SNÖN PÅ FEMTE AVENYN

Ja, du skulle sett i morse
snön på femte avenyn
Det skulle du ha tyckt om
det var en mäktig syn
när jag gick till Svenska kyrkan
läser DN På Stan
sen drack jag hela varvet runt
i Marriots sky bar
Och jag bor uppe på Hudson
I en liten garderob
den kostar 300 dollar natten
där kan man tala om ett rån
Jag var ute hela natten
tills jag hamnade i nåt bråk
på Lucky Strike nere i Soho
här är julkort från New York

Det finns en del människor som en längre tid haft den tivelaktiga smaken att känna en stor saknad efter sängkammarsoul på svenska. Äntligen är deras väntan över.
Många har undrat vart han tog vägen, mannen med de stämningsfulla texterna och den så vasst framfusiga blicken bakom ett par sparsmakat dekorerade glasögonbågar a la Buddy Holly.
Först nu vet vi var han befunnit sig.

Det visar sig nämligen att Mauro Scocco - Sveriges svar på Marvin Gaye - spenderat lejonparten av sina senaste månader i en liten garderob.
Det förstår väl vem som helst att en sådan miljö inte är den allra bäst lämpade för ett enständigt skapande av sockersöta soulklassiker.
Det var bättre förr, när Mauro bodde i en skokartong, där skrev han hittar som Hem till Stockholm och Sara. Eller som under inspelningen av plattan Dr Space dagbok; det är ju allom bekant att Scocco var inhyst i en burk ansjovis under denna så utslagsgivande epok av sin karriär. Den ojämförliga powerballaden Till dom ensamma, skrevs i den där ansjovisburken, vilket ter sig smått ironiskt eftersom han ständigt låg skavfötters med diverse slemmiga typer, i ofrivillig trängsel.

Nu är han alltså tillbaka och har kommit ut ur garderoben som varande inte bara en uppskattad kännare av Norrmalmstorg och Operabaren, utan även en helt naturlig New York-flanör som ledigt kastar sig mellan världsmetropolens olika delar. Impressionistiska bilder slungas ut som kladdig färg på en noppig målarduk.
Det är fart och det är fläkt, ett helt annat tempo än det som Mauro använder sig av när han snackar.
Han minns att han var ute nattetid. Han minns att han "hamnade i nåt bråk" men han minns inte exakt hur och varför..kanske hade han glömt att ta av sig sin ring...då är det inte okej...

Den nervösa vandringen gata upp och aveny ner nattetid gör därför att detaljerna så lätt glöms bort.
Exempelvis den där irriterande detaljen som säger att garderob inte rimmar med rån.
Å andra sidan: när skall man få använda grötrim om inte när det lackar mot jul...


JAG HAR EN SÄNG OCH EN BRÖDROST



Gör vad du vill, ta undulaten
och den persiska mattan
Ja du kan länsa frysen med
Töm alla skåp, ta alla korten
för jag kommer inte titta på dom mer
Ja nu sitter man här och lutar sig tillbaks med ett glas vin
Det känns ganska bra, faktiskt riktigt bra

Om du trodde jag skulle ångra mig ringa och prata
Gråta och be snälla ta mig tillbaka nu, så tror du fel.
För jag har det så bra som en man någonsin kommer att ha det
Luften är fri och jag älskar att vara det
Men du, ge fågeln mat, ge undulaten mat

Nu sitter jag här, med Lisa Nilsson
Du tog alla plattor, men du glömde henne kvar
Jag har ju en säng, och jag har ju en brödrost
Man kan ha det sämre, men en kudde vore skönt
Hellre utan gåsdun än att ligga där med dig
Jag sover bra, faktiskt riktigt bra.


Jag är inte helt säker på att den här bitterheten klär Martin Stenmarck.
I vanliga fall odlar han inte bara 90-talsskäggstubb utan även en bild av sig själv som varande en vandrande teddybjörn; mjuk som frotté och likt Nalle Puh kraftfullt begiven på det söta i livet.
Ibland så pass begiven att man fastnar med magen i en trädstam utan att komma loss.

Detta är också det bestående intrycket av Stenmarcks rollprestation i ovan citerade Ta undulaten, där musikal-Martin spelar rollen av sviken älskare.
Det hela känns omtumlande och svårfångat men de eventuella dubier man först hyst gällande huruvida killen är rätt man för den här typen av chanson, kommer dessbättre snabbt på skam.
Det är trots allt en annorlunda kontext för svärmorsdrömmen men ett sammanhang som han visar sig inte bara behärska utan även gör ytterst trovärdig för åhöraren.

Efter sin famösa bakgrund i den knogiga musikalskolan (you pay with sweat!) behärskar förvisso Martin dramaturgins mest elementära beståndsdelar. Stanislavskijs mässande ord om teaterkonsten sitter i Stenmarcks undermedvetna inpräntade tajtare än Roger Tallroths trikå.
Därför är det med avsevärd lätthet som smärtan och ångesten frammanas.
I texten (så sprängfylld av undertexter) bygger Stenmarck sedan upp en resolut scen av svek som samtidigt präglas av diverse förträngningsmekanismer.
Smärtan efter uppbrottet visar sig i själva verket vara förhållandevis ovidkommande, vad gör det väl om hans ex länsar frysen, tar alla korten, bär med sig den persiska mattan eller tömmer alla skåp?

I denna passus ser vi självklara paralleller till Orups 80-talshit MB vars refräng som bekant gick: ”Ta min hund, prygla min katt; gör av med mina pengar på en lördagnatt, ta min fru, ja, gör det du…”
I likhet med Stenmarck hade dock Orup en akilleshäl. Som du kanske minns ville han helst av allt inte släppa ifrån sig det som gjorde honom viril, potent och oövervinnerlig; dvs en frustande maskin; en bil av märket Mercedes-Benz.
På samma sätt har även Stenmarck en svag punkt i sitt liv. Efter separationen kan hans ex ta med sig allt; spriten, mattorna, kortet och halva kylskåpet.
Martin kommer ståndaktigt sitta kvar med sitt glas vin, lyssnande på Lisa Nilsson utan att fälla en tår.
Han har bara en önskan…att hon skall skona det som gör honom skäggstubbig, glansögd och svärmorsdrömsaktig…dvs hans undulat.
Ta vad du vill men låt för allt i världen inte burfågeln svälta!

>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Wizex Miss Decibel (på tal om undulater)







RSS 2.0