NÄR VI KRAMAS STIGER MIN BAROMETER



Det regnar, regnar
och molnen hänger
så lågt att dom kan trilla ner
och som vanligt har allt gått på sne'
Jag klarar snart inte mer
Det är blixt och dunder, och nånstans under
en gatuserveringsmarkis
står en ensam och genomsur kis
Och hon som lova' mig
hon skulle skynda sig hit

Jag är sur som en mopp
när jag äntligen hör små hastiga steg
Och så dyker hon opp
och min ilska rinner iväg
Ja, jag glömmer lågtryck och vad det heter
När vi kramas stiger min barometer...

Det fruktansvärda i att som vuxen man stå ensam i ett regn har en gång tidigare belysts här i Rimbloggen.
Då slutade det olyckligt, eftersom en Orup i lågskor såg sin älskade kvinna bedra honom.
I texten ovan slutar det dock lyckligt och eventuellt beror det på att Bengt Palmers hjälpt till med skapandet.

Den epokgörande låtskrivarduon Skifs/Palmers kallades ju med rätta för Lennon/McCartneys märgfulla men kontroversiella arvtagare, då de under nästan hela 70-talet dominerade de svenska hitlistorna.
Symboliken i låtsnickrandet och inte minst spänningsfältet som skapades mellan de båda, hade klara referenser till hur Paul & John arbetade under Beatles storhetstid. McCartney var ju den bångstyrigt lekfulle och naive dilletanten medan Lennon stod för lyrisk återhållsamhet, satirisk beska och världsvan mognad.
Ett mönster som alltså går igen hos Bengt Palmers och Björn Skifs.
Skifs är den testuggande pragmatikern, den mest seriöse av dem, en mondän dandy medan Palmers gärna skvätter in lite färg, liv och lust i verken. Ovanstående opus heter lite högmodigt ”Det regnar, regnar” och är trots texten en ystert sprallig solskenshistoria.

Björn Skifs har som bekant kallats den ”evige tonåringen”, till skillnad från exempelvis Amy Diamond som ju kallas den ”eviga tolvåringen”.
Skifs har en lång karriär, han har sett livet i både med- och motgång, spelat på världens alla scener, apat sig i tv, gjort film, toppat USA-listan samt gett en oannonserad spelning på Pizzeria Kajak i Piteå 1987. Spelningen var faktiskt så oannonserad att personalen på pizzerian själva blev gravt överraskade när Skifs stod utanför med en kulört banjo på magen. Det hela slutade med två stora stark och en morotscalzone.

En gång skulle Björn ut på turné med Peo Jönis men denne tvingades lämna återbud, varpå man istället fick anlita Jöo Penis. Denna gamle gamäng var dock ledig och de båda gjorde en ruggig succé som uppvärmare till Badrock sommaren 1988.

För att knyta ihop denna säck av somrig, svensk samtidskultur kan vi dra en snabb parallell från Badrock till den regnrock som vi förmodar att Skifs haft på sig under framförandet av ovanstående lilla visa.
En regnrock som en del, bl.a Jöo Penis, hävdar gett upphov till fransmännens smeknamn för kondom; capote anglaise…den engelska regnrocken.
Om detta får vi dock inte veta så mycket i låttexten, varvid vi nödgas avfärda det hela som ett snuskigt rykte.

Lite mer lär vi oss om nydanande, svensk poplyrik.
Den minnesgode minns säkert det femstaviga ordet bostadsrättsbalkong, som Danne Stråhed sjöng om i sin tolkning av Österlenvisan.
Skifs och Palmers ger oss ett annat exempel på en något tillkrystad med ändå genial poesi när vi får veta att Björn står under en gatuserveringsmarkis…sju stavelser om inte jag är helt ute och cyklar.
Vad skall man egentligen med något så futtigt som balkong eller Venedig till, när man letar efter kärleksfulla metaforer i sin poptext?
Det går ju faktiskt lika bra med en gatuserveringsmarkis…

>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Björn Skifs Vild & Vacker

TJO & TJIM, KLACKARNA I TAKET



Det är tjo, det är tjim
och klackarna i taket
Johan vid klaveret
drar en klämmig melodi
Hej och hå
Ta en chans eller två
när hela glada gänget klämmer i

Det är tjo det är tjim
och klackarna i taket
Vi spelar en glad melodi
Då är det fest och dans
Det rullar och det går
Alla glada vänner hugger i

Den svenska dansbandsvärlden är oförgätligt splittrad mellan två fraktioner, båda två självfallet fullkomligt desorienterade men samtidigt mäktiga och kraftfullt uppbackade av sina respektive falanger.

Dels har vi de s.k traditionalisterna, en sektion av dansbandsvurmare som hävdar att rötterna till musiken finns att hämta ur 1800-talets allmogespelmän, dessa stackars kringresande gårdfarihandlare med handklaver, skinnmössa och inavel i bagaget.
Samhällets utslagna pöbel, födda i smuts, lärda att lyda, redo att bindas framför plogen.
Människor som överlevde tack vare ett rikligt intag av brännvin och potatissoppa.
Medellösa plebejer som var allt annat än bortpjoskade utan tvärtom fostrade med flit och foglighet som främsta markör, hunsade till att göra rätt för sig.
Dessa sällsamma hjon var lätta att känna igen. De bar skitiga kläder, blå-vit-randiga drängskjortor som nödtorftigt dolde deras svångremsrappade ryggar.
På dagen arbetade de, på kvällarna arbetade de, på nätterna sov de.
På morgonen vaknade de. Då gäspade de.
När helgen äntligen kom drack de sig askalas på hembränt, dansade och spelade mungiga och fiol. De spräckte sina byxor, spillde på sig och somnade under borden.

Dåtidens svettiga logdans skiljer sig som synes enbart marginellt från det som pågår nästan varje natt ombord på Silja Symphony.
Möjligtvis med undantag för mungigan och att man numera inte enbart tillhandahåller ett VISA-kort utan även en trång hytt strax ovan bildäck.    
1800-talets allmogespelmän hade sällan VISA-kort.
De körde på MasterCard.

Det är om dessa människor, om deras liv, lust och kultur, de traditionella dansbandsmusikerna sjunger, såsom Thorleifs gör i textavsnittet här ovan. Låten heter Tjo & Tjim och ger oss en bra bild av hur det kan ha gått till på danstiljorna runt 1890 sådär.
Thorleif Torstensson var självklart inte med på den tiden, men grundmaterialet till hans tupé sägs emanera från just denna epok.
Hästtagel kan bli väldigt gammalt.

Nu undrar du kanske vilken den där andra falangen inom dansbandsmusiken är, den vars anhängare inte sjunger sånger om fioler, spelemän, pigor och drängar, skomakare och mjölkpallar, dalmasar, lantbrevbärare, solens nedgång, förgasare, röda rosor, hula-hula-flickor eller cowboyhattar…

Den falangen heter Magnus Carlsson.
Och se hur det gick för honom, han gav upp drömmen om den stora dansbandsrespekten, övergav sin strävan efter förnyelse, hoppade av hela den förljugna branschen och bytte genre.
Vad är väl egentligen lortaktiga vadmalskoftor och trötta städerskor på Östersundshotell mot glittriga tights och rosa paraplydrinkar?
Inget!
Om man nu inte – som Thorleifs – istället vill visa konstformen respekt och vördnad.

Läs åter orden i texten sakta och känn hur decennier av mänskligt lidande suggestivt vävts in i sitt tidstypiska sammanhang, ett lidande som till helgen fick sin lindring genom dans och fullständig, besinningslös glädje.
Njut av denna text, stilenligt skapad med en slags altruistisk veneration:

Det är tjo det är tjim
Och klackarna i taket
Johan vid klaveret
Drar en klämmig melodi

Hej och hå
Ta en chans eller två
När hela glada gänget klämmer i


 

JAG HJÄRTAR DIG OM DU FÖRSTÅR


Foto: www.nanne.se

Hallå va är det här som händer
Mitt hjärta vrider och det vänder,
hallå kan detta vanvett stoppas,
vad gör du med mej får jag hoppas
this Crazy Daze lovier fool
Försöker säga du är cool.

Jag undrar hur jag ska bete mig,
jag svimmar nästan när jag ser dig,
ett enda sött ord i mitt öra
ett enda leende så dör jag,
vill ge dig allt jag nånsin kan,
jag hjärtar dig och det är sant

Jag känner något är på gång
jag känner natten kan bli lång,
du är fantastisk hela du,
se till och gör nåt med mig nu,
jag känner att det här blir bra,
för lyckos dig här är ju jag

I kroppen rusar små hormoner
känns som om de är miljoner,
i dina ögon kan man drunkna,
ja utan flytväst lär jag sjunka
och tänk så kul vi två kan få,
jag hjärtar dig om du förstår

Det entusiastiska penntrollet Nanne Grönwall var 44 år gammal då hon helt onosligt gav oss den livaktiga popmarschen Lyckos dig.
Jag vet inte om jag kommer att känna mig särskilt bekväm med att framföra en sådan låt offentligt, den dag jag fyller 44.

Fast jag kan ju tipsa min dotter om den. Hon lär väl vara i mellanstadieåldern då.

SKALL VI SPELA UNO?



Från fönstret kommer
ljud som aldrig dör
Och alla vackra människor
dom bara kör och kör
Och allt folk på trottoaren
dom har hittat alla svaren
Och alla människor i baren
sjunger lycka till med allt

Lycka till med allt!

God morgon!
Jag var så ensam i natt
God morgon!
Nu hörs ditt varma skratt
Två hjärtan!
Tillsammans med andra
Miljoner hjärtan
Som aldrig ska stanna

God morgon!
Det här är våran stad
God morgon!
Mitt i en mäktig parad
God morgon!
Tänk att få hitta dig här igen
Och vinka åt solen
Och kyssa dig sen


Analyserandet av Uno Svenningssons sjangdobla textkatalog har en längre tid åsidosatts pga en
ytterst självvald prokastinering från min sida.
Jag ber ödmjukt om ursäkt för detta vanvettiga tilltag.
Uppenbarligen har jag funnit sorterandet av mitt eget naveludd så mycket viktigare än vad en gnällröstad
och gravt kristen smålänning lyckats tota ihop textmässigt.
Nu känner jag mig dock redo (har tagit Samarin i förebyggande syfte) att till fullo – likt en rabiessmittad
bulldog - bita mig fast i den förträffliga texten till Uno & Irmas låt God morgon, som tävlade i Melodifestivalen 2007.

På pappret var de en drömkombination. En vacker men stilfullt åldrad sångerska med skådespelarkomplex möter
en intellektuell gitarrpajsare med bibliotekarieglasögon.
Låten skulle vara filosofiskt berättande men samtidigt ha en slags musikalsprudlande refräng a la The Cast From
Hairs Let The Sunshine In.

Varm, ömsint, tillrättalagd…och så lite blommor i håret.
Som en hippiefestival i pingstkyrkan.

Texten är skriven av Uno själv och inte nog med det, han har skrivit musiken också.
Det var därför han hade gitarren med sig upp på scen.
Vad handlar då låten God Morgon om?
Det är svårt att ge ett helt rättvisande svar på ett dylikt spörsmål.

Kanske kärlek.
Eller innerstadstrafik.
Alla vackra människor de bara kör och kör.
Kanske vill Uno belysa den bedräglighet varmed bardiskbesökande män finner glädjen och sanningen, känslan
av vanmakt när alkoholen sinat.
Tomheten, håglösheten som finns i en annan del av världen.

Troligast är väl ändå det här med förälskelsen, förnimmelsen av att alla är vackra, allt är underbart.
Folk går som i parad – en mäktig parad.
Och se på Irma; nu dansar hon ut på ängarna, hon svävar i det blå, hon leker som hon alltid har gjort.
-Vågorna gungar mig! kan man höra henne skrika.

Uno & Irma sjunger också att de vill vinka åt solen. Som om solen skulle se dem...det är väl mest rymdfarare som klarar något i den stilen.
De bådas begäran känns ändå häpnadsväckande logisk.
Man kan lätt drabbas av sådana lustar, då man själv helt tappat fotfästet.

15 MINUTER FRÅN ESLÖV



Älskling, sötnos
Härmed så får jag meddela att jag ej kommer hem
För något konstigt hände
Just när jag var på väg till dig på min nya moped
Å jag var bara
15 minuter från Eslöv
å å å bara
15 minuter från dig

Jag skymtade Eslövs ljus 
ja, jag till och med såg ditt hus
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                  
Å det var då det hände
Jag hade fått nåt skit i förgasaren
Det är sant, jag tog mopeden
Drog den, in till en liten mack som
Låg strax bredvid, det är sant
Å jag var bara
15 minuter från Eslöv
å å å bara
15 minuter från dig
men macken sköts av en tjej
hon lagade moppen, sa ”hej”
jag sa ”okej”
- - -
hon lagade min moped
och jag, jag la mig bredvid
hon kolla upp mitt tändstift
och när hon gjorde det då förstod jag
att det var klippt

1969 är på många sätt ett inflytelserikt märkesår i människans historia.
Jacques Chaban-Delmas blir ny premiärminister i Frankrike.
I Sverige införs en så kallad moms som gör sitt bästa för att ersätta den tidigare så omtalade omsättningsskatten. Regeringen ger också klartecken till de festprissar som vill ut och roa sig en långfredag eller påskdag. Både ettöringen och tvåöringen försvinner medan man i USA firar solskenet och granbarkborren med en musikfestival kallad Woodstock. Palme blir statsminister och John Lennon väljer att frivilligt spendera lejonparten av sin vakna tid till sängs med Yoko Ono och detta helt utan någon slags ekonomisk avans på det projekt som kallas ”Bed-in-protest”.
Tre män flyger till månen och två av dem är så fräcka att de dessutom bestiger månens yta medan den svenske charmören Östen Warnerbring trankilt gör en räntabel tolkning av Gene Pitneys 24 hours from Tulsa

Låten – en av vår nations starkaste tolkningar av utländsk musik någonsin – får den aktningsvärda titeln 15 minuter från Eslöv och lyckas med ens fånga allt det som var Sverige 1969. Självklart minus Ardy Strüwer, Carl Johan DeGeer och Ulf Thorén.
Dessa representerar nämligen tillsammans en alltför subversiv bild av Erlanders homogena folkhem.
Annars är det komplett. Småstad, mopeder, fri kärlek. 

Samma år som Stonesgitarristen Brian Jones tar sig vatten över huvudet möter vi alltså Warnerbrings berättarjag i ett modfällt försvarstal. Hans intention har tydligen varit att nå fram till sin själs älskade, en kvinna boende i Eslöv.
Nu nödgas han erkänna varför han inte nådde ända fram.
Till en början får vi genom textens detaljer (som är mer än lovligt intrikata, det handlar bl.a om förgasare) en bild av de rent tekniska omständigheter som omger skeendet och som okuvligt bidragit till Östens frånvaro.
Efter ett tag framkommer dock nya fakta i målet. Fakta som obönhörligt kastar ett helt nytt ljus åt berättelsen. I själva verket var det så att Östen inledde vad som idag kallas för en fling med en bensinmacksföreståndare av kvinnligt kön.
De presenterade sig. Östen drog fram tändstiftet. Resten är historia.

Samtidigt som Storbritannien avskaffar dödsstraffet ligger alltså Östens berättarjag i någon slags smörjgrop.
Man må vara mer troskyldig än brukligt om man inte anar vartåt det barkar.
Östen skymtar Eslövs ljus.



Så nära men ändå så långt ifrån.
Samtidigt som Charles Mansons hjärna briserar i våldsamt raseri, missar textens jag-person själva upplevelsen av Eslöv, denna bedårande pärla utmed den sydsvenska rivieran och detta dubbelt så mäktigt med tanke på att staden helt saknar kustremsa.

Östen nådde aldrig sina drömmars mål i den ovan citerade låten. Förutsatt att Eslöv verkligen var målet. Kanske var det bara ett svepskäl.  
Han vann dock en evig plats i våra hjärtan.
Få svenskar skulle med en liknande frejdighet ta sig an en låt om Oklahomas näst största stad Tulsa så pardonlöst som Östen med rösten.
Mannen som gjorde förlagan, Gene Pitney, avled i januari 2006.
Drygt fyra månader senare samma år dog Östen.

Eslöv kommer dock att finnas för alltid.  

GÖR DIG INTE EN MASSA EXTRA BESVÄR



Du är fin som är, när du står med mig här
Gör dig inte en massa extra besvär
Utan var den du e, och så ska du få se
Du är värd allt som livet kan ge!

Varje liten sak som du gör
Varje litet ord som jag hör.
Får mig att förstå
att en vän som är så
är det finaste någon kan få.

Alla har något bra, nått som andra vill ha, även om det inte känns så var dag!
Det är upp till dig, och även till mig
Vi ser till att allt ordnar sig

I 2009 års melodifestival gav unga stjärnskottet Molly Sandén liv åt Ingela Pling Forsmans lyrik i bidraget Så vill stjärnorna, en text som utmärker sig genom att den lyckas klämma in inte bara stjärnorna utan även gudarna och  änglarna i samma gåtlika refräng.
I sanning en besynnerlig prestation.
Man frågar sig; varför stannade Forsman där? Varför inte köra vidare med fariséerna, judarna eller kanske löntagarfonderna...?

Forsman är ju annars en textförfattare som drivs av ett speciellt patos. Hon sätter själv ord på det i tidningen Fokus:
"Det är viktigt att förstå att det inte alls är lika glättigt för oss som står bakom låtarna som för dem som är med i festivalen. Det är många som inte förstår vad det handlar om och som tror att det är något vi gör med vänster hand och så är det verkligen inte. Det jag har är ett seriöst yrke. "

Visst känner man igen retoriken från forna dagars sumprunkare i Göteborgs hamn...

Som citatet ovan visar märker vi att Molly redan 2006 ägde förmågan att lyfta fram en text.
Låten heter Det finaste någon kan få och handlar inte alls om löntagarfonder, klamydia eller tuppjuck, utan - och här lutar jag mig åt min Rimbloggserfarenhet - kärlek...

Texten är mer än lovligt svårtydd och dubbelbottnad men jag antar att sensmoralen är denna: genom sina handlingar och ord är den vän Molly sjunger om helt enkelt den finaste.
Det är väldigt omdömesgillt.
Det känns äkta och inte alls påmålat eller manierat.
Det känns som Petra Mede.

HON TAR AV SIG SIN TEDDY IBLAND...



Hon klär sig i teddy när hon kommer hem.
Hon klär sig i teddy när vi ska gå bort.
Hon tar av sig sin teddy ibland,
men bara när jag varit riktigt elak.
Jag bor i en saga nästan varje dag.
Kan inte förstå hur man kan ha det så bra.
Hon tar av sig sin teddy ibland,
men bara när jag har varit riktigt elak.

Om hon fann en annan vän,
så stod jag ensam än igen.
Och med en barometer,
på mig och mina egenheter.
Och ingen annan kan förstå,
och ingen annan kan vara två.
Med en sådan man, en man som inget annat kan.

Vid ett första påseende kan ovanstående text anses vara obehändigt hoptotad och sedan fäst med hobbylim någonstans mellan en retarderad medelmåttas tomma hjärnhalvor.
Så är nu icke fallet.

Istället är det den gamle sammetssoulens jeansklädde apostel i skinnväst och gyllene cowboyhatt himself; Tomas ”Orup” Eriksson, som ligger bakom stycket.
Enskedes svar på Terence Trent D’arby har i sitt mer än kvartssekellånga skapande aldrig varit främmande för att obemärkt flika in sexuella eller åtminstone ekivoka undertexter.
Jag tänker då bl.a på låtar som ”Du är i himmelen”, ”Flickan ovanpå”, ”Händerna på täcket” (med GES) och självklart ”Jag kommer över dig”.
Minnesgoda popkonnässörer påminner måhända också om textrader som ”är du redo för en sammanstötning, bit ihop, bit ihop…” som en del tolkar som ett relativt frivolt avsnitt i Erikssons annars tämligen påklädda och kyska textkatalog.

1998 löpte han linan ut och gav samtidigt begreppet ”sängkammarsoul” en helt ny innebörd. Detta med sin blossande hyllning till en s.k teddy, alls icke att förväxla med Lasse Berghagens sång om en viss nalle med efternamnet Fredriksson.
En teddy är helt enkelt en äldre (och Orup är ju äldre) benämning på underplagget Body.
Detta innebärande ett linne som flärdfullt övergår i ett par trosor. Lite som en baddräkt utan närheten av swimmingpool.

En variant av teddyn är teddietten, som dock är försedd med strumpeband och har öppen gren, lär oss Wikipedia, som alltid en väl uppbygglig källa för kunskap, även utanför området sexiga underkläder.
Man kan t.ex också läsa om Laura Bush.

Nåväl. Tillbaka till ämnet; ända sedan 60-talet har textförfattare fascinerats av kvinnliga underkläder, och då syftar jag även på möjligheten att skriva låttexter om dem.
Vem minns inte Brian Hylands Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini?
Den som Lill-Babs så förtjänstfullt traderade till en svensk publik 1960.
Gösta Linderholm har skrivit en sång om ett par kvarglömda trosor på en tvättlina och nog var det en och annan bröstfixerad britt (det finns åtskilliga) som småskrattade lite 1985, när Kikki Danielsson sjöng sin Bra vibrationer i ESC.
Underkläder för kvinnor är helt enkelt ett etablerat ämne inom pop- och schlagermusiken. Underkläder för män däremot är inte lika flitigt omskrivna.
Kan faktiskt inte komma på en enda sång om långkalsonger. Skulle möjligen vara något med Backstreet Boys.
Fast denna blogg behandlar ju uteslutande svenska låtar, varpå vi tvingas avböja en analys av deras påstådda gubbkalsonghit Larger than life.

Det som Orup så habilt presenterar, är historien om sin stora kärlek som älskar att klä sig i just teddy.
Hon har den på sig hemma, hon har den när de blivit bortbjudna (kanske till Glenmarks på axelvaddsbarbeque) och fan ta mig om hon inte - utan att mankera - har den på sig i duschen. Hon avgudar verkligen detta intima plagg.
Självklart kan Orup inte heller förneka sitt intresse för teddyn - hey, han har skrivit en sång om den - utan får stundtals tillfälle att flyhänt utforska den.

Men - texten lär oss också att den åker av, inte ofta men det händer.
Framförallt när Orup varit riktigt elak.
Det är lite kittlande att vidlyftigt spekulera kring exakt när Orup är elak och hur han då beter sig...
Min teori är denna: Orup har bokats till en utomhusspelning. Det är sommar, solen som sakta håller på att gå ner färgar sångarens cowboyhatt i ett rödskimrande, nästan reflekterande ljus (mycket beroende på att hatten är tillverkad av papier maché), publiken vrålar, många är berusade, stämningen är hög.

Plötsligt går Orup av tiljan - utan att ha spelat Jag blir hellre jagad av vargar.
Det hörs ett besviket mummel och trots pöbelns enträgna anmodan om da capo, stannar Orup kvar bakom scenen, snuvande sin publik på den berömda vargalåten.

Då är man elak.
Fast kanske kan man förlåta honom.
Hemma väntar ju en livspartner utan teddy.

Ungefär som Theodore Roosevelts änka, den beryktade Edith Kermit Carow Roosevelt. .
Men det är en annan historia.

>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Orup Ett regnigt regn
>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Orup Magaluf

SNABBMATEN SOM LÄKEMEDEL



Beväpnad Tjockis stormar in som väderleken
För att förklara att snabbmaten är mitt läkemedel
Jag leker med smakupplevelser på hög nivå
Allt tjafs om kalorier är endast en rökridå
Det är nyttigt och lika vackert som en snöflinga
Tänk dig en Big Mac stor pommes frites och lökringar
Abstinensen kommer och det blir kallsvettigt
Så varför säga nej till nåt som är så allsmäktigt
Jag är inte alls fläskig eller lite halv
-Beror det på snabbmaten?
-Nej inte alls!

Du känner säkert igen känslan. Man är övermäktigt törstig och beredd att göra nästan vad som helst för ett glas kallt, friskt kranvatten.
Man går fram till kranen med sitt nydiskade dricksglas och häller upp en ansenlig mängd vatten.
Närmast dallrande lyfter man glaset med sina händer och för det till munnen. Man väntar nu bara på den förlösande känslan av friskhet och fräschör.
Det är då, just då, man upptäcker ett allvarligt fel.
Vattnet i glaset är nämligen pissljummet eftersom den som för bara en kort stund sedan spolat vatten ur kranen har haft det på det allra varmaste och nu har vattnet inte hunnit kylas ner.

Precis så kan man känna när det handlar om svensk hiphop. Man hyser en öm kärlek och längtan till den. Man behöver den eftersom den känns så makalöst angelägen. Den bär på mängder av subversiva yttranden, formade på randen av depression, ojämlikhet och uppgivenhet. Den beskriver ett Sverige vi ofta inte vill tala om; nämligen skateboardramperna och rökrutorna.
Den låter oss komma nära de utsatta, de hemlösa, de som aldrig får något brev ifrån Radiotjänst i Kiruna AB.
Den ger oss också nya infallsvinklar på livet (man kan arbeta sig upp från en värnlös situation som boende i en miljonprogramslägenhet i Botkyrka, till att via tv sälja kostsamma mountainbikecyklar i Elgigantens regi).

När man så sätter sig ner för att avnjuta låten Ni kunde köpt en hamburgare av den svenske rapparen Beväpnad Tjockis, blir man aningen betryckt.
Man har ju förväntat sig samhällskritiska texter helt i stil med all den magi som omger Sveriges Malcolm X; Gustaf Fridolin (DeeGuzz i hiphopkretsar) eller den kaxighet och politiska strömkantring som genomsyrar allt det som Sveriges Martin Luther King; Magnus Betnér (DJ Underbett) släpper.

Istället för välriktade tasksparkar och odödliga sentenser som Sarah Silvermans ”Guess what. Martin Luther King…I had a fucking dream too” möts vi av timida rader som ”Det är nyttigt och lika vackert som en snöflinga, tänk dig en Big Mac stor pommes frites och lökringar…”
Istället för djärva konvulsioner av hat som i André Brétons aforism: Det tjänar ingenting till att leva om man måste arbeta; stöter vi i Beväpnad Tjockis text på små guldkorn som den avslutande konklusionen: ”För att ha råd måste jag samla pantburkarna, vem behöver knark när man har hamburgarna?”.

Visserligen åskådliggörs här en allvarlig samhällskritik men den drunknar en aning i den övertydlighet, varmed texten tar sig fram.
Slutsatsen blir: ”Jag är cool, jag befinner mig in da hood with my sidekickin’ homies.
Självklart är jag engagerad i politik, sex, droger, socialbidrag, latex och lökringar.
Jo..just det. Nämnde jag att jag är fet?”

Det blir så mycket att ta in på en gång.
Man kan med viss rätt istället anse att Beväpnad Tjockis i första hand borde satsa på att köpa ett rimlexikon.
Passa på nu under da motherfucking bokrea, vet ja..

>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Sebastian Fronda
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Latin Kings
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Ken Ring (så spelar vi)

MOTORN HACKAR



Hela stan i natt är full av massa rödljus
Och det tar visst evigheter fram till ditt hus
Du vet jag tror på oss

För vi kör gata upp och gata ner
Bensinen står på noll och motorn hackar
Jag tror på oss

Du var så vacker när jag såg dig.
En gudinna som försvann på höga klackar.
Jag tror på oss alternativt Från Hugo Boss.

Vill att kärlek brinner lite längre?
Eller tas tillbaks?

Texten citerad här ovan heter Jag tror på oss och är det genom televisionen uppmärksammade dansbandet Scotts pompösa bidrag till Melodifestivalen 2009.
Detta är egentligen en ganska mörk och svårsmält visa.
För det rör sig om relativt suggestiva bilder som hon målar upp, Ingela "Pling" Forsman.
Utsatt för diverse prövningar i hetsig innerstadstrafik, måste berättaren i texten verkligen kämpa för att behålla tron på den relation han så febrigt försöker att hålla vid liv genom att kommunicera via mobiltelefon, sittande i en taxi. Frågan är dock hur pass stark den här kärleken är, trots sångarens upprepade "jag tror på oss", att betrakta mer som ett uppbyggligt mantra att rabbla för sig själv än som den vedertagna sanningen.

Ty det har kommit smuts i maskineriet, och då syftar jag inte enbart på den alltför uppenbara kommersialisering av en svensk kulturinstitution präglad av en handlingsduglig idealism, som Scotts närvaro bidragit till att skapa.
Nej, det är värre än så. Bilen håller på att rasa.
Vill minnas att låten enbart fick en villkorstvåa från den internationella juryn och därför underkändes utan krav på ombesiktning, istället bogserade Scotts sig vidare bort till närmaste tondöv, halvpackad medelsvensson som dock, genom sin snillrika telefonröstning skickade bandet vidare till Andra Chansen.

Bensinen står på noll och motorn hackar.
Metaforer som Pling helt vanvördigt snott från Ronny & Ragges tidiga 90-talsrepetoar, måhända inspirerad av Peter Settmans imposanta närvaro som ciceron i den sorglustiga underhållningen Dansbandskampen, vintern 08/09.
Ronny & Ragge hade onekligen en kader av euforiska texter att inspireras av, vem minns inte rader som

Vi ska köra
Köra fort som fan
Köra runt me bilen
Genom hela stan
Vi ska köra
Köra fort som fan
Sladda loss å burna
Genom hela stan ikväll

Köra fort som fan med Ronny & Ragge från 1993.
Tillsammans med Novemberkåsan, Vansbrosimmet, Bok & Biblioteksmässan och SM-slutspelet i handboll ett prima exempel på kongenial svensk, självständig, opolitisk, oppositionell och icke bidragsberoende samtidskultur när den är som allra bäst.
Kultur att rulla in sig själv och värma sig i.
Som Gösta Linderholms beskrivning av sensualism, lust och hängivenhet.
Med den skillnaden att det huvudsakligen handlar om bilar och inte om nybadade kvinnor.


Som synes har det genom århundradena funnits fler dansband som likt pruttande labradorer lystrat till namnet Scotts.





RSS 2.0