DEN INRE RUSTEN
jag åker uppför kusten
Det får ta den tid det tar,
jag följer den inre rösten
Mina tankar spelar fritt,
jag minner mig tillbaka
Bilderna kommer förstås,
hästarna sliter sig loss..
Jag har Stockholm bakom min rygg,
slätten har jag passerat
Långtradarna kämpar på,
jag reser som planerat
På väg mot en ljusare trakt,
där jag vet att jag hör hemma
Bilen får glida fram,
bakom hästarnas damm..
Att Tomas Ledin är överilat fartglad kan nog ingen förneka. Redan 1982 fascinerades han av den hastighet med vilken hösten närmar sig efter en sommar. Enligt Ledin, som forskat i ämnet, går det som bekant "med vindens fart".
Sensmoralen i den låten; Sommaren är kort, var dock snarare att fånga dagen, att leva i nuet, unna sig ett par badtofflor av plast, äta en stilla glass och under ett parasoll läsa gårdagens blad.
Det är en helt annan och betydligt djärvare inställning till livet vi möter i Släpp hästarna fria som trots namnet inte alls avhandlar något hippologiskt spörsmål, utan snarare tar upp den kraft varmed en modern bil tar sig fram. Vi möter upphovsmannen i färd med att bryta upp från huvudstaden, något som ju längre texten rullar på utvecklar sig till en gastkramande roadmovie genom landets murriga skogar och lysrörsupplysta korvkiosker.
Det är en helt annan och betydligt djärvare inställning till livet vi möter i Släpp hästarna fria som trots namnet inte alls avhandlar något hippologiskt spörsmål, utan snarare tar upp den kraft varmed en modern bil tar sig fram. Vi möter upphovsmannen i färd med att bryta upp från huvudstaden, något som ju längre texten rullar på utvecklar sig till en gastkramande roadmovie genom landets murriga skogar och lysrörsupplysta korvkiosker.
Ledin har ett uppdrag, han vill fly bort, jagad av sin egen ångest sätter han sig i denna helvetesmaskin av metall, en grunka som vibrerar av kraft och potens, darrande av den ansenliga mängd hästkraft som bryskt mosats in under huven.
Ledin är på väg mot en ljusare trakt, dit han hör hemma. Möjligen kan det vara Sandviken som åsyftas. Som alltid när det rör sig om Ledins mystifika lyrik så fullproppad med bilder, antydningar, hänsyftningar och undertext, kan vi aldrig riktigt vara säkra på vad som egentligen menas.
Vi vet bara att han följer den inre rusten...jag menar rösten...
Kommentarer
Trackback
