JAG FYLLER VARJE RAD MED MITT KLOTTER
Att satsa pengar på Bingolotto
det gör jag inför varje lördagskväll
Jag fyller varje rad med mitt klotter
och hoppas att Lasse ska vara så snäll
och hitta min lapp och slå en signal
där jag sitter full av förväntan
men tystnaden är alltid lika total så
jag får fortsätta min väntan
Varför kan jag aldrig bingoraden få
varför kommer aldrig numret jag väntat på?
Jag är bara nära
och känner spänningen
men får alltid börja om igen
Och varför får jag aldrig komma fram
i telefon
och berätta för Lasse var jag är ifrån
Men i förhoppningen lever jag
att jag får bingo en dag
Man skulle vid en första anblick av ovanstående vers tro att den gick att återfinna i valfritt nummer av tidningen Allers.
Det är ju där de brukar samlas; de avslagna grötverserna, de haltande limerickarna och de humorbefriade vitsarna. Inskickade från hela landet i en strid ström föranledda av en slags medborgerlig bekräftelse och en dröm om att åtminstone få femton minuter i rampljuset (alternativt fem sekunder beroende på hur hastigt man bläddrar fram till sidan 101 för att ta del av fortsättningen på tidningens inledande snyftartikel om den enbenta ledarhunden Majken som genom betydande mod och ansenlig självbefarelsedrift räddat livet på sin stackars husse Evert).
Möjligen har denna text skickats in till Allers och sedan tragiskt nog blivit refuserad av publikationens hårt arbetande grindvakter för kvalitet och verkshöjd, om detta kan vi enbart spekulera.
Vad vi vet är i alla fall att en Gun Sjödin tonsatt texten och själv spelat in den (med härligt nasal röst) 2001.
På Guns egen MySpace-sida har hon kategoriserat sin låt om uteblivna bingolottomiljoner som "contemporary christian music" och väldigt få torde väl överraskas av detta.
Strävan efter rikedom är nu inget vi bör skratta åt. Som god kristen förstår Gun Sjödin att Mammons makt är stor och inte något som i sig behöver vara av ondo. Så länge pengarna kommer från små ideellt lottsäljande pojklagsspelare i Falköping och inte är sådana stålars som giriga direktörer som börjat med två tomma händer och sedan genom hårt arbete skapat sig en förmögenhet helt på egen hand sitter på, är det okej.
Det handlar främst inte heller om girighet i det här fallet utan om att någon gång få i alla fall en liten ranson av den enorma mängd flis som Bingolotto enligt textförfattaren kontrollerar.
Sinnesstämningen i versen är lite densamma som i Hjalmar Söderbergs ofta citerade rader:
Det handlar främst inte heller om girighet i det här fallet utan om att någon gång få i alla fall en liten ranson av den enorma mängd flis som Bingolotto enligt textförfattaren kontrollerar.
Sinnesstämningen i versen är lite densamma som i Hjalmar Söderbergs ofta citerade rader:
"och kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl strax, av ovana vid klimatet".
Exakt så bitter framstår den fromma Gun Sjödin vid avsaknaden av storvinst från Göteborg.
Bingolottos betydelse för den svenska idrottsrörelsen ska dock inte underskattas. Det är tack vare Bingolotto som många små klubbar runt om i landet antingen helt går på knäna eller krumbuktar sig på de mest förunderliga sätt för att få ekonomin att gå ihop. Allt i en förhoppning om att det någon gång ska blir bättre.
Det är också i denna förhoppning som Gun lever, om inte annat så i texten till hennes hemmaproduktion.
Tyvärr stannar det nog vid en förhoppning.
Tyvärr stannar det nog vid en förhoppning.
Chansen till miljonvinst i Bingolotto känns för de flesta dessvärre lika trovärdig som när Lasse Kronér eller Loket Olsson brukade dra en lapp ur turnan, konstatera att random spelare i Medelpad vunnit sexton kilo kaffe och sedan utstöta ett "grattis" inte bara en utan två gånger.
DEN GAMLA JUKEBOXEN
jag träffade dig och vi tände på varandra
Jag kom av mig i sången
du log mot mig och så smet vi från de andra
Detta var alltid
bara var du och jag
Kanske för alltid, det gör mig glad
Den gamla jukeboxen spelar en sång
och jag vill höra den ännu en gång
Det var den sången jag sjöng för dig
den natten du fångade mig
min vän
Och jag minns att vi skrattade
du och jag när vi märkte vad som hände
Jag tror inte vi fattade
Du och jag riktigt bara vad vi kände
Jorden blev sanslös
Du kom som en virvelvind
Jag blev försvarlös
när du blev min
Den 6 april 1974 vann ABBA Eurovision Song Contest i Brighton med låten Waterloo. Mindre än ett år senare var det dags för den inhemska musikens giganter att mötas i en rafflande holmgång för att vaska fram den perfekta låten att skicka ut i Europa för att försvara de svenska färgerna.
Stämningen måste ha varit ungefär densamma som efter Sveriges oväntade VM-framgång i fotboll 1974. Du minns väl hur våra svenska fotbollsgrabbar eggade publiken inför VM-slutspelet 1978 genom att ta i för Kung och fosterland med sentensen: "Vi gör så gott vi kan".
Det gällde att ta det hela med ro, inte låta sig dras med alltför brådstörtat av den kosmopolitiska känslan av triumf som ABBAs vinst orsakat i nationen.
Begreppet hybris har i Sverige alltid varit approximativt detsamma som begreppet trafikregler i Italien; något man bör undvika att befatta sig med och alls inte framhäva.
Vi ska inte tro att vi är något bara för att vi vunnit en paneuropeisk sångtävling i konkurrens med stora musiknationer som England, Tyskland och Frankrike.
Möjligen var det utifrån denna tes 70-talsgruppen Landslaget (med Lasse Lindbom som primus motor) arbetade, då de skickade in sitt bidrag Den gamla jukeboxen till tävlingen.
Här hade man plötsligt fått ihop en sång och en text vars utsikter att vinna redan från början var mer eller mindre obefintliga, något som låg helt i linje med arrangerande SVT:s strategier kring Melodifestivalen 1975.
Förhandssnacket hade nämligen kretsat kring det omöjliga i att överhuvudtaget ha råd med en show av denna dignitet. Risken fanns ju att Sverige skulle vinna hela klabbet en gång till och då skulle ekonomin fullständigt kollapsa.
Därför rådde en slags tyst överenskommelse mellan arrangörerna och de tävlande om att försöka framstå som så otillräckliga, ointressanta och frånstötande som möjligt, allt i hopp om att Europa skulle förstå problemet och inte rösta på Sveriges bidrag i ESC.
Många hörsammade kravet på uselhet. Bland annat tävlade Ann-Christine Bärnsten med den smått ekivoka powerballaden Ska vi plocka körsbär i min trädgård? och Nils-Åke Runeson kontrade med en smaskig hit kallad Oh, Juicy!
Det fanns dock artister som kämpade i motvind. En av dem var Björn Skifs som ställde upp med den stompiga Michelangelo. Detta effektiva försök till kvalitetsmässigt myteri straffades dock styvsint av det kollektiva genom att de olika jurygrupperna påtog sig rollen som en slags folkdomstol och gemensamt förkastade låten. Troligen var den för bra för sitt eget bästa och slutade därför femma i tävlingen. Dock har den överlevt festivalen och erhåller - till skillnad från tävlingens silvermedaljörer (Gimmicks aforistiska Sången lär ha vingar) - fortfarande en tämligen stor popularitet. Något som Svensktoppens omröstning 2010 bevisar, då 8000 lyssnare ägnade sex veckor åt att rösta fram den bästa melodifestivallåten och Michelangelo blev solklar vinnare.
Det var med andra ord uppenbart att låtar av något mindre nogräknade kompositörer skulle ha en relativt stor chans att lyckas i Melodifestivalen 1975 varvid Landslaget klev ut på scen som första artister med en stor segervisshet. Deras samvetsgranna lyrik kretsar som så ofta i de här sammanhangen kring en plågsamt förljugen nostalgi om äldre prylar (jämför gärna med Shanes Fender 67 från 1982).
Dock är det oklart exakt vilken riktning textförfattaren egentligen har tänkt sig. Bör den gamla jukeboxen ses som en på allvar central skapare av kontakt mellan två kärlekskranka kontrahenter eller har den blott tagits med i texten mest som mossig (om än atmosfärshöjande) rekvisita?
Sant är att jukeboxens spridande av en viss musik framkallar (förmodat positiva) minnen hos textens jag-person. Gott så.
Vi kan dock sluta oss till att återuppspelandet av Landslagets melodifestivalbidrag daterat 1975 inte på samma sätt (med eller utan jukebox) väcker några större känslor av vare sig nostalgi eller längtan...
FIRA JUL MED SEAN BANAN
Ho ho
Fira jul med Sean Banan
Ho ho
Jag är din snälla taliban
Ho ho
Ho ho
Året har gått, var du stygg eller snäll?
Ska vi fira svennevis eller flippa ikväll?
Kalle Anka klockan tre, hinner inte måste be.
Inga tomtar i min gran, ingen kött från Mamma Scan.
Lyssna, ät inte den grisen, då munnen luktar fisen.
Bjuda släkt och massa skrik, pallar inte få panik.
Ett gott nytt jul, ett gott nytt jul,
svart, vit, brun, röd eller gul.
Ett gott nytt jul, ett gott nytt jul,
blind, tjock, döv eller ful.
(Gott nytt jul!)
Ska vi fira svennevis eller flippa ikväll?
Kalle Anka klockan tre, hinner inte måste be.
Inga tomtar i min gran, ingen kött från Mamma Scan.
Lyssna, ät inte den grisen, då munnen luktar fisen.
Bjuda släkt och massa skrik, pallar inte få panik.
Ett gott nytt jul, ett gott nytt jul,
svart, vit, brun, röd eller gul.
Ett gott nytt jul, ett gott nytt jul,
blind, tjock, döv eller ful.
(Gott nytt jul!)
- - -
Hey jultomten,
kom hit och ta med dina ho ho hoes
Det är på ett förvånansvärt okonventionellt sätt som den oförvägne samtidsestradören Sina Samadi väljer att skildra högtiden jul.
kom hit och ta med dina ho ho hoes
Det är på ett förvånansvärt okonventionellt sätt som den oförvägne samtidsestradören Sina Samadi väljer att skildra högtiden jul.
Han är (inte bara i kulturprissammanhang) mer känd under sitt artistnamn Sean Banan och har enligt Wikipedia många strängar på sin bajsfärgade lyra.
Han är inte enkom sångare utan också komiker, skådespelare och dansare. Meriterna som skådespelare inskränker sig inte enbart till den egna, hyllade filmen Sean Banan inuti Seanfrika från 2012, han har även gjort rösten som "fiskmås 1" i det tecknade familjeäventyret Sammys äventyr 2.
Han är inte enkom sångare utan också komiker, skådespelare och dansare. Meriterna som skådespelare inskränker sig inte enbart till den egna, hyllade filmen Sean Banan inuti Seanfrika från 2012, han har även gjort rösten som "fiskmås 1" i det tecknade familjeäventyret Sammys äventyr 2.
Många skulle nog också kalla honom vår tids svar på Markoolio (vilket är lite elakt eftersom det någonstans insinuerar att en så aktiv och aktad kulturutövare som Marko Lehtosalo skulle ha sin karriär bakom sig).
Liknelsen är i sig dock inte helt oäven. Bägge har invandrarbakgrund (Markoolio kom från Finland och växte upp i Orminge medan Sean Banan kom från Iran och växte upp i Göteborg).
Båda är väldigt populära bland barnen. Bägge har tagit sig hotfulla alias för att manipulera sin omvärld, nom de guerre att gömma sig bakom då pressen blir för stor eller då ansvarsutkrävandet från en kräsen kritikerkår dum nog att förvänta sig texter om angelägna ting, blir för påtaglig. Då kan man med lätthet hävda att syftet aldrig varit att åstadkomma någon slags verkshöjd. Nej, istället har anledningen till utgivandet av diverse tvivelaktiga alster hela tiden varit att underhålla för stunden. Några högre syften än den förmodade njutning de nämnda upphovsmännens verk förväntats skänka åhörarna finns alltså inte.
-Jag är blott en musikalisk hora, för att använda Freddie Mercurys bevingade ord.
Likheterna mellan Sean Banan och Markoolio upphör inte med artistnamnen. Även scenpersonlighetsmässigt finns det en fängslande korrelation. Medan Markoolio vid det nuvarande seklets början inte sällan uppträdde i en så kallas "fat Elvis-kostym", har vi kunnat beskåda Sean Banan (en man född 1985) iförd blöja på scen.
Förvisso finns det även olikheter.
Rent textuellt har Sean Banan oftast centrerat sin lyrik kring att lovsjunga den kvinnliga bakdelen och dess utseende medan Markoolio antagit en något mer jag-betonad infallsvinkel där det återkommande temat varit att sätta honom i relation till sin omvärld. Ofta har det handlat om "den stackars finnen" mot det moderna, svenska samhället. Exempelvis framkommer detta tydligt i låten Millennium 2 där Marko rappar:
"Jag har byggt och hamrat på en jätteraket
Som ska synas överallt som en stor fet komet
Ångest och längtan, delar mitt sinne
Kan ingen hjälpa denne arma finne..."
Som ska synas överallt som en stor fet komet
Ångest och längtan, delar mitt sinne
Kan ingen hjälpa denne arma finne..."
Detta martyrskap känns aningen påklistrat men har säkerligen tjänat sitt syfte i att framställa Markoolio som en ensam, finsk rappare på kant med tillvaron.
Även Sean Banan har stunder då han lidelsefullt plockar upp frågor om utanförskap. I den ovan angivna texten (Seans fascinerande julsingel från 2010) frågar han retoriskt (troligtvis utifrån sin etniska bakgrund) huruvida det är läge att fira "en svennejul" eller eventuellt "flippa ikväll".
Exakt vad som menas med att flippa återkommer han aldrig till, vilket är synd. Av texten kan man emellertid dra slutsatsen att det handlar om ett slags anti-firande där Kalle Anka får stå tillbaka till förmån för bön och där fläskköttet inte konsumeras eftersom "munnen luktar fisen".
Man får dock hoppas att det inte handlar om att med tomten som hallick beställa hem så kallade "ho ho hoes".
Något sådant skulle aldrig en ansvarstagande barnidol som Sina Samadi ens vagt antyda.
BENEN PÅ BORDET OCH ÖLEN I HANDEN
1986 det var då jag föddes
o för pappa gällde det att glaset höjdes
festdagarna va tre dagar för pappa
full satt o snacka medans jag sög på nappar
1993 då börja jag i ettan
nu drack han inte fredagar utan hela veckan
benen på bordet o ölen i handen
jag tror han har glömt när jag fick första tanden
morsan hade de bull
såg han hela tiden full
hon fick se till honom så han inte föll omkull
man kan säg att hon redan va trött i första ronden
tiden gick hon blev gravid andra o tredje gången
o för pappa gällde det att glaset höjdes
festdagarna va tre dagar för pappa
full satt o snacka medans jag sög på nappar
1993 då börja jag i ettan
nu drack han inte fredagar utan hela veckan
benen på bordet o ölen i handen
jag tror han har glömt när jag fick första tanden
morsan hade de bull
såg han hela tiden full
hon fick se till honom så han inte föll omkull
man kan säg att hon redan va trött i första ronden
tiden gick hon blev gravid andra o tredje gången
Hiphop på svenska är ett medryckande ämne som alltid återkommer här på Rimbloggen. Det är nåt visst med gravitetiska världsförbättrare som genom språkets förtrollande kraft tror sig åstadkomma en påtaglig förändring i samhället.
2001 hade turen kommit till Daniel Cvetkovic (för ungefär 25 personer i den skånska musikbranschen känd som Lilleman) och hans oumbärliga debutsingel Vart tog pappa vägen?
Låt oss inledningsvis slå fast att texten är rejält tung. Den berör viktiga ämnen och det känns osedvanligt allvarsamt att ta del av en så utlämnande, socialrealistisk skildring från 1990-talets fattig-Sverige.
Vi möter i texten en sjuårig grabb i Malmö som tvingas sammanleva med en utomordentligt alkoholiserad far, texten lär oss att det för fadern gällde att höja glaset i dagarna tre då Lilleman föddes. Ska det firas så ska det firas rejält.
Under tiden som Cvetkovic stoppade färgglada nappar i sin mun, hade pappan för vana att sitta berusad och verbalisera sina elegiska känslor.
Lagom till att Lilleman började skolan hade missbruket eskalerat till att nu omfatta samtliga veckans dagar, inte som fordomdags, att begränsas till ett inmundigade av rusdrycker blott på fredagar.
Med låtens starkaste passage beskriver Cvetkovic sedan det febriga tillstånd av vanmakt som perpetuellt präglade Malmöfamiljens liv, nämligen "benen på bordet och ölen i handen".
Jag misstänker att Lilleman redan då han uttalade slutet av denna mening erfor en känsla av litterär berusning, inte olik den känsla av eufori som genomströmmade den pissfulle fadern, då han insåg att "handen" förstås rimmar utmärkt med "tanden".
Detta är genialt och visar på en tydlig erudition hos upphovsmannen. Samtidigt motsägs möjligen detta pösiga påstående av att han nån rad senare faller i fällan att rimma "full" med "ramla omkull", något som av flertalet seriösa bedömare upplevs som ofullständigt och tämligen förutsägbart.
Sammantaget är det aningen tröstlöst att ett så allvarligt ämne som fadersfylla och misär avfärdas med hjälp av ett språk som mest av allt verkar vilja ta på sig en blöja, dricka en välling och lägga sig i framstupa sidoläge.
REGGAE HELA NATTEN LÅNG
Jag vet din far gillar Snoddas
din mor Erik Öst
men inte ger det mig nån tröst
ska jag gå igång får det bli reggae hela natten lång
så ska det duga åt Svante, duga åt Rut
då ska vi inte slösa något krut
ska vi gå igång får det bli reggae hela natten lång
Det blir reggae
Det blir reggae
Det blir reggae
Det blir....reggae
Ska vi gå igång får det bli reggae hela natten lång
Jag byggde bilring runt magen, jag prövade allt
men doktorn sa: vad det blir kallt
om skjortan känns trång får det bli reggae hela natten lång
Det blir reggae
Det blir reggae
Det blir reggae
Det blir....reggae
Om skjortan känns trång får det bli reggae hela natten lång
Det sägs att Beethoven svänger men inte ger det mig nån kick
ska jag träffa prick får det bli reggae hela natten lång...
Kom inte här och påpeka att dansbandsmusiker skulle vara trånsynta, inbundna, konservativa och ovilliga att ta in exotiska uttryck från ställen fjärran landsvägen.
Se bara på Tonix, ett band från Småland som 1977 gladde de svenska köparna av bensinmackskassettband med en produktion till sin natur så sällsam att den ännu i våra dagar omtalas som en milstolpe inom den svenska dansbandsvärldens ambitioner att överbrygga kulturklyftor.
Tonix kastar sig ut i världen och närmar sig i ovan citerade stycke rastafarikulturen ungefär lika hejdlöst som Tarzan brukar svinga sig i sin lian för att ta sig till tobakshyddan efter en het natt med Jane. Det sker omättligt, glupskt och nyfiket.
Dansbandsmusikerna i Tonix är på plattan Santo Domingo sugna på alla de läckerheter den karibiska kulturen kan erbjuda den som har magen vrålande av hunger och törst eller hjärnan ångande av undran.
De utforskar rytmer, frukter, droger, frisyrer...de drömmer i gult, grönt och rött, de älskar i oset från puffande pipor, besinningslöst attraheras de av tankar en gång tänkta av Marcus Garvey, visdom en gång formulerad av Haile Selassie och kalsonger en gång ägda av Bob Marley.
Efter sin frälsning och stora passion för kulturen, människorna och musiken kommer de hem, omtumlade och lite svettiga, sätter sig ner och skapar denna hymn som enligt det officiella material som finns att tillgå, heter Reggae hela natten lång.
Att Tonix på ett högst vederbörligt sätt lyckats anamma de karibiska rytmerna bekräftas inte minst av den som lagt upp klippet på Youtube, en av tusenden ur Mönsteråsbandets gigantiska fanbase.
Jag citerar uppladdaren: "De gamla huggormarna Tonix, här i en reggaelåt med nästan oförskämt mycket gung i".
Du såg det själv. Fansen har talat. Tonix ger oss oförskämt mycket gung.
När vi sedan närmar oss själva textanalysen räcker det med ett stilla konstaterande: nämligen relevans.
Verket känns relevant. I grund och botten handlar det om en outsider i en omgivning bestående av människor med en begränsad musiksmak, personer som saknar det vittomfattande spektrum av intryck som textförfattaren begåvats med. Folk som nöjer sig med en bortkommen bandyspelare med servila läppar eller en tossig speleman så otidsenlig att det troligen växer mossa ur hans öron.
Sångaren erbjuder ett alternativ till tristessen och torgför ett slut på allt vad flottarkärlek och fiolgnisslande innebär. Nu är det reggae som gäller! Reggae är det nya svarta.
Att Tonix gått till botten i fråga om att studera kulturen visar inte minst sångarens uttal av själva namnet på genren. Det handlar om - och jag vill här i möjligaste mån återge det sätt på vilket ordet uttalas - räägi.
Jag vet att det kan vara svårt att i skrift få en klar bild av uttalet, varvid jag rekommenderar dig att bilda dig en egen uppfattning genom att lyssna på låten via den ovan angivna länken.
JAG OCH MIN RADIO
och jag känner varje liten ton
Den bär på minnen om dej och mej
ooh...mmmm....
Nu är jag på väg igen
men jag vet inte när jag kommer
Jag vill komma hem
Komma hem till dig
Jag är på väg
Jag och min radio
Ensam i bilen på väg mot mitt mål när
min sol går upp
Jag är på väg
Jag och min radio
Nya vägar och nya städer som drar förbi
Detta vardagsnära epos om förflyttning och komfort har jag plockat från plattan Siluetter som Tonix gav ut 1984. Jag är extremt svag för låtar om stackars ensamma personer i bilar på väg genom den ödsliga, svenska natten och det känns ofantligt tillfredsställande att denna text om smärta och längtan så effektfullt och varsamt kommer till sin rätt i händerna på Tonix. Vi har tidigare i Rimbloggen hört fina exempel inom samma genre, jag tänker kanske främst på Hasse Anderssons omskakande Nattradion eller Dannys förträffliga tradering av Eagles Hotel California.
Med glöd, passion och uppriktighet lyckas de levandegöra berättarjagets situation. Han sitter ensam i bilen på väg mot ett mål. Attributen till detta kammarspel är sparsmakade, vi får i princip enbart reda på att han sitter i en bil, att bilen har utrustats med en radio och att det från denna apparat strömmar toner som väcker minnen till liv. Störande element som bilens färg, tiden på dygnet, berättelsens geografiska placering eller vilken slags utsikt som möter bilisten utanför rutan, lämnas lyckosamt därhän, eventuellt för att inte stjäla onödigt fokus från lyrikens innehåll.
I andra versen framkommer det att någon typ av uppbrott förelegat, då Tonix sjunger "Snart är jag framme och jag vet att det ska bli som förr". För att ytterligare understryka att det skett en förändring fortsätter versen: "Nu vill jag vara hos dig igen" och Tonix tillägger därpå ett försonande "aa-aahaa" som en liten avväpnande knorr.
I en brygga innan refräng nummer två kommer dessutom följande passage, och det är ord som skär likt svärdsklingor rakt in i hjärtat:
"Jag har ångrat mig, nu stannar jag hos dig".
Efter detta klargörande blir refrängen om att han och hans radio är på väg ännu mer brännande.
Två väsen (han och radion) färdas flyktigt genom tid och rum med det uttalade målet att ställa allting till rätta igen.
"Nu ska jag stanna...stanna kvar hos dig" blir de ord som avslutar stycket.
Det känns varmt, innerligt och förtröstansfullt.
Så är det nämligen med dansbandssångare; de låter ingenting vara hugget i sten, det rör sig om väldigt frisinnade individer, redo att ompröva sina beslut.
Även om gräset tidvis ter sig grönare på andra sidan kommer de oftast till den rutinmässiga konklusionen som enkelt kan sammanfattas i talesättet "man vet vad man har men inte vad man får".
Som Vikingarna så riktigt konstaterade redan på 1970-talet: "vindarna kan vända, så ännu kan en sjöman längta hem".
AJA BAJA, ANNA MAJA
Åh, vad du är söt
och det vet du om!
Alla killar trillar dit
Och du vet att ta
rubb och stubb av dom
med en glupande aptit
Inget knussel här
inget hysch-hysch där
som en ångvält går du fram
och när du är klar med en snabb affär
då är killen bara damm
Aja baja, Anna Maja
vad du ställer till
bara skoja, bara laja
göra som du vill
Aja baja, Anna Maja
får man göra så?
en dag kommer
det att paja
och hur mår du då?
Den här livliga låten sätter pregnant fingret på något i grunden ganska intressant. Nämligen hur man ska kunna lyckas kombinera den frigjorda 1970-talskvinnan med den mästrande moral som ofta under denna beramade epok salufördes av sidbenskammade dansbandsgycklare i utsvängda byxor.
Eventuellt är texten alltför otydlig och flyktig, måhända upprepas inte orden tillräckligt ofta för att den genomsnittlige läsaren ska förstå att titeln är Aja baja, Anna Maja, men så ligger det faktiskt till.
Den finns inspelad i ett otal versioner, bl.a med en sprallig sångare kallad Dennis på 70-talet och med Tommy Bergs. Texten är skriven av en riktig mästare i genren, den storartade folkhemstitanen Peter Himmelstrand.
Sensmoralen (i den mån det finns någon) tycks gå ut på att sångaren känner en moraliskt tvivelaktig kvinna vid namn Anna Maja. Namnet antyder att denna kvinna inte är alltför gammal. Snarare ser man en brådmogen skolflicka för sitt inre. Hon är skön att skåda och - enligt texten - också ytterst medveten om sin skönhet.
Vi kan utifrån detta sluta oss till att det med stor sannolikhet rör sig om en ung tjej i de övre tonåren, kanske är hon gymnasist.
Hon dejtar hursomhelst olika män med en viss regelbundenhet och har - efter vad det verkar - inga vidare planer på att "kila stadigt" som det uttrycktes vid denna tid.
Istället problematiseras Anna Majas tillvaro (främst för hennes moralistiska omgivning ur vilkas synvinkel vi får oss storyn berättad) av ett förmodat promiskuöst leverne där Anna Maja attraheras av killar som hon tar "både rubb och stubb" av, innan hon lämnar dem liggande på marken som små, små dammråttor.
Att berättaren i texten inte är någon vildsint förespråkare av emancipation och sexuell frigörelse går att räkna ut med den kroppsdel som sitter strax under svanskotan.
Likt en svettig pingstpastor med spottande mun, tillkännager sångaren sin förutsägelse, nämligen det tråkiga faktum att alltihop en dag "kommer att paja" om inte Anna Maja slutar upp med att köra över killar som en ångvält (märk väl en väldigt söt ångvält) för att sedan snabbt överge dem.
Ett beteende som ovan beskrivna passade helt enkelt inte in i den så puritanska och kärnfamiljsvurmande dansbandsvärlden. Deras moral kunde istället sammanfattas så här: Ta gärna rubb och stubb, bete dig gärna som en ångvält, ha en glupande aptit, men snälla rara, se till att ha det med grannfrun på fyllan nere i den orangebruna gillestugan när ingen ser på.
DU BLIR NOG ALDRIG FRÖKEN SVERIGE
Du blir nog aldrig Fröken Sverige
det sitter nog nåt hekto fel här och var
jag tycker näsan är rätt festlig och rar
men inte är det något perfekt exemplar
Du blir nog aldrig Fröken Sverige - nä
du trivs för bra i dina tröjor för det
och dina gamla jeans de hänger ju med
och smink och läppstift vet du knappt vad det är
Du bryr dig aldrig om att göra dig till
du säger pang rakt på, precis vad du vill (och tycker)
Du blir nog aldrig Fröken Sverige
du skulle ställa till skandal på skandal
du skulle somna när nån Jeppe höll tal
på kröningsdan då det var middag och bal
Du blir nog aldrig Fröken Sverige
om jag förstått hur såna brudar ska va
Du kan knappt koka ägg så att de går att ha
och i en bok det orkar det du inte ta
1971 lät det så här om den verserade popbandspajsaren Lennart Grahn. Med hjälp av en exeptionellt sövande text för han fram tesen att hans käresta borde gifta sig med honom, ty om så skedde skulle hon inte kunna vara aktuell för tävlingen Fröken Sverige, vilken ju tedde sig löjlig och gammaldags redan för 40 år sedan.
Hela texten landar i konklusionen "förresten har jag fått en festlig idé/om du är gift så får du inte va med" vilket skulle kunna göra detta till världshistoriens mest omständliga försök till frieri.
MAN BLIR YR
Kom just på
Mitt i villervallan
Broder Allan står
På en båt
I en Hollies-låt
Helt genomvåt
Förlåt Susanne, det blir så här ibland
När jag gräver upp gammalt damm
Och ser tillbaka
Man blir yr
Man tar fyr
Tum för tum
I mitt rum
Kom just på
Hur vi möttes
I en vrå
På ett diskotek
85? Kanske 82?
Du var söt i lockigt hår
Mitt i villervallan
Broder Allan står
På en båt
I en Hollies-låt
Helt genomvåt
Förlåt Susanne, det blir så här ibland
När jag gräver upp gammalt damm
Och ser tillbaka
Man blir yr
Man tar fyr
Tum för tum
I mitt rum
Kom just på
Hur vi möttes
I en vrå
På ett diskotek
85? Kanske 82?
Du var söt i lockigt hår
Den här låten tar upp ett angeläget ämne. Det handlar om tjuvrökning bland ungdomar på 70-talet, en fråga som alltför sällan tar fokus i samhällsdebatten. På ett enträget sätt lyckas Gyllene Tider belysa denna socialpolitiskt svåra fråga och man gör det med glättig musik, ett tillvägagångssätt som framförallt främjar förståelsen för de stackars mediekonsumenter som förväntas nås av budskapet.
Nu är det väl samtidigt tveksamt om den tilltänkta målgruppen (folk som hamnade i tobakens fördärv 1975) idag är mottagliga, mycket pekar väl snarare mot att de för länge sedan slutat röka och därför inte berörs av den moraliska underton som präglar refrängen (man blir yr, man tar fyr, tum för tum i mitt rum). Gessle målar dock upp en avskyvärd bild av cigarettrökningens baksidor (bland annat kan det hända att man börjar rimma "1982" med "lockigt hår")
När Per Gessle verkligen anstränger sig för att skapa stor konst, kommer det som synes till slut ut små guldkorn ur både gitarren och pennan.
Likt en höna som värper landar små musikaliska och lyriska alster på bordet. I hönornas fall rör det sig om ägg. När Gessle är i farten verkar det emellertid vara ett helt annat hål som använts.
Nu står vi här 2013 med en 54-årig, halländsk poet som inte alls finner det anmärkningsvärt att rimma "villervallan" med "broder Allan".
Han gör det inte ens på skämt. Istället verkar det vara blodigt allvar, hur skall man annars tolka den förmodat seriösa satsningen Dags att tänka på refrängen? (titeln på nya Gyllene Tiderplattan vars innebörd vi alla hoppas nån gång kommer att realiseras).
Utan att skämmas gör Gessle sig själv till bästis med Hollieslegenden Allan Clarke (kanske är de vänner i verkliga livet men de är ta mig fan inte bröder) och tvångsomhändertar honom; gör honom till gisslan i sin egen text.
Nog för att Gessle kan köpa vilken slags konst han vill och samtidigt marinera badkaret med champagne men det måste ändå finnas en gräns.
Kan inte nån ringa upp Allan Clarke och översätta texten för honom, förklara att han figurerar i en sång där det bärande budskapet är att han står på en båt och blir våt i en gammal Hollieslåt?
Tror vi att han skulle känna sig smickrad?
Hade jag varit Allan Clarke hade jag gett igen och det med besked.
Jag hade skrivit en text om en Per som ser ut som en chimär där han står och tar ett bloss med Diana Ross.
Eller om en Gessle som med en en håglös suck lånar cigg av Broder Tuck.
GALEN I BRUDAR
på det kan jag utan tvekan ta gift
Sokrates tömde ju bägaren med ro
men det vill inte jag
hur kan ni sådant tro?
Galen i brudar, pank som en lus
man kan ju få spader när man inte har klöver
Galen i brudar, pank som en lus
jag är en kille som klöver behöver
Jag sålde chevan och mitt flotta hus
pengarna gick sen i sus och i dus
Pantbanken gjorde en finfin affär
de sålde Rembrandtstavlan som jag pantsatt där
Det vilar något ryskt och gråmulet över den här låten.
Verket manar fram bilder av regnvåta björnfittsmössor, kvadratiska bilar i plast och 33 meter långa brödköer i november utmed ändlösa, snömoddiga trottoarer.
Den suggestiva melodin förstärker känslan av uppgivenhet. Hade bara Don Pedros & Nalle haft aningen mer darr på stämbanden och kanske lagt på ett lite svajigt dragspel i bakgrunden så hade Galen i brudar helt kommit upp i den furstliga klass och verkshöjd vi idag förknippar med Vladimir Vysotskijs vägröjande produktion.
Texten skildrar en medellös man vars dagliga livsansträngningar inskränker sig till att drömma om diverse brudar. Kvinnor som för honom ter sig lika lockande som svåråtkomliga, mestadels eftersom de förväntar sig uppvaktning i form av snofsiga presenter (eller i värsta fall kontanta medel).
Redan i låtens inledning slår han fast att brudar är OTROLIGT dyra i drift och det torde finnas få män i världen som är beredda att motsäga honom på just den punkten.
Sångarens catchphrase nöts sedan in med en sällsynt akribi, nämligen det faktum att man lätt kan få spader när man inte har klöver. Att det är ruter i en textförfattare som kan få ned detta på pränt förvånar väl ingen.
Förvånande är det dock varför denna svenska låtskatt från 1970 inte nått djupare in i vårt folkliga medvetande, utan tvingats tumla runt i diverse obskyra skivbackar på ställen dit endast de allra mest vattenkammade och okyssta nördarna söker sig för att botanisera, iförda urtvättade t-shirts från 1977 .
Låten är värd ett bättre öde. Faktum är att Galen i brudar är en av de vackraste svenska låtarna från efterkrigstiden. Den rymmer så många känslor. Passion, besatthet, utsatthet, kärlek, längtan, vrede, vanmakt, ångest och frustration.
Det låter som om man stoppat in Lasse Berghagen och Håkan Hellström i samma tvättmaskin. Överdoserat det hela med tre skopor Åke Uppman och sedan kört långsamt på 60 grader.
GOSA, GOSA, GOSA, GOSA, GOSA, GOSA...
Å vi skall gosa, gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
natten lång
gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
till vår sång
gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
Låt mig berätta om vad jag hört talas om
på gosa, gosa
Du måste lita på mig
slappna av och våga gosa
Om och om
ig-eeeen
Om och om
ig-eeeen
Det finns så många sätt
men det är alltid lätt
att gosa, gosa
Är det din första gång
ej nåt att bry sig om
på gosa
Då gör vi det
ig-eeeen
Om och om
ig-eeeen
Så om du diggar mig
din chans att visa mig
Kom så gör vi vår grej
Å vi skall gosa, gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
natten lång
gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
till vår sång
gosa, gosa, gosa, gosa, gosa
Okej. Så här tror jag att det ligger till.
Ett skivbolag i en inte alltför avlägsen galax visade en vacker morgon det häpnadsväckande dåliga omdömet att lansera den spralliga pyjamasfladdringen Mary N'diaye (avlägsen släkting till Pär N'dinuder) i ett större sammanhang.
Detta sammanhang var Melodifestivalens första deltävling 2013 och eventuellt insåg man för sent att Marys kroppspresenning var lite för stor att fylla ut.
Hade man valt Kikki Danielsson hade det inte varit något som helst problem, inte nog med att den svart-vita fallskärmen till byxa skulle sitta som ett ålskinn på Kikki, kvinnan har dessutom erfarenhet av att på ett sensuellt sätt framföra en exotiskt färgad text om ömhet.
Alla minns hennes liderliga tradering av texten till den soliga efterkrigschansonen Papaya Coconut.
Att Mary N'Diayes byxor var för stora är dock att betrakta som det lilla problemet i sammanhanget.
Det riktigt allvarliga är den vägröjande text som det uppenbarligen tog icke mindre än tre (vad man kan misstänka) gravt sinnesrubbade knallhattar att knåpa ihop.
Vilka är då dessa blivande nobelpristagare som slagit sina kloka huvuden blodiga mot en cementvägg för att åstadkomma något slikt?
Jo, förutom Mary själv är det två ettriga pökmaskiner vid namn Jonas Åsgärde och Mattias Frändå.
Dessa herrar med så natursköna efternamn (det är som en jäkla orienteringskarta..."se upp för åsgärdet, hoppa över frändån") bör med andra ord ställas högst ansvariga för denna totala massaker på allt vad rimlighet, takt, ton och fason heter.
Jag försöker dra mig till minnes ett sämre svenskt melodifestivalbidrag som samtidigt inte gör anspråk på att spela i den redan från början tröstlösa klassen av hopplöst dassiga plojlåtar (jag tänker här på exempelvis allting med Sean Banan, Ranelids pretentiösa egenannons på tre minuter maskerat till låt och Brandsta City Släckers trollbindande genombrottshit).
Faktum är att den svenska Melodifestivalen nog inte upplevt nåt liknande pinsamhetshaveri sedan Ann-Lousie Hansson teamade upp med den dåtida dokusåpastjärnan Molle i bidraget Sluta 2002.
Även i detta fall ser vi konturerna av något som i ett Christer Björkmanskt töcken skulle kunna tolkas som en låt med viss espri och verkshöjd.
Problemet är att den - liksom Gosa - faller på sin totala uddlöshet, sitt tramsiga uttryck och sin repetetiva klang av dödsångest.
Visst - alla gillar väl att gosa men när ömhetstörsten känns påtvingad och forcerad, när låttiteln kastas fram som ett maniskt imperativ inte bara en utan 388 gånger på tre minuter känner man bara att det sista man vill - om man så får en miljon kronor skattefritt och en jacuzzi full av Baywatchbrudar - är att gosa.
SEXIGA RUT
Sexiga Rut med jättebomber
strippar var kväll på Kiviks marknad
Sexiga Rut med jättebomber
vet vad hon vill och vad hon kan
Sexiga Rut med jättebomber
visar med glädje upp behagen
och kors i alla katakomber
Sexiga Rut vet vad hon kan, ja
när hon förför varenda man
När fakiren just har lämnat scenen
kommer Rut och gör en kort entré
och då visslas det bland publiken
det är sådant här som man vill se
Hon klär av sig med en viss rutin och
under tiden hörs en ljuv musik
Och när hon har kastat sista plagget
applåderas hon av sin publik
Frithiof Nilsson Piraten är en av alla de fängslande, svenska berättare vi kan tacka för att skrönor från äldre tiders allmogeliv traderats vidare in i våra dagar.
Hans fascinerande böcker, noveller och berättelser har idag förvandlats till kunskaper om hur dåtidens människor levde, älskade och dog.
Debutromanen Bombi Bitt och jag från 1932 beskriver Piratens ungdomsår med kanske 40 % sanning och resten ljug.
Bland annat spelar KIviks marknad och de udda existenser som i början av 1900-talet utgjorde marknadens fond, en betydande roll.
Berättelsen är äventyrlig, dråplig och spännande.
Samma ledord kommer man ofta att tänka på då den svenska visförfattaren Gert Lengstrands verk kommer på tal.
Även han äger en förmåga att dra en riktigt skabrös gammal skröna och otaliga är de texter som försatt åhöraren i både trans och lätt paranoia.
Brutalt svettas lyriken fram i halsbrytande verk som Miss Decibel, Bo Diddley, Eloise, Växeln, hallå! och kanske framförallt den verkliga juvelen i kronan - eurovisionvinnaren Tusen och en natt; denna febriga och erotiska produktion, på gränsen till det tryckbara ("väcker mina känslor, varje tidig gryningsmorgon"...med så mycket passion och hetta vågar man inte riktigt tänka på vad som kommer att hända på gryningskvällen).
Lengstrand har med andra ord aldrig skyggat för det ekivoka och liderliga. Något han fick anledning att bevisa i den svenska texten till Daniel Vangardes hit Un bombardier avec ses bombes.
Att låten skulle handla om en strippa vid namn Rut med jättebomber stod klart ganska tidigt i processen. Det känns också väldigt logiskt.
Därifrån var steget antagligen inte särskilt stort till Kiviks marknad, den enskilt mest beryktade plats i landet vid denna tid där stora kvinnobröst exponerades fritt och otvunget.
Låten är från Streaplers skiva Valentino som kom 1976.
När dansbandet släppte sin låt Sexiga Rut hade Frithiof Nilsson Piraten varit död i ungefär fyra år och det han upplevt under sin ungdom på Kiviks marknad skilde sig en aning från det utbud som dominerade 1970-talets jippo (kan man anta...ingen kan riktigt veta, det är fullt möjligt att dvärgar som slukade eld kom hoppande i luften med fladdrande blygdläppar redan 1913 men helt säkra kan vi inte vara, nödvändig dokumentation bör konsulteras men det finns det inte tid till just nu, även om en arkivgrävning i Kivik Marknads frivola historia känns lockande, kanske kan man söka stipendium).
Det var den svenska synden som Gert Lengstrand alltså riktade in sig på genom sin beskrivning av strippan Evas yrkesvardag.
Lengstrand föddes trots allt i Kungälv och är därför själv väl bevandrad i den svenska synden.
Det är en stolt och professionell strippa han beskriver i texten. Inte nog med att Rut begåvats med två enorma rattar, hon är heller inte dummare än att hon vet hur de skall användas på scen.
Rut "vet vad hon vill och vad hon kan".
Kanske vill hon gå av scenen, bort från de slemmiga gubbarna med sina Pripps Blåburkar i näven, träskor och fransiga jeansjackor men kan inte, eftersom de ropar efter mera.
Möjligen är att blossa på en gul Blend bakom det portabla dasset det enda Rut vill. Vi kan inte med säkerhet veta.
Detta öppnar blott för spekulation.
Att showen i det tält där Rut uppträder är välplanerad antyds dock genom strofen "när fakiren lämnat scenen kommer Rut och gör en kort entré".
Snacka om att elda upp publiken och bygga upp förväntningar.
Enligt texten skall fakiren vara Ruts make och egentligen heta Anders men som sagt, vad är egentligen sanning och vad är lögn i denna Piratenpåminnande skröna?
Vi lovar att ni skall få se på pattar, håll bara ut och genomlid hur Ali Ben Hassan (vi får väl anta att Anders har ett artistnamn) ligger på en madrass av krossat glas.
Lengstrand jobbar här med den berömda berättarmodell som kan kallas för "efter spikar blir det meloner", dvs att man håller publiken (likt fakiren) på halster för att sedan ge dem det de väntat på; en refräng om en framtung strippa som heter Rut.
Om Streaplers publik applåderades lika högt och vilt som Ruts efteråt, hittar jag dock inga uppgifter om.
KUL MED JUL
från foten upp till knoppen
jag har hört dem tusen gånger
alla julens sånger
Hela tjocka släkten
och ja, far i tomtedräkten
tid för skratt och skoj och trams
och syskonen är sams
Ja,det är kul med jul
det är gott med jul, jaaa
så ge mig lite jul
det är jul, det är jul
det är bara kul med jul, ja
så ge mig lite jul!
Mormor gömmer klappar
när barn gör tomtenappar
försöker hitta nöten
som gömts där djupt i gröten
föräldrarna har minnen
som lockar barnasinnen
när mamma granen smyckar
i ögon lyser lycka
Hans namn är Frans Jeppsson Wall och för en ofantlig skara av självuppoffrande fans kommer han alltid att vara synonym med den där skojfriska låten om Zlatan som gett oss i mitt tycke det kanske finurligaste rimmet av dem alla.
Frans skaldade på sitt aningslösa sätt så här i låten Whos da man? 2006:
I love you, Ich liebe dich...Zlatan Ibrahimovic!
Det är tveksamt om ens en gravt prozacmarinerad dövstumpublik på orkeslös bakfylla skulle tillskriva Frans jullåt Kul med jul samma finurlighet och ackuratess.
Låten saknar nämligen en hel del av den effektfulla elegans och sinnrika hänförelse som kännetecknar Whos da man?
Tragiskt nog tvingas man konstatera att det inte är rimmen eller ens versmåtten som är problemet. I alla fall inte hela tiden; en del rim gifter sig väldigt fint (som en varg från Grums och en liten lammunge, ungefär)
Istället är det en slags blygsam historieförfalskning textförfattaren ägnar sig åt.
Har det någon gång, någonstans i världen firats en jul där två eller flera syskon varit helt sams under högtiden?
Och då tänker jag inte enbart på Jenny, 42 som trycker upp sarkasmer i ansiktet på sin syster Cecilia, 36...
Vidare undrar man i sitt stilla sinne exakt vad det är för knasiga nappar som Frans och hans flugiga gelikar tillverkar i samma stund som Mormor gömmer sina klappar?
Tomtenappar? Det måste vara nåt skånskt julgodis.
Jag har googlat det och fann enbart appar som handlar om Tomten samt bortrövade trädgårdstomtar plus en del saker som inte lämpar sig att nämna, än mindre visa upp i just denna typ av blogg.
Sedan har vi frågan omkring mandeln i gröten. Hur är det nu, Frans, är mandeln en nöt?
Nej.
Mandeln är enligt världens samlade expertis på området (ett gäng skalliga män som tillsammans håller en sajt vid namn Wikipedia vid liv) inte alls en nöt utan tillhörande plommonsläktet.
Vidare delas mandeln in i kategorin rosväxter, fråga mig inte hur men det står så.
Till skillnad då från exempelvis jordnötter (som inte heller är en nöt, utan en ärtväxt...glasklart, eller hur?).
Där föll den tesen. Skit samma - det är inte nötter vi lägger i gröten i alla fall.
Möjligen i Ystad.
Vad Frans menar med att "föräldrarna har minnen som lockar barnasinnen" behöver däremot inte vara så svårt att förstå som man först får ett intryck av.
Det handlar antagligen om att föräldrarna efter julklappsutdelningen och två glas Malibu oförtövat börjar bläddra i en mängd dammiga fotoalbum varvid de små barnen släpper sina just erhållna leksaker för att också börja drömma om en sån där BMX-cykel som ET skumpade runt i, eller varför inte ett litet Donkey Kong-spel av 1982 års modell?
DEN JULEN
Den julen mitt hjärta du fick
men sen dagen därpå
fick jag se dig gå
I år
när gåvan jag ger
så blir det till någon annan (annan)
Besviken och lite blyg
håller mig undan
men ser på dig i smyg
Låt mig veta - känner du igen mig?
Du undrar vem jag är, jag ser du har glömt mig
(god jul)
Åh...jag gav dig ju paketet
och jag skrev ett kort till dig min älskling
Det är klart - en sån dåre jag var
men om du ler mot mig nu
blir jag bedårad igen
-Refräng-
Snön faller, en fest i juletid
jag flyr din närhet och en kall
blick av is
jag som trodde
du var nån att älska
Nu vet jag vem du är
du ville bara leka
uhum...i hjärtat fanns en fråga
när du for, den julen blev en plåga
men i år går min gåva till
nån som jag vet är min
du gör ej narr av mig mer...
För min generation (vi som spenderade stora delar av december månad 1984 med att pyssla på en dragig fritidsgård och snurra små piprensare runt en vit flörtkula för att det skulle se ut som armarna till en snögubbe medan vinylspelaren var fjärde minut tystnade eftersom Band Aids vinylsingel Do They Know It's Christmas hade spelats färdigt) är låten Last Christmas med Wham! den ultimata stämningshöjaren kring jul.
Whamlåten (så effektfullt insjungen av George Michael där han gör texten rättvisa framförallt i passagen "me, I guess I was a shoulder to cry on" som frustar av lika delar passion och sorgsenhet) är för min generation att jämställa med vad Jussi Björlings O, helga natt var för Bertil Perrolf-generationen; dvs de som är födda på 1910-talet.
Just därför är det glädjande att det tv-kända dansbandet Scotts lyckas göra låten en sådan uppriktig rättvisa då de ger den en svensk språkdräkt.
Lite rebelliskt låter de allt vad julrim heter passera till förmån för en stringent tolkning av textens väsentliga innebörd.
Vi möter en ledsen men samtidigt stoiskt hämndlysten jagfigur som i låtens inledning håller sig i bakgrunden för att inte (som det heter) ställa till med en scen.
I låtens andra vers växer dock självförtroendet i samma takt som att den spöklika vanmakten rullas tillbaka.
I slutet av andra versen, precis innan refrängen kommer som en förlösande blixthalka på julaftons eftermiddag,
skriker sångaren Henrik Strömberg ut sin dristiga hotelse: "du gör ej narr av mig mer" och just då köper man hela tolkningen.
Scotts har verkligen lyckats levandegöra Whams text och för deras arv vidare på ett makalöst brännande sätt. Så länge den svenska dansbandsscenen har så vederhäftiga uttolkare av 80-talslyrik, är Sverige och världen att gratulera.
HJÄLP MIG, RUNE
Jag lyfte på luren
hon var där i min telefon
Hon sa det var kris hon skulle hoppa
i Göta älv
Jag kände mig som ett fån
jag sa: du kan väl göra det själv
men hon sa:
Hjälp mig, Rune
Hjälp, hjälp mig Rune igen
Jag sa: det är slut, har ingen lust
inget mer att ge
Hon började andas i luren
började sucka, tigga och be
Hon sa att jag gav'na en kick
när jag gjorde mitt lilla trick
Hon sa: Hjälp mig, Rune
Hjälp, hjälp mig Rune igen
Tomheten som aldrig lämnar en, eller i alla fall lämnar en först efter en kvart, då man just hört låten Hjälp mig, Rune av Harpo från 1978; en cover på The Beach Boys Help me, Rhonda, är närmast elektrisk.
Det sprakar och knastrar runt den där tomheten.
Även om vi antar att den begåvade popestradören spelat in låten helt utan några som helst allvarsamma intentioner, återstår det faktum att den faktiskt är inspelad.
I samma stund som inspelningen sitter och börjar dupliceras bör man (om man är en någorlunda ambitiös artist) vara beredd på att denna konstyttring blivit förevigad och möjlig för nästan vem som helst att plocka fram lite hur som helst. Man bör också känna till att inspelningen för all framtid på ett eller annat sätt, kommer att kunna göras spelbar.
Olof Palme redogjorde vid ett omtalat tillfälle (i ett klart docerande syfte) för dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn att "svensk utrikespolitik" inte var att betrakta som några "pajaskonster".
Palme bar även fram en tes om att den svenska politikens interaktioner med omvärlden inte alls var "he, he och häpp häpp".
På samma sätt skulle man vilja rikta en liknande avhyvling i riktning Harpo och Lena-Maria Gårdenäs.
Hälsa att det finns gränser, även för en blogg av denna kaliber.
