och jag känner varje liten ton
Den bär på minnen om dej och mej
ooh...mmmm....
Nu är jag på väg igen
men jag vet inte när jag kommer
Jag vill komma hem
Komma hem till dig
Jag är på väg
Jag och min radio
Ensam i bilen på väg mot mitt mål när
min sol går upp
Jag är på väg
Jag och min radio
Nya vägar och nya städer som drar förbi
Detta vardagsnära epos om förflyttning och komfort har jag plockat från plattan Siluetter som Tonix gav ut 1984. Jag är extremt svag för låtar om stackars ensamma personer i bilar på väg genom den ödsliga, svenska natten och det känns ofantligt tillfredsställande att denna text om smärta och längtan så effektfullt och varsamt kommer till sin rätt i händerna på Tonix. Vi har tidigare i Rimbloggen hört fina exempel inom samma genre, jag tänker kanske främst på Hasse Anderssons omskakande Nattradion eller Dannys förträffliga tradering av Eagles Hotel California.
Med glöd, passion och uppriktighet lyckas de levandegöra berättarjagets situation. Han sitter ensam i bilen på väg mot ett mål. Attributen till detta kammarspel är sparsmakade, vi får i princip enbart reda på att han sitter i en bil, att bilen har utrustats med en radio och att det från denna apparat strömmar toner som väcker minnen till liv. Störande element som bilens färg, tiden på dygnet, berättelsens geografiska placering eller vilken slags utsikt som möter bilisten utanför rutan, lämnas lyckosamt därhän, eventuellt för att inte stjäla onödigt fokus från lyrikens innehåll.
I andra versen framkommer det att någon typ av uppbrott förelegat, då Tonix sjunger "Snart är jag framme och jag vet att det ska bli som förr". För att ytterligare understryka att det skett en förändring fortsätter versen: "Nu vill jag vara hos dig igen" och Tonix tillägger därpå ett försonande "aa-aahaa" som en liten avväpnande knorr.
I en brygga innan refräng nummer två kommer dessutom följande passage, och det är ord som skär likt svärdsklingor rakt in i hjärtat:
"Jag har ångrat mig, nu stannar jag hos dig".
Efter detta klargörande blir refrängen om att han och hans radio är på väg ännu mer brännande.
Två väsen (han och radion) färdas flyktigt genom tid och rum med det uttalade målet att ställa allting till rätta igen.
"Nu ska jag stanna...stanna kvar hos dig" blir de ord som avslutar stycket.
Det känns varmt, innerligt och förtröstansfullt.
Så är det nämligen med dansbandssångare; de låter ingenting vara hugget i sten, det rör sig om väldigt frisinnade individer, redo att ompröva sina beslut.
Även om gräset tidvis ter sig grönare på andra sidan kommer de oftast till den rutinmässiga konklusionen som enkelt kan sammanfattas i talesättet "man vet vad man har men inte vad man får".
Som Vikingarna så riktigt konstaterade redan på 1970-talet: "vindarna kan vända, så ännu kan en sjöman längta hem".
7