Rimbloggen
PESETAS MÅSTE MAN HA


Hon kom från Madrid
i henne fanns det speed
Ja, hon hade det där
i henne fanns det air

Jag har letat omkring
och levt på ingenting
mitt sällskap var gitarren
har lärt mig spanska darren

men pesetas måste man ha
och att sjunga, ja det kan jag
fick till slut ett jobb som trubadur

Gick omkring, sjöng vid borden
en liten flicka, långt från Norden
ja det är så - i kärlek har jag tur

refr
Ta din reggae en gång till
jag fick sjunga den om o om igen
Sjung med nu!
Ta din reggae en gång till
kvällens sista låt det var alltid den

I ett pojkrum i Partille satt en gång den hårfagre och smärtlemmade sångaren och trummisen i det intresseväckande dansbandet Flamingokvintetten; Bjarne Lundkvist och skrev av en dikt han fattat tycke för.
Dikten symboliserade det vackraste av poesi som han upplevt i sitt fjortonåriga liv.
Med darrande och lite kallsvettiga händer tryckte han dit sin piktur på det ljusblåfärgade skrivpappret från EPA.

Bjarne skrev:
Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram, men av skräck var brynjan gjuten, och av skam.
Det var plockat från en dikt av Karin Boye, traditionellt sett en stor inspiratör för dansbandsmusiker i vardande.
Åren gick och Bjarne växte. Han fick finnar, skäggväxt och ett eget trumset.
Han började spela och bildade ganska raskt Flamingokvintetten, en av landets mest tongivande orkestrar, så tillvida att de slängt ifrån sig toner i närmare ett halvt sekel.
Dock lämnade Bjarne bandet redan efter tre år, lockelsen att istället börja i det något mer polerade och glassiga pojkbandet Streaplers blev helt enkelt för stark. 1993 återvände dock Bjarne till Flamingosnubbarna men har på senare tid tvingats sluta spela, på grund av svår och bullersam tinnitus.
 
Men - tillbaka till dikten av Boye. Detta mästerprov på svensk 1900-talslyrik. Så sårbar och tunnhudad.
Exakt vari ligger egentligen denna storhet? Varför fänglas vi så av Boyes ord, när vi lika gärna (rent emotionellt) skulle kunna beröras av dessa små, gyllene partiklar av fulländad dikt: Hon kom från Madrid, i henne fanns det speed eller brännbara och ömtåliga slamsor av samtidspoesi som: mitt sällskap var gitarren, har lärt mig spanska darren...

Man kan riktigt känna - när man för en stund ger sig tid till att verkligen analysera texten (kanske sittande på toa uträttande en del trängande behov) - hur mycket reggae killarna i Flamingokvintetten lite oväntat utstrålar.
De är fullkomligt fötrogna med rastafarikulturens innersta väsen (dreadlocks, ganja, Kingston Town, Daddy Boastin) och har små röd/grön/gula affischer på Haile Selassie uppklistrade på väggen till sin (inrökta) replokal. Vidare brukar de läsa texter av Marcus Garvey, företrädesvis gamla sparade inköpslistor och annat av mestadels kuriöst värde men ändå.
Ringer någon av bandmedlemmarnas mobiltelefoner, kan man sätta en syntetisk trumma eller en hemtrevlig umbellatväxt på att det är ljudet av Marleys Iron Lion Zion som hörs. Flamingokvintetten är helt enkelt Partilles kollektiva inkarnation av guden Jah.
Eller kanske Nej, snarare.

Exakt vad den sangviniske titan som så förtjänstfullt och orgiastiskt översatt Bill Loveladys One More Reggae For The Road till svenska heter, vet  jag inte.
Det enda jag vet är att låten i formidabel svensk version återfinns på Flamingokvintettens elfte album, släppt 1980.
Plattan heter fantasifullt nog Flamingokvintetten 11 och genererade antagligen en del pesetas till bandet när den damp ner som praktiskt och portabel kassett i den lokala Texacomackens hylla avsedd för slik underhållning.