Rimbloggen

Hur har vi hamnat här egentligen
Hur kommer det sig
Att jag sitter här på sängkanten

Vad har vi haft för oss
Gjort du och jag
Det här hotellrummet
Kan knappast vara bokat idag

En sak är säker, det vet vi båda två
Vad som än sägs, vad som än händer, så är det bara så
Det här har aldrig hänt

Min skjorta på golvet
Vill inte förstå
Finns det någon förklaring
Som kanske kan rädda mig ändå

Jag måste ta en dusch
Vakna till liv
Kavajen är borta
Var är nycklarna till min bil

En sak är säker, det vet vi båda två
Vad som än sägs, vad som än händer, så är det bara så
Det här har aldrig hänt

Denna glittrande lilla låtskatt rymmer så oerhört mycket.
Undertexten är tydlig, budskapet är intill perfektion planterat mellan raderna.
Och Rimbloggen kan avslöja detta budskap: Tomas Ledin brukar ha för vana att prata förtroligt med sina kläder. Inte ofta men ibland och helst i ensamhet.

Bevisen som stödjer detta påstående är många och ganska betecknande för mannens något annorlunda böjelse. Här följer några konkreta exempel: 1982 hade Ledin en het men kort romans med ett par sandaler i plast. Under hela rocktågsepoken brukade Tomas varje kväll innan spelningen anförtro sig åt ett par vita bomullsbyxor. Och i denna text låter han sitt begär nästan totalt blomma ut, även om  attraktionen fortfarande ligger på en nivå av enbart antydningar.

Låten heter Det här har aldrig hänt och återfinns på den benkrossande jättesuccéplattan Hela vägen från 2002.
Upphovsmannen själv är extra stolt över sin sånginsats och skriver såhär på sin officiella hemsida: "Här sjöng jag mycket lägre än jag brukar göra. Jag tyckte att det passade i den här sången med sin lite bluesiga och inte så lite ångestfyllda text."

Inte så lite ångestfylld text, nej...just det.
Måhända handlar denna ångest om att Ledin för första gången försiktigt vågar ge offentlighet åt sin klädrelaterade böjelse?

Efter att han tidigt vaknar i detta hotellrum, ivrigt förnekande det faktum att det pågått någon typ av amorös utsvävning i sagda lokal, tar han till sin gamla vana att anförtro sig åt sina kläder.
Kavajen (en kär gammal vän) har dessvärre sjappat på något förunderligt sätt förutvarande kväll, så numera återstår enbart sångarens skjorta som ligger på golvet. Ledin antyds i texten fråga skjortan om vad som hänt. Men skjortan vill inte förstå.

Även bortsett från upphovsmannens själsliga kris i beklädnadsfrågan är texten riktigt, riktigt ruggig och närmast paranoid. "Jag måste ta en dusch, vakna till liv, kavajen är borta...Var är nycklarna till min bil?" frågar sig Ledin med sömndruckna ögon.
Sällan eller aldrig har väl en svensk textförfattare rört sig så nära denna klaustrofobiska känsla av vanmod och panik, framtvingad av till synes vardagliga saker som en dusch, en kavaj, en sängkant och ett par bilnycklar.

Texten når här de hisnande litterära nivåer som vi vanligtvis förknippar med författaren Stephen King.
För att citera Amber i filmen Boogie Nights när hon blir ombedd att beskriva stjärnan Dirk Diggler: "Han är så begåvad. Så jävla begåvad".

Sverige som nation skall vara stolt över att vi har en textförfattare med denna unika talang. Att blanda vardagsrealism med isande skräck.

Eller som Ledin själv säger: "Här sjöng jag mycket lägre än jag brukar göra. Jag tyckte att det passade i den här sången med sin lite bluesiga och inte så lite ångestfyllda text."