Rimbloggen

Ann-Christine, varför sitter du här i mörkret?

Vi var jämt tillsammans

Jag är en man som träffat många kvinnor

Om du lägger örat

Ta min hand

Steg för steg jag vände om igen
Undrar vart vinden blåser nu
Å vilken väg jag tänkt välja sen
Blir så enkelt
Längtar hem

Jag har prövat på nåt nytt
Sett mig i någon annan roll
Trodde jag skulle förändra allt
Byta skepnad
Längtar hem

Nu är jag tillbaks igen
Det ska slå gnistor om precis allt jag gör och jag hör
Hur hela världen är med
Nu är jag tillbaks igen
Ska ta ifatt det jag förlorat förut, var minut
Finns bara till just för det

Det här var Janne Önnerud.
1984 i Melodifestivalen var han tillbaks igen.
Inte för att han varit borta, än mindre för att någon saknat honom...men ändå.

När man tittar på den något trassliga texten nedskriven på ett papper drabbas man obestridligen av en letargisk känsla av vanmakt.
Hur någon levande människa vid sina sinnens fulla bruk kan förmå sig själv och sina muskler till att plita ner några slags musikaliska noter till denna text, ter sig fullständigt vidunderligt.
När man sedan hör resultatet blir man bara yttermera förvissad i sin föresats om att denna text icke på något sätt what so ever skulle kunna gå att kombinera med någon slags melodi.

Vi människor söker ju konsensus.
Det känns alltid befriande och honorabelt då saker och ting faller på plats, när tillvaron erbjuder någon slags sammanhang, en inre logik.
Som när SMHI anställer en meteorolog vid namn Lisa Frost eller TV4-vädret läses upp av en Johan Sohlberg.
Privatekonomen Annicka Winsth, inte att förglömma.
Det finns en botten, en naturlig följdriktighet.

På ett elokvent sätt hör vi sedan dansbandsikonen Janne Önnerud mässa att "det skall slå gnistor om precis allt jag gör", en utsaga som förvisso är tämligen stark och utlämnande.
Problemet är väl bara att där Önnerud ser gnistor, förnimmer alla vi andra enbart en vit handmikrofon, en illasittande dansbandskavaj och en text som verkar närmast allergisk mot musiken.

Tidig gryningsmorgon
Går till stranden
Med en flicka jag har kär
Morgondaggen ligger kvar på stranden
och naturen just sig klär

Fåglarna har vaknat och dom sjunger
för oss två sin morgonsång
Sätter oss i båten och den gungar
bort med oss i soluppgång

Vindens melodi, hörs bort i fjärran
Fylld av harmoni, är gryningens sång
Vindens melodi, hörs genom luften
Fåglarnas sång i soluppgång och du och jag

Båten tar oss med ut till en kobbe,
som har bjudit in oss två
Sätter oss i gräset hos varandra,
blommorna dom tittar på

Jag skall värma dig ifall du fryser,
kom låt mig få krama dig
Det blir bättre sen när solen lyser,
kom och lägg dig här hos mig

Om du blir abrupt väckt mitt i natten och någon frågar dig vilken låt du allra helst vill älska till, vad skulle du svara?
1.311 personer i åldrarna 25-75 år fick frågan i en undersökning för en tid sedan.
12 % sa Bolero av Ravel. 15 % sa I natt är jag din med Tomas Ledin och 7 % uppgav helt frankt There’s a hole in the bucket med Harry Belafonte.
Jay Epaes Puti, Puti fick stöd av 2 %.

Resterande 64 procent svarade samstämmigt att Vindens melodi med Max Fenders var den absoluta sängkammarfavoriten och man kan knappast klandra dem.
Vindens melodi är något så sällsynt som en kitslig uppgörelse med den vedertagna och invariabla umpa-umpa-estetik som så länge dominerade kulturrörelsen under någon slags penibel förevändning att det hela rörde sig om musik avsedd enbart för dans.

Max Fenders vidgade begreppet dansbandsmusik genom sin smygande, spröda och smått melankoliska konst.
I sina bästa stunder ter sig Vindens melodi lika sval och luftig som en tavla målad av de lovprisade Skagenmålarna.

Denna förfinade stilistik avseende musiken innebär självklart också att texten på ett helt annat sätt än tidigare sätts i centrum och synliggörs.
Det är också när man läser de ömskinnade orden som en omisskännlig synergieffekt uppnås, när de båda enheterna; text och musik, går upp i ett gemensamt världsallt, när orden och tonerna smälter samman som grillchips och tacodip.

Textförfattaren Gert Lengstrand lyckas med strofer som ”båten tar oss med ut till en kobbe som har bjudit in oss två”, "blommorna de tittar på" och ”naturen just sig klär” teckna bilden av en naturmysticism vi så ofta älskar att uppehålla oss kring i Sverige, inte minst har det drabbat dem som hetat Harry i förnamn och Martinson i efternamn.
Möjligen är det nobelpriskomplex som drabbat Lengstrand då han så ohejdat hemfaller åt dagg, knytt, knott, kottar och kobbar; silkeslena trådar av spindelväv, mossbelupna stenar och ärggröna toalettsitsar.
Och så fåglar, ständigt dessa fåglar…

I naturmysticismens natur ligger självklart också en viss grad av magi.
Det är båten själv som väljer kobbe, båten har ett eget liv, båten; driven av någon trolldrycksdekokt tar med sig de unga tu ut och de älskande låter båten kidnappa dem. Blommorna får små ögon som växer ut mellan bladen. Vidare klär sig naturen på samma sätt som när en nyligen väckt primadonna med sömndruckna ögon drar på sig sin frukosträvboa.

Det är svalt, det är svenskt, det är mystiskt.
Plötsligt förstår man vad så många eldigt latinska kvinnor ser i Sven-Göran Eriksson.

Får jag ge dig min vita orkidé?
Över två glas av finaste bouquet
Det är kväll på en liten restaurang
Du och jag och fiolens fina klang

Får jag ge dig min vita orkidé?
I vårt eget chambre separée
Där vi kysser varann
Och man ryser lite grann
Ja då känns det som om
Himlen står i brand

På promenad
Jag blickar stal
Vi fann vår kärlek
Vid Triumfbågens portal

Det här kan vara den mest eggande svenska texten sedan Gustaf Fröding svängde ihop dikten En morgondröm 1896.
På ett erotiskt laddat men samtidigt förfinat, skört och sparsmakat sätt smeker Matz Bladhs fram texten till låten Min vita orkidé på ett manér som nästan omedelbart får en att associera till smältande mjukglass.

Att det hela utspelar sig i Paris är uppenbart men för den som eventuellt tvivlar, har textförfattaren på ett kuriöst sätt lagt in typiska turistglosor på franska, såsom bouquet och chambre separée.
Huruvida sångaren Paul Sahlin med förbundna ögon och enbart sin doftande näsa kan skilja ett vin med finaste bouquet från en enliters pappkartong med California Red, vet vi nu inte men vi får helt enkelt anta att han är konnässör i ämnet; han är ju de facto verksam i dansbandsbranschen där man alltid återfunnit personer med en förbluffande god smak.

Sahlin gör i framförandet en allt annat än slät figur, tvärtom lyfter han texten och skapar en erforderlig känsla av att verkligen vara på plats i kärlekens metropol, det sägenomspunna Paris, kanoniserat inte minst genom Walt Disneys film Ringaren i Notre Dame och den kommersiellt så framgångsrika sagoparken EuroDisney.

För många (exempelvis en sådan mondän primadonna som Kikki Danielsson) är Paris drömmen om den hett uppblossande romantiken, oftast ackompanjerad av den goda maten, det fina vinet och den fiolspelande tjockisen med fett hår som åtnjuter viss uppmärksamhet kring det väldukade bordet.
Mycket riktigt återfinner vi en fiolspelare som en slags vidhängande blindtarm till maten i Matz Bladhs låt.
Vill du skapa en romantisk text om Paris, glöm inte fiolspelaren, lyder således sensmoralen.
Han – för det är oftast en han – är lika självklar som rödvinsbakfyllan i hotellsängen dagen efter.
Att plocka bort honom är helt ogörligt. Det skulle kännas rimligare att veckotidningen Året Runt haft sommaruppehåll…

Samtidigt är ju fiolspelet enbart att – i dubbel bemärkelse – betrakta som ett slags förspel.
Det är ju egentligen den vita orkidén Paul Sahlin vill ge sin kärlek.
Han vill visa sin ståndare och sin pastill. Han vill dra av omslagspappret och ge små utläggningar om vattning och andra, praktiska små skötselråd…
Eftersom denna överlämning med stor sannolikhet skulle väcka viss uppmärksamhet ute i restauranglokalen, vill han medelst lock och pock truga in sin käresta i ett chambre separée.

Väl där inne kommer orkidén att överlämnas.
Ett klassiskt, dramaturgiskt upplägg. Det gäller först att bygga upp en förväntan hos motparten genom att sälja in orkidéns förträfflighet.
När detta svassande efter ett tag är över, när fröet redan har såtts, när berättelsen är etablerad och sanningen om orkidén förankrad; då inleds del två i förförelseakten; överlämnandet av den vita orkidén.

Man ryser lite grann, himlen står i brand och efteråt kan man kosta på sig själv att dra små anekdoter om hur det hela en gång började (vid Triumbågens portal), trygg i förvissningen om att orkidén överlämnats på ett korrekt, vördnadsfullt och propert sätt.

>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Matz Bladhs Jag önskar er alla en riktigt god jul.

Hon är en duva
som dansar på dunkuddar.
En ros så ljuv att
allt blir till guld hon nuddar.
Hon är prinsessan
i en otrolig saga.
Hon är en fjäril
som flyger runt på Haga.
Hon finns i drömmen,
hon är där hela natten.
En natt med henne
är nog den största skatten.
Hon kommer till mig,
och gör mig mera lockad,
men när hon pratar,
då blir jag rent av chockad.

Var ska vi sova i natt -
jag har en säng som står tom
Var ska vi sova i natt -
en lägenhet med två rum
Om du vill leka tafatt -
Så varför slösa med tiden
och förneka vad vi egentligen båda vill?
Var ska vi sova i natt -
jag har en skamlig idé
Var ska vi sova i natt -
Ja du kan väl följa med
Om du vill leka tafatt -
Låt oss få det på det klara
för jag bor ju bara ett kvarter härifrån

Men nu vad hände?
Vad var det hon sa till mig?
Min dröm den vände,
hon blev till en vanlig tjej.
Det känns rätt nedrigt.
Att hon tog första steget.
Hon fick ett försprång,
på grund utav min feghet
Jag var rent mållös,
nu var väl måttet rågat.
Hon gjorde det som,
jag aldrig skulle vågat,
men det var kanske
en rätt bra grej hon gjorde.
Jag skulle varit ensam,
om hon ej sagt dom orden

Jag har svårt att se knapparna på mitt tangentbord då mina ögon i åsynen av ovanstående text fuktats på ett bevekande sätt. Jag skall ändå göra ett försök till analys ty det är denna text värd. Den är trots allt – i kraft av sin ålder, tematik och ställning i det svenska kulturlivet, en av våra mest brännande skaldestycken.

80-talet var som bekant späckat med oerhört genanta filmrepliker som ännu idag kan kännas allt annat än komfortabla om man skulle råka påminnas om dem.
Vem har exempelvis inte ryggat tillbaka i vämjelse och pikant rodnad när Tom Cruise och Val Kilmer i filmen Top Gun (1986) säger sig känna en ”need for speed”.
Även de rabiat neonfärgade vildbasarna i Lasse Åbergs Sällskapsresan 2 – Snowroller (1985) levererar en klassisk (men samtidigt väldigt daterad) ramsa i det att de i skidbacken unisont utbrister ”Vem har bästa svängen? Hökarängen!”

Så länge människor gått ut för att roa sig om kvällarna i ett vidare syfte att söka kontakt med en presumtiv partner, har frågan ”var skall vi sova i natt?” upplevts som aningen pinsam att formulera.
Tänk då vad skönt att det Göteborgsbaserade bandet Mighty Band underlättat för gemene man att kläcka ur sig denna replik med något sånär bibehållen värdighet, genom tillskapandet av låten med exakt samma titel 1982. Egentligen är låten italiensk. Den heter i original Sara Perche Ti Amo och nådde som så mycket annat (billig sprit och nudism) Sverige via vårt västra grannland Danmark där ett band vid namn Laban fick stor framgång med den.
Frågan kan efter låtens lansering på 80-talet numera ställas som en ironisk liten klackspark och ett eventuellt avspisande av frågeställaren ter sig genast som mindre pinsam, då vederbörande utan omsvep på ett fortfärdigt sätt kan hänvisa till den poetiskt bristfälliga men relativt undermedvetet allvarsamma ton som låttiteln slagit an, i syfte att knäppa upp stämningen utan den plågsamma förväntan som blott själva frågan i sig skulle resultera i.

Tilläggas bör dock att Mighty Bands originalversion på ett markant sätt skiljer sig från den text som sedan blivit en del av vårt gemensamma kulturarv. Eftersom låtens senare, förädlade text är så oerhört vacker och välformulerad (lägg märke till den Robert Burns-inspirerade raden: en ros så ljuv att allt blir till guld hon nuddar) har självklart ett stort antal mer eller mindre tvångsutskrivna svenska musikanter känt sig makalöst manade att sätta sin personliga prägel på verket.
Antalet coverversioner på Var skall vi sova inatt? är troligen fler än antalet hårstrån på Chewbacca.
Från Ystads musikaliska stoltheter Perikles till den så framgångsrike (inte minst ekonomiskt) discjockeyn Michael Brinkenstjärna (Malmös svar på Yul Brunner)…alla som kan hantera en handmikrofon i Sverige har någon gång framfört Var skall vi sova i natt?
Och då även i nyktert tillstånd. Vilket krävs. Det här är nämligen ingen dussintext som man bara hasplar ur sig eller sluddrar sig igenom.
Denna text kräver närvaro och känsla. Mest av allt känsla.

Orden är så skört formulerade, nyanserna så fina och undertexterna så djupa.
Helst av allt hade man kanske önskat att den gamle vivören Frank Sinatra tagit sig an Var skall vi sova inatt.
Nu låter detta sig emellertid icke göras. Dels på grund av att Frank Sinatra inte kan svenska men kanske mest eftersom han råkar vara död.
Och död är det sista man kan vara när man sensibelt skall till att närma sig rader som ”hon finns i drömmen, hon är där hela natten, en natt med henne, är nog den största skatten…”

Nu brinner det höstguld i ek
Det brinner i lind och i berg
Och snart i virvlande lek
Går snön i rönn
Hör vinden så vaggvisemild
Den nynnar om sommaren ikväll
Som flytt och blev till en bild
I höstpastell

Se tusen singlande blad
I gyllene rött
Och gator, torg och fasad
Har vinden strött

Det i många avseenden relativt dubiösa sällskapet ViktVäktarna har genom åren åtminstone slagit fast två sanningar med viss beständighet.
Den ena sanningen handlar om Mamma Scans köttbullar där 100 gram sägs motsvara 5,5 points.
Den andra sanningen har vunnit en del anhängare men är ändå aningen mera tveksam att acceptera fullt ut.
ViktVäktarna hävdar nämligen att 100 gram av texten till Stefan Borschs ground-breaking, hipshakin, bonewrecking dansbandsklassiker Höstguld bara skulle innehålla 7,8 points.
Anhängare av denna teori ser givetvis det som självklart att det höga pointstalet kommer sig av den enorma mängd smör som flyter fram i texten, jag förstår verkligen hur de tänker men själv är jag inte riktigt lika övertygad.
Jag anser nämligen pointstalet vara på tok för lågt. Jämför gärna med Roast leg of lamb with mintsauce som klockar in på hela 17 points.
Där någonstans tycker jag att även texten till Höstguld borde hamna.

Det är en majestätiskt uppvisning i naturporr Borsch lägger fram. Flammande löv, singlande blad och brinnande berg. Känslan är självfallet svår att beskriva men om vi skall försöka skapa oss en bild av allt exercerande i inkoativa verb Borsch gör sig skyldig till är det kanske som om P1:s Naturmorgon skulle kleta vispgrädde på en mikrofon och sedan låta någon kvinnlig fältbiolog slicka upp allt kladd.

Visserligen förekommer inga inkoativa verb i själva texten men hela innebörden är att saker förändras; bladen gulnar, träden vissnar, Stefan tröttnar…
I början vill man som åhörare genast ringa brandkåren då hela omgivningen tycks stå i brand.
Det brinner i ek och i lind och i berg.
Detta kan emellertid bli en rolig busringning. Sök i telefonkatalogen efter några med dessa efternamn och ring upp dem slumpvis för att fråga om elden är lös.
Skulle de undra vad du gör, kan du ju alltid skylla på Borsch.
Textens mest poetiska anslag kommer däremot i raden ”snart i virvlande lek går snön i rönn”.
En sådan ypperlig exakthet utan några stora åthävor, som en fint utmejlsad bild, så lätt och eterisk, presenterad helt varsamt och noninvasivt.
Snön går i rönn.

Det är som så ofta detaljerna i en text som avgör storheten, esprin, verkshöjden.
Eventuellt skulle vi inte imponeras så mycket om Terje i Spelman på taket istället för pengar sjöng ”om jag hade ketchup dubidubibidubidubidoooo….” eller om Rhett Butler i filmen Borta med vindens slutscen säger till Scarlett O’hara: ”Frankly my dear, i don’t give a donut…”
Det är just därför som detta rim; att snön virvlar fram över en rönn, slutgiltigt lyfter Stefan Borschs meteorologiska pärla Höstguld (märkligt nog plockad från en platta vid namn Sommar, 1983) till något alldeles extra.
Och bara tanken på att Stefan Borsch en vacker dag skall sluta sjunga för oss ter sig totalt osannolik och befängd.
Det är antagligen mer troligt att Vladimir Putin blir EU-ordförande.

>>>>>>>>Relaterade rim: Stefan Borsch En liten fågel

Det går tusen sekunder på varje minut
Och jag vet att du finns hos en annan
Och den låga du tände har snart brunnit ut
Men när vi är tillsammans, då lever den igen

Jag sökte dig såsom hav söker upp en strand
Eviga vågor likt hjärtan som slår
Svepte så in i din värld, när du tog min hand
Ljusnande framtid var vår
Nu ett sår

Den ovanstående texten har många, stora kvalitéer som vid en första anblick dessvärre kan vara svåra att hitta men de finns där, på samma sätt som Sovjet alltid fanns till hands när folket i Östeuropa ville tänka fritt.
En av textens bra sidor är exempelvis att den inbegriper så många, spännande bokstäver. De känns fräscha och lite kittlande men räknar men efter känner man igen nästan varenda en av dem.
Texten framförs av en artist vars samlade talang mer än gärna skulle kunna rymmas på en relativt ordinär, fransk balkong.

Han kallar sig kort och gott för Paul, troligen beroende på praktiska omständigheter avseende tilltal; det kan mycket väl vara så att han faktiskt heter Paul. Sannolikheten för detta är relativt stor.
Men inte lika stor som den förtjusande känsla för återhållsamhet och – framförallt – logik som genomsyrar Torgny Söderbergs och Brita Johanssons text.
Inför Melodifestivalen 1980 kände Torgny nämligen att han behövde hjälp med textförfattandet.
Den här musiken var alltför viktig för att slarvas bort genom att para ihop den med en ytlig och intetsägande text.
Här krävdes det poesi, espri, känsla och en gnutta vemod.

Det var därför han tog hjälp av Brita Johansson, schlagervärldens förnuftsenliga svar på James Joyce.
Fru Johansson hade en sällsynt förmåga att levandegöra det mest nära och privata, de allra ljuvligaste känslor av innerlighet och värme.
Hennes dikt karaktäriseras även av en svart sida; en smygande och krypande känsla, ett sugande, ett stillsamt gastkramande väsen; ett närmast Edgar Allen Poe-artat sätt att iscensätta händelser och skeenden.
Smaka på rysliga stycken som ”den låga du tände har snart brunnit ut” eller ”låtsas som inget, när alla då ändå vet”.
Samtidigt besitter hennes lyrik en oavhängig kraft som alstrar en poetisk romantik.
Hennes språk är vackert och rentvättat, stundtals som baddat med sockerkryddad salubrin, det söta som ändock svider och bränner oss; inte sällan nafsar hon dessutom den store Björn Ranelid i hasorna genom att ge oss ömtåliga rader som ”Jag sökte dig såsom hav söker upp en strand” och ”eviga vågor likt hjärtan som slår”…

Det allra mest förtrollande med den här texten är dock dess totala avsaknad av respekt för vedertagna sanningar. Den skälver och frustar mot oss likt en inoljad wrestler med raggarmustasch, den sparkar oss i ansiktet och ställer vår världsbild totalt på huvudet.
Vi som betraktare av texten tror nämligen i vår enfald att det går 60 sekunder på en minut.
Detta har varit en sanning vi valt att acceptera genom århundraden, en sanning som i Söderbergs och Johanssons text helt runkas omkull, om uttrycket tillåts.
Textförfattarna hävdar nämligen att det går tusen sekunder på varje minut.

Ett påstående som åtminstone skulle förklara varför hela texten (och i viss mån också musiken) känns så daterad och föråldrad.

En dag, en liten fågel kom
den fanns här i min hand
En vind den hördes ropa kom,
och tog den i sin famn

När fågeln breder sina vingar,
små silverklockor klingar, för kärlek och tro.
Jag vet att fågeln har sitt näste,
där stjärnan har sitt fäste, där finner den ro.

Jag vet, du lilla fågelvän.
Du är var du än finns.
Din sång jag lärde känna den,
en sång mitt hjärta minns.

När fågeln breder sina vingar,
små silverklockor klingar, för kärlek och tro.
Jag vet att fågeln har sitt näste,
där stjärnan har sitt fäste, där finner den ro.

Jag har ju för vana att på denna blogg komma med svulstiga och intrikata analyser av svenska låttexter men just nu känns det som att ett dylikt förfarande skulle riskera att alltför offensivt bryta den stämning som författaren till Sanna Nielsens debutsingel Den lilla fågeln, försökt bygga upp genom sitt idoga användande av vackra bilder och stämningsskapande poem.

Låt oss därför blott helt frankt suga tag i texten utan några förtäckta baktankar eller illvilliga fördomar.
En liten 11-årig flicka från Bromölla står alltså i sin vita klänning och sitt långa, blonda hår och sjunger som en ängel om en fågel som landat i hennes hand.
Detta var som du kanske minns INNAN Sanna skapade sin mogna och lite mer ruffiga stil som ju främst präglas av lilafärgat hår, nitbälten runt midjan, trasiga nätstrumpor och tungpiercing.

I mitten av 90-talet, när ovanstående alster såg dagens ljus, var Sanna alltjämt hemvävd, stilren och oskuldsfull.  
En flicka öppen för olika järtecken och varsel (inte olik en svensk metallarbetare 2009) med det underfundiga undantaget att Sanna såg nåt gott med alla varsel, ty de varslade om en blodfull andlighet som många av oss ej kan förstå eller ens förnimma.
När fågeln slutligen tröttnat på att spankulera runt på Sannas lilla flicknäve, lyfter den nämligen sina vingar till tonerna av små silverklockor och far upp i skyn.
Exakt hur Sanna sedan vet att fågeln har sitt näste, där stjärnan har sitt fäste, ter sig något mera oklart.
Eventuellt rör det sig om ren spekulation.
Eller på att författaren i ett anfall av otillräcklighet tvingats ta till ett torftigt nödrim.

>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Stefan Borsch

Från fönstret kommer
ljud som aldrig dör
Och alla vackra människor
dom bara kör och kör
Och allt folk på trottoaren
dom har hittat alla svaren
Och alla människor i baren
sjunger lycka till med allt

Lycka till med allt!

God morgon!
Jag var så ensam i natt
God morgon!
Nu hörs ditt varma skratt
Två hjärtan!
Tillsammans med andra
Miljoner hjärtan
Som aldrig ska stanna

God morgon!
Det här är våran stad
God morgon!
Mitt i en mäktig parad
God morgon!
Tänk att få hitta dig här igen
Och vinka åt solen
Och kyssa dig sen


Analyserandet av Uno Svenningssons sjangdobla textkatalog har en längre tid åsidosatts pga en
ytterst självvald prokastinering från min sida.
Jag ber ödmjukt om ursäkt för detta vanvettiga tilltag.
Uppenbarligen har jag funnit sorterandet av mitt eget naveludd så mycket viktigare än vad en gnällröstad
och gravt kristen smålänning lyckats tota ihop textmässigt.
Nu känner jag mig dock redo (har tagit Samarin i förebyggande syfte) att till fullo – likt en rabiessmittad
bulldog - bita mig fast i den förträffliga texten till Uno & Irmas låt God morgon, som tävlade i Melodifestivalen 2007.

På pappret var de en drömkombination. En vacker men stilfullt åldrad sångerska med skådespelarkomplex möter
en intellektuell gitarrpajsare med bibliotekarieglasögon.
Låten skulle vara filosofiskt berättande men samtidigt ha en slags musikalsprudlande refräng a la The Cast From
Hairs Let The Sunshine In.
Varm, ömsint, tillrättalagd…och så lite blommor i håret.
Som en hippiefestival i pingstkyrkan.

Texten är skriven av Uno själv och inte nog med det, han har skrivit musiken också.
Det var därför han hade gitarren med sig upp på scen.
Vad handlar då låten God Morgon om?
Det är svårt att ge ett helt rättvisande svar på ett dylikt spörsmål.

Kanske kärlek.
Eller innerstadstrafik.
Alla vackra människor de bara kör och kör.
Kanske vill Uno belysa den bedräglighet varmed bardiskbesökande män finner glädjen och sanningen, känslan
av vanmakt när alkoholen sinat.
Tomheten, håglösheten som finns i en annan del av världen.

Troligast är väl ändå det här med förälskelsen, förnimmelsen av att alla är vackra, allt är underbart.
Folk går som i parad – en mäktig parad.
Och se på Irma; nu dansar hon ut på ängarna, hon svävar i det blå, hon leker som hon alltid har gjort.
-Vågorna gungar mig! kan man höra henne skrika.

Uno & Irma sjunger också att de vill vinka åt solen. Som om solen skulle se dem...det är väl mest rymdfarare som klarar något i den stilen.
De bådas begäran känns ändå häpnadsväckande logisk.
Man kan lätt drabbas av sådana lustar, då man själv helt tappat fotfästet.