BUDDY HOLLY SJÖNG SÅ HAN BÖRJA' HICKA
J
Jag vill gärna bollas och rullas som kubb
Det finns en rock som spelar roll.
För hårdrock nej det tänder mig inte ett dugg
Det skall svänga skönt som om Elvis bitar
Den killen han går sällan på några nitar
Rock me baby, roll me
Ge mig en rock med stål i
Rock me, skall det vara
så kom loss nu bara
Rock n roll is here to stay
Är det inte härligt, säg?
Rock me, baby, roll me
Ge mig en rock med stål i
Å Bill Haleys killar de rockade på'
De körde låtar som alla gillade då
Buddy Holly sjöng så han började hicka
och Connie Francis hon fick hjärtat att ticka
Det finns en rock som spelar roll.
Beklagligtvis är det väl tveksamt om det ovanstående exemplet faller in i just denna kategori.
En av anledningarna är helt enkelt att detta inte är regelrätt rock utan mera en slags dansband med rebellisk edge, om det angolsaxiska och moderna uttrycket tillåts i detta forum.
En annan - minst lika eklatant - anledning är att den rock som spelar roll har ett ädelt syfte att förändra världen, bryta tabun och kasta saker över bord, göra revolution och bekämpa orättvisor, markera för omgivningen att här går ta mig fan en gräns, reformera människors varseblivning om både sig själva och samhället i stort.
Kort sagt; en sån rock som Tomas Ledin i drygt 40 år berikat oss med.
Vågade gitarr-riff, utmanande texter och då och då en spark i luften ut mot publiken (dock inte för högt utan i lårhöjd....)
Det som dansbandet Mixers på 70-talet ägnade sig åt i låten En rock med stål i, är något helt annat. Det är ett sätt att från en fluffig dansbandskontext förtänksamt närma sig den där svarta musiken som blev så omtalad en gång. Den som en vattenkammad farbror vid namn Bill Haley plockade upp och gjorde till sin, inkluderande alla de klassiska attributen som fanns i den kättjefyllda rythm & blues-musiken, det vill säga rutiga lektorskavajer med skinnlappar på armbågarna och nystrukna cheviotbyxor i ljusbrunt....
Det är bl.a honom som dansbandet Mixers ser som sin artfrände. Han förenar samma känsla av aggression och puls med taktfasthet och stål som dansbandsvännerna i bandet.
Det är det hårda; det metalliska i Bill Haley & The Comets som Mixers vill sätta tänderna i.
Det handsvettiga plinkandet på gitarren som i trans, den passionerade känslan av fuktiga akademikerfingrar som extatiskt hamrar mot en ståbas oscillerande strängar.´
Kommentarer
Trackback
