VISA KÄNSLOR OCH FÖRSTÅÅÅÅÅ

Jag har nästan lärt mig rollen
visa känslor och förstååååååå
och jag kan nästan le naturliiiiiiiiigt
med min ursäkt att få gååå
och jag hittar själv till dörren
den slår igen, jag andas uuuuuuuuuut
glad att ingen ber mig stannaaaaaaaa
och hoppas på att spelet snart tar sluuuuut
- - -
Dagen efter kvällen innan
har alltid samma eftersmaaaaaaaaak
när man står i morgonregnet
och längtar efter att få komma under tak

Genom en högst otrevlig serendipitet råkade jag komma över detta jönsiga alster. Det är mjukt och gulligt som en penangesisk knähund, samtidigt ryms det så många hårda kanter i denna text att man som lyssnare får ta på sig både vuxenblöja och armbågsskydd för att överhuvudtaget klara sig helskinnad.
Upphovsmannen - den i landet så berömde och omskrivne Kjell Hansson - framförde själv sitt samhällsfientliga bidrag till 1979 års Melodifestival.
Låten hette Mer än bara över natten.
Mycket riktigt höll sig Kjell Hanssons kändisskap också ända till klockan 05.32 på morgonen, dagen efter tv-sändningen.

NÄR FLASKAN ÄR TOM OCH OSTEN ÄR SLUT

Levande ljus och en god flaska vin
i en vinterkväll
brasan den knastrar skönt
vi har det bra
Grammofonen den drar inte ström så det stör
vill du spela nåt skönt för mig?
Nånting av Debussy
eller ta vad du vill
Och när flaskan är tom och osten slut
sätt dig hos mig en stund och njut
jag skall värma dig
det tar jag inget extra för
så släck alla lampor som finns i ett hus
och kryp närmare, bra mycket närmare,
bra mycket närmare
och slösa på kärlek och värme och glädje
och ljus

Om man anser att det antagligen måste vara överhövan komplicerat för en skådespelare på Dramaten att nöta in texten till en tvåtimmarsmonolog, hur synnerligen avancerat måste det då inte ha varit för stackars Östen Warnerbring att i 1974 års Melodifestival memorera ovanstående lyrik där endast två vacklande rim binder ihop en hel schlagertext?

Detta är onekligen snillrik poesi väl värd en holländsk målares pensel.
Låten heter Mysig vals och känns rakt igenom väldigt mycket rödtjut och 70-talsplysch. Något som obestridligt förstärks av Östens gyllenbrunt tonade brillor och något noppiga kofta vid framförandet.
Märkligt nog - trots dessa småputtriga attribut - lyckades låten inte vinna. Istället var det några märkliga klåpare vid namn ABBA som sjöng om nåt gammal fältslag som föll den obevekliga juryn på läppen då de efter att alla bidrag spelats upp, samlades för sitt intetsägande kollokvium.

Oaktat Warnerbrings så himmelsskriande förmåga att fånga lyssnaren och på allvar förtälja en entusiasmerande historia krävs det dock en ansenlig mängd ord för att beskriva något ganska grundläggande.
Nämligen att textens huvudperson vill ha en ostbricka och en pava rött, klassiskt avkopplande musik och lite hångel i soffan.

Så här hänförd blev publiken när Östen sjungit klart:


>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Östen Warnerbring Femton minuter från Eslöv
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Östen Warnerbring Hon miste den i natt på hotell Kramer

PINGIS ÄR TOPPEN

Pingis är toppen
häftig som popen
på gröna bord
runt om vår jord
är fajten jämt igång
Hammarn och Stellan
missar rätt sällan
En serve går in
en toppenspinn
och sen en segersång
Det är som musik
när man hör bollens klang
emot bordet
då kör man på
för kung och fosterlaaaand...

Att en pingisboll är ihålig är allom bekant.
Sorgligt nog måste man också konstatera att det troligen rör sig om samma slags obetingade ihålighet i huvudet på den taktlöse person som kom på den sinnesförvirrade idén att låta 70-talets svenska bordtennistitaner Stellan Bengtsson och Kjell Johansson närma sig en inspelningsstudio för att föreviga Pingis är toppen 1976.

Att låta en så förförisk och medryckande (ja, nästan erotisk) bossanovamusik bli fullständigt nedkladdad av dels föreliggande, klandervärda text och dels bli insjungen av två personer som blott behärskar en konstyttring (pingis) är inget annat än en oinskränkt styggelse.
Det är som att blanda 18-årig maltwhisky med en inte oansenlig mängd halvlummen Vira Blåtira.

FLÄKTANDE KLEPTOMANER I ARLÖV

Den söta Agda Gustavsson från Arlöv
hon skulle in till stan och gå på dans
men modern visste allt om stadens faror
och varnade för riskerna som fanns
Men hon miste den inatt på Hotell Kramer
trots moderns råd att "den som spar han har"
Men nuförtiden finns det inga damer
som har en sådan stilig tingest kvar
Hon miste den inatt på Hotell Kramer
och de sökte bakom varje sängaben
i Malmö finns det gott om kleptomaner
som gott kan tänka sig en sådan en...

Det kan inte ha varit lätt att som sipp liten lantlolla från Arlöv plötsligt finna sig själv mitt i det pulserande storstadslivet på ett av sydsveriges allra flottaste hotell, om så bara för en kväll.
Den söta Agda Gustavsson, som odödliggjorts i ovanstående 80-talshit med Östen Warnerbring, ägde inte alls samma sturskhet som en annan Arlövsbekanting inom populärkulturen; Hanna från Nationalteaterns protestvisa.
Hanna i tvätteriet svettades i hettan från pressen, var en allmänt förbannad kärring på 50 år som dessutom var kommunist. Agda däremot; en oskyldig bonnatös som miste den efter en utekväll.
Där Hanna är målmedveten, rabiat och beslutsam: "Nu strejkar vi vilt, vi är väl inga djur? Vi skall fan i mig ha våra fläktar!" visar Agda upp en något mer reserverad inställning. "Hon fick skäll av både mor och far", sjunger Östen. "Ja, så går det - när man har skaffat flotta vanor" uttalar bl.a Agdas pennalistiska mor i ren affekt och fortsätter "Oh, Agda, det var den ende som du har.."
Vad är det då som förenar de bägge Arlövskvinnorna? Ja, det faktum att de bägge emanerar från Arlöv är självklart en inte alltför oviktig parameter att ta hänsyn till i denna diskussion.
I övrigt är de fullständiga antipoder.

I de båda texternas konklusion (om ens ett så oåterkalleligt begrepp kan användas i sammanhanget) blir det trots allt den väna och oförargliga Agda som når längst i fråga om någon slags framgång, ty i slutet av Warnerbringlåten hittas faktiskt det som hon hade mist på hotellet, vilket skulle visa sig vara en minkboa (det var väl ganska uppenbart redan från början att just detta saknades) medan den proletära agitationstanten Hanna förvisso lyckades med föresatsen att anskaffa en fläkt till tvätteriet men så värst mycket bättre blev nu inte detta:
"Så fick vi då till slut en fläkt, det var en ynklig fläkt, det var nästan lika varmt som förut men jag lärde mig att fajtas" som Nationalteatern så subtilt avrundar sin pamflett.





RSS 2.0