Rimbloggen

Det är inte lätt att vara ödmjuk, för den som är felfri som jag!
Jag längtar så hem till min spegel..
Jag blir vackrare för varje dag.
Och alla som ser mig vill ha mig, jag är en sjutusan till man!
Det är inte lätt att vara ödmjuk..
Men jag försöker så mycket jag kan...

Jag verkar ibland lite ensam, men en cowboy är stark som en stut
För om jag skaffar mig vänner så blir jag en i mängden och då är det slut!
En del grabbar har pengar i pungen, men jag behöver inga kronor i min.
Jag tror det har nånting att göra med hur som jag fyller ut skinntajta jeans!

Även om texten förhoppningsvis var ironisk, och detta långt innan ironin bitit sig fast i det svenska folkhemmet, var det många som kallade Mats Rådberg för mullig mansgris när han etablerade sig och sin orkester Rankarna med låten Peta in en pinne i brasan på 80-talet. Många ansåg att Rådberg gjorde för feminismen det som Castro gjort för de mänskliga rättigheterna och parlamentarismen.

Denna uppföljare, med samma manliga chauvinism smittande ur gitarren, bör också - hoppas mången svensk - tolkas med ironi. Om detta verkligen är fallet kan vi inte vara helt säkra på.

Ironin är ju en form av humor som traditionellt präglat den svenska dansbandsmusiken.
Vikingarna sjöng om flickor på Hawaii som dansade hula-hula natten lång. IRONI!
Thorleifs brottarhit Gråt inga tårar har ett avsnitt där Thorleif Tupé sjunger "för du menar ingenting med det ändå..." IRONI!
Vidare kan vi ta Sven-Ingvars Svensktoppsrekord Två mörka ögon: "Jag såg ett ljus i dina ögon, ett ljus som ännu lever kvar" IRONI!

Mästaren inom denna genre är dock Mats Rådberg, en slags countryinfluerad hillbillysångare inte helt olik den gamle hallåmannen Rolf Arsenius. Ett avlångt, manligt ansikte med mustasch och John Wayne-liknande, stålblå ögon. Ovanpå en cowboyhatt, under hakan en cowboyslips, sedan mockakavaj, skinnbyxor och läderstövlar med sporrar på.
Tada! En sjutusan till man, helt enkelt.

Vilka Rankarna var är med oklart. Däremot är det lättare att förstå varför de tvingades dras med ett snuskigt epitet. Många dansbandsdiggare ville nämligen byta vokal vid andra bokstaven, och vem kan klandra dessa snuskhumrar?

Texten till "Det är inte lätt att va ödmjuk" är fullständigt lysande. Mitt favoritparti är liknelsen med pungen utan pengar. Och det därtill hörande nödrimmet "min" och "jeans".
Man kan alltid lita på killarna över 35, sjöng han en gång i tiden. Numera är han antagligen dubbelt så gammal men still going strong. Lika cool, inte vidare ödmjuk och med samma känsla för ironi.

Mats Rådberg. En sjutusan till karl.

Hör flöjtens sång från bergen i det sköna Provence
En trummas dunkla toner någonstans
Och där solen sjunker ner
Och när natten känns lång
Då kan man lyssna
till cikadornas sång

Symfonin, ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Symfonin, tar oss över gränserna
Musik för oss samman till ett enda folk

Gitarren ger sitt budskap i en kärleksballad
En sång som kan göra någon glad
Och när havets stormar för oss långt från vår hamn
För då vinden fram en sång och ett namn

Loa Falkman är en av de aktörer i Sverige som på något sätt förkroppsligar begreppet "pretentiös". Andra namn på denna remarkabla lista är (utan inbördes ordning); Jan Malmsjö, Regina Lund, Björn Ranelid och Rickard Wolff.

Falkman började som posör, ett ansikte som huggit i sten där han stod på stora Operans scen och lät sin bastanta klanglåda välljuda. När han slog igenom, på 70-talet, var det väl inte främst skådespelandet som gjorde honom känd. Hur mycket till skådespel kan det förresten bli om man tvingas gapa fram en aria i 180 knyck iförd en trång Napoleonuniform med guldbeslag och fjäderboa till hatt?
Han har under senare decennier fått tillfälle att glänsa som aktör, exempelvis i danska Susanne Biers film Pensionat Oskar från 1995.

Det tråkiga är väl bara att han sedan spelat samma roll i alla sammanhang, rollen som en belevad, välkammad gentleman med en förvirrad uppsyn och en något lismande inställsamhet grundad på stor osäkerhet inför hur hans uppträdande skall uppfattas av omvärlden. Lite som hans majestät konungen, faktiskt.
Men så är han ju också van vid att uppträda för majestätet. I de fina salongerna. Det är där Loa Falkman hör hemma. Bland guld, ornamentik, röd sammet och en stelt leende Drottning Silvia.

Det är denna bild av honom vi måste ha i åtanke när vi nu rör oss mot den låt vars textanalys strax föreligger.
Det pretentiösa mästerstycket titulerat Symfonin rörde om rejält i ankdammen Sverige 1990. En hyllad och internationellt uppburen operasångare skulle begå debut i schlagersammanhang!
Den nionde mars 1990, på danshaket Rondo i Göteborg (bara det...) går en elegant Carl-Johan Falkman, 43, upp på scenen. Musiken spelar upp. Det är en pampig melodi. Inte Puccini-klass kanske, men ändå.
Låten har samtidigt anpassats till moderna klanger i form av en märklig baktakt.

Sedan börjar Loa sjunga, emedan han frenetiskt sticker ögonen in i den mångmiljonhövdade publik som unisont känner att de är med om att bevittna något fullständigt unikt och samtidigt finkulturellt. Här gäller det att hänga med så att man inte missar de bakomliggande budskapen.

Och texten färgas av vackra bilder; Provence (som rimmas med det något mindre exotiska "någonstans"), cikador (en del folk redan berusade av schlagergrogg, är taktlösa nog att fråga soffgrannen "Cikador. Vad fan är cikador?", och stormande hav. Det är liv, det är lust, det är franskt och det är vackert.
Finstämt, fötrollande...på det hela taget en diplomatorisk återgivning av hur en väldsvan posör som Loa utifrån sin horisont upplever folkligheten.

Han ser sig möjligen också som en ljusets väktare i en annars ständigt pågående, folkhemsk kulturskymning. Han har ett budskap och han är beredd att kämpa för det. Eller för att citera Loa: Symfonin, tar oss över gränserna..musik för oss samman till ett enda folk!

Symfonin kom sist i festivalen detta år, plats nummer tio och enbart 30 poäng. Loa Falkman har hittills inte uttryckt någon längtan tillbaka till den svenska schlagervärlden.

Här är bilderna vi tog på vår semester
när vi missa färjan och kom sist i kön
där är jag med metspö på den smala bryggan
när vi hyrde sommarstället där på ön.

I ett fotoalbum där står tiden stilla
mellan pärmarna är allting som förut
och varenda gång vi bläddrar ibland minnen
kan vi le och säga: "Tänk så man såg ut".

Där är första bilden som jag tog på Lillan
när hon låg i vagnen och hon sprattla vilt
och där sitter du och jag i sommargräset
vi har picknik på en gammal blommig filt.

Många är de konstnärer som fascinerats av det här med fotografering. Visst är det en massiv känsla av att kunna stanna tiden om så bara för en millisekund, som sprider sig i bröstet när man knäpper fram sina foton.
Känslan av att du med ditt till synes ytliga liv trots allt är en liten bricka i ett så mycket större spel, en sannskyldig skärva av tiden, för att bruka en sliten metafor.

Sedan 1800-talet har denna förmåga för oss människor funnits, att med kamerans hjälp dokumentera vår samtid. Bilder som sedan bär vittnesbörd om hur just du satt de evidenta avtryck i tillvaron som möjligen gör dig odödlig.
Det rör sig om ren och skär magi.
Just där, just då inträffade det som vi nu för evigt kan ta del av på bilden. Just den sekund som förflöt när vi åt picknick på den blommiga filten. Den sekunden kommer aldrig mer igen.

Visst, vi kan återigen plocka fram vår blommiga filt, samma gamla filt som på fotot, men det ögonblick vi sett på bilden, just detta magiska ögonblick kan ALDRIG mer komma åter. Lite ledsamt och vemodigt men alltjämt en av livets stora lärdomar.

Det är självklart detta som Rimbloggens favoritdansband; Lasse Stefanz, velat beskriva i sin utlämnande låt "I ett fotoalbum", en av bandets paradnummer.
Vi möter i låtens inledning ett (förmodat gammalt) par som blickar tillbaka och minns hur det en gång var och "tänk hur man såg ut".
Det är med andra ord ett styng av skamsenhet som bubblar upp inom berättaren av texten, då han tänker tillbaka på alla dessa minnesbilder som passerar revy. Metspöet, bryggan, filten, lillan och vagnen. "Tänk så man såg ut".

Lite märkligt är det ändå att just ett dansband äger denna självreflekterande insikt, att man "såg ut".
Jag som trodde dansband var immuna mot liknande eftertänksamhet och tillbakablickande.
Hela konceptet dansbandsmusik har ju en gång emanerat från en värld till lika delar bestående av skapad trygghet som oreflekterad oligofreni.

Eller som man också skulle kunna uttrycka saken:

På ett dansbandshak står tiden stilla
mellan låtarna kläms samma gamla bak
det är svettigt och det låter ganska illa
efter dansen ställs en fråga, ganska rak:

-Ska du hänga med mig sedan bakom scenen
här uti vår vackra folkets park?
-Nehej du, jag får gräsfläckar på benen
och dessutom är jag lika torr som bark

Timmen är sen och vi går hem
Luften är kall och full av regn, igen
Det känns som om livet går förlorat här
Om 20 år vet ingen vem du är

Det var vi som brann i natten
Du och jag som sprang mot allt
Det var vi som stod för skratten
Det var vi mot rubb och stubb

Vi vet att dom ljuger
Varför då?
Två små pojkar ska förstå
Vi såg mirakel i en hopplös tid
När modet brast där tog vår kärlek vid

Det var vi som brann i natten
Du och jag som sprang mot allt
Det var vi som stod för skratten
Det var vi mot rubb och stubb

Om man har för vana att stundtals ta sig fram med så kallade 7-milakliv (obs! Prince-stavningen) är det lätt hänt att man efter ett tag börjar halta.  Värst drabbas versmåttet av denna hälta. Det kan som synes även trilla och slå sig lite lätt. Låten som här blott sporadiskt återges heter Rubb och stubb och framförs i svulstigt arrangemang av Martin Stenmarck, ni vet han musikalhjälten som blev schlagerförlorare och sedan någon typ av impressionistisk rockpoet á la Baudelaire (fast Baudelaire hade inte så mycket gitarr i bakgrunden.)

Låten börjar i samma suggestiva regnväder som Orup fångade så makalöst bra en gång i tiden.  

Timmen är sen och vi går hem, luften är kall och full av regn, igen, sjunger Martin.
Om man nu promt skall ha ett nödrim funkar faktiskt "hem" ganska bra med just "regn".
Man behöver inte lägga till "igen". Det blir liksom en tautologi. Kan man tycka.

Hur mycket man än vill, rimmar dock ordet "allt" tämligen dåligt med "stubb".
Men som sagt.
Tar man 7-milakliv för ofta kan man halka. Framförallt om man har skinnkläder på sig.

Till sist en annan Stenmark. Inte lika omständlig:

-Dä bar å åk med is i magen och med tungan rätt i mun, varje centimeter är en hundradels sekund.

Ahhh...kanske är det Ingmar och Stig Strand som Martin sjunger om? Vi såg mirakel i en hopplös tid...mmm...bitarna börjar falla på plats.

Jag har längtat så länge så jag tog min chans
Jag ville flytta nån annanstans
Ikväll är det party, jag flyttar in
Så följ med mig hem på ostron och vin
Oh uh oh uh ohh, jag har party ikväll
Oh uh oh uh ohh, om du vill får du gärna följa med

När staden krymper och du känner dig less
Sök upp mig på min hemadress

World wide web
World wide web
Här lever jag lycklig, här finns ingen stress
Här är min nya hemadress

Ta med dig vänner till ett häftigt place
Surfa hem till mig i cyberspace
De vildaste drömmar vi hade förr
Kanske finns här bakom min öppna dörr

Det är en eggande tanke att som total novis sätta sig ner och försöka beskriva ett skeende, en händelse eller en företeelse. Man kastar sig hejdlöst ut i en värld man bara hört andra människor prata lite förstrött om. Man är inte helt säker på vad det handlar om men man har lyckats snappa upp enstaka ord och uttryck, hittat en typ av jargong som uppenbarligen präglar den samvaro dessa individer har gemensamt. De utvalda, den innersta kretsen, de initierade, de som hänger med i nya trender, snappar upp nya begrepp och ständigt omprövar sitt liv och sitt beteende.

Den norskättade dansbandskungen Nick Borgen tävlade 1997 i den svenska melodifestivalen med den postmoderna, silverstrålande, Arthur C. Clarke-inspirerade låten World Wide Web. Den hade helt uppenbart skrivits med tanke på den superdator kallad HAL som finns med i Clarks roman År 2001 - ett rymdäventyr.

Datorn som redskap men även datorn som vän, och i förlängningen möjligen ovän. Eftersom en schlagerlåt bara får vara tre minuter lång, hann Borgen aldrig komma till det där skräckscenariot, nämligen det att hans dator tar över tillvarorn helt och hållet, tuggar sönder hans syntetiska dansbandstrummor och spyr kadmium över hans cowboyslips. Under låtens gång är Borgens dator alltjämt en snäll och sällskaplig själ som låter honom surfa fritt och besöka "de vildaste drömmar vi kanske hade förr", vad nu det kan anses betyda. Nåt snusk är det säkert.

Och självklart surfar Borgen på det s.k world wide web, på det världsomspännande datanätverket internet ute i den digitala rymden a.k.a cyberspace. Det är där ute han finns. På sin "nya hemadress".
Till skillnad då från att öppna pappersbrev med allt vad det kan innebära av stress; att böja sig ner, lyfta upp ett kuvert, öppna detsamma, ta ut det innanför liggande pappret och läsa, tar nu Borgen och lutar sig lugnt tillbaka i sitt World Wide Web. För där "finns (som bekant) ingen stress".
Huruvida Borgen med sina dokumenterat goda kunskaper om datorer även tankar hårddisken rent fysiskt med "ostron och vin" förtäljer inte texten, det ligger så att säga på ett mer filosofiskt plan.

Sant är åtminstone att låten kom 9:a av 12 tävlande bidrag på 26 poäng anno 1997.
Och att World Wide Web populärt förkortas www.

Tror jag.
Måste ringa Nick och kolla.

Baa bapabapaba aaaa,
baa bapabapaba aaaa
Baa bapabapaba aaaa,
baa bapabapaba aaaa
Baa bapabapaba aaaa,
baa bapabapaba aaaa
Baa bapabapaba aaaa,
baa bapabapaba aaaa

Du är här, jag är frusen
Du är en av flera tusen
I en plastburk för oss unga
är du där med mun och tunga

Du är flickan i reklamen
som har tagit charmexamen
Tv-Shop är så på riktigt
Det du säger är så viktigt

Och du är så
Yeah Yeah Wow Wow!
Du är så
Yeah Yeah Wow Wow!
Du är så
Du är så...


Martin Svensson hette en man. Eller ja...
En kille. En grabb.

1999, just när det gamla seklet beredde sig för att somna in, släppte denne titan bland populärmusiker ifrån sig denna låtskatt, smått inspirerad av Bo Setterlind.

Låten - sällsamt modern och eklatant urban (Martin kommer från Varberg) - fick den fullständiga titeln "(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow".

I texten skildras den omedelbara ungdomsförälsken så som den kan te sig när ämnet för ens ömmande känslor trots allt bara är "en av flera tusen". Efter ett tags stillasittande, ytterst romantiska fikapauser inser man dock att ens interlokutör är unik och helt egen. Det kan till och med vara så att det handlar om "flickan i reklamen". Ja. Syftande då på hon som "tagit charmexamen".

I Martins fall var denna charmiga flicka känd som Dilba Demirbag. Åtminstone när låten gavs ut; 1999.
Märkligt nog är Martin och Dilba numera skilda.
Möjligen blev det några wow wow för mycket.

PS! Martin Svensson är inte bara musiker och hyllad textförfattare. I likhet med andra genier såsom exempelvis Leonardo Da Vinci eller August Strindberg har denne pojk många järn i elden, ständigt beredd att fängsla sin publik med nya, kulturella yttringar. Förra året gav han sålunda ut en bok vid namn MItt namn var Elton Persson.
Han uppges blogga också. På www.martinsvensson.net.

Slutligen: vill du ha hjälp med ditt eventuella bröllopstal eller något annan högtidsframförande kan du via sajten be Martin skriva det. Räkna med en hel del baa bapapabaa baapappa baa...

(Foto: Katrin Thörnblom, IBL)

En legend som har fascinerat oss så
Ja, nu som då
Och många män sökte passionerat ändå
Fast svårt att nå
För långt där in i djungeln
Länge sen, försvunnen
Kanske finns den kvar där än
Staden som var full av Rikedom och guld, min vän
Hör historien

Eldorado - legendernas magi, woh oh
Eldorado - av guld och fantasi

Hövdingen smyckades av guld
Och blev då Eldorado
Och i sjön offrades juveler
O-oh, ingen kan nå

De smycka' sina hus av guld
Som spred ett härligt ljus, woah ah
I staden som var full av Rikedom och om igen
Hör historien

Eldorado - legendernas magi, woh oh
Eldorado - av guld och fantasi
Oh oh, ah oh, oh oh,
woh woh Oh oh, ah oh,
jo oh oh, hey hey Oh oh,
ah oh, oh oh,
woh woh
Oh oh, ah oh, jo oh oh, hey hey

(Det är fullt möjligt att denna eminenta text fortsätter med ytterligare 23 woh woh, 15 hey, hey och ett 40-tal oh oh oh men jag väljer att avsluta mitt citat här.)

På ett väldigt eget och rörande sätt tolkas här den legend som alltsedan 1530-talet varit känd i Colombia.
I korthet handlar det om en kung som dök ner i vattnet på jakt efter det gyllene landet, el Dorado, där en gyllene indian sades regera. Väl framme i el Dorado kunde var och en avsluta sitt pensionssparande, ty i det gyllene landet fanns allt av rikedom och skönhet. Nästan som att titta på den hårsprayade trion Sound Of Music som kom fyra med 25 poäng i den svenska melodifestivalen 1986. De hade också allt av rikdom och skönhet. En lite blekfet pianist med en stormrik pappa och två stomatol-leende blondiner i åtsittande kläder.

Sound Of Music bestod av Nanne Grönwall (då hette hon Nordkvist), Peter Grönwall och Angelique Widengren.
Låten El Dorado bestod av ett antal gyllene klichéer staplade ovanpå varandra.

Lägg märke till textens lite impressionistiska stil. Betraktaren av texten får sig hela historien till livs men de tröttande detaljerna utelämnas på ett förtjänstfullt sätt. Istället läser vi: "Och många män sökte passionerat ändå, fast svårt att nå, för långt där in i djungeln, länge sen, försvunnen, kanske finns den kvar där än".
Det hela tycks smått inspirerat av Hemingways isbergsteknik, nämligen detta att enbart skrapa lite på ytan till det som skall avslöjas. Och vilken legend, sedan. Det är så mycket som kan läsas in mellan raderna i detta lyriska 80-talskantat.

Nutida bedömare häpnar dock över det frekventa användandet av utropet "woah ah".
När man ser texten så här på pränt inser man att det som Povel Ramel utsatte Wenche Myhre för 1974 då han försmädligt tvingade henne att plugga in den tungvrickande texten till "Jag diggar dig" (Wenche tränade på texten varje vaken timma, hon rabblade den även i bastun) är platt intet mot alla de "woah ha", "woh woh" och "hey hey" som Nanne och Angelique tvingas hantera i sitt framförande.
Varför textförfattaren valt att ha med just uttrycket "woah ha" spekulerades det vilt kring 1986.
Det troligaste var väl att det skulle symbolisera den sydamerikanska urbefolkningens gutturala läten som ofta hörs i samband med diverse schamanistiska riter.

Andra bedömare ansåg dock att man ville hylla en av Sound Of Musics stora inspiratörer, nämligen det håriga monstret Chewbacca; känd från filmerna om Stjärnornas krig som var omåttligt populära i början av 80-talet.

Ett tredje alternativ finns förvisso också. Kanske är det helt enkelt så det låter när Peter Grönwall är lite hungrig och snabbt vill få sig en pizza. "Woah ha, woah ha!!!"