DEN GAMLA JUKEBOXEN
jag träffade dig och vi tände på varandra
Jag kom av mig i sången
du log mot mig och så smet vi från de andra
Detta var alltid
bara var du och jag
Kanske för alltid, det gör mig glad
Den gamla jukeboxen spelar en sång
och jag vill höra den ännu en gång
Det var den sången jag sjöng för dig
den natten du fångade mig
min vän
Och jag minns att vi skrattade
du och jag när vi märkte vad som hände
Jag tror inte vi fattade
Du och jag riktigt bara vad vi kände
Jorden blev sanslös
Du kom som en virvelvind
Jag blev försvarlös
när du blev min
Den 6 april 1974 vann ABBA Eurovision Song Contest i Brighton med låten Waterloo. Mindre än ett år senare var det dags för den inhemska musikens giganter att mötas i en rafflande holmgång för att vaska fram den perfekta låten att skicka ut i Europa för att försvara de svenska färgerna.
Stämningen måste ha varit ungefär densamma som efter Sveriges oväntade VM-framgång i fotboll 1974. Du minns väl hur våra svenska fotbollsgrabbar eggade publiken inför VM-slutspelet 1978 genom att ta i för Kung och fosterland med sentensen: "Vi gör så gott vi kan".
Det gällde att ta det hela med ro, inte låta sig dras med alltför brådstörtat av den kosmopolitiska känslan av triumf som ABBAs vinst orsakat i nationen.
Begreppet hybris har i Sverige alltid varit approximativt detsamma som begreppet trafikregler i Italien; något man bör undvika att befatta sig med och alls inte framhäva.
Vi ska inte tro att vi är något bara för att vi vunnit en paneuropeisk sångtävling i konkurrens med stora musiknationer som England, Tyskland och Frankrike.
Möjligen var det utifrån denna tes 70-talsgruppen Landslaget (med Lasse Lindbom som primus motor) arbetade, då de skickade in sitt bidrag Den gamla jukeboxen till tävlingen.
Här hade man plötsligt fått ihop en sång och en text vars utsikter att vinna redan från början var mer eller mindre obefintliga, något som låg helt i linje med arrangerande SVT:s strategier kring Melodifestivalen 1975.
Förhandssnacket hade nämligen kretsat kring det omöjliga i att överhuvudtaget ha råd med en show av denna dignitet. Risken fanns ju att Sverige skulle vinna hela klabbet en gång till och då skulle ekonomin fullständigt kollapsa.
Därför rådde en slags tyst överenskommelse mellan arrangörerna och de tävlande om att försöka framstå som så otillräckliga, ointressanta och frånstötande som möjligt, allt i hopp om att Europa skulle förstå problemet och inte rösta på Sveriges bidrag i ESC.
Många hörsammade kravet på uselhet. Bland annat tävlade Ann-Christine Bärnsten med den smått ekivoka powerballaden Ska vi plocka körsbär i min trädgård? och Nils-Åke Runeson kontrade med en smaskig hit kallad Oh, Juicy!
Det fanns dock artister som kämpade i motvind. En av dem var Björn Skifs som ställde upp med den stompiga Michelangelo. Detta effektiva försök till kvalitetsmässigt myteri straffades dock styvsint av det kollektiva genom att de olika jurygrupperna påtog sig rollen som en slags folkdomstol och gemensamt förkastade låten. Troligen var den för bra för sitt eget bästa och slutade därför femma i tävlingen. Dock har den överlevt festivalen och erhåller - till skillnad från tävlingens silvermedaljörer (Gimmicks aforistiska Sången lär ha vingar) - fortfarande en tämligen stor popularitet. Något som Svensktoppens omröstning 2010 bevisar, då 8000 lyssnare ägnade sex veckor åt att rösta fram den bästa melodifestivallåten och Michelangelo blev solklar vinnare.
Det var med andra ord uppenbart att låtar av något mindre nogräknade kompositörer skulle ha en relativt stor chans att lyckas i Melodifestivalen 1975 varvid Landslaget klev ut på scen som första artister med en stor segervisshet. Deras samvetsgranna lyrik kretsar som så ofta i de här sammanhangen kring en plågsamt förljugen nostalgi om äldre prylar (jämför gärna med Shanes Fender 67 från 1982).
Dock är det oklart exakt vilken riktning textförfattaren egentligen har tänkt sig. Bör den gamla jukeboxen ses som en på allvar central skapare av kontakt mellan två kärlekskranka kontrahenter eller har den blott tagits med i texten mest som mossig (om än atmosfärshöjande) rekvisita?
Sant är att jukeboxens spridande av en viss musik framkallar (förmodat positiva) minnen hos textens jag-person. Gott så.
Vi kan dock sluta oss till att återuppspelandet av Landslagets melodifestivalbidrag daterat 1975 inte på samma sätt (med eller utan jukebox) väcker några större känslor av vare sig nostalgi eller längtan...
AJA BAJA, ANNA MAJA
Åh, vad du är söt
och det vet du om!
Alla killar trillar dit
Och du vet att ta
rubb och stubb av dom
med en glupande aptit
Inget knussel här
inget hysch-hysch där
som en ångvält går du fram
och när du är klar med en snabb affär
då är killen bara damm
Aja baja, Anna Maja
vad du ställer till
bara skoja, bara laja
göra som du vill
Aja baja, Anna Maja
får man göra så?
en dag kommer
det att paja
och hur mår du då?
Den här livliga låten sätter pregnant fingret på något i grunden ganska intressant. Nämligen hur man ska kunna lyckas kombinera den frigjorda 1970-talskvinnan med den mästrande moral som ofta under denna beramade epok salufördes av sidbenskammade dansbandsgycklare i utsvängda byxor.
Eventuellt är texten alltför otydlig och flyktig, måhända upprepas inte orden tillräckligt ofta för att den genomsnittlige läsaren ska förstå att titeln är Aja baja, Anna Maja, men så ligger det faktiskt till.
Den finns inspelad i ett otal versioner, bl.a med en sprallig sångare kallad Dennis på 70-talet och med Tommy Bergs. Texten är skriven av en riktig mästare i genren, den storartade folkhemstitanen Peter Himmelstrand.
Sensmoralen (i den mån det finns någon) tycks gå ut på att sångaren känner en moraliskt tvivelaktig kvinna vid namn Anna Maja. Namnet antyder att denna kvinna inte är alltför gammal. Snarare ser man en brådmogen skolflicka för sitt inre. Hon är skön att skåda och - enligt texten - också ytterst medveten om sin skönhet.
Vi kan utifrån detta sluta oss till att det med stor sannolikhet rör sig om en ung tjej i de övre tonåren, kanske är hon gymnasist.
Hon dejtar hursomhelst olika män med en viss regelbundenhet och har - efter vad det verkar - inga vidare planer på att "kila stadigt" som det uttrycktes vid denna tid.
Istället problematiseras Anna Majas tillvaro (främst för hennes moralistiska omgivning ur vilkas synvinkel vi får oss storyn berättad) av ett förmodat promiskuöst leverne där Anna Maja attraheras av killar som hon tar "både rubb och stubb" av, innan hon lämnar dem liggande på marken som små, små dammråttor.
Att berättaren i texten inte är någon vildsint förespråkare av emancipation och sexuell frigörelse går att räkna ut med den kroppsdel som sitter strax under svanskotan.
Likt en svettig pingstpastor med spottande mun, tillkännager sångaren sin förutsägelse, nämligen det tråkiga faktum att alltihop en dag "kommer att paja" om inte Anna Maja slutar upp med att köra över killar som en ångvält (märk väl en väldigt söt ångvält) för att sedan snabbt överge dem.
Ett beteende som ovan beskrivna passade helt enkelt inte in i den så puritanska och kärnfamiljsvurmande dansbandsvärlden. Deras moral kunde istället sammanfattas så här: Ta gärna rubb och stubb, bete dig gärna som en ångvält, ha en glupande aptit, men snälla rara, se till att ha det med grannfrun på fyllan nere i den orangebruna gillestugan när ingen ser på.
DU BLIR NOG ALDRIG FRÖKEN SVERIGE
Du blir nog aldrig Fröken Sverige
det sitter nog nåt hekto fel här och var
jag tycker näsan är rätt festlig och rar
men inte är det något perfekt exemplar
Du blir nog aldrig Fröken Sverige - nä
du trivs för bra i dina tröjor för det
och dina gamla jeans de hänger ju med
och smink och läppstift vet du knappt vad det är
Du bryr dig aldrig om att göra dig till
du säger pang rakt på, precis vad du vill (och tycker)
Du blir nog aldrig Fröken Sverige
du skulle ställa till skandal på skandal
du skulle somna när nån Jeppe höll tal
på kröningsdan då det var middag och bal
Du blir nog aldrig Fröken Sverige
om jag förstått hur såna brudar ska va
Du kan knappt koka ägg så att de går att ha
och i en bok det orkar det du inte ta
1971 lät det så här om den verserade popbandspajsaren Lennart Grahn. Med hjälp av en exeptionellt sövande text för han fram tesen att hans käresta borde gifta sig med honom, ty om så skedde skulle hon inte kunna vara aktuell för tävlingen Fröken Sverige, vilken ju tedde sig löjlig och gammaldags redan för 40 år sedan.
Hela texten landar i konklusionen "förresten har jag fått en festlig idé/om du är gift så får du inte va med" vilket skulle kunna göra detta till världshistoriens mest omständliga försök till frieri.
RIMBLOGGEN FYLLER FEM ÅR!
Du har säkert redan sett annonserna och det inhyrda flygplanet med banderoller uppe i skyn eller förargats över alla radiojinglar och mängden av direktreklam som tryckts in i brevlådan.
Allt med samma budskap; den tongivande bloggen Rimbloggen fyller 5 år i sommar.
Denna blogg som influerat så många i vårt land, som praktiskt taget förändrat livet på så många personer och på allvar kunnat påverka vår varseblivning gällande god smak och förfinade texter.
I sanningens namn har Rimbloggen flyttat fram begrepp som "verkshöjd" och "espri" till betydligt större och tätare positioner i den kulturpolitiska debatten.
En nattradio är numera inte bara en eterburen företeelse nattetid. Tack vare Rimbloggen är den nu allmänt accepterad som en samlande symbol för en nations hela överlevnad, en grundläggande brobyggare mellan ensamma individer.
Då man förut sett på postutdelning i landsbygd som ett nödvändigt ont, har denna samhällsinsats genom Rimbloggens försorg vuxit till den kanske enskilt viktigaste kommunikationsutövningen som finns, bortom den urbana miljön.
Då många avfärdat ett citat som "radepluduttenduttendododoj" helt och hävdat att det möjligen blott är en rest från Tälje tokar, har Rimbloggen funnits där med sin viftande fana för minoriteternas rätt att sjunga om män som är långa och samtidigt onomatopoetiska.
Det är därför vi är så många som just i detta nu uppmärksammar det magiska som skedde den 13 juli 2007.
Vi tänker då inte på den uppståndelse som rådde vid landets biografer där folk klättrade på varandras axlar för att komma in i salongen och se Harry Potter & Fenixorden som just haft premiär, nej, våra tankar går till det här färgglada avtrycket i den svenska bloggosfären; den historiska, allra första analysen i Rimbloggen.
För att ytterligare uppmärksamma detta subversiva jubileum har jag som kämpar för att göra den här bloggen så uppmärksammad och erkänd som den hittills varit även framgent, samlat sex favoritanalyser från de nyligen passerade åren. Jag tänker nu länka till dem allihop. En analys per år. Inte nödvändigtvis de bästa men i alla fall ett par texter som nu ändå finns på nätet. Och sådana bör ju läsas, eller hur?
2007
2008
2009
2010
2011
2012
VI GÖR SÅ GOTT VI KAN
Nu gäller det att hänga med
Fotbolls-VM 1974 innebar trots den tappade straffen av Staffan Tapper, en exempellös framgång för det svenska fotbollslandslaget, som när turneringen summerats kunde stoltsera med en hedervärd femteplacering.
ja, mycket kommer att få ske
för nu är det VM igen
Nu ska ni se på raka rör
och heja, Sverige friskt humör
ja nu är det VM igen
Ja vi är ett härligt gäng
som kämpar om varje poäng
Nya djärva mål det är med allt
vad VM innebär, parollen den låter så här:
Ni kan alltid lita på vi gör så gott vi kan
vi skall göra VM så om sanningen skall fram
stolta svenska traditioner
sporrar oss till prestationer
ja, vi gör så gott vi kan
Fotbolls-VM 1974 innebar trots den tappade straffen av Staffan Tapper, en exempellös framgång för det svenska fotbollslandslaget, som när turneringen summerats kunde stoltsera med en hedervärd femteplacering.
I de flesta andra länder på jorden skulle en dylik triumf omedelbart resultera i en slags hybris och eldfängd stolthet som skulle gå utanpå det mesta.
Därför är det lätt att föreställa sig den stämning som rådde i det svenska fotbollslägret inför lanserandet av den officiella kamplåten 1978. Till sin hjälp hade man tagit det fängslande dansbandet Schytts med vittgående meriter från dåtidens nervkittlande köttmarknad. Vilka vore väl bättre lämpade att fånga all den svett, frustration, extas och slippriga sammansmältning av kroppsvätskor som utgör fotbollens själva epicentrum, än just killarna i Schytts?
Med tanke på den sensationsartade framgången i VM 74 var nästan alla i fotbollsverige säkra på att den sporrande fotbollshymnen inför VM 78 skulle heta något i stil med STÖRST PÅ JORDEN, VINNANDE KRIGARE eller kanske INGET STOPPAR MODER SVEA.
Alla utom Lasse Holm och Gert Lengstrand som ansåg - fostrade av det jantefärgade folkhemssverige - att man nog ändå borde döpa låten till VI GÖR SÅ GOTT VI KAN för att inte skapa alltför stora förhoppningar på det svenska VM-laget. Det var ju trots allt - i VM-sammanhang - ändå bara den femte mest framgångsrika nationen i världen det handlade om.
Rejält detroniserade får därför VM-laget det odedicerade uppdraget att tillsammans med Schytts spela in den allt annat än skrytsamma låten i fast förvissning om att svensk, sportslig framgång inte skall ses som någon standard utan snarare som det intetsägande undantaget som bekräftar regeln.
Texten till Vi gör så gott vi kan förmedlar förvisso inledningsvis en nackstyv känsla av trygghet och normalitet. Som det kan bli, nu är det VM igen...rader som signalerar en viss förtänksamhet inför det faktum att nationen Sverige åter var klar för ett VM i fotboll. Dessutom märker man en uppsluppen känsla av storhetsvansinne; själva gruppspelet är egentligen bara att dra igenom, likt en militärgrön plastkam genom Ralf Edströms bångstyriga lugg. Resten kommer att ordna sig.
Likt en diminutiv brasklapp kommer sedan en inte oansenlig dos av tvivel in i texten då versen ödesmättat närmar sig refräng. Tänk ändå om allt prat om Sveriges alliansfria, folkhemska och bananrepublikartade utpost i den norra hemisfären slår igenom mitt i fotbollsglädjen.
Tänk om lilla landet lagoms restriktiva monopolmentalitet färgar av sig på de uppblåsta jetsetfrifräsarna i landslaget och de själsligt injiceras med den allenarådande sanningen som i sitt slag ter sig både korrekt och oundviklig; nämligen att man inte skall förhäva sig och tro att man är nåt i den stora, vida världen bara för att man iklätt sig gulblåa kläder och härstammar från ett land som inte varit i väpnad konflikt sedan 1814.
Just därför garderar upphovsmännen sig med ett lakoniskt "vi gör så gott vi kan" i refrängen och skapar samtidigt den svenska fotbollens historiskt sett mäktigaste anthem om undanflykt och mindervärdeskomplex.
INNAN RISGRYNSGRÖTEN HINNER KALLNA
Mörk och tyst är vinternatten
Da-dudu-dej
Månen lyser upp vår färd
hemåt rider Hej, Gamle Svarten
snart är vi hemma vid vår härd
Da-dudu-dej
Juleklapparna i säcken
Da-dudu-dej
skall jag lägga under gran
Willy och Andy, Vilde Bill O Bräcken (???)
dansar som andra snälla barn
Hoppla, Svarten den här takten räcker inte till
se här ligger julegranar fallna
öka jakten, öka takten om du kan och vill
innan risgrynsgröten hinner kallna.
Det är väl tämligen uppenbart att denna slagfärdiga julhymn presenterades för Cacka Israelsson efter att han redan breakat med sin monsterhit Gamle Svarten. Det gäller ju som alltid i musikbranschen att stå på tå med ett skabröst fuktat pekfinger i luften och smida medan järnet är varmt. Eventuellt är denna Jul i Vilda Västern plockad från samma skiva, min research går lite på sparlåga så här i december.
Det känns dock oväntat, nästan otroligt men inte desto mindre hedrande att detta är Rimbloggens första analys av en Cacka Israelsson-låt. Man kan verkligen fråga sig varför det tagit en sådan tid.
Mannen har ju genom mer än ett halvt sekel roat oss med låtar som Gamle Svarten, Gammal kärlek rostar aldrig, Min blåaste blues och den intresseväckande Innan vi gick i jeans så fanns New Orleans (en sen produktion, utgiven 1989 enligt Wikipedia).
Ovanstående låt, som säkerligen var både räntabel och stämningsfull när den släpptes, låter oss stifta bekantskap med "tomten här i Kansas". En man som hetsar sin stackars kuse till bristningsgränsen för att inte komma för sent till den så långe emotsedda julfesten på ranchen.
Den svenska fascinationen för Amerika och framförallt det här med cowboys & indianer nådde ju sin beklagliga peak under 50- och 60-talet, något som Lasse Dahlquist hade banat vägen för genom att redan 1941 skapa den odödliga Hallå, du gamle indian.
Little Gerhard plockade sen upp stafettpinnen, eller möjligtvis tomahawken, med Den siste mohikanen.
Kombinationen exotism och julfirande har heller aldrig varit främmande för svenska artister; exempelvis ville Harry Brandelius fira Jul på Las Palmas medan Yngve Stoor ägnade sig åt Sjömansjul på Hawaii.
Slutligen: att Karl-Erik Israelsson innan sångkarriären var en framgångsrik idrottsman, bl.a var han svensk mästare på 110 meter häck, förklarar kanske delvis varför hans smeknamn Cacka är synonymt med verbet "att bajsa".
NÄR FLASKAN ÄR TOM OCH OSTEN ÄR SLUT
i en vinterkväll
brasan den knastrar skönt
vi har det bra
Grammofonen den drar inte ström så det stör
vill du spela nåt skönt för mig?
Nånting av Debussy
eller ta vad du vill
Och när flaskan är tom och osten slut
sätt dig hos mig en stund och njut
jag skall värma dig
det tar jag inget extra för
så släck alla lampor som finns i ett hus
och kryp närmare, bra mycket närmare,
bra mycket närmare
och slösa på kärlek och värme och glädje
och ljus
Om man anser att det antagligen måste vara överhövan komplicerat för en skådespelare på Dramaten att nöta in texten till en tvåtimmarsmonolog, hur synnerligen avancerat måste det då inte ha varit för stackars Östen Warnerbring att i 1974 års Melodifestival memorera ovanstående lyrik där endast två vacklande rim binder ihop en hel schlagertext?
Detta är onekligen snillrik poesi väl värd en holländsk målares pensel.
Låten heter Mysig vals och känns rakt igenom väldigt mycket rödtjut och 70-talsplysch. Något som obestridligt förstärks av Östens gyllenbrunt tonade brillor och något noppiga kofta vid framförandet.
Märkligt nog - trots dessa småputtriga attribut - lyckades låten inte vinna. Istället var det några märkliga klåpare vid namn ABBA som sjöng om nåt gammal fältslag som föll den obevekliga juryn på läppen då de efter att alla bidrag spelats upp, samlades för sitt intetsägande kollokvium.
Oaktat Warnerbrings så himmelsskriande förmåga att fånga lyssnaren och på allvar förtälja en entusiasmerande historia krävs det dock en ansenlig mängd ord för att beskriva något ganska grundläggande.
Nämligen att textens huvudperson vill ha en ostbricka och en pava rött, klassiskt avkopplande musik och lite hångel i soffan.
Så här hänförd blev publiken när Östen sjungit klart:
PINGIS ÄR TOPPEN
häftig som popen
på gröna bord
runt om vår jord
är fajten jämt igång
Hammarn och Stellan
missar rätt sällan
En serve går in
en toppenspinn
och sen en segersång
Det är som musik
när man hör bollens klang
emot bordet
då kör man på
för kung och fosterlaaaand...
Att en pingisboll är ihålig är allom bekant.
Sorgligt nog måste man också konstatera att det troligen rör sig om samma slags obetingade ihålighet i huvudet på den taktlöse person som kom på den sinnesförvirrade idén att låta 70-talets svenska bordtennistitaner Stellan Bengtsson och Kjell Johansson närma sig en inspelningsstudio för att föreviga Pingis är toppen 1976.
Att låta en så förförisk och medryckande (ja, nästan erotisk) bossanovamusik bli fullständigt nedkladdad av dels föreliggande, klandervärda text och dels bli insjungen av två personer som blott behärskar en konstyttring (pingis) är inget annat än en oinskränkt styggelse.
Det är som att blanda 18-årig maltwhisky med en inte oansenlig mängd halvlummen Vira Blåtira.
KULAN ÄR VÅR POLETT
en av oss måste vika
står här med min rival
våra chanser är lika
Älska eller dö
Snart ska valet bli lätt
Lady Antoinette
Oddsen fem emot ett
Bang! Du, ryska roulette
Nu finns ingen reträtt
Lady Antoinette
Kulan är vår polett
Bang! Du ryska roulette
Man kan lite lagom perplext undra vart Hadar Kronberg egentligen tog vägen?
1975 hade han ju allt.
En gripande dansbandsröst, en frisyr som såg ut som en JOFA-hjälm, hela familjen Glenmark bakom sig och dessutom Agnetha Fältskogs blåa satinbrallor från fjolårets Melodifestival tajt pressade mot grenen.
Ändå ratade schlagerpubliken hans bloddrypande kärleksuppgörelse i låten Lady Antoinette för att istället kora en verserad och hemvävd Lasse Berghagen till segrare. En barbröstad Björn Skifs blev i historisk belysning också en vinnare med sin klassiska popdänga Michelangelo.
Hadar Kronberg är det dock enbart en försumbar skara tv-tittare som minns.
Var någonstans fallerade det? Var det den uppenbara föresatsen att rida på ABBA:s oförlikneliga framgångar med sångtexter om äldre epokers fransoser som satte käppar i hjulet? Var svenska melodifestivaldiggare helt enkelt fed up på hela den där grejen med Frankrike, fältslag, giljotiner och pudrade peruker? Eller var det den sinnesjuka stölden av Fältskogs kungsblå mysbyxor som blev för mycket?
För inte kan det väl ha berott på den vederkvickande texten om en kärleksduell i gryningen? Den är nämligen kolossalt imponerande; hur ofta möter vi ord som "rival" och "reträtt" i nutidens schlagerlyrik?
Svaret är alltför sällan.
Så varför gick det som det gick?
Jag kan sätta en kula, eller en polett, på att det var sidenbrallorna..
BUDDY HOLLY SJÖNG SÅ HAN BÖRJA' HICKA
J
Jag vill gärna bollas och rullas som kubb
Det finns en rock som spelar roll.
För hårdrock nej det tänder mig inte ett dugg
Det skall svänga skönt som om Elvis bitar
Den killen han går sällan på några nitar
Rock me baby, roll me
Ge mig en rock med stål i
Rock me, skall det vara
så kom loss nu bara
Rock n roll is here to stay
Är det inte härligt, säg?
Rock me, baby, roll me
Ge mig en rock med stål i
Å Bill Haleys killar de rockade på'
De körde låtar som alla gillade då
Buddy Holly sjöng så han började hicka
och Connie Francis hon fick hjärtat att ticka
Det finns en rock som spelar roll.
Beklagligtvis är det väl tveksamt om det ovanstående exemplet faller in i just denna kategori.
En av anledningarna är helt enkelt att detta inte är regelrätt rock utan mera en slags dansband med rebellisk edge, om det angolsaxiska och moderna uttrycket tillåts i detta forum.
En annan - minst lika eklatant - anledning är att den rock som spelar roll har ett ädelt syfte att förändra världen, bryta tabun och kasta saker över bord, göra revolution och bekämpa orättvisor, markera för omgivningen att här går ta mig fan en gräns, reformera människors varseblivning om både sig själva och samhället i stort.
Kort sagt; en sån rock som Tomas Ledin i drygt 40 år berikat oss med.
Vågade gitarr-riff, utmanande texter och då och då en spark i luften ut mot publiken (dock inte för högt utan i lårhöjd....)
Det som dansbandet Mixers på 70-talet ägnade sig åt i låten En rock med stål i, är något helt annat. Det är ett sätt att från en fluffig dansbandskontext förtänksamt närma sig den där svarta musiken som blev så omtalad en gång. Den som en vattenkammad farbror vid namn Bill Haley plockade upp och gjorde till sin, inkluderande alla de klassiska attributen som fanns i den kättjefyllda rythm & blues-musiken, det vill säga rutiga lektorskavajer med skinnlappar på armbågarna och nystrukna cheviotbyxor i ljusbrunt....
Det är bl.a honom som dansbandet Mixers ser som sin artfrände. Han förenar samma känsla av aggression och puls med taktfasthet och stål som dansbandsvännerna i bandet.
Det är det hårda; det metalliska i Bill Haley & The Comets som Mixers vill sätta tänderna i.
Det handsvettiga plinkandet på gitarren som i trans, den passionerade känslan av fuktiga akademikerfingrar som extatiskt hamrar mot en ståbas oscillerande strängar.´
VÅRENS FLICKPARAD
När vintern lossat sitt grepp och solen känns varm
Plötsligt upptäcker man att stan har fått charm
Fönstren glittrar av solens reflexer
Och aptiten på livet växer
Våren gör sin debut
Och flickor slår ut
De kommer i långa rader
På gator och esplanader
För vårens flickparad
Som fräschaste vårprimörer
Till glädje för stans flanörer
Här kommer vårens flickparad
När vintern lossat sitt grepp och solen känns varm
Plötsligt upptäcker man att stan har fått charm
Fönstren glittrar av solens reflexer
Och aptiten på livet växer
Våren gör sin debut
Och flickor slår ut
De kommer i långa rader
På gator och esplanader
För vårens flickparad
Som fräschaste vårprimörer
Till glädje för stans flanörer
Här kommer vårens flickparad
Detta eggande skriftalster av Britt Lindeborg bevisar att det minsann skrevs slagkraftiga sångtexter även innan Lennon/McCartney gav oss sin bestialiska Maxwells Silver Hammer.
Redan 1963, fem år innan Beatles storslägga, tävlade landets förste tonåring; den evigt stomatolleende vivören Lasse Lönndahl med det här uppfriskande inlägget i debatten om kvinnlig emancipation.
Nu var han inte ensam om att bära detta ok, då reglerna vid denna tid var sådana att det i första hand var själva melodin som tävlade om lyssnarnas gunst, och inte den framförande artisten (detta var innan Carolas tid) varvid varje låt framfördes två gånger; en gång med en liten salutogen orkester (med små, små instrument) och en gång till med en stor orkester (med massivt gigantiska instrument). Vårens flickparad sjöngs därför även av den verserade gentlemannen Gunnar Wiklund men - skulle det visa sig - helt förgäves, då bidraget hamnade bland dem som inte orkade ta sig vidare till slutomgången.
Eftersom låten framförts två gånger av två habila artister till tonerna av en liten och en stor orkester, dristar man sig till att anta att det kanske främst inte var framförandet det föll på, utan snarare konststyckets uppenbara brist på kvalitet; eventuellt kan Lindeborgs text här ha spelat en avgörande roll, även om tematiken är tidstypisk.
Det handlar inte alls om att objektifiera kvinnor, det råkar bara vara ett oförargligt sätt att likna livs levande kvinnor vid obstinata vårlökar kollektivt marscherande på rad i en självpåtagen strävan att oförtrutet egga upp sin manliga omgivning.
Överallt slår flickor ut (deras ålder anges aldrig). Som uppstigna ur myllan bolmar de fram som en illustert färgsprakande industrirök. Marscherande likt de där hammarna i videon till Pink Floyds Another brick in the wall, om du minns...
KOKO SOM EN GÖK
När vårsolen lyckligt nu lyser,
det brinner i hjärta och spis.
En huggare är jag som myser
precis som min katt och min gris.
Jag sitter här ensam och snusar
och läser en äktenskapsspalt.
De orden mig genast berusar,
jag tror att hon ren är mitt allt.
Gulli-Gullan, koko som en gök,
jag bjuder dig två rum och kök.
Kom älskling, och gör ett försök
i mina två rum och kök.
Hon skriver om allt vad hon äger,
om dygden finns många besked.
Blott femtio kilo hon väger,
hon måste nog matas med sked.
Hon trivs med att stöka vid spisen,
men vill ej ha make med snus.
För kyssar jag offrar väl prisen
när lyckan drar in i mitt hus.
När man på en otyglat sätt rafistulerar runt bland de allra mest glänsande guldkornen i den oförlikneliga, svenska sång- och visskatten, är det nästan fullkomligt ogörligt att inte stanna kvar en stund vid Bengt Djupbäck alias Jokkmokks-Jokke, den djupsinninge artist som inte bara var kusligt porträttlik Aftonbladets Helle Klein, utan även under sin vägröjande levnad delade hennes intresse för den religiösa mystiken.
det brinner i hjärta och spis.
En huggare är jag som myser
precis som min katt och min gris.
Jag sitter här ensam och snusar
och läser en äktenskapsspalt.
De orden mig genast berusar,
jag tror att hon ren är mitt allt.
Gulli-Gullan, koko som en gök,
jag bjuder dig två rum och kök.
Kom älskling, och gör ett försök
i mina två rum och kök.
Hon skriver om allt vad hon äger,
om dygden finns många besked.
Blott femtio kilo hon väger,
hon måste nog matas med sked.
Hon trivs med att stöka vid spisen,
men vill ej ha make med snus.
För kyssar jag offrar väl prisen
när lyckan drar in i mitt hus.
När man på en otyglat sätt rafistulerar runt bland de allra mest glänsande guldkornen i den oförlikneliga, svenska sång- och visskatten, är det nästan fullkomligt ogörligt att inte stanna kvar en stund vid Bengt Djupbäck alias Jokkmokks-Jokke, den djupsinninge artist som inte bara var kusligt porträttlik Aftonbladets Helle Klein, utan även under sin vägröjande levnad delade hennes intresse för den religiösa mystiken.
Så mycket religiositet finner man kanske inte i Jokkes allra största listframgång, den vidunderliga Gulli-Gullan från 1963, om man inte samtidigt förutsätter att föremålet för Jokkes heta passionsbegär skulle vara ett andligt väsen. Det kan ju mycket väl också vara jungfru Maria han sjunger om.
Eller snarare en slags kammarjungfru, då det rör sig om en 50-kilos kvinna som "trivs med att stöka vid spisen".
Gulli-Gullan gavs alltså ut ett bra tag innan ensamma män i Norrlands inland hade kommit på idén att beställa hem fruntimmer från Baltikum. Istället är det via en "äktenskapsspalt" (varför ser man så sällan sådana idag?) som den snusande skogshuggaren först får upp intresset för damen i fråga.
Förälskelsen är ögonblicklig, Jokke berusas av hennes sätt att svänga sig med orden, som en 60-talsmotsvarighet till dagens kontaktsökande chattmaniker brister Bengt - i likhet med Nalle Puh - ut i en liten sångstump; här präglad av förförelse, hetta och passion.
Visserligen vet sångaren att det inte finns så mycket rent materiellt att erbjuda föremålet för åtrån (det rör sig i runda slängar om två rum, ett kök, en katt, en gris och en spis) men han vill ändå att hon gör ett försök.
Exakt vad hon skall försöka göra blir aldrig riktigt klarlagt men troligen handlar det om mat.
BELLMANS KÄLLA BLEV KLOAK
Gamle Svarten, han som
gick så frisk och kry på klöveräng
dog av koloxidförgiftning i oktober sextifem.
Spröda jungfrun, hon som
gick till källan för att hämta vann,
hon har öppnat institut, och ger massage vid Nybroplan.
Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger de är vals
Och stämmer inte alls
Blinka lilla stjärna,
ingen undrar ändå var du är!
Du är inprickad för mjuklandning år -80, ungefär.
Guter Mond, du gehst so stille,
men vad har du mer att ge?
Du är filmad fram och bak, så var det inget mer med det. . .
Frukostvin med pimpinella
är en helt passerad smak,
och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak.
Till Olympens gudahöjder
stiger aldrig en pegas.
Det här tidstypiska stycket författat och tonsatt av trubaduren Anders Fugelstad får symbolisera den vittomtalade kampen mellan den helklassiska bildningen inom humaniora och den snusförnuftiga och världsförbättrande folkligheten inom 60-talets svenska vispop.
Låten som blev en verklig megasuccé på sin tid heter självklart Ingenting är längre som förut och målar tillsammans med Towa Carsons Alla har glömt, Per Myrbergs 34:an, Anna-Lena Löfgrens Lyckliga gatan och inte minst Alpina landslagets Dä bar å åk bilden av en urbaniserad teknokrati där människans livskraft och livsglädje undertrycks av samhällets krav på effektivitet och vinstmarginaler (för mer info googla gärna Hjalmar Mehr).
Texten är exakt så spänstig och elegant som enbart svenska poptexter på 60-talet kunde vara. Medan Peter Himmelstrand tog hand om de mer sociala förutsättningarna för människors väl och ve (”i morse sjöng jag när jag borsta tänderna”) fanns det åtskilliga andra svenska tonsättare som med antingen en samhällskritiskt grovkorning och burlesk stil (Bengt Sändh, Cornelis Wreeswijk) eller övertydligt patos (Mikael Wiehe, Motvind) på ett fulländat sätt beskrev dåtidens vardagsliv och verklighetsflykt, miljöförstöring, konsumtionssamhälle och dagislämningar; kort sagt tidlösa problem eller åtminstone förargelser.
Inte sällan nådde dessa pamfletter Svensktoppen, det yttersta svenska beviset för att du rört vid människors hjärtan.
Trots sin oerhörda och närmast bajsnödiga ansträngdhet gällande kunskap (jag tänker då på flertalet kulturella och astronomiska referenser) uppvisar Fugelstads text samtidigt en del charmiga små brister. Den söta framtidvisionen om ett stjärnfall (meteoritnedslag? Rena rama armageddon?) år 1980 kan man idag småle något åt.
Värre är väl då att Fugelstad rimmar det dialektala ordet för vatten; ”vann” med ”Nybroplan” något som åtminstone i mina öron låter helt galet. Eventuellt kan här gömma sig någon lönnlig undertext där jungfrun inte alls skulle hämta vatten utan en amerikansk skåpbil, populärt kallad ”van” men detta finner jag för relativt otroligt.
Alldeles oavsett heter det Nybroplan med långt a. I annat fall skulle platsen stavas Nybroplann men återigen, vi bör kanske inte upprätthålla oss alltför länge vid denna passus då den tenderar att svälla ut.
Låt oss istället stillsamt åter konstatera följande gamla sanning: om man på 60- och 70-talen ville omstörta samhället och samtidigt visa att man hade någon slags klassisk bildning gjorde man på följande sätt. Man odlade skägg, tog fram en akustisk gitarr som man hängde över magen varvid man blandade lika delar Bellman, grekisk mytologi, latinamerikanska tillkortakommanden och diskbänksrealism till ett revolutionärt smör som man sedan bredde ut över sin APK-limpa.
Huruvida limpan hade något som helst samröre med Arbetarpartiet Kommunisterna har den moderna forskningen aldrig riktigt lyckats slå fast.
Frågan infinner sig samtidigt huruvida Herr Fugelstad verkligen upprörs över de förändringar han tar upp i sin text, möjligen kan det vara så att texten istället ironiserar över både den verkliga oro många kände kring alla förändringar men också över de otillräckligheter som präglat de människor som lyckades åstadkomma förändringarna.
EN RIKTIG BOM
Jag har alltid trott att kärlek kommer från noveller
någonting som veckotidningar har hittat på
vänskap är nog bra men det finns det som högre smäller
detta börjar jag nu att förstå
Det sa bom bom
och plötsligt var jag kär
det sa bom bom
ja, bara sisådär
det sa bom, bom, bom
som om åskan slagit ner
och dina kyssar smakar bara mer och mer
Detta borde utredas, jag kräver en förklaring
jag är helt förändrad sen den dag jag mötte dig
det kom hastigt på och inte fick jag någon varning
ingen har berättat sånt för mig
Lagom till skidskyttetävlingarna i Vinter-OS i Vancouver 2010 kommer här det gamla dansbandet Schytts med en förlamande elitistisk kärleksvisa som förvisso svänger duktigt men eventuellt utestänger de människor i landet som ännu inte upplevt kärlek.
Det bärande budskapet i texten kan således kännas lite uteslutande och akademiskt men detta förtar inte helhetsupplevelsen av att Schytts sannerligen behärskar ämnet och också gör sitt bästa för att mångfaldiga upplevelsen av kärlekens krumsprång, förvillelser och förväntnigar.
Frågan är väl bara hur den akademiska världen ställer sig till texten.
I den ändå tämligen voluminösa forskning kring svensk dansbandsmusik som hittills mer eller mindre av en slump blottlagts i offentlighet, finns idag ytterst få omnämnanden om dansbandet Schytts som kulturbärare och lyriker.
I en avhandling publicerad 1984 av en docent Geidar Bollonheim beskrivs låten i relativt flyktiga ordalag; författaren uppehåller sig enbart temporärt kring bandets oförmedlade förmåga att rimma "förklaring" med "varning", ett allt annat än prediktivt förfarande, menar han.
Bollonheim skriver:
"Det första ordet har en alltför ljus klangfärg, det andra är mustigt mörkare, och det uttrycker mera suggestivt hur mörkret väller fram och höljer in dalarna."
Det skall bli intressant att se hur texten kommer att lyftas fram (alternativt sablas ned) när den Stora Boken Om Svenska Dansband kommer ut. Boken som är ett rent beställningsverk av Svenska Akademien.
Möjligen kommer den akademiledamot vars uppgift det blir att analysera Schytts samlade låtskatt (troligen går uppdraget till Peter Englund) att totalt missa bandets storhet och elegans och racka ner på konstnärernas alldaglighet och vardaglighet.
Det kan - i värsta fall - bli så att den samlade expertisen inom populärvetenskap finner bandets texter precis lika behövliga som ett rattlås i en skrotbil.
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Schytts (m.fl) Vad har du under blusen, Rut?
JULRIM VI MINNS
Julen är rimmens tid. Julen är Rimbloggens tid.
Även det skrynkligaste lilla paket utspökat med jordklotets fulaste omslagspapper, får sig en helt annan lyster om någon varit klok nog att krafsa dit ett litet grötrim.
Det skulle vara spännande att se hur dansbandsmusiker och schlagerförfattare gör när de rimmar på sina paket.
Dessa kulturbärare har ju så att säga det hela naturligt i ryggmärgen.
Tänk bara på rader som:
"Har ingen sett, vår lilla kotlett med rumpan blank av fett?"
eller:
"Vart tog jultomten vägen, försvann han bak en gran, eller tog han pappas Ford och drog ner på stan?
Det ryktas han bankat på socialens port - tomten permitterad, det är som förgjort".
Män och kvinnor som skapar dylikt har högst marginella problem att hitta på ett julklappsrim till spikmattor, stekpannor eller platt-tv-apparater...det går troligen av bara farten...
För att skapa lite helgstämning här inne och avrunda året på ett fint, generöst och värmande sätt kommer här ett antal av de julrimsanalyser som denna blogg genom åren presterat.
Så lägg nu skinkan i blöt, ta fram staken i fönstret men akta kulorna i granen.
Från oss alla (mig och mina löss) till er alla. EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
Tänd ett ljus
Snowstorm
Sjömansjul på Hawaii
Vår julskinka har rymt
Arvingarna firar jul
Leif Loket Olsson älskar tomten
Snön ligger avgasgrå på taken (penntrollet firar jul)
Ha det riktigt, riktigt gott så ses vi, tills dess, besök gärna min andra blogg; Nonsensakuten
/Mattias
MATZ OCH HANS VÄNNER ÖNSKAR GOD JUL
Var är alla ansikten
som jag kände förut?
Tänk om livet vänder igen
Där i skolan gör jag debut
Tiden kommer, tiden går
Nu jag hälsar till alla
Som minns våra lekande år
Julen får mina tårar att falla
Jag önskar, jag önskar
En riktigt god jul till mina vänner
Jag önskar, jag önskar en riktigt god jul
Till er alla från mig
Det finns få saker som känns så äkta och så ärliga som när en dansbandssångare tillönskar dig en riktigt god jul. Man vet att det kommer direkt från hjärtat.
Här är det de små lustigkurrarna i Matz Bladhs som samlat all den förtretliga frustration man som kringflackande smörsångare kan känna över tidens gång.
I texten längtar man sig (som så ofta i julmusik) tillbaka till den svunna tid då det ekologiska smöret kärnades i hemmet, de KRAV-märkta ljusen stöpte sig själva och dragspelsremmen stillsamt gnagde sig in i ryggköttet på mor, då hon om kvällarna plockade upp instrumentet för att riva av en kristen evergreen.
När jag var liten hade jag starka misstankar om att hela världen varit svart-vit fram till 1970 eftersom alla tv-program från förr som visades (inte minst i juletid) alltid var svart-vita.
På samma sätt tänker jag mig att medlemmarna i Matz Bladhs ser på dåtiden som vore den tecknad av Elsa Beskow eller Carl Larsson.
Som om man på allvar gick omkring i en kolorerad värld med skarpa linjer i kanterna, konturer fastkletade utmed människor och allehanda ting.
I mitten stod en julgran vars ljus man inte kunde se, de framkom enbart som en dimmig klutt färg, som en smörad lins, eller som ett technicolorfilmat LSD-rus från Easy Rider.
Därmed menar jag inte att förringa Matz Bladhs idylliska barndom, det var säkert så som sångaren beskriver det. Lite tecknat. Mycket lek. ”Våra lekande år”, som bandet uttrycker det.
Märkligt nog är detta en nyskriven dansbandsjullåt där faktiskt texten förmodas vara det centrala.
Sångaren vill verkligen få ut ett budskap. Något som kanske avspeglar sig i den något svajiga melodin som kan framstå som aningen ofokuserad men som just därigenom släpper fram texten på ett väldigt fint sätt.
Denna text kan fungera som något av en lättfärdig hälsning till gamla bekanta eller ett instruktivt testamente om du så vill (jämför gärna med Terry Jacks Seasons In The Sun).
Åren har gått, kvar finns bara minnen men dessa är så mycket skönare. Nu vill (så här på ålderns höst) sångaren ta tillfället i akt att önska en riktigt god jul till alla sina vänner.
De som inte är hans vänner, kan heller inte räkna med någon julhälsning. De får stå sitt kast.
På samma sätt vill Rimbloggen tacka alla mina besökare för det gångna året och önska en riktigt God jul och ett Gott Nytt År.
De personer som inte besöker den här bloggen tänker jag däremot inte hälsa till.
DET SOM FÅR PÄLSEN ATT STÅ...
Jag går med baggy kläder och kepsen bakåfram.
Yo jag dunkar hiphop så högt jag bara kan.
Jag målar graffitti och skriker FETT FETT.
Jag e' den coolaste katten som stan har sett.
- Hej lilla grabben vi höll på innan du fanns
och det du sysslar med det kallar vi för trams.
- Rock and roll är musiken som gäller,
riktiga guror och trummor som smäller.
Å rocka på, rocka på rocka på, så hårt det går. (Ååeå)
Vi kör med "be bop a lula",
det är det som får pälsen att stå.
Å rocka på, rocka på, rocka på, så hårt det går. (Ååeå)
Vi kör med "be bop a lula",
det är det som får pälsen att stå.
Den både kroppsligt och andligt store filsofen Elvis Presley slog en gång fast följande:
”Det är svårt att vara en spelare och satsa på ett nummer som ändras hela tiden.”
Han framförde ganska många sådana aforismer under sin levnad, Elvis.
Alla minns väl den smått förlamande sentensen: ”åh, älskling låt mig bli din teddybjörn” eller mer genomarbetade och storstilade epos som ”Du vet att du kan hitta mig, sittande hemma helt ensam, om du inte kan komma hit, telefonera mig åtminstone, var inte elak mot ett hjärta som är sant”.
Elvis var kungen av sömnmedel, jordnötssmör och frisyrgelé.
Han var kungen av kitschig lyx och en slags technicolorflimrande filmer där en fullvuxen man helt plötsligt kan få för sig att börja spela musik med hjälp av två delar kokosnöt framför några solbrända sylfider i bastkjol.
Men mest av allt var han ändå Kungen Av Rock.
Lite som Jerry Williams.
Fast i USA.
The King Of Rock.
Elvis skapade inte själva genren men gjorde den stor, verkligt stor.
Jämför gärna med konstformen stand up-comedy och Hagge Geigert där vi hittar klara paralleller.
Med andra ord pratar vi här om en kulturell impact som med råge överskrider Anna Ankas själlösa PR-genomslag i media, trots att de bägge egentligen är ganska lika som personer. Elvis var som bekant också blond och uppvuxen i det lilla samhället Tupelo, i åratal känt just som Memphis eget Bjuv.
Det är med detta i beaktande föga otroligt eller ens osannolikt att denna ikon inom populärkulturen (Elvis, inte Anna) stundtals även inspirerat den finskättade tusenkonstnären Markoolio till stordåd.
Så skedde exempelvis i början av 00-talet då den begeistrade hiphopkonnässören slog sitt kloka huvud ihop med de kloka huvuden som sitter strax under armarna på medlemmarna i det ständigt lika aktuella och omtalade rockabillybandet The Boppers.
När planerna för projektet presenterades var det dock många som uttryckte en viss skepsis och en stillsam aversion.
Man menade att embryot till vad som säkerligen skulle bli en ödesdiger symbios skapats genom Markos nydanande tilltag.
Skulle verkligen den konstfärdiga mixen av streetsmart folkhemshiphop på något sätt alls kunna korrelera med en sedan decennier nedärvd klump av folkölsporlande, doftgranssvajande, raggarbilsgungande svennerock?
Kritikerna kunde emellertid raskt avkylas och lugnas; bomull som tidigare använts till att badda pannorna på de som tvivlat, stoppades i vissa fall dock in i öronen på desamma när låten lanserades.
Resultatet blev däremot i sanningens namn precis lika bra och minst lika rebelliskt överraskande som Daniel Westlings glasögon; en sinister blandning av stil, smak och kylighet; en coolness och ett världsvant genreöverskridande där skinnpaj möter sprayburk och halskedja möter lössnus.
För denna spralliga och frustande kulturgärning förtjänar Marko Lethosalo faktiskt att uppmärksammas.
PS! Det är en myt att Lars Leijonborg en gång i tv trodde att Markoolio och Boppers sjöng "Raka pung, raka pung!" DS!
JUBILEUMS-EXTRAVAGANZA
I juli månad - närmare bestämt den 13 juli - 2007, föddes Rimbloggen.
Med andra ord är bloggen 2 år och vad passar väl då bättre än att uppmärksamma denna händelse med en liten tillbakablick?
Här presenteras - i diktens självklara form - något av allt det dravel till svulstigheter inom schlageranalysens område som producerats under det gångna året. Håll till godo och klicka med fördel på de små länkarna. Eller på din kulspetspenna om detta känns mer angeläget.
Vart styr du kosan, vart skall du resa
denna sommar så tyngd av kris?
Stannar du kvar i Sverige eller styr du kanske kosan din mot Paris?
Åker du utmed det blåa band en gång så hyllat av herr Tage?
eller tar du en nykokt slang, rapar och hejar på Brage?
Åker du tll Skånes Toscana, ja till Österlen, du vet
eller är det Eslövs brusande buller som känns mer konkret?
Kanske kan du glömma den globala finanskrisen
känna en het puls av rock'n'roll
för ditt inre se att alla stjärnorna på isen
och Martin Svensson tragiskt spelat ut sin roll
Många far iväg till medelhavet eller Teheran
andra far till Östersund
somliga åker spårvagn genom stan
Några förvirrar sig till Belgien
Uffe Persson längtar blott till helgen
Kanske bäst ändå det är
att stanna hemma framför datorn
man vill ju glo tills blicken går isär
på alla bloggar från ekvatorn
Någon Rimblogg finns dock ej på denna breddgrad
för detta skall du faktiskt bara vara glad.
ty det är inte lätt att rimma på Swahili
som svidande frön lägger orden sig på tungan, nästan såsom chili
ser här en rimlig och resonlig vers
nä - dags att fira bloggen med en bärs
du må förlåta mig min plötsligt så folkliga och burdusa ton, att jag helt är ute och far
alla snuskigheterna, vad gör nu alla dom här?
På detta har jag inget givet svar
inte mera än att det är sommar...
Glad sommar och Grattis, Rimbloggen!
Med andra ord är bloggen 2 år och vad passar väl då bättre än att uppmärksamma denna händelse med en liten tillbakablick?
Här presenteras - i diktens självklara form - något av allt det dravel till svulstigheter inom schlageranalysens område som producerats under det gångna året. Håll till godo och klicka med fördel på de små länkarna. Eller på din kulspetspenna om detta känns mer angeläget.
Vart styr du kosan, vart skall du resa
denna sommar så tyngd av kris?
Stannar du kvar i Sverige eller styr du kanske kosan din mot Paris?
Åker du utmed det blåa band en gång så hyllat av herr Tage?
eller tar du en nykokt slang, rapar och hejar på Brage?
Åker du tll Skånes Toscana, ja till Österlen, du vet
eller är det Eslövs brusande buller som känns mer konkret?
Kanske kan du glömma den globala finanskrisen
känna en het puls av rock'n'roll
för ditt inre se att alla stjärnorna på isen
och Martin Svensson tragiskt spelat ut sin roll
Många far iväg till medelhavet eller Teheran
andra far till Östersund
somliga åker spårvagn genom stan
Några förvirrar sig till Belgien
Uffe Persson längtar blott till helgen
Kanske bäst ändå det är
att stanna hemma framför datorn
man vill ju glo tills blicken går isär
på alla bloggar från ekvatorn
Någon Rimblogg finns dock ej på denna breddgrad
för detta skall du faktiskt bara vara glad.
ty det är inte lätt att rimma på Swahili
som svidande frön lägger orden sig på tungan, nästan såsom chili
ser här en rimlig och resonlig vers
nä - dags att fira bloggen med en bärs
du må förlåta mig min plötsligt så folkliga och burdusa ton, att jag helt är ute och far
alla snuskigheterna, vad gör nu alla dom här?
På detta har jag inget givet svar
inte mera än att det är sommar...
Glad sommar och Grattis, Rimbloggen!
JAG ÄR BARA EN STOLLIG, LITEN JÄNTA
Dämpa dina känslor några grader kära du
På ditt frieri kan jag nog inte svara nu
Du får vänta mammas bulletin
Fast du är så het som en kamin
Du får inte be mig svara med detsamma
Kom ihåg att jag är bara sjutton år
Därför måste jag gå hem och fråga mamma
Alexander, Alexander, om jag får
Om du vill, så får du följa mig till grinden
Men av kyssar blir det ingenting ikväll
Det kan räcka med en liten puss på kinden
Alexander, Alexander, var nu snäll
Att övertala mamma
Det blir nog ganska svårt
Nej stopp där med detsamma
Du håller mig för hårt
Jag är bara en stollig liten jänta
Och din haka, den har ännu inga hår
Så det där med äktenskap det bör nog vänta
Alexander, Alexander, några år
Vill inledningsvis dementera de enträgna rykten som på något sätt skulle göra gällande att ovanstående text handlar om Alexander Bard.
Så är – enligt de källor jag konsulterat i min djuplodande efterforskning – absolut inte fallet.
Visserligen kan den gamle artisten och producenten Bard av vissa upplevas som varande ”het som en kamin” men samtidigt har textens Alexander ännu inget hår på hakan, i stark kontrast till BWO-medlemmens ymniga skäggväxt.
En annan besvärande omständighet gällande detta rykte är att Bard ännu ej var född, när Mona Grain kom trea i Melodifestivalen 1960 med just låten Alexander. Bard föddes inte förrän året därpå och är därmed den ende 48-åring i Sverige som haft på sig både kortbyxor och ridhjälm i offentliga sammanhang, utanför sovrummet.
Med detta sagt kan vi raskt kasta oss över den vittomtalade texten till låten Alexander.
En text som kapslar in det tidiga 60-talets oskyldighet, inte enbart genom begrepp som ”mammas bulletin” och ”puss på kind” utan även genom den allt annat än ifrågasatta naturlag som gjorde gällande att den man som följde en sjuttonårig flicka till dörren, automatiskt också var den som tog henne till altaret.
Någonting säger mig nämligen att Mona Grains bevekelsegrunder, att så bryskt avfärda Alexander som äkta man, inte enbart kom sig av hans marginella skäggväxt.
Snarare var det hans fräcka och burdusa påflugenhet (att inte invänta mammans bulletin) som oförmedlat försatte honom i ett dylikt predikament.
Hade han bara väntat lite och inte varit så förbannat het, hade han kanske idag varit gift med henne.
Lika bortglömd som Mona Grain är han redan, vilket är synd.
Hon är nämligen inte lastgammal.
Men hon fyller 68 i år.
Så glöm det där med stollig, liten jänta.
15 MINUTER FRÅN ESLÖV
Älskling, sötnos
Härmed så får jag meddela att jag ej kommer hem
För något konstigt hände
Just när jag var på väg till dig på min nya moped
Å jag var bara
15 minuter från Eslöv
å å å bara
15 minuter från dig
Jag skymtade Eslövs ljus
ja, jag till och med såg ditt hus
Å det var då det hände
Jag hade fått nåt skit i förgasaren
Det är sant, jag tog mopeden
Drog den, in till en liten mack som
Låg strax bredvid, det är sant
Å jag var bara
15 minuter från Eslöv
å å å bara
15 minuter från dig
men macken sköts av en tjej
hon lagade moppen, sa ”hej”
jag sa ”okej”
- - -
hon lagade min moped
och jag, jag la mig bredvid
hon kolla upp mitt tändstift
och när hon gjorde det då förstod jag
att det var klippt
1969 är på många sätt ett inflytelserikt märkesår i människans historia.
Jacques Chaban-Delmas blir ny premiärminister i Frankrike.
I Sverige införs en så kallad moms som gör sitt bästa för att ersätta den tidigare så omtalade omsättningsskatten. Regeringen ger också klartecken till de festprissar som vill ut och roa sig en långfredag eller påskdag. Både ettöringen och tvåöringen försvinner medan man i USA firar solskenet och granbarkborren med en musikfestival kallad Woodstock. Palme blir statsminister och John Lennon väljer att frivilligt spendera lejonparten av sin vakna tid till sängs med Yoko Ono och detta helt utan någon slags ekonomisk avans på det projekt som kallas ”Bed-in-protest”.
Tre män flyger till månen och två av dem är så fräcka att de dessutom bestiger månens yta medan den svenske charmören Östen Warnerbring trankilt gör en räntabel tolkning av Gene Pitneys 24 hours from Tulsa.
Låten – en av vår nations starkaste tolkningar av utländsk musik någonsin – får den aktningsvärda titeln 15 minuter från Eslöv och lyckas med ens fånga allt det som var Sverige 1969. Självklart minus Ardy Strüwer, Carl Johan DeGeer och Ulf Thorén.
Dessa representerar nämligen tillsammans en alltför subversiv bild av Erlanders homogena folkhem.
Annars är det komplett. Småstad, mopeder, fri kärlek.
Samma år som Stonesgitarristen Brian Jones tar sig vatten över huvudet möter vi alltså Warnerbrings berättarjag i ett modfällt försvarstal. Hans intention har tydligen varit att nå fram till sin själs älskade, en kvinna boende i Eslöv.
Nu nödgas han erkänna varför han inte nådde ända fram.
Till en början får vi genom textens detaljer (som är mer än lovligt intrikata, det handlar bl.a om förgasare) en bild av de rent tekniska omständigheter som omger skeendet och som okuvligt bidragit till Östens frånvaro.
Efter ett tag framkommer dock nya fakta i målet. Fakta som obönhörligt kastar ett helt nytt ljus åt berättelsen. I själva verket var det så att Östen inledde vad som idag kallas för en fling med en bensinmacksföreståndare av kvinnligt kön.
De presenterade sig. Östen drog fram tändstiftet. Resten är historia.
Samtidigt som Storbritannien avskaffar dödsstraffet ligger alltså Östens berättarjag i någon slags smörjgrop.
Man må vara mer troskyldig än brukligt om man inte anar vartåt det barkar.
Östen skymtar Eslövs ljus.
Så nära men ändå så långt ifrån.
Samtidigt som Charles Mansons hjärna briserar i våldsamt raseri, missar textens jag-person själva upplevelsen av Eslöv, denna bedårande pärla utmed den sydsvenska rivieran och detta dubbelt så mäktigt med tanke på att staden helt saknar kustremsa.
Östen nådde aldrig sina drömmars mål i den ovan citerade låten. Förutsatt att Eslöv verkligen var målet. Kanske var det bara ett svepskäl.
Han vann dock en evig plats i våra hjärtan.
Få svenskar skulle med en liknande frejdighet ta sig an en låt om Oklahomas näst största stad Tulsa så pardonlöst som Östen med rösten.
Mannen som gjorde förlagan, Gene Pitney, avled i januari 2006.
Drygt fyra månader senare samma år dog Östen.
Eslöv kommer dock att finnas för alltid.
