EJ LÄNGRE NÄRA ALICE
två barn i vår park
vi stannar nu i trädets bark
jag och Alice
Nu jag ser hur hon går
och stänger sin dörr
för en sekund känns allt som förr
en stor limousine kör iväg
ifrån Alices hus
Vet ej vart hon reser eller vart hon tänker gå
jag vet hon har sin frihet men jag vill inte förstå
för jag har blivit van att få vara så nära Alice
I tjugofem år har jag väntat på min tur
att säga hur jag kände men jag visste inte hur
måste inse till sist att jag är ej längre nära Alice
Sally är en vän i stund så svår
Sa: -jag kan hjälpa att läka ditt sår
bli fri från Alice
Hon sa att Alice har rest men här jag står
du vet att jag har väntat i tjugofem år
ser en stor limousine försvinnaaaaaaaa...
Det är en sällsam kraft hon besitter, den där Alice. Genom åren har hennes förtätade dragningskraft gjort varenda man med fager skinnväst och aningen för mycket hår på överläppen rekorderligt knäsvag och rysligt ömhetstörstande (som ett välkommet avbrott kanske från den gängse törsten efter Kopparbergs Special Brew 10.0 % och snitsiga tribaltatueringar)
Ursprungsversionen av låten kom 1972 med ett band från kulturens och konstens själva epicentrum; det alltid lika klassisistiskt sparsmakade Australien (landet som sen dess bl.a gett oss Bertolt Brecht-uttolkarna Men At Work, den permanentade strandpojken John Farnham och det uppfriskande ölet Crocodile, känd för sin rundhet och fyllighet, för att inte tala om den eleganta eftersmaken av torrhet, som att slicka en kakadua i nacken..) och hette Living Next Door To Alice. Bandet hette New World.
Låten togs sedan på ett närmast brottsligt sätt an av den exeptionella underhållningsorkestern Smokie 1976 och det är också dessa lebemän som gjort verket odödligt (på gott och ont).
Smokie är som vi alla känner till ett gäng verserade herrar i cowboyhattar och fransiga jeans som tillsammans med andra brittiska storheter som Bay City Rollers och Gary Glitter ägde hitlistorna under det sena sjuttiotalet.
Glitters karriär tog ett rättmätigt slut 1997 när hans pedofila böjelser avslöjades med buller och bång.
Smokie däremot kan anklagas för mycket men inte detta, tack o lov. Att livnära sig på att spela usel barmusik medan man ser ut som Spinal Tap är när allt kommer omkring, ännu inte kriminaliserat.
För det är ju självklart i barmiljö som låten Living Next Door To Alice bäst kommer till sin rätt, inte enbart beroende på att det högljudda klientelet i bästa fall gör sitt yttersta för att överrösta varandra så att musiken blir till en valhänt bakgrundskuliss av dålig smak och tingel tangel.
Man bör nog också ha halsat en eller annan maltläsk för att till fullo kunna njuta av den orgiastiska helhetsupplevelse det är att ta till sig själva storyn.
Men att Living Next Door To Alice är en text som berör, råder det inga tvivel om. Så fort introt drar igång går det som ett sus över lokalen. Och det är bara i enstaka fall detta sus emanerar från handtorksfläkten på WC.
Det slentrianmässiga neanderthalkastandet av dartpilar avbryts abrupt och lagom till refrängen är nästan samtliga köttskallar beredda att vråla med i nymodigheten: Alice, Alice..who the fuck is Alice?.
Något som möjliggjorts av att Smokie helt utan känsla för originalversionens suggestiva ångest och saknadskänsla, helt frankt spelade in en ny version av låten 1995 där just dessa ord är en bärande del av helheten.
Ungefär som om Beatles 1970 släppt en singel som gick "Yesterday, all my troubles seemed to fuck it, fuck it, fuck it...now its looks as thou..." och så vidare.
När nu en så här ypperlig låt föreligger, är det helt självklart att sentida arvtagare till Smokie vill göra verket till sitt eget, genom diverse coverversioner. Exempelvis har de halländska buskiskungarna Stefan & Krister gett ut en version med titeln Blända av till halvljus som faktiskt är både fyndig och lite säregen; en klart utstickande stjärna i deras i övrigt ganska förutsägbara produktion.
På samma sätt vill de skånska dansbandsdräggen i Bepers orkester (numera heter de Chinox och håller på att bli något av stammisar här inne) rida på den starkölsdoftande framgångsvåg som några brittiska fullblodsfleppon en gång byggde upp.
Vi kan konstatera att Bepers version följer originaltexten på ett närmast spöklikt sätt.
Vi kan också konstatera att rimmen sitter där de ska (som en svettig dartpil i bulls eye).
Slutligen kan vi konstatera att jag kastar in min sedvanliga brasklapp när det handlar om Bepers/Chinox muntliga tradering. Jag kan nämligen på ett helt felaktigt sätt ha tolkat deras text. Detta i så fall på grund av att det stundtals är svårt att helt enkelt höra vad som framförs. Eftersom jag själv är skåning väljer jag dock att på ett klädsamt sätt även denna gång skylla på dåliga mikrofoner och en i övrigt ganska klandervärd videoteknik.
Kommentarer
Trackback
