexterna så djupa.
Helst av allt hade man kanske önskat att den gamle vivören Frank Sinatra tagit sig an Var skall vi sova inatt.
Nu låter detta sig emellertid icke göras. Dels på grund av att Frank Sinatra inte kan svenska men kanske mest eftersom han råkar vara död.
Och död är det sista man kan vara när man sensibelt skall till att närma sig rader som ”hon finns i drömmen, hon är där hela natten, en natt med henne, är nog den största skatten…”

HÖR VINDEN SÅ VAGGVISEMILD



Nu brinner det höstguld i ek
Det brinner i lind och i berg
Och snart i virvlande lek
Går snön i rönn
Hör vinden så vaggvisemild
Den nynnar om sommaren ikväll
Som flytt och blev till en bild
I höstpastell

Se tusen singlande blad
I gyllene rött
Och gator, torg och fasad
Har vinden strött

Det i många avseenden relativt dubiösa sällskapet ViktVäktarna har genom åren åtminstone slagit fast två sanningar med viss beständighet.
Den ena sanningen handlar om Mamma Scans köttbullar där 100 gram sägs motsvara 5,5 points.
Den andra sanningen har vunnit en del anhängare men är ändå aningen mera tveksam att acceptera fullt ut.
ViktVäktarna hävdar nämligen att 100 gram av texten till Stefan Borschs ground-breaking, hipshakin, bonewrecking dansbandsklassiker Höstguld bara skulle innehålla 7,8 points.
Anhängare av denna teori ser givetvis det som självklart att det höga pointstalet kommer sig av den enorma mängd smör som flyter fram i texten, jag förstår verkligen hur de tänker men själv är jag inte riktigt lika övertygad.
Jag anser nämligen pointstalet vara på tok för lågt. Jämför gärna med Roast leg of lamb with mintsauce som klockar in på hela 17 points.
Där någonstans tycker jag att även texten till Höstguld borde hamna.

Det är en majestätiskt uppvisning i naturporr Borsch lägger fram. Flammande löv, singlande blad och brinnande berg. Känslan är självfallet svår att beskriva men om vi skall försöka skapa oss en bild av allt exercerande i inkoativa verb Borsch gör sig skyldig till är det kanske som om P1:s Naturmorgon skulle kleta vispgrädde på en mikrofon och sedan låta någon kvinnlig fältbiolog slicka upp allt kladd.

Visserligen förekommer inga inkoativa verb i själva texten men hela innebörden är att saker förändras; bladen gulnar, träden vissnar, Stefan tröttnar…
I början vill man som åhörare genast ringa brandkåren då hela omgivningen tycks stå i brand.
Det brinner i ek och i lind och i berg.
Detta kan emellertid bli en rolig busringning. Sök i telefonkatalogen efter några med dessa efternamn och ring upp dem slumpvis för att fråga om elden är lös.
Skulle de undra vad du gör, kan du ju alltid skylla på Borsch.
Textens mest poetiska anslag kommer däremot i raden ”snart i virvlande lek går snön i rönn”.
En sådan ypperlig exakthet utan några stora åthävor, som en fint utmejlsad bild, så lätt och eterisk, presenterad helt varsamt och noninvasivt.
Snön går i rönn.

Det är som så ofta detaljerna i en text som avgör storheten, esprin, verkshöjden.
Eventuellt skulle vi inte imponeras så mycket om Terje i Spelman på taket istället för pengar sjöng ”om jag hade ketchup dubidubibidubidubidoooo….” eller om Rhett Butler i filmen Borta med vindens slutscen säger till Scarlett O’hara: ”Frankly my dear, i don’t give a donut…”
Det är just därför som detta rim; att snön virvlar fram över en rönn, slutgiltigt lyfter Stefan Borschs meteorologiska pärla Höstguld (märkligt nog plockad från en platta vid namn Sommar, 1983) till något alldeles extra.
Och bara tanken på att Stefan Borsch en vacker dag skall sluta sjunga för oss ter sig totalt osannolik och befängd.
Det är antagligen mer troligt att Vladimir Putin blir EU-ordförande.

>>>>>>>>Relaterade rim: Stefan Borsch En liten fågel

TUSEN SEKUNDER PÅ VARJE MINUT



Det går tusen sekunder på varje minut
Och jag vet att du finns hos en annan
Och den låga du tände har snart brunnit ut
Men när vi är tillsammans, då lever den igen

Jag sökte dig såsom hav söker upp en strand
Eviga vågor likt hjärtan som slår
Svepte så in i din värld, när du tog min hand
Ljusnande framtid var vår
Nu ett sår

Den ovanstående texten har många, stora kvalitéer som vid en första anblick dessvärre kan vara svåra att hitta men de finns där, på samma sätt som Sovjet alltid fanns till hands när folket i Östeuropa ville tänka fritt.
En av textens bra sidor är exempelvis att den inbegriper så många, spännande bokstäver. De känns fräscha och lite kittlande men räknar men efter känner man igen nästan varenda en av dem.
Texten framförs av en artist vars samlade talang mer än gärna skulle kunna rymmas på en relativt ordinär, fransk balkong.

Han kallar sig kort och gott för Paul, troligen beroende på praktiska omständigheter avseende tilltal; det kan mycket väl vara så att han faktiskt heter Paul. Sannolikheten för detta är relativt stor.
Men inte lika stor som den förtjusande känsla för återhållsamhet och – framförallt – logik som genomsyrar Torgny Söderbergs och Brita Johanssons text.
Inför Melodifestivalen 1980 kände Torgny nämligen att han behövde hjälp med textförfattandet.
Den här musiken var alltför viktig för att slarvas bort genom att para ihop den med en ytlig och intetsägande text.
Här krävdes det poesi, espri, känsla och en gnutta vemod.

Det var därför han tog hjälp av Brita Johansson, schlagervärldens förnuftsenliga svar på James Joyce.
Fru Johansson hade en sällsynt förmåga att levandegöra det mest nära och privata, de allra ljuvligaste känslor av innerlighet och värme.
Hennes dikt karaktäriseras även av en svart sida; en smygande och krypande känsla, ett sugande, ett stillsamt gastkramande väsen; ett närmast Edgar Allen Poe-artat sätt att iscensätta händelser och skeenden.
Smaka på rysliga stycken som ”den låga du tände har snart brunnit ut” eller ”låtsas som inget, när alla då ändå vet”.
Samtidigt besitter hennes lyrik en oavhängig kraft som alstrar en poetisk romantik.
Hennes språk är vackert och rentvättat, stundtals som baddat med sockerkryddad salubrin, det söta som ändock svider och bränner oss; inte sällan nafsar hon dessutom den store Björn Ranelid i hasorna genom att ge oss ömtåliga rader som ”Jag sökte dig såsom hav söker upp en strand” och ”eviga vågor likt hjärtan som slår”

Det allra mest förtrollande med den här texten är dock dess totala avsaknad av respekt för vedertagna sanningar. Den skälver och frustar mot oss likt en inoljad wrestler med raggarmustasch, den sparkar oss i ansiktet och ställer vår världsbild totalt på huvudet.
Vi som betraktare av texten tror nämligen i vår enfald att det går 60 sekunder på en minut.
Detta har varit en sanning vi valt att acceptera genom århundraden, en sanning som i Söderbergs och Johanssons text helt runkas omkull, om uttrycket tillåts.
Textförfattarna hävdar nämligen att det går tusen sekunder på varje minut.

Ett påstående som åtminstone skulle förklara varför hela texten (och i viss mån också musiken) känns så daterad och föråldrad.



INTE BARA LOGISK UTAN ORNITOLOGISK



En dag, en liten fågel kom
den fanns här i min hand
En vind den hördes ropa kom,
och tog den i sin famn

När fågeln breder sina vingar,
små silverklockor klingar, för kärlek och tro.
Jag vet att fågeln har sitt näste,
där stjärnan har sitt fäste, där finner den ro.

Jag vet, du lilla fågelvän.
Du är var du än finns.
Din sång jag lärde känna den,
en sång mitt hjärta minns.

När fågeln breder sina vingar,
små silverklockor klingar, för kärlek och tro.
Jag vet att fågeln har sitt näste,
där stjärnan har sitt fäste, där finner den ro.

Jag har ju för vana att på denna blogg komma med svulstiga och intrikata analyser av svenska låttexter men just nu känns det som att ett dylikt förfarande skulle riskera att alltför offensivt bryta den stämning som författaren till Sanna Nielsens debutsingel Den lilla fågeln, försökt bygga upp genom sitt idoga användande av vackra bilder och stämningsskapande poem.

Låt oss därför blott helt frankt suga tag i texten utan några förtäckta baktankar eller illvilliga fördomar.
En liten 11-årig flicka från Bromölla står alltså i sin vita klänning och sitt långa, blonda hår och sjunger som en ängel om en fågel som landat i hennes hand.
Detta var som du kanske minns INNAN Sanna skapade sin mogna och lite mer ruffiga stil som ju främst präglas av lilafärgat hår, nitbälten runt midjan, trasiga nätstrumpor och tungpiercing.

I mitten av 90-talet, när ovanstående alster såg dagens ljus, var Sanna alltjämt hemvävd, stilren och oskuldsfull.  
En flicka öppen för olika järtecken och varsel (inte olik en svensk metallarbetare 2009) med det underfundiga undantaget att Sanna såg nåt gott med alla varsel, ty de varslade om en blodfull andlighet som många av oss ej kan förstå eller ens förnimma.
När fågeln slutligen tröttnat på att spankulera runt på Sannas lilla flicknäve, lyfter den nämligen sina vingar till tonerna av små silverklockor och far upp i skyn.
Exakt hur Sanna sedan vet att fågeln har sitt näste, där stjärnan har sitt fäste, ter sig något mera oklart.
Eventuellt rör det sig om ren spekulation.
Eller på att författaren i ett anfall av otillräcklighet tvingats ta till ett torftigt nödrim.

>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Stefan Borsch

SKALL VI SPELA UNO?



Från fönstret kommer
ljud som aldrig dör
Och alla vackra människor
dom bara kör och kör
Och allt folk på trottoaren
dom har hittat alla svaren
Och alla människor i baren
sjunger lycka till med allt

Lycka till med allt!

God morgon!
Jag var så ensam i natt
God morgon!
Nu hörs ditt varma skratt
Två hjärtan!
Tillsammans med andra
Miljoner hjärtan
Som aldrig ska stanna

God morgon!
Det här är våran stad
God morgon!
Mitt i en mäktig parad
God morgon!
Tänk att få hitta dig här igen
Och vinka åt solen
Och kyssa dig sen


Analyserandet av Uno Svenningssons sjangdobla textkatalog har en längre tid åsidosatts pga en
ytterst självvald prokastinering från min sida.
Jag ber ödmjukt om ursäkt för detta vanvettiga tilltag.
Uppenbarligen har jag funnit sorterandet av mitt eget naveludd så mycket viktigare än vad en gnällröstad
och gravt kristen smålänning lyckats tota ihop textmässigt.
Nu känner jag mig dock redo (har tagit Samarin i förebyggande syfte) att till fullo – likt en rabiessmittad
bulldog - bita mig fast i den förträffliga texten till Uno & Irmas låt God morgon, som tävlade i Melodifestivalen 2007.

På pappret var de en drömkombination. En vacker men stilfullt åldrad sångerska med skådespelarkomplex möter
en intellektuell gitarrpajsare med bibliotekarieglasögon.
Låten skulle vara filosofiskt berättande men samtidigt ha en slags musikalsprudlande refräng a la The Cast From
Hairs Let The Sunshine In.

Varm, ömsint, tillrättalagd…och så lite blommor i håret.
Som en hippiefestival i pingstkyrkan.

Texten är skriven av Uno själv och inte nog med det, han har skrivit musiken också.
Det var därför han hade gitarren med sig upp på scen.
Vad handlar då låten God Morgon om?
Det är svårt att ge ett helt rättvisande svar på ett dylikt spörsmål.

Kanske kärlek.
Eller innerstadstrafik.
Alla vackra människor de bara kör och kör.
Kanske vill Uno belysa den bedräglighet varmed bardiskbesökande män finner glädjen och sanningen, känslan
av vanmakt när alkoholen sinat.
Tomheten, håglösheten som finns i en annan del av världen.

Troligast är väl ändå det här med förälskelsen, förnimmelsen av att alla är vackra, allt är underbart.
Folk går som i parad – en mäktig parad.
Och se på Irma; nu dansar hon ut på ängarna, hon svävar i det blå, hon leker som hon alltid har gjort.
-Vågorna gungar mig! kan man höra henne skrika.

Uno & Irma sjunger också att de vill vinka åt solen. Som om solen skulle se dem...det är väl mest rymdfarare som klarar något i den stilen.
De bådas begäran känns ändå häpnadsväckande logisk.
Man kan lätt drabbas av sådana lustar, då man själv helt tappat fotfästet.

Tidigare inlägg


>br>
RSS 2.0