FIRA JUL MED SEAN BANAN
Ho ho
Fira jul med Sean Banan
Ho ho
Jag är din snälla taliban
Ho ho
Ho ho
Året har gått, var du stygg eller snäll?
Ska vi fira svennevis eller flippa ikväll?
Kalle Anka klockan tre, hinner inte måste be.
Inga tomtar i min gran, ingen kött från Mamma Scan.
Lyssna, ät inte den grisen, då munnen luktar fisen.
Bjuda släkt och massa skrik, pallar inte få panik.
Ett gott nytt jul, ett gott nytt jul,
svart, vit, brun, röd eller gul.
Ett gott nytt jul, ett gott nytt jul,
blind, tjock, döv eller ful.
(Gott nytt jul!)
Ska vi fira svennevis eller flippa ikväll?
Kalle Anka klockan tre, hinner inte måste be.
Inga tomtar i min gran, ingen kött från Mamma Scan.
Lyssna, ät inte den grisen, då munnen luktar fisen.
Bjuda släkt och massa skrik, pallar inte få panik.
Ett gott nytt jul, ett gott nytt jul,
svart, vit, brun, röd eller gul.
Ett gott nytt jul, ett gott nytt jul,
blind, tjock, döv eller ful.
(Gott nytt jul!)
- - -
Hey jultomten,
kom hit och ta med dina ho ho hoes
Det är på ett förvånansvärt okonventionellt sätt som den oförvägne samtidsestradören Sina Samadi väljer att skildra högtiden jul.
kom hit och ta med dina ho ho hoes
Det är på ett förvånansvärt okonventionellt sätt som den oförvägne samtidsestradören Sina Samadi väljer att skildra högtiden jul.
Han är (inte bara i kulturprissammanhang) mer känd under sitt artistnamn Sean Banan och har enligt Wikipedia många strängar på sin bajsfärgade lyra.
Han är inte enkom sångare utan också komiker, skådespelare och dansare. Meriterna som skådespelare inskränker sig inte enbart till den egna, hyllade filmen Sean Banan inuti Seanfrika från 2012, han har även gjort rösten som "fiskmås 1" i det tecknade familjeäventyret Sammys äventyr 2.
Han är inte enkom sångare utan också komiker, skådespelare och dansare. Meriterna som skådespelare inskränker sig inte enbart till den egna, hyllade filmen Sean Banan inuti Seanfrika från 2012, han har även gjort rösten som "fiskmås 1" i det tecknade familjeäventyret Sammys äventyr 2.
Många skulle nog också kalla honom vår tids svar på Markoolio (vilket är lite elakt eftersom det någonstans insinuerar att en så aktiv och aktad kulturutövare som Marko Lehtosalo skulle ha sin karriär bakom sig).
Liknelsen är i sig dock inte helt oäven. Bägge har invandrarbakgrund (Markoolio kom från Finland och växte upp i Orminge medan Sean Banan kom från Iran och växte upp i Göteborg).
Båda är väldigt populära bland barnen. Bägge har tagit sig hotfulla alias för att manipulera sin omvärld, nom de guerre att gömma sig bakom då pressen blir för stor eller då ansvarsutkrävandet från en kräsen kritikerkår dum nog att förvänta sig texter om angelägna ting, blir för påtaglig. Då kan man med lätthet hävda att syftet aldrig varit att åstadkomma någon slags verkshöjd. Nej, istället har anledningen till utgivandet av diverse tvivelaktiga alster hela tiden varit att underhålla för stunden. Några högre syften än den förmodade njutning de nämnda upphovsmännens verk förväntats skänka åhörarna finns alltså inte.
-Jag är blott en musikalisk hora, för att använda Freddie Mercurys bevingade ord.
Likheterna mellan Sean Banan och Markoolio upphör inte med artistnamnen. Även scenpersonlighetsmässigt finns det en fängslande korrelation. Medan Markoolio vid det nuvarande seklets början inte sällan uppträdde i en så kallas "fat Elvis-kostym", har vi kunnat beskåda Sean Banan (en man född 1985) iförd blöja på scen.
Förvisso finns det även olikheter.
Rent textuellt har Sean Banan oftast centrerat sin lyrik kring att lovsjunga den kvinnliga bakdelen och dess utseende medan Markoolio antagit en något mer jag-betonad infallsvinkel där det återkommande temat varit att sätta honom i relation till sin omvärld. Ofta har det handlat om "den stackars finnen" mot det moderna, svenska samhället. Exempelvis framkommer detta tydligt i låten Millennium 2 där Marko rappar:
"Jag har byggt och hamrat på en jätteraket
Som ska synas överallt som en stor fet komet
Ångest och längtan, delar mitt sinne
Kan ingen hjälpa denne arma finne..."
Som ska synas överallt som en stor fet komet
Ångest och längtan, delar mitt sinne
Kan ingen hjälpa denne arma finne..."
Detta martyrskap känns aningen påklistrat men har säkerligen tjänat sitt syfte i att framställa Markoolio som en ensam, finsk rappare på kant med tillvaron.
Även Sean Banan har stunder då han lidelsefullt plockar upp frågor om utanförskap. I den ovan angivna texten (Seans fascinerande julsingel från 2010) frågar han retoriskt (troligtvis utifrån sin etniska bakgrund) huruvida det är läge att fira "en svennejul" eller eventuellt "flippa ikväll".
Exakt vad som menas med att flippa återkommer han aldrig till, vilket är synd. Av texten kan man emellertid dra slutsatsen att det handlar om ett slags anti-firande där Kalle Anka får stå tillbaka till förmån för bön och där fläskköttet inte konsumeras eftersom "munnen luktar fisen".
Man får dock hoppas att det inte handlar om att med tomten som hallick beställa hem så kallade "ho ho hoes".
Något sådant skulle aldrig en ansvarstagande barnidol som Sina Samadi ens vagt antyda.
BENEN PÅ BORDET OCH ÖLEN I HANDEN
1986 det var då jag föddes
o för pappa gällde det att glaset höjdes
festdagarna va tre dagar för pappa
full satt o snacka medans jag sög på nappar
1993 då börja jag i ettan
nu drack han inte fredagar utan hela veckan
benen på bordet o ölen i handen
jag tror han har glömt när jag fick första tanden
morsan hade de bull
såg han hela tiden full
hon fick se till honom så han inte föll omkull
man kan säg att hon redan va trött i första ronden
tiden gick hon blev gravid andra o tredje gången
o för pappa gällde det att glaset höjdes
festdagarna va tre dagar för pappa
full satt o snacka medans jag sög på nappar
1993 då börja jag i ettan
nu drack han inte fredagar utan hela veckan
benen på bordet o ölen i handen
jag tror han har glömt när jag fick första tanden
morsan hade de bull
såg han hela tiden full
hon fick se till honom så han inte föll omkull
man kan säg att hon redan va trött i första ronden
tiden gick hon blev gravid andra o tredje gången
Hiphop på svenska är ett medryckande ämne som alltid återkommer här på Rimbloggen. Det är nåt visst med gravitetiska världsförbättrare som genom språkets förtrollande kraft tror sig åstadkomma en påtaglig förändring i samhället.
2001 hade turen kommit till Daniel Cvetkovic (för ungefär 25 personer i den skånska musikbranschen känd som Lilleman) och hans oumbärliga debutsingel Vart tog pappa vägen?
Låt oss inledningsvis slå fast att texten är rejält tung. Den berör viktiga ämnen och det känns osedvanligt allvarsamt att ta del av en så utlämnande, socialrealistisk skildring från 1990-talets fattig-Sverige.
Vi möter i texten en sjuårig grabb i Malmö som tvingas sammanleva med en utomordentligt alkoholiserad far, texten lär oss att det för fadern gällde att höja glaset i dagarna tre då Lilleman föddes. Ska det firas så ska det firas rejält.
Under tiden som Cvetkovic stoppade färgglada nappar i sin mun, hade pappan för vana att sitta berusad och verbalisera sina elegiska känslor.
Lagom till att Lilleman började skolan hade missbruket eskalerat till att nu omfatta samtliga veckans dagar, inte som fordomdags, att begränsas till ett inmundigade av rusdrycker blott på fredagar.
Med låtens starkaste passage beskriver Cvetkovic sedan det febriga tillstånd av vanmakt som perpetuellt präglade Malmöfamiljens liv, nämligen "benen på bordet och ölen i handen".
Jag misstänker att Lilleman redan då han uttalade slutet av denna mening erfor en känsla av litterär berusning, inte olik den känsla av eufori som genomströmmade den pissfulle fadern, då han insåg att "handen" förstås rimmar utmärkt med "tanden".
Detta är genialt och visar på en tydlig erudition hos upphovsmannen. Samtidigt motsägs möjligen detta pösiga påstående av att han nån rad senare faller i fällan att rimma "full" med "ramla omkull", något som av flertalet seriösa bedömare upplevs som ofullständigt och tämligen förutsägbart.
Sammantaget är det aningen tröstlöst att ett så allvarligt ämne som fadersfylla och misär avfärdas med hjälp av ett språk som mest av allt verkar vilja ta på sig en blöja, dricka en välling och lägga sig i framstupa sidoläge.
MAN BLIR YR
Kom just på
Mitt i villervallan
Broder Allan står
På en båt
I en Hollies-låt
Helt genomvåt
Förlåt Susanne, det blir så här ibland
När jag gräver upp gammalt damm
Och ser tillbaka
Man blir yr
Man tar fyr
Tum för tum
I mitt rum
Kom just på
Hur vi möttes
I en vrå
På ett diskotek
85? Kanske 82?
Du var söt i lockigt hår
Mitt i villervallan
Broder Allan står
På en båt
I en Hollies-låt
Helt genomvåt
Förlåt Susanne, det blir så här ibland
När jag gräver upp gammalt damm
Och ser tillbaka
Man blir yr
Man tar fyr
Tum för tum
I mitt rum
Kom just på
Hur vi möttes
I en vrå
På ett diskotek
85? Kanske 82?
Du var söt i lockigt hår
Den här låten tar upp ett angeläget ämne. Det handlar om tjuvrökning bland ungdomar på 70-talet, en fråga som alltför sällan tar fokus i samhällsdebatten. På ett enträget sätt lyckas Gyllene Tider belysa denna socialpolitiskt svåra fråga och man gör det med glättig musik, ett tillvägagångssätt som framförallt främjar förståelsen för de stackars mediekonsumenter som förväntas nås av budskapet.
Nu är det väl samtidigt tveksamt om den tilltänkta målgruppen (folk som hamnade i tobakens fördärv 1975) idag är mottagliga, mycket pekar väl snarare mot att de för länge sedan slutat röka och därför inte berörs av den moraliska underton som präglar refrängen (man blir yr, man tar fyr, tum för tum i mitt rum). Gessle målar dock upp en avskyvärd bild av cigarettrökningens baksidor (bland annat kan det hända att man börjar rimma "1982" med "lockigt hår")
När Per Gessle verkligen anstränger sig för att skapa stor konst, kommer det som synes till slut ut små guldkorn ur både gitarren och pennan.
Likt en höna som värper landar små musikaliska och lyriska alster på bordet. I hönornas fall rör det sig om ägg. När Gessle är i farten verkar det emellertid vara ett helt annat hål som använts.
Nu står vi här 2013 med en 54-årig, halländsk poet som inte alls finner det anmärkningsvärt att rimma "villervallan" med "broder Allan".
Han gör det inte ens på skämt. Istället verkar det vara blodigt allvar, hur skall man annars tolka den förmodat seriösa satsningen Dags att tänka på refrängen? (titeln på nya Gyllene Tiderplattan vars innebörd vi alla hoppas nån gång kommer att realiseras).
Utan att skämmas gör Gessle sig själv till bästis med Hollieslegenden Allan Clarke (kanske är de vänner i verkliga livet men de är ta mig fan inte bröder) och tvångsomhändertar honom; gör honom till gisslan i sin egen text.
Nog för att Gessle kan köpa vilken slags konst han vill och samtidigt marinera badkaret med champagne men det måste ändå finnas en gräns.
Kan inte nån ringa upp Allan Clarke och översätta texten för honom, förklara att han figurerar i en sång där det bärande budskapet är att han står på en båt och blir våt i en gammal Hollieslåt?
Tror vi att han skulle känna sig smickrad?
Hade jag varit Allan Clarke hade jag gett igen och det med besked.
Jag hade skrivit en text om en Per som ser ut som en chimär där han står och tar ett bloss med Diana Ross.
Eller om en Gessle som med en en håglös suck lånar cigg av Broder Tuck.
RING, RING....RARING
Ring, ring...raring
min telefon sa pling
jag trodde väl det var du men
det var Fröken Ur
Raring
Raring
ring, ring
du gör mig helt ding
den gång jag såg dig sa det faktiskt
pling, raring
Jag har ringt till nummerbyrån
och frågat efter trån
den som går till din egen telefon
Bara ditt riktnummer har jag kvar
och telefonräkningar
men några pengar till dem
ej jag har
Ring, ring...raring
Byrån visste ingenting
jag har ringt till alla i min katalog
Den här låten har aldrig legat på Svensktoppen.
Lite konstigt kan man tycka när den ju likt ett bastant Mount Everest eller ett kraftfullt K2 höjer sig över så många andra textförsök i detta avlånga land.
Just i fråga om att hitta passande rim är det ytterst få produktioner som nått en lika betydande verkshöjd. På rak arm kan jag bara dra mig till minnes Cool Candys som 1970 sjöng om kvinnor med kort-korta kjolar och där fick till den blossande femrimskombinationen:
"Den kjolens kant
är alltför intressant
för varje trafikant
pikant, men sant..."
Här har upphovsmannen - den vanvettigt mytomspunne sångaren och estradören Paul Bogart - verkligen fått en värdig utmanare, även om Bogart klär sina rim i en något mer brydsam kontext. Han kastar oavlåtligt om versmåtten så att de singlar genom luften som yster konfetti innan de omsider landar på golvet och bildar blott hågkomster av en förmodat trevlig fest. De bästa rimmen (anser annars många Rimbloggenläsare) är de som aldrig möts, något som Alf Robertson fullkomligt behärskade på sin tid.
Paul Bogart - förutsatt att han nu själv skrivit stycket - lyckas dock allt som oftast få ihop rimmen.
Nu är det ju knappast en uppgift i klass med hjärnkirurgi eller atomfysik att hitta rim på ord som "raring" eller "telefon" men vi bör nog ändå inte helt begabba Bogart för de alltigenom habila rader han faktiskt lyckas sy ihop.
De håller mycket väl som underhållning för stunden och ger oss i fråga om ett större filosofiskt resonemang kring modern kommunikation förvisso fler frågor än svar men lyckas just därför samtidigt skriva in sig bland de riktigt betydande låtarna om telefoni som framförts på svenska.
Dit hör bl.a Fröken Ur sång med Titti Sjöblom, Fån Telefon med Gyllene Tider och självklart Tomelilla 6 500 med Ingemar Nordströms.
TÄNKER PÅ DIG
Jag har cyklat hundratals kilometer
i en väldigt svårartad terräng
styrketränat med en massa atleter
sprungit maran med mitt gamla gäng
Jag har gått på yoga
prövat friidrott
har inte förmågan att nånsin kunna glömma bort
Tänker på dig, hur mycket jag dig saknar
tänker på dig, var gång jag går till sängs
tänker på dig, direkt när jag vaknar
kan inte nej...sluta tänka på dig
Häromdagen fick jag en oförmedlad lust att sätta mig vid en närmast utrangerad dator och googla lite.
Döm om min förvåning då jag i Googles näpna lilla sökruta skrev in "föredetting" och en länk till Magnus Ugglas låt Tänker på dig kom upp.
Samma resultat fick jag om jag i sökrutan skrev in saker som "välkommen till ålderdomshemmet", "prostatapunk", "tandlöshet", "uddlösa texter" samt "totalt jävla meningslöst".
Enda slutsatsen man kan dra av detta är väl Uggla haft sin tid.
Närmare bestämt nittonhundrasjuttiosju.
GRIVAR VÄXER EJ PÅ TRÄD
Bengt Grive du är kvällens man
Tennis, pingis, ja, allt du kan
Antar att din svett den rann
som på spelaren som vann
Vet du spelar bra på bord
men de bästa vapen är dina ord
de rinner som vatten i en flod
eller som ådrors blod
Grivar växer ej på trän
om du slutar, vad skall vi ta oss hän?
för inte ens i Smålands län, växer Grivar på trän
Du har vigt ditt liv åt tv-sporten
till skillnad mot andra som gick till Lotto
Ge aldrig upp, har varit ditt motto
Nästa år blir ett gott år...
- - -
Jimmy Connors är din idol
men han är väl inget mot vårt svenska stål?
Det stål som aldrig blev som Borg, snälla,
bränn oss ej på bål...
I mitten av 80-talet kidnappade den fryntlige programledaren Lasse Holmqvist (1930-1996) TV-sportens nestor Bengt Grive (1921-2003) till det kordiala programmet Här är ditt liv. Sången börjar 24.40 in i programmet.
Utklädd till skäggig dansk kunde Holmqvist lura den intet ont anande Grive i fällan på Kastrups flygplats, där Bengt, efter att snabbt ha fattat situationen, svarade "ta ett glas whisky" på frågan vad man bör göra om man känner sig överrumplad och förd bakom ljuset.
Senare samma kväll började direktsändningen från Malmö där den spexande Grive gav igen genom att äntra scenen i kvinnokläder för att på detta sätt få programledar-Lasse ur balans. Detta lyckades dock inte, då Holmqvist var en stabil och spontan naturbegåvning (troligen en av de absolut tryggaste programledare vi haft i landet).
Efter denna illustra inledning på programmet anmodades huvudpersonen att jonglera med pingisbollar (något som mestadels gick åt skogen, kanske hade Grive inte lyckats erhålla det glimrande glas med whisky som han tidigare bett om). Denna malör gjorde dock inget eftersom publiken i studion gjorde som de alltid gjorde under televisionsmonopolets gyllene era; nämligen klappade pliktskyldigt med sina händer.
Därpå följer en ganska seg utläggning om Grives patenterade färgbeskrivningar (något som väl är det vi starkast förknippar honom med idag; det har blivit något av hans avtryck i den svenska folksjälen, att jämföra med Snoddas Flottarkärlek eller Gunnar Arvidssons Läslustan) där ord som "mörkvitt" och "blåbärsrisgrönt" kommit att signifikant etablera sig i den svenska språkfloran.
Efter detta följer hyllningar från demonproducenten inom svensk tv-sport; Georgios Karageorgiou (1934-2010) och alpinesset Sven "Plex" Pettersson (1926-2011) som troligen blev Sven "Perplex" Pettersson strax efteråt, då en inspelad hälsning från Mats Wilander spelades upp.
Häpna satt studiogästerna och tittade på Mats när han la ut texten om hur förbaskat bra Grive var, vilken trevlig människa det handlade om och hur ända in i helsike duktig han var på det här med bollar.
När denna verbala lovsång nått sin kulmen plockar så Mats (som vid denna tid närde stora drömmar om att bli Sveriges svar på Bruce Springsteen) fram sin akustiska gitarr och börjar plinka.
Den hyllningstext till sin store idol Bengt som Mats framför, återges här ovan nästan in exstensio.
Det är en stark text och det är i efterhand nästan omöjligt att förstå hur Wilander kunde skapa en sådan pregnant lyrik, då man betänker att han skrev den ombord på ett flygplan från New York till Göteborg (på väg till en Davis Cupfinal) med allt vad det måste ha inneburit av störande moment iform av välsvarvade flygvärdinneben, rullande videofilmer och färgglada drinkar.
Ändå lyckas han fånga Grives liv så på pricken. Med en utsökt känsla för nyanser tecknar Mats Wilander Grives livsträd ända nere från de whiskyindräkta rötterna upp till de ystert svajande spextopparna.
Det är en ytterst koncentrerad författare som ligger bakom texten, en världsvan tennisestradör som från sitt glassiga jetsetperspektiv tagit sig tid att insupa intryck, gräva i minnen, få kontakt med sina känslor och upplevelser av denne man som både spelar bra på bord, men också beväpnar sig med ord.
Kraftfulla liknelser och små tarvliga pikar som "du har vigt ditt liv åt tv-sporten // till skillnad mot andra som gick till Lotto..." ramar in bilden av en lidelsefull man vars ordrika livsverk en småländsk tennisgitarrist känner sig inte bara ombedd, ej heller manad, utan snarare TVUNGEN att engagerat besjunga.
HIMLEN ÖPPNADE SIG
Blixtar och dunder
magiska under
Plötsligt en dag har det hänt
och vilken tur
(du är en lyckofigur)
En dag i staden
(du gick där och tänkte)
På esplanaden
(så såg du nåt som blänkte)
Det kändes som jag hade vingar
Åh, vilken underbar dröööööööm
Diggi Loo, Diggi Ley
alla tittar på mig
där jag går i mina gyllene skor
Jag dansade omkring på gatan
och hela världen den log
Diggi Loo, Diggi Ley
himlen öppnade sig
det är knappt man sina ögon tror
och jag börjar nästan sväva - i mina gyllene skor
Jag såg Ernst-Hugo Järegård uppträda live på scen en gång. Det var strax innan han dog. Han höll bland annat en monolog där det bärande budskapet var en slags livsvisdom som den store konstnären i sin godhet delgav den i hans ögon säkert pöbelartade publiken.
Jag såg Ernst-Hugo Järegård uppträda live på scen en gång. Det var strax innan han dog. Han höll bland annat en monolog där det bärande budskapet var en slags livsvisdom som den store konstnären i sin godhet delgav den i hans ögon säkert pöbelartade publiken.
Ernst-Hugo sa: -Man måste berusa sig. Med vin, kvinnor, sång, böcker, konst, musik, dans, teater, film...
Människorna framme vid scenkanten jublade vid detta uttalande; många eftersom de från scenen just fått ett regelrätt kvitto på att deras planering av kvällen mötte ett gillande; uppenbarligen hade de gjort helt rätt.
Den totala eufori som beskrivs i Britt Lindeborgs brännande text till bröderna Herreys oöverträffade schlagerkanon från 1984; Diggi Loo, Diggi Ley, kan enbart emanera från någon slags berusning eller annan utifrån kommande påverkan. Det är en lycka som svämmar över alla bräddar, en känsla som väldigt få människor eventuellt får uppleva vid ytterst få tillfällen i livet.
Det kan röra sig om ungdomens första lyckade samlag, om glädjen efter en förlossning eller om att almanackans datum ligger så att Nationaldagen infaller på en måndag.
Frågan i det här fallet är väl snarare om det inte egentligen rör sig om något religiöst, så ända in i bomben glada som de är i texten. Eller möjligen något drogrelaterat. Det känns nämligen exalterat, på gränsen till flummigt.
Jag har svårt att ta texten på allvar.
Inte blir väl en fullvuxen man så fruktansvärt glad över att gå på en esplanad och där hitta ett par gyllene skor att han vill framföra det i en sång?
Man vill så gärna tro att textavsnittet om de gyllene skorna är en slags metafor för något annat. Man kan exempelvis leka med tanken hur metaforernas mästare; den alltigenom erkänt intellektuella och av alla kritiker sönderkramade författaren Paulo Coelho hade skrivit texten, om han fått chansen. Coelho hade säkerligen kläckt ur sig:
På randen av stranden ligger ett diggi loo. I vindens böljande väsen susar ett diggi ley. Som ett sandkorn i öknen lever jag livet i strävan efter ett par gyllene skor men jag hittar dem ej...
På randen av stranden ligger ett diggi loo. I vindens böljande väsen susar ett diggi ley. Som ett sandkorn i öknen lever jag livet i strävan efter ett par gyllene skor men jag hittar dem ej...
Denna villfarelse (att de gyllene pjucken står för något icke världsligt men högst eftersträvansvärt) slås dock helt i kras då man ser de dansande deodorantbröderna komma upp på scenen iförda just några slippriga 80-talsjoggers besinningslöst och en smula valhänt sprayade med guldfärg och med ditsydda ängavingar modell mindre.
Det är som att producenterna bakom bidraget inte vågat tro på kraften i den text Lindeborg lagt fram utan lockats att ta till detta bildförstärkande knep. Det känns bara desperat och tvehågset.
Lita istället på texten! Den har en sådan kraft och varaktighet i sig själv!
Inte minst eftersom den rimmar "det var en önskedröm men jag måste medge" med den helt logiska fortsättningen "när jag vaknade, vakande jag med glädje..." något som väldigt få av dagens textförfattare ens skulle leka med tanken på att våga göra i dag. Just därför är texten till Diggi Loo, Diggi Ley för alltid inskriven i historien som skildrar de absolut starkaste texterna i den svenska populärmusiken.
FRÅN KANTINERNAS TEQUILARUS
Jag klev på en Greyhoundbuss mot flygplatsen
I bruset från en radio lovade de en dag med både vind och regn
Kaktusar och berg så långt som ögat ser
Det är många miles tills jag får se min blomma igen
Jag far från Waco, den långa vägen hem från Mexico
över Atlanten ut i månens ljus
bort från kantinernas tequilarus
fjorton timmar back to Skåneland
där väntar hon som har mitt efternamn
Hon är glimten i min ögonvrå...jag far från Waco
Stannar vid ett litet Truck Stop, Coke and candy-bar
Köpte en glass för de sista cash som jag hade kvar....
Det blir i det närmaste parodiskt att återigen försöka beskriva den säregna fascination som det skånska dansbandet Lasse Stefanz hyser för den gigantiska, amerikanska kontinenten.
Som här i låten Jag far från Waco.
Hemvant rör de sig nämligem utmed Route 66 och verkar ha Nashville som sitt andra hem.
När Olle Jönsson - den vulkaniskt tongivande sångaren i bandet - vaknar efter en god natts sömn, lär han enligt rykten säga: -Good Morning to ya!
Skriver han en inköpslista står det troligen saker som: Fluff, Peanut butter och Dr Pepper.
Lasse Stefanz lever helt enkelt ut den amerikanska drömmen och de gör det utan att skämmas. Att de dessutom gör det sittande i en grällt färgad turnébuss på väg mot dansbanan i Täfteå, gör det bara så mycket större och ärligare.
Lasse Stefanz liv är en ständigt pågående roadmovie med den skillnaden att de istället för kaktusar och berg får se tonåringar i skinnväst som moonar från baksidan av en raggarcabriolet i Motala.
Istället för kantinernas tequilarus påminns de om det trivsamma ljudet av en spottloska som skjuts ur munnen på en grovarbetare i Älvkarleby efter att han just kissat färdigt framför ett träd och nu skall dra upp byxorna.
Där man i Amerika stannar till vid en "Truck Stop, Coke and Candy bar" gör Lasse Stefanz turnébuss ett opåkallat stopp vid ICA Kvantum i Limhamn.
Kanske kurrar det i magen och Olle Jönsson stiger ur, går in i butiken, drar fram sina cash och köper en glass.
VI SLÄPPER ALDRIG TAGET
Vi släpper aldrig taget
Och allt vi vill ha kan vi få
med det svenska laget
Sverige, Sverige
är klacken med?
Nu ger vi järnet, nu gäller det
Elva kämpar, vi vet att ni kan
Ni kommer att hålla ända fram
Ingenting är så hårt som vårt svenska stål
så på med bollen och skjut..på..måål!
VM-guld 2002
Som tidigare relativt granntyckt antytts i denna blogg, är det få beställningsuppdrag som lika tacksamt tas emot av skaparna som när Svenska Fotbollsförbundet anmodar en tonsättare att kreera den vederkvickande hymn vars uppgift det är att ena nationen i ett neanderthalarvrål framför dumburken eller ett berusat dopp i Sergels Torgs slaskiga fontän.
Vi släpper aldrig taget
Och allt vi vill ha kan vi få
med det svenska laget
VM-guld 2002
Vi släpper aldrig taget
Och Sveriges himmel lyser blå
för det bästa laget
- - -Skjut, skjut, skjut!
Lyssna på den svenska klacken
Skjut, skjut, skjut!
Dribbla runt och lura backen...
Skjut, skjut, skjut!
Om första skottet tar i muren
Skjut, skjut, skjut
Upp i krysset, på returen!
Många (alltför många) har under årens lopp varit kallade. Gamle fotbollsnestorn Georg Åby Ericson fick exempelvis en ampel framgång 1974 med sin trollbindande hit Vi är svenska fotbollsgrabbar - musikaliskt en slags pendang till Lennart Nacka Skoglunds eggande 50-talsanthem Vi hänger med där Nacka på frågan om han hinner sköta hemmet och sin söta fru svarar att det är klart han gör eftersom han har "huset fullt av ungar", en utsaga som vid ett första påseende kan te sig något luddig. Menar Nacka att det faktum att han förökar sig så lätt skulle underlätta själva omhändertagandet av familjen och arbetsfördelningen av hushållsgöromålen?
Något som i så fall låter tämligen katolskt i våra nutida öron.
En annan ingång hade GES som 1994 lanserade sin När vi gräver guld i USA; en låt som till en början förlöjligades för sin alltför hoppingivande text och sin pojkpopsmjuka musik. Kritiker ansåg att det lät som Ted Gärdestad tolkande The Pinks. I takt med att det svenska landslagets framgångar växte, Kenneth Andersson gjorde sina pistoltecken och Tomas Brolin skakade sin lekamen ett helt varv i luften efter varje mål, erhöll GES en allt större respekt i allt vidare kretsar. Mot slutet av VM 94 kunde i princip vem som helst på fullaste allvar gå omkring och nynna på rader som "fast att vi har sprungit tusen mil, så kommer vi springa tusen till, vi har en röst som kallar", helt utan att känna vare sig blygsel eller skämmighet. När vi gräver guld i USA blev verkligen den breda hymn som alla (tjock biker med machomustasch såväl som tanigt glåmig Statoilpraktikant) kunde sjunga och samtidigt känna stolthet för sin existens, sitt liv och nationen Sverige.
Självklart var det denna känsla av pondus, kraft och hopp som efterföljande låtsnickrare hoppades på, då de tilldelades samma otacksamma uppgift, att lotsa Sverige till ett EM- eller VM-guld i fotboll. Sämst gick det för Staffan Hellstrand som inför EM 2000 skrev låten Explodera, en låt som ansågs så fasansfullt dålig att den gav en småfet och lite raljant finne en lucka på mittfältet och en chans att bryta igenom försvaret genom utgivandet av sin benknäckande monsterhit Mera mål!.
Även Magnus Uggla missförstod uppgiften då han inför VM 2002 sjöng Vi skall till VM (trots att vi uppenbarligen redan var där). Återigen låg fältet öppet. Frågan var bara vem som skulle göra om Markoolios bravad från 2000.
Martin Svensson - Sveriges svar på Limahl - kände sig då helt plötsligt (stärkt av sina exempellösa framgångar med Fiskar som viskar och Du är så yeah, yeah, wow, wow) manad att föra den svenska fanan högt mot skyn i sin sporrande kampsång VM-guld 2002. Receptet var uppenbarligen lika enkelt som genialt. Det gällde bara att förena en officers utstrålning och stridsvilja med de allra mest flagranta fotbollsplattityder som någonsin existerat i det svenska språket. Samla dem, förminska dem likt en liten, liten ärta att stoppa in i domarens visselpipa, skaka om och sedan slunga ut resultatet på det av kylarspray belamrade bordet och genast skulle en ny klassiker födas. Så var det åtminstone tänkt.
Låten VM-guld 2002 har - visar det sig såhär ett drygt decennium senare - egentligen precis allt för att bli en riktigt storslagen matchfanfar.
Skarp refräng, taktfasta verser och en video med landslagströjor. Ord som "skjut", "muren" och "klacken" i texten frammanar det allra lägsta hos åhörarna och garanterar därmed ett fröjdsamt resultat. Samtidigt har Martin lånat lite av sin språkdräkt från de erkänt välaktade upphovsmännen Sandelin/Ekman då han liksom dem liknar de "elva kämparna" vid en stridslysten kolonn sättande skräck i motståndarna som helt enkelt får finna sig i att besegras av "det svenska stålet".
Själv hade Martin (som alltså här sjunger om både guld och stål) varit mer än glad om singelplattan i alla fall sålt platina.
Uppgifterna kring huruvida detta skedde är visserligen bristfälliga men förmodligen blev det aldrig så.
EN LITEN BIT ÄR BÄTTRE ÄN NADA
såg en liten restaurang
där jag gick in
de spelade Gypsy Kings
När hon kom som sänd från skyn
tappade jag min meny
för vem går fri
från ett fyrverkeri?
Så kändes det när hon log mot mig
När jag bad om nåt starkt så förstod hon mig
och jag minns ännu orden som hon sa:
En liten bit är bättre än nada
när man vill ha en het enchillada
För chili som är kryddad med kärlek
är hetare än någon kan tro
Jag vill ha din största skål
Hon log och sa:
-Ditt bästa mål är snart i din mun
jag är tillbaks om en stund...
Här tvingas jag dessvärre bryta av texten, just när vi står i begrepp att få reda på exakt vilken lukullisk sak Sten Nilsson är på väg att få in i munnen.
Ett rimligt antagande är väl att det hade någonting med sällsynt hetlevrad mat att göra.
Denna så magistralt medryckande dansbandsdänga heter En liten bit är bättre än nada och har för alltid skrivits in i den svenska populärlyrikens rullor av de ständigt stomatolsmajlande bröderna Nilsson från Bofors.
Likt de trendkänsliga kosmopoliter de alltid utgett sig för att vara, kunde de snabbt fånga upp den svenska födotrenden med latinamerikanska rätter och nästan instinktivt omvandla det hela till flytande dansbandsguld genom ovanstående praktstycke.
Likt en gammaldags postilla består som bekant också Sten & Stanleys textkatalog alltför ofta av sedelärande och inte sällan skarpt moralistisk lyrik som den smörsångshungrande populasen kan ta till sig som ett rättesnöre eller som små ord på vägen i vardagen.
Då tänker jag inte enbart på Sten & Stanleyklassiker som En kvinna, en man (No Woman, No Cry) och Dra dit pepparn växer, utan även på den enastående aforism som ser sitt ljus i förhandenvarande text; nämligen den sentens som nästan skulle kunna publiceras som ett hebreiskt bibelord: "Chili som är kryddad med kärlek, är hetare än någon kan tro".
Känn, upplev, ta in...smaka på orden. Men gör det försiktigt ty en liten bit är som bekant bättre än nada.
Åtminstone om man vill ha en het enchillada.
70-TALETS GARBO IFRÅN FLEN
världens brutta ifrån Flen
känd för sina snygga ben?
Alla vänder sig på stan
när hon går på trottoar'n
stora gatan fram
Ifrån världens modehus
har hon fina anbud fått
men emot hon stått
Både London och Paris
har nu nobben från Irene
för hon ville bli kvar i Flen
Titta, titta där kommer Irene
sjuttiotalets Garbo ifrån Flen
Titta, titta efter som en svans
följer troget alla hennes fans
Titta, titta där kommer Irene
sötast utav flickorna i Flen
Titta, titta hit Brigitte Bardot
trippar hon så läckert fram på tå...
Rimbloggen hänger sig omedgörligt kvar vid sjuttiotalets försumliga objektifiering av kvinnor i svenska dansbandstexter, ett ämne som är nästan hur stort som helst och en aldrig sinande källa att ösa ur, verkar det som.
Denna gång är det bandet Bennys som ger oss den entusiasmerande hymnen om en till utseendet alls inte ofördelaktigt framhävd kvinna vid namn Irene. Det är hon som är Flickan från Flen.
Att just de rent estetiska företräden som möjligen kan finnas hos den person texterna kretsar kring tas upp är också det vanligast förekommande; oftast då utifrån en jämförelsevis belåten och imponerande horisont. Sångaren har fattat tycke för en viss person och faller pladask för vederbörande på grund av objektets intagande utseende.
Det är dock inte alltid som de kvinnor som besjöngs på 70-talets osedliga och flottigt orangebrunmurriga danshak, visar sig vara särskilt vackra i en klassisk bemärkelse.
Understundom har de helt andra egenskaper som framhävs, ibland diametralt motsatta attribut som egentligen ter sig ovidkommande och som på ett umbärligt och närmast tvångsmässigt sätt ändå måste offentliggöras.
Jag tänker då bl.a på Stora, feta Margareta eller Rara, underbara Katarina som varken var söt eller ful men (enligt uppgift) tämligen kul.
Det är förstås fullt plausibelt att upphovsmännen till nyss nämnda verk känt sig attraherade av både Margareta och Katarina, vad jag inte kan förstå är dock varför man på ett lite åbäkigt sätt vill bedyra sin vördnad för och sin förälskelse i dem genom att hemfalla åt en alls inte särskilt klädsam vuxenmobbing genom anmärkandet på kroppskonstitution och status i den social rankingen...
Nu kan dock inte Bennys klandras för någon liknande, förstucken föresats, då de helt sonika upptäckt Irenes skönhet och utifrån detta blott känt sig anmodade att föreviga det hela på vinyl.
Sköna grötrim bygger upp den första versen, precis så lekmannamässigt som vi älskar i den här bloggen.
De fina rimmen ter sig extra festliga när vi kommer fram till rimparet "som en svans/hennes fans" där sångaren uttalar ordet fans på engelska, något som ger en extra nervpirrande dimension åt stycket.
På likaledes känt manér väver textförfattaren sedan in namn på kända snyggingar som Garbo och Bardot för att ytterligare skapa en uppriktig känsla av autencitet.
Till sist har vi som oförargliga lyssnare övertalats totalt och inser utan vidare prut att den där Irene från Flen måste ha varit en sjuhelsikes sexbomb. En riktig donna, en underskön amazon.
Eller som man av hävd säger i Sörmlands motsvarighet till Rostock och som Bennys sjunger i andra versen: "Hon säljer lika bra som violen gjort en dag..."
Ty i Flen kan allting, alltid, ständigt och jämt sättas i någon slags paritet till den där jädrans violen!
RARA UNDERBARA KATARINA
tänkte bjuda ut en flicka uppå stans konditori
men jag fann, ja minsann
att få tag i nån som ville
gå på kondis med en kille
i det närmaste var tji
Först så ringde jag Filippa men Filippa ville slippa
Gabriella, Isabella, Rut och Frida likaså
Sen försökte jag med Emma men se hon var inte hemma
Hos Maria och Sofia åkte luren bara på
Men då ringde jag till Katarina
å hon svarade javisst, det var längesedan sist
Rara underbara Katarina
Inte vacker, inte ful men oj vad hon är kul
Alla killar gillar Katarina
världens festligaste tjej att ta med på galej
Berättaren av texten till låten Rara, underbara Katarina (ursprungligen Ingmar Nordströms) känner sig sugen på en stunds förtroligt sällskap på en av tätortens idylliskt småputtriga konditorier.
Det räcker inte med all den hälsovådliga sötma som de bakom disken prunkande produkterna i sig själva utgör, nä, textjaget vill också ha lite söt, kvinnlig fägring att vila ögonen på medan den sockerpudrade prinsessbakelsen blandas med avslaget kaffe på sin saktmodiga färd genom mage och tarm i det som brukar beskrivas som peristaltik.
Olyckligtvis har berättaren svårt att till en början få kontakt med sina tilltänkta offer. Även om han försöker släta över det hela i refrängen genom sin gunstiga försäkran om att Katarina inte bara är rar och underbar, varken vacker eller ful utan dessutom "världens festligaste tjej att ta med på galej", är det smärtsamt uppenbart för den besinningsfulla betraktaren av texten, att Katarina tillhör andra- eller kanske t.o.m tredjesorteringen av tjejer man vill ta med sig på kafé.
Detta eftersom berättaren stämmer träff med henne efter att dessförinnan förgäves försökt få tag på inte mindre än åtta brudar (Filippa, Gabriella, Isabella, Rut, Frida, Emma, Maria och Sofia).
Att Katarina inte heller är någon favorit i umgängeskretsen bekräftas bara ytterligare då hon säger "det var längesedan sist" när vår bakelsekåta sybarit ringer upp henne.
Det vilar därmed något smått förljuget över den orgiastiska glädje som påstås omge hela arrangemanget.
SÖTA ANNELIE FRÅN HUDDINGE
och käka korv och mos och heja på vårt lag
vi ställde oss i kön som långsamt ringlade fram
då hörde jag att någon viskade mitt namn
Då vände jag mig om och tänk vad fick jag se?
Jo, söta lilla Annelie från Huddinge
med jeans och Bowieboots från Gul & Blå
det här var andra bullar än när vi var små
Då sa jag: -Annelie! Vill du gå med mig ikväll?
Det blir en puss i pausen sen om du är snäll
sen bjuder jag på glass och kanske på ett bloss
det hänger lite på vem som gör mål, förstås...
Det tyckte hon lät bra men rörde inte en min
och ur sin väska tog hon fram en flaska vin
sen sa hon att hon fått den av sin mor
jag tappade korv och mos på mina nya skor
Det är med smärta och en förkrossande känsla av massiv förlust jag nödgas meddela att jag tvingas bryta texten här, just som det skulle till att bli som allra mest spännande.
När vi kommer in i handlingen har alltså den söta Annelie från Huddinge halat fram en hel flaska vin ur sin handväska, något som på ett oförmodat sätt helt satt vårt hockeyintresserade textjag ur spel.
Faktum är att han blir så okuvligt perplex att han tappar inte bara korven utan hela det förbaskade pulvermoset på sina nya skor. Eftersom vi vet hur klädintresserad den skarpsinnige tjejtjusaren är (han noterade inte enbart den unga Annelies jeans som varande inköpta på den klassiska sjuttiotalsbutiken Gul & Blå utan också det faktum att hon begett sig till rinken iförd ett par stövlar starkt påminnande om den fotbeklädnad en viss David Bowie hade för vana att bära vid denna tid) förstår vi självklart vilken nesa och känsla av pinsamhet detta är för honom. Lite som att idag titta på någon livesändning där HKH Prins Carl Philip anmodats att hålla ett tal inför publik.
Vi kan antingen spekulera om vad som händer, eller klicka på länken till Zickos video till låten Annelie där det förmodligen dyker upp någon slags konklusion (räkna dock inte med det, satsa inte pengar på det, om du fattar vad jag menar)
Slutligen känns det både krispigt, blomstrande och kraftfullt att vi nu äntligen funnit en romantisk melodi vars text kretsar kring ishockey. Låtar av just detta slag har tidigare varit svåra att finna då den svenska hockeyromantiken varit sorgligt eftersatt inom populärkulturen. Just beskrivningar av förälskelse saknas, det köttsliga begäret finner vi dock ofta; exempelvis i en hockeylåt som ångar av passion och lidelse, där det eggande uppvaktandet mellan två kärlekskontrahenter beskrivs obehövligt ingående och det är i Nick Borgens Den glider in från 1995.
STAKE NATTEN LÅNG
Vi går hem till Max
här är låten med stuns i
kom, nu är det dags
att gå hem till Max
Ja, vi går hem till Max
Och ös till tusen det har vi!
Så med lite flax, går vi hem till Max.
Där är hålligång. Stake natten lång.
Bara rasa in. Månen den är din.
Max han kommer strax.
Livad som en lax.
Han kör kör med schyssta grepp och säger genast: Hepp!
Jag håller tio spänn, på att han blir din vän.
Det finns en del låtar man helt enkelt inte kan sitta still till. Det räcker att man hör de allra första tonerna så börjar det på ett nästan erotiskt sätt att rycka i benen, pulsen stiger i en rekordartad hastighet och man släpper alla hämningar i sin omedelbara föresats att fortast möjligt ta sig ut på dansgolvet, kosta vad det kosta vill.
Låten Vi går hem till Max hör dessvärre inte till denna kategori. Något man ej heller behöver sörja.
Att skyndsamt försaka upplevelsen av denna pampiga textpastej för en stunds vårdslöst svettande och flängande på ett kyffigt dansgolv är närmast att betrakta som slöseri med både liv och intellekt. Istället bör detta hoppingivande stycke avnjutas i total harmoni med kroppen i ett lugnt och utvilat tillstånd av frid och välbehag. Som små eggande droppar av nån fjärran eterisk olja, sipprar utmärkta rim som "Max han kommer strax, livad som en lax" in genom hörselmembranet.
Låten har odödliggjorts av bl.a Max Fenders och Cool Candys.
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Cool Candys Göta Kanal
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Max Fenders Vindens melodi
Vi går hem till Max
här är låten med stuns i
kom, nu är det dags
att gå hem till Max
Ja, vi går hem till Max
Och ös till tusen det har vi!
Så med lite flax, går vi hem till Max
Där är hålligång
Stake natten lång.
Bara rasa in
Månen den är din
Max han kommer strax
livad som en lax
Han kör med schyssta grepp och säger genast: Häpp!
Jag håller tio spänn, på att han blir din vän
Det finns en del låtar man helt enkelt inte kan sitta still till. Det räcker att man hör de allra första tonerna så börjar det på ett nästan erotiskt sätt att rycka i benen, pulsen stiger i en rekordartad hastighet och man släpper alla hämningar i sin omedelbara föresats att fortast möjligt ta sig ut på dansgolvet, kosta vad det kosta vill.
Låten Vi går hem till Max hör dessvärre inte till denna kategori. Något man ej heller behöver sörja.
Att skyndsamt försaka upplevelsen av denna pampiga textpastej för en stunds vårdslöst svettande och flängande på ett kyffigt dansgolv är närmast att betrakta som slöseri med både liv och intellekt. Istället bör detta hoppingivande stycke avnjutas i total harmoni med kroppen i ett lugnt och utvilat tillstånd av frid och välbehag. Som små eggande droppar av nån fjärran eterisk olja, sipprar utmärkta rim som "Max han kommer strax, livad som en lax" in genom hörselmembranet.
Låten har odödliggjorts av bl.a Max Fenders och Cool Candys och rent musikaliskt påminner den inte så lite om ABBAs Ring, Ring i vissa partier...
JAG TROR JAG ÄR TÄND PÅ DIG
Det har hänt något konstigt med mig
Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar dock snabbt och effektivt.
Du, jag tror jag är tänd på dig
och med dig känns allt okej
du, jag tror jag är tänd på dig
Det var väl tur ändå
att jag gick så rakt på sak
och inte fick på nöten
och att vi gick hem vi två
att vi gick hem till mig
och att vi hade det så skönt sen
när vi vaknade då var det redan dag
och vi låg där och drömde du och jag
när du vände dig till mig och sa
hej, jag vill stanna för alltid här hos dig!
Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar dock snabbt och effektivt.
Så har reklamtelevisionen lite skenfagert lärt oss att handskas med en plötsligt uppblossande och monstruös smärta i kroppens översta region.
De delar av kroppen som det svenska lyxdansbandet Baracudaz sjöng om på sjuttiotalet sitter eventuellt lite mer på mitten av mans- och kvinnokroppen och kan utan större mankemang också förenas nattetid efter att man först upplevt en helafton på stimmig lokal präglad av låtar likt den vars text här ovan citeras.
Dansen är ju som alla vet ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär och Baracudaz tvekar inte att i ytterst slemmiga detaljer redogöra för hur det harmlösa kurtiserandet så småningom övergår i vild extas.
Genom en oändlig radda av flerordsrim (mig, dig, okej) möjligen inspirerade av Cool Candys lika effektfulla glansnummer Flicka i kort-kort-kort som gav oss underbara rimkedjor likt "sagogryn, ögonbryn, skyn" och "natt, fnatt, att, tafatt" kan man som Rimbloggsanalytiker inte göra så värst mycket annat än att luta sig tillbaka och likt en tillfredsställd Carl-Jan Grankvist smacka med läpparna åt en dylik fulländning i rimmandets sköna konst.
HANS EDLERS ELEKTRONISKA AB
vi blir rädda till mans
någon sväljer, någon hoppar till
en annan kanske bara står still
för att lyssna och se
vad som kommer att ske
kvinnan bredvid mig blir
hysterisk
får för sig att ett barn blivit mördat
liten man börjar gråta
han tycker sig se och höra
en projektil komma flygande
för att störta och sedan förgöra
Det här är utan tvekan det hittills mest kusliga inslaget i Rimbloggen. Vi pratar nu något så exeptionellt som smal konstmusik kombinerad med blodigt isande skräckromantik, inspirerad av sådana storheter på området som Edgar Allen Poe, Alice Cooper och Rune Andréasson.
Det är en skrämmande dystopi som möter oss. Känslan av vanmakt, rädsla och osäkerhet tvinnar sig våldsamt in genom hörselmembranet som snabbfotade, pestsmittade råttor i en nattlig kloak.
Jag har alltid kallat Hans Edler för dansbandsmusikens svar på Phil Spector; en driven demonproducent med fingertoppskänsla och en rolig frisyr.
När jag nu tar del av Vi hör ett skrik, plockad från Edlers epokgörande konceptalbum Elektron Kukeso (observera, inte Kuk-keso...) från 1971 framstår han mer som en oförmedlad epigon till den tyske elektropionjären Karl Bartos.
Istället för Kraftwerk lyckas Edler dock enkom orsaka huvudvärk, i alla fall för mig.
FANTASTISKA JUL
fantastiska jul
Tomtens släde har fyra små hjul
Jul, jul
fantastiska jul
Fyra så alldeles runda små hjul
Med lykta och levande ljus
besöker Tomten vart hus
med en uppvärmd grogg i sin hand
skålar Tomten som en riktig man
Jag har alltid levt i den aningslösa villfarelsen att tomten varit stolt innehavare av en släde med långa medar. Några hjul på släden har jag konstigt nog aldrig hört talas om. Efter att jag nu tagit del av Jimmy Nordins efterföljansvärda julvisa Fantastiska jul är jag emellertid beredd att böja mig inför expertisen.
Det finns en berömd kulstötare som heter Jimmy Nordin men förmodligen är det inte honom vi har att göra med här.
De enda kulor vår Jimmy Nordin tycks stöta (och blöta) är väl sådana som blänker och glittrar i grenen.
Med detta avrundas Rimbloggen 2011 med ett riktigt stort GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
Skulle pysslandet, spelandet, ätandet och drickandet råka kväva dig av tristess under helgerna kan du alltid kika in här för att få dig lite stämningsfulla rim.
Just nu rekommenderar jag:
Slutligen, från oss alla (dvs jag själv) till er alla..se nu till att lyssna riktigt mycket på Lars Vegas Trio.
Knappast någon annan svensk ensemble har lyckats skildra julhelgens mystik på ett lika träffande sätt:
EN HIMLAKROPP SOM ETT TOMTEBLOSS
snö som faller i slädens spår
den långa färden leder till ditt hus
varje lysande himlakropp
visar vägen som tomtebloss
det gnistrar till i snön från månens ljus
det kyler från en nordlig vind
han ler mot dig, med rosig kind
det finns kärlek, det finns ljus
det är jul i varje hus
barnen leker vid en sjö
bygger gubbar utav snö
jag vill leva i den tid
som ger både ro och frid
åh, det är......
när julen är här....
Andreas Wistrand föddes 1978 och växte upp i det öländska samhället Glömminge.
Med sådana förutsättningar är det kanske lätt att minnas.
Minnas barndomens hisnande underbara jular, här förevigade i verket När julen är här. Denna skimrande tid då varje prunkande himlakropp visar vägen som ett tomtebloss.
Bokstäverna p och s ligger ju av tradition nära varandra, inte minst i alfabetet, men kanske också i Bibelns berömda Psaltaren, ett stycke litteratur jag tror att den kristne popsångaren Andreas är väl bekant med.
Det är också något särskilt med texter till jullåtar; små igenkännande ord som alltid bör finnas med för att julstämningen skall kännas fulländad. Bland dessa finns rimmen hus-ljus, sjö-snö och hår-spår..tja, det där sista är det kanske mest Wistrand som sjunger om.
Liknande tendenser ser vi i den uppsjö av påskmusik som alltid, helt ofelbart, har med rimmen tupp-mupp, höna-föna och det klassiska lägg ägg i Jesu skägg...
Eventuellt återkommer Andreas lagom till påsk med en liten uppföljare, vi väntar med spänning.
VILL DU ÅKA I MIN RAGGARBIL?
tiotusen mil
har min kärra skramlat
med ett äkta dollarsmil
Du kan vara övertygad om
det är grejer
Älskling, älskling...kom
Vill du åka i min raggarbil?
Vill du åka i min tuffa kärra?
Kom och ta mitt bud, lilla söta frun
under motorhuven lägger varje skruv
bara 80 knutar är min stil
Min signal, ingen dålig ton
jag har tänkt på vår
flotta folkpension
Lilla flamma, här skall du få se
på en kille som är tuff att köra
Vi drar ut från stan så att vi nu kan
känna på den stil som kan sluka mil
vill du åka i min raggarbil?
Lagom till att 2011 års nobelpristagare i litteratur; Tomas Tranströmer, rullar in i blå hallen, ger Rimbloggen plats åt en annan stor poet; nämligen den sofistikerade person som 1959 skrev ner texten till rockartisten Swerres låt Raggarbilen. Det finns graverande indicier som gör gällande att det mycket väl skulle kunna förhålla sig som så att det är Swerre själv som knåpat ihop både text och musik.
Vem var då denne Swerre?
Eftersom försvinnande få hemsidor uppnosade av Google kretsar kring den svenska garagepopen av 1959 års modell, har mina efterforskningar denna gång sorgligt nog gått in en hidös återvändsgränd.
Såvida man inte är reumatiker och i stort behov av information om just reumatism är det hart när omöjligt att få reda på så mycket mer om denne man mer än att han troligtvis hette Swerre Jensen, att han släppte denna detaljerade hitlåt om raggarbilar 1959 och att hans armhålor luktar dansk ost.
Nä, förresten, det där sista är en uppgift från nätforumet Flashback (landets digitala mötesplats för fascism och prematur ejakulation) så den får vi kanske - i likhet med lejonparten av dagens tv-kockar - ta med en nypa flingsalt.
Nu är det förvisso en pregnant och ganska träffande text han fått ihop. Vi möter i låten en steroidtryfferad lebeman som medelst lock, pock och en försäkran om en maxhastighet omkring högst 80 kilometer i timmen, gör vad han kan för att locka en stackars flamma i fördärvet; kasta sin husmoderliga image av hemvävd blygsel över ända, för att hänge sig åt det olycksbådande raggarlivets alla kväljande lustar.
Huruvida berättarjaget lyckas i sin tarvliga föresats, framkommer i låtens eggande epilog där det kvinnliga föremålet för Swerres upprepade vädjanden - för att låna Lasse Berghagens bildspråk - faller som en fura. Swerre lyckades också inspirera en efterkommande epigon i genren, kanske den störste uttolkaren av hela kulturen, nämligen Errol Norstedt (ej att förväxla med det lexikonutgivande bokförlaget).
Lite som när Elvis Presley påverkade en ung John Lennon att greppa gitarrhalsen.
MÅRTEN GÅS
det blev tidigt hans namn
Mårten Persson var född i Simrishamn
Hade svårt stava rätt, hade svårt räkna bråk
inte många förstod hans skånska språk
ändå hade han det som skall till för en succé
han var tålig och slug, hade energi för fler
Andra barn rulla klot, Mårten Gås samla skrot
andra bada men Mårten han drog not
Mårten Gås, Mårten Gås var väl inget geni
men han hade som sagt sin energi
Körde mjölk, sålde glass och bar ut telegram
hade eget den dag han läste fram
Gjorde pengar på allt, sålde korv när det var kallt
Köpte strandtomt och byggde en damm och gjorde salt
överallt var han me och vid fyllda tjugotre
var han redan miljonär in spe
Benny Andersson utvecklade tidigt ett intresse för att greppa tjuren vid hornen och övermodigt gå in i sina mest otillgängligt undanstoppade, själsliga rum, för att i dessa eviscerera den förtröstansfulla folkmusik man får supponera att han lyssnat på som barn. Och inte utan framgång. Tillsammans med Orsa spelmän har han rönt både en stor kommersiell framgång men också ett tillbörligt erkännande från den annars så obehövligt njugga kulturpressen. Dessa framgångar har sedan bara accelererat med senare projekt som exempelvis Benny Anderssons Orkester.
Det är lite tråkigt att inte Bennys axiomatiske låtskrivarpartner; Björn Ulvaeus, på ett liknande sätt, har trängt in i sina ungdomliga influenser. Jag tror att Ulvaeus skulle ha allt att vinna om han så här på äldre dar tog fram den låtskatt (hela 40 melodier på Svensktoppen) som Hootenanny Singers sitter och liksom försynt ruvar på.
Om så sker får han verkligen inte negligera den här underbara gamla pärlan. Den heter Mårten Gås och framförs på ett soignerat sätt av bandets tondöve chaufför Hans "Berka" Bergkvist.
Den likaledes mondäna texten är självklart författad av allas vår Stikkan Andersson.
Och - låt oss slå fast detta med bestämdhet - det rör sig om en helt lysande text, fullständigt belamrad med allt vad man kan efterfråga gällande nödrim, klatschighet och berättarglädje.
Vi möter den unge entreprenören Mårten Persson från Simrishamn. En av alla dessa flitiga bävrar som (åtminstone enligt Maud Olofsson) vårt land ej kan få för många av. Frågan är väl om inte texten egentligen handlar om Stikkan Andersson själv; detta Hovas vittne som började med två tomma fickor och en mustasch och slutade med investmentbolag, privatjetflyg och en mustasch.
