JAG FYLLER VARJE RAD MED MITT KLOTTER
Att satsa pengar på Bingolotto
det gör jag inför varje lördagskväll
Jag fyller varje rad med mitt klotter
och hoppas att Lasse ska vara så snäll
och hitta min lapp och slå en signal
där jag sitter full av förväntan
men tystnaden är alltid lika total så
jag får fortsätta min väntan
Varför kan jag aldrig bingoraden få
varför kommer aldrig numret jag väntat på?
Jag är bara nära
och känner spänningen
men får alltid börja om igen
Och varför får jag aldrig komma fram
i telefon
och berätta för Lasse var jag är ifrån
Men i förhoppningen lever jag
att jag får bingo en dag
Man skulle vid en första anblick av ovanstående vers tro att den gick att återfinna i valfritt nummer av tidningen Allers.
Det är ju där de brukar samlas; de avslagna grötverserna, de haltande limerickarna och de humorbefriade vitsarna. Inskickade från hela landet i en strid ström föranledda av en slags medborgerlig bekräftelse och en dröm om att åtminstone få femton minuter i rampljuset (alternativt fem sekunder beroende på hur hastigt man bläddrar fram till sidan 101 för att ta del av fortsättningen på tidningens inledande snyftartikel om den enbenta ledarhunden Majken som genom betydande mod och ansenlig självbefarelsedrift räddat livet på sin stackars husse Evert).
Möjligen har denna text skickats in till Allers och sedan tragiskt nog blivit refuserad av publikationens hårt arbetande grindvakter för kvalitet och verkshöjd, om detta kan vi enbart spekulera.
Vad vi vet är i alla fall att en Gun Sjödin tonsatt texten och själv spelat in den (med härligt nasal röst) 2001.
På Guns egen MySpace-sida har hon kategoriserat sin låt om uteblivna bingolottomiljoner som "contemporary christian music" och väldigt få torde väl överraskas av detta.
Strävan efter rikedom är nu inget vi bör skratta åt. Som god kristen förstår Gun Sjödin att Mammons makt är stor och inte något som i sig behöver vara av ondo. Så länge pengarna kommer från små ideellt lottsäljande pojklagsspelare i Falköping och inte är sådana stålars som giriga direktörer som börjat med två tomma händer och sedan genom hårt arbete skapat sig en förmögenhet helt på egen hand sitter på, är det okej.
Det handlar främst inte heller om girighet i det här fallet utan om att någon gång få i alla fall en liten ranson av den enorma mängd flis som Bingolotto enligt textförfattaren kontrollerar.
Sinnesstämningen i versen är lite densamma som i Hjalmar Söderbergs ofta citerade rader:
Det handlar främst inte heller om girighet i det här fallet utan om att någon gång få i alla fall en liten ranson av den enorma mängd flis som Bingolotto enligt textförfattaren kontrollerar.
Sinnesstämningen i versen är lite densamma som i Hjalmar Söderbergs ofta citerade rader:
"och kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl strax, av ovana vid klimatet".
Exakt så bitter framstår den fromma Gun Sjödin vid avsaknaden av storvinst från Göteborg.
Bingolottos betydelse för den svenska idrottsrörelsen ska dock inte underskattas. Det är tack vare Bingolotto som många små klubbar runt om i landet antingen helt går på knäna eller krumbuktar sig på de mest förunderliga sätt för att få ekonomin att gå ihop. Allt i en förhoppning om att det någon gång ska blir bättre.
Det är också i denna förhoppning som Gun lever, om inte annat så i texten till hennes hemmaproduktion.
Tyvärr stannar det nog vid en förhoppning.
Tyvärr stannar det nog vid en förhoppning.
Chansen till miljonvinst i Bingolotto känns för de flesta dessvärre lika trovärdig som när Lasse Kronér eller Loket Olsson brukade dra en lapp ur turnan, konstatera att random spelare i Medelpad vunnit sexton kilo kaffe och sedan utstöta ett "grattis" inte bara en utan två gånger.
GALEN I BRUDAR
på det kan jag utan tvekan ta gift
Sokrates tömde ju bägaren med ro
men det vill inte jag
hur kan ni sådant tro?
Galen i brudar, pank som en lus
man kan ju få spader när man inte har klöver
Galen i brudar, pank som en lus
jag är en kille som klöver behöver
Jag sålde chevan och mitt flotta hus
pengarna gick sen i sus och i dus
Pantbanken gjorde en finfin affär
de sålde Rembrandtstavlan som jag pantsatt där
Det vilar något ryskt och gråmulet över den här låten.
Verket manar fram bilder av regnvåta björnfittsmössor, kvadratiska bilar i plast och 33 meter långa brödköer i november utmed ändlösa, snömoddiga trottoarer.
Den suggestiva melodin förstärker känslan av uppgivenhet. Hade bara Don Pedros & Nalle haft aningen mer darr på stämbanden och kanske lagt på ett lite svajigt dragspel i bakgrunden så hade Galen i brudar helt kommit upp i den furstliga klass och verkshöjd vi idag förknippar med Vladimir Vysotskijs vägröjande produktion.
Texten skildrar en medellös man vars dagliga livsansträngningar inskränker sig till att drömma om diverse brudar. Kvinnor som för honom ter sig lika lockande som svåråtkomliga, mestadels eftersom de förväntar sig uppvaktning i form av snofsiga presenter (eller i värsta fall kontanta medel).
Redan i låtens inledning slår han fast att brudar är OTROLIGT dyra i drift och det torde finnas få män i världen som är beredda att motsäga honom på just den punkten.
Sångarens catchphrase nöts sedan in med en sällsynt akribi, nämligen det faktum att man lätt kan få spader när man inte har klöver. Att det är ruter i en textförfattare som kan få ned detta på pränt förvånar väl ingen.
Förvånande är det dock varför denna svenska låtskatt från 1970 inte nått djupare in i vårt folkliga medvetande, utan tvingats tumla runt i diverse obskyra skivbackar på ställen dit endast de allra mest vattenkammade och okyssta nördarna söker sig för att botanisera, iförda urtvättade t-shirts från 1977 .
Låten är värd ett bättre öde. Faktum är att Galen i brudar är en av de vackraste svenska låtarna från efterkrigstiden. Den rymmer så många känslor. Passion, besatthet, utsatthet, kärlek, längtan, vrede, vanmakt, ångest och frustration.
Det låter som om man stoppat in Lasse Berghagen och Håkan Hellström i samma tvättmaskin. Överdoserat det hela med tre skopor Åke Uppman och sedan kört långsamt på 60 grader.
HAN MED MUSTASCHEN
känner jag inom mig
att något särskilt håller på att ske
Graderna dom stiger
benen bara niger
hjärtat det har svårt att hänga med
Om jag finge chansen
att i nästa dansen
få sväva ut med dig som i en dröm
Skulle du få höra vad vi kunde göra
om vi två kunde bliva ett
Men då kommer han med mustaschen
och bugar och ber om en dans
Ja, då kommer han med mustaschen
dom andra, dom har ingen chans
Den manliga skäggväxten har under lång tid fascinerat mänskligheten.
Under antiken var mustaschen ett tecken på "ära", "lust", "djärvhet" och "potens".
Under vikingatiden var överläppsbehåringen liktydigt med begrepp som "krigare", "svärdbärare", "mod" och "förmåga att överleva en rejäl baksmälla".
Medeltidens mustaschtendenser kringgärdas av myter som "pestsmittade råttor i mustaschen" eller "ett intvinnat krucifix i hår över svartnad läpp"; en av de förfärliga dödsmasker författaren Umberto Eco beskrev så djupgående i sin debutroman.
Under senare tid har mustaschen levt ett undanskymt liv. Den var extremt inne på 1500- och 1600-talen för att sedan uppleva en liten dipp under 1700-talet.
Under romantiken i början av 1800-talet blev manlig ansiktsbehåring åter tagen till nåder; att mustaschen används i romantiska syften märks också inte minst i ovanstående text, den svenska dansbandsklassikern Han med mustaschen.
Den naturliga atavismen har gjort att just ett sådant grovkornigt mode bland män som utgjorde den typiska looken för en grosshandlare 1828, blev till standardutseende för en intellektuell rumlare 1976.
Det var också vid denna tid som Socialdemokraternas nye partiledare, oskarshamnaren Håkan Juholt - kanske den allra tydligaste mustaschambassadören i modern tid - påbörjade sin politiska bana genom att gå med i SSU.
Oskarshamn var vid denna tid en sprudlande industristad planerad kring ett planekonomiskt idealsamhälle med Domus, ABF, dagis och apotek.
Sedan dess har mycket hänt.
Oskarshamn är idag en sprudlande industristad planerad kring ett planekonomiskt idealsamhälle med Domus, ABF, dagis och apotek.
Att juholt har samma mustasch som för...säg...femton-tjugo-tjugofem år sedan är på intet vis överraskande.
Så vidare chockerade blir väl inte heller den ordinäre mediekonsumenten när han eller hon tar del av Han med mustaschen. Scenariot är det gamla vanliga, det slitna stadshotellets köttmarknad.
Det tar upp uttröskade ämnen som brusten kärlek, svek och avundsjuka men knyter samtidigt an till en essentiell kunskap som går ända tillbaka till antiken.
Nämligen det sorgliga men ack så etablerade faktum att män med mustasch utstrålar "lust", "ära" och "potens".
I alla fall i Oskarshamn.
SOM DU SÄTTER KOPPEL PÅ
Lycka till med nästa kille
Det finns säkert nån som vill
Lycka till med nästa kille
Som du tänker charma till
Lycka till med nästa kille
Som du sätter koppel på
Jag gjorde inte som du ville
Nu följer det en ny tablå
Tack skall du ha för ditt brev
Jag har just läst det du skrev
Hoppas han blir mer din stil
Nån som har ditt blomsterdille
Nån som har en vräkig bil
Dum-diddle-dam
Diddle diddle diddle diddle diddle
dum
Som den uppmärksamme eventuellt lagt märke till, har de senaste texterna i denna blogg kretsat kring den äldre tidens svenska dansbandsmusik, den skarpsinniga konst som emanerar från det glittriga 70-talet.
Den sortens musik inom genren som dansbanden själva brukar hänvisa till med hjälp av termen ”roots”.
Dåtidens dansbandsmusik kännetecknas av ett härligt metalliskt sound där rytmen kränger sig fram likt ett bajsbrunt kylskåp på räls. Sångarens röst är oftast väldigt välartikulerad och distinkt; inte helt olik den krispiga röst som genom en liten mikrofon hade för vana att ropa ”Köttbullar 23, 23 köttbullar” i forna tiders Domusrestauranger.
Turen har nu kommit till Jan Öjlers bitterljuva swingstomper Lycka till med nästa kille (en cover på Dion & The Belmonts låt Sandy).
Det är inte ofta jag tvingas stänga av musiken, då jag skall till att skriva min textanalys men jag måste tillstå att denna låt rymmer några styvsinta diddle dum för mycket, något som på ett frapperande sätt kan störa den erforderliga koncentratíon som tarvas i sammanhanget.
Här är ändå ett försök till en rättvis och klartänkt analys.
Ämnet ironi inom dansbandsmusiken har ofta varit föremål för granskning här på Rimbloggen och det vanligaste är väl att vi landar i följande slutsats: det är få texter inom musiken som på ett tydligare sätt vågar driva med sig själv och samtiden.
Det finns alltid en glimt i ögat i svenska dansbandstexter.
Ett exempel: Curt-Görans, Jigs och Vikingarna med flera har haft otyglade framgångar med låten Du gav bara löften; kanske den mest ironiska texten av dem alla.
På samma sätt lyser ironin starkt igenom i följande textavsnitt, signerade Lasse Stefanz: Du försvann som en vind, tårar föll på min kind, kvar fanns ingenting utom din ring.
Ett klart fall av ironi.
Kanske är det ändå mer av bitterhet än ironi som präglar ovanstående text.
Författaren känner en stor bitterhet över att bli lämnad men väljer istället att skölja ner det hela med förvånansvärt hjärtliga lyckönskningar om den före detta partnerns kommande romantiska utmaningar samt en försvarlig mängd dum diddle dum.
Därmed blir Lycka till med nästa kille en stark hymn inom kategorin ”låtar som handlar om kärleksförnekelse”.
I likhet med 10 CC:s I’m not in love och Scissor Sisters I don’t feel like dancing får lyssnaren intrycket att textens huvudperson i dansbandslåten helt har tröttnat på kärleken och istället tar avstånd från den, när det i själva verket är så att han fortfarande är väldigt, väldigt kär.
Kär och bitter. Lite som prins Sigvard.
NÄR VI KRAMAS STIGER MIN BAROMETER
Det regnar, regnar
och molnen hänger
så lågt att dom kan trilla ner
och som vanligt har allt gått på sne'
Jag klarar snart inte mer
Det är blixt och dunder, och nånstans under
en gatuserveringsmarkis
står en ensam och genomsur kis
Och hon som lova' mig
hon skulle skynda sig hit
Jag är sur som en mopp
när jag äntligen hör små hastiga steg
Och så dyker hon opp
och min ilska rinner iväg
Ja, jag glömmer lågtryck och vad det heter
När vi kramas stiger min barometer...
Det fruktansvärda i att som vuxen man stå ensam i ett regn har en gång tidigare belysts här i Rimbloggen.
Då slutade det olyckligt, eftersom en Orup i lågskor såg sin älskade kvinna bedra honom.
I texten ovan slutar det dock lyckligt och eventuellt beror det på att Bengt Palmers hjälpt till med skapandet.
Den epokgörande låtskrivarduon Skifs/Palmers kallades ju med rätta för Lennon/McCartneys märgfulla men kontroversiella arvtagare, då de under nästan hela 70-talet dominerade de svenska hitlistorna.
Symboliken i låtsnickrandet och inte minst spänningsfältet som skapades mellan de båda, hade klara referenser till hur Paul & John arbetade under Beatles storhetstid. McCartney var ju den bångstyrigt lekfulle och naive dilletanten medan Lennon stod för lyrisk återhållsamhet, satirisk beska och världsvan mognad.
Ett mönster som alltså går igen hos Bengt Palmers och Björn Skifs.
Skifs är den testuggande pragmatikern, den mest seriöse av dem, en mondän dandy medan Palmers gärna skvätter in lite färg, liv och lust i verken. Ovanstående opus heter lite högmodigt ”Det regnar, regnar” och är trots texten en ystert sprallig solskenshistoria.
Björn Skifs har som bekant kallats den ”evige tonåringen”, till skillnad från exempelvis Amy Diamond som ju kallas den ”eviga tolvåringen”.
Skifs har en lång karriär, han har sett livet i både med- och motgång, spelat på världens alla scener, apat sig i tv, gjort film, toppat USA-listan samt gett en oannonserad spelning på Pizzeria Kajak i Piteå 1987. Spelningen var faktiskt så oannonserad att personalen på pizzerian själva blev gravt överraskade när Skifs stod utanför med en kulört banjo på magen. Det hela slutade med två stora stark och en morotscalzone.
En gång skulle Björn ut på turné med Peo Jönis men denne tvingades lämna återbud, varpå man istället fick anlita Jöo Penis. Denna gamle gamäng var dock ledig och de båda gjorde en ruggig succé som uppvärmare till Badrock sommaren 1988.
För att knyta ihop denna säck av somrig, svensk samtidskultur kan vi dra en snabb parallell från Badrock till den regnrock som vi förmodar att Skifs haft på sig under framförandet av ovanstående lilla visa.
En regnrock som en del, bl.a Jöo Penis, hävdar gett upphov till fransmännens smeknamn för kondom; capote anglaise…den engelska regnrocken.
Om detta får vi dock inte veta så mycket i låttexten, varvid vi nödgas avfärda det hela som ett snuskigt rykte.
Lite mer lär vi oss om nydanande, svensk poplyrik.
Den minnesgode minns säkert det femstaviga ordet bostadsrättsbalkong, som Danne Stråhed sjöng om i sin tolkning av Österlenvisan.
Skifs och Palmers ger oss ett annat exempel på en något tillkrystad med ändå genial poesi när vi får veta att Björn står under en gatuserveringsmarkis…sju stavelser om inte jag är helt ute och cyklar.
Vad skall man egentligen med något så futtigt som balkong eller Venedig till, när man letar efter kärleksfulla metaforer i sin poptext?
Det går ju faktiskt lika bra med en gatuserveringsmarkis…
>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Björn Skifs Vild & Vacker
HEMBRYGGT ÄPPELVIN
Satt i baren på hotellet
för mej själv i Östersund,
när den trötta, slitna städerskan
slog sej ner en stund.
Och det fanns inga flera där,
vi var ensamma just då.
Hon var från Tammerfors
och jobbat här sen femtitvå
och plötsligt så börja hon
att tala om sitt liv,
om hundar och ungar och hembryggt äppelvin.
Har du nå'n gång smakat på
hembryggt äppelvin, sa hon.
Jag såg på cigaretten och
på röken som försvann.
Hon sa: det finns tre ting
som är värda en sekin;
det är hundar och ungar och hembryggt äppelvin.
Alf Robertsson har gjort det till en särpräglad konstform att skapa texter där man som lyssnare hela tiden själv suggererar fram rimmen. Man tror sig veta vilka ord som kommer men istället blir man djupt överraskad. I hans lyrik möts man ständigt av ett uppfriskande och anarkistiskt versmått som gör att rimmen skiljs betydligt oftare än de möts.
Och när de möts är det inte alltid som vänner.
Det hela är väldigt svängigt och oväntat.
I denna sin allra största pärla, inspelad 1976, flyttas vi raskt till en sjaskig hotellbar i........Östersund.
Ty även dessa har barer.
Visserligen är det lite coolare, som i Tom T Halls originaltext, att sjunga om Miami men nu finns det ju inget Miami i Sverige så det mest logiska blir självfallet Östersund.
Scenen är i varje fall etablerad. En ensam vivör sitter och deppar (i Östersund) med en drink som enda sällskap.
Plats på scen för (även detta något oväntat) en finsk städkärring.
Ursäkta språket men det är verkligen detta Alf vill förmedla för att vi till fullo skall ha bilden klar för oss.
Visst. Jag hade kunnat skriva "finsk lokalvårdare", "en äldre hygientekniker med rötter i Finland" men begreppet "finsk städkärring" känns så mycket mer beskrivande.
Alla har vi ju sett dem.
Luttrade, lite skrynkliga med krum hållning och en antydan till skäggvårta strax under hakan.
De luktar kanske lite svett. Och gul Blend. De talar snabbt och använder en del fula ord.
Man märker också att Alf medvetet gjort henne finsk genom att slänga in "Tammerfors" som egentligen innehåller på tok för många bokstäver och dessutom knappast rimmar på "där".
Denna kvinna slår sig ner vid baren och inleder sin långa harang om hur dumma karlar är medan hundar är närmast felfria, åtminstone efter att de blivit rumsrena.
Hundarna, alltså.
Hon passar även på att ge Robertsson ett litet drinktips - nämligen hembryggt äppelvin. Watermelon wine heter det i original.
Detaljer om mängd, kryddor och jäsning mm framgår ej men det är uppenbart att storyn sätter djupa avtryck ty när Alf dagen därpå skall åka vidare (till Sundsvall, inte Atlanta) kan han inte släppa kvinnans hjärtskärande berättelse.
Den gnager i hjärnan, trycker över bröstet och ropar febrigt i mörkret varpå det inte bär sig bättre än att Robertsson i sin sundsvallska hotellsäng somnar in "under fläktande gardin" och drömmer om hundar, ungar och hembryggt äppelvin.
>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Tusen vita änglar
EN PANELHÖNAS BEKÄNNELSER
Jag gick mig ut en afton på en tonårsdans
där jag mötte lille Hans
Sista dansen då bjöd han upp en annan brud
och jag var utan chans
Så jag har aldrig blivit kysst
Nej jag har aldrig blivit kysst
och det är väl ändå inte schysst.
Det finns något kittlande charmigt över sångerskor som så här utan vidare baktankar, frejdigt skyltar med sin oskuld i det offentliga ljuset.
Det hela är ett fenomen främst förekommande i den svenska 60-talspopen. Sångerskan som aldrig blivit kysst (åtminstone inte innan låten spelades in) heter Lena Conradson. Med sig (för att bevittna detta offentliga tillkännagivande) hade hon Claes Rosendahls orkester som fann det tvunget att inrama historien med en klämmig foxtrot, för att ytterligare sätta in åhöraren i den fasansfulla känsla som en panelhöna befinner sig i, då den virvlande dansmusiken ljuder och man märker att man sitter ensam kvar. Välklädd, manikyrerad, nytvättad och okysst.
Redan i textens episka avstamp märker vi vartåt det barkar. Den inte allt för långe tysken Hans (här figurerande utan Greta) nobbar i sångens inledning textens jag-person för en annan tjej. Anledningen till varför sångerskan hela tiden förkastas framgår däremot inte. Kanske har hon slarvat med Stomatolen...
De adekvata, förmodat frigjorda och nyskapande orden finns där, som i alla tidstypiska, svenska 60-talstexter.
Det handlar om "tonårsdanser" och "brudar". Längre fram i texten dyker även den ohövlige raggaren "Ragge" upp.
Han "bor i samma kåk". På gatan "parkerar han sitt raggaråk".
Dessvärre släppte Ragge aldrig ratten, varpå Lena Conradsons otursamma predikament kvarstod.
Hon blev aldrig kysst.
Och man måste självklart fråga sig om inte kyssar var en rättighet, även på 60-talet. Alternativet ter sig allt för diaboliskt.
Som Lena själv sjunger:
"Det är väl ändå inte schysst."
DU RINGDE FRÅN FLEN
Du har ständigt jobbat över
Jag har trott att det var så
Du har sagt att du behöver
Och då måste det ju gå
Jag har suttit här och väntat
men nu börjar jag förstå
att det hela var blott lögner
som du fick mig att gå på
Du ringde från Flen
Och sa att du var sen
Sen var du i Luleå
Du stack till Hässleholm
Till Halmstad och Laholm
Och nu måste du förstå
Om din kärlek den är sådan
Att du aldrig kan få nog
Får du finna någon annan
Och nån annanstans
att bo
Inom dansbandsmusiken är sånger om otrohet nästan lika vanligt förekommande som Koskenkorva i en finsk bastu.
Kanske är det turnélivet med alla bandmedlemmarna sittande i en grällt målad buss som ständigt far genom ett till synes lika ständigt vintergrått Sverige som föder otroheten eller ryktena om densamma.
Ämnet tycks åtminstone ligga nära till hands, vilket Rimbloggen tidigare skildrat.
Sten & Stanley sjöng exempelvis om en avslöjad otrohet och de konsekvenser detta ledde till 1985.
Låten här ovanför komponerades under det tidiga 90-talet till dansbandet Grönwalls.
Låten, skriven av Ulf Nordquist återfinns på Grönwalls schvungfulla debutskiva Du har det där som kom 1992.
Idag känns det förstås självklart att texten handlar om just Flen och otrohet men vad väldigt få känner till, är att textförfattaren Nordquist initialt hade en del andra, svenska orter på förslag till låtens refräng.
Här följer några av de förslag som dessvärre ratades:
Du ringde från Arvika och sa du ville fika
Du ringde från Skanstull och sa du var bakfull
Du ringde från Nykvarn och sa du var med barn
Du ringde från Askim och sa du sniffade kontaktlim
Du ringde från Malmö och sa du var halvdö
samt den allt annat än uppskattade:
Du ringde från Mora och sa du börjat hora...
Ställd inför dessa förslag ter sig texten om Flen som ganska normal och oförarglig.
Att orden väckt känslor råder det dock inga tvivel om.
Många är de depraverade sällar som genom Grönwalls explosiva gestaltning av texten funnit en slags inre frid.
Vilket inte minst märks i detta klipp, där den borne dansbandsgiganten Tony Örhn tolkar texten på ett sparsmakat och återhållsamt sätt:
DRA DIT PEPPARN VÄXER
Du har lekt med mig en kort stund
Du har vobblat mig omkring
Men nu så ser jag klart min vän
Du menar ingenting
Jag har slutat fälla tårar
Jag skall glömma allt du sagt
För nu så ser jag klart min vän
Beviset är framlagt
Du har en annan i Landskrona, en i Växjö
En i Lund
Och du som sa jag var den enda
Men man lär sig sina läxor
Du har någon i Karlskrona
Och en till i Östersund
Här har du inget mer att hämta
Du kan dra dit pepparn växer!
Historiska årtal har alltid fascinerat mig.
Framförallt när man lyckas hitta en siffermagi mellan årtalen, då de oförmedlat korrelerar.
Man finner ett sammanhang som till en början mest hypnotiserar och förvirrar men som så småningom ter sig totalt rimlig.
Man skymtar då något större, plötsligt något mera, en logik som ter sig både skrämmande och självklar på samma gång.
År 1889 föds en av Europas värsta tyranner; Adolf Hitler.
Han föds exakt 100 år innan det Europa som hans politik så fundamentalt ödelagt, befrias, dvs 1989 då Berlinmuren, symbolen för kontinentens divergerande levnadssätt, rasar...
Likadant är det med året 1066. Den 14 oktober detta år står slaget vid Hastings där Wilhelm Erövraren med sina normader besegrar anglosaxerna och Wilhelms lyckosamma erövring av England tar sin början.
Detta England som 900 år senare, sommaren 1966 vinner Fotbolls-VM på hemmaplan, en bedrift som britterna talar om vid nästan varje the- och toastspäckad frukost ännu i denna dag.
Man kan om man vill hitta fler sådana här magiska årtal som korrelerar på ett närmast kusligt sätt.
1925, exempelvis, blir den tjockmagade Hindenburg president i det tyska riket, ganska exakt 60 år innan det svenska dansbandet Sten & Stanley får en brottarhit med låten Dra dit pepparn växer 1985.
Låten är alls icke deras egen och som tydligt framgår av den något haltande texten är den översatt.
Denna gång från engelskan, närmare bestämt den sköna variant av engelska som talas på den gröna ön.
Och då menar jag inte Orust.
Utan Irland.
Dra dit pepparn växer heter i original Don't play a sad song after midnight och man får väl förmoda att man tagit sig vissa friheter i den svenska översättningen.
Originallåten vann Castlebar International Song Contest på Irland 1985, något som Sten & Ebbe Nilsson med sina erkänt sensitiva nervtrådar gällande allt irländskt (inte bara Kilkenny) genast snappade upp.
Den svenska versionen blev stor på Svensktoppen men har vad jag känner till inte ytterligare krediterats i något motsvarande sammanhang.
Det är lite synd för den har som synes sina kvalitéer. Att rimma att man "lär sig sina läxor" med "dra dit pepparn växer" tyder på ett gott språköra och en makalös "I don't give a fuck"-mentalitet som alltför få svenska dansband benyttjar.
Även ett extra plus för sentensen "du har vobblat mig omkring", en mening som minner om det arv som Sten & Stanley har att förvalta, framsprungna som de är, ur sextiotalets svenska danskultur.
Det är nästan så att man tror att Peter Himmelstrand har ett finger med i spelet.
En rolig detalj - som Rimbloggen åter avslutningsvis vill påminna om - är att Sten & Stanley hade ett något mer internationellt klingande namn i början av sin karriär.
Ursprungligen hette bandet nämligen "The Guns Of Bofors".
PLOCKA STEN OCH HACKA RABBOR
Vi skulle skriva nytt arrendekontrakt en dag
Min arrendator och jag
”Du, Hasse”, sa han
”Det där med att va bonde
De är inte alltid bra
Om man bara får de å gå runt
Ja då skall man va glad
Nu skall du höra nu ett tag på mig
Innan du säger hur mycket du vill ha
Plocka sten och hacka rabbor
Och plöja åtta tunnland vall
Mjölka tjugofyra kreatur
Och fodra suggorna som går på stall
Ja man får inte tänka efter
Då kan dagen lätt bli lång
Men nån risk det är det inte
Att västen blir får trång!”
Saktmodigt och en smula trevande rör sig nu Rimbloggen mot den agrara verklighet som präglar livet för tusen och åter tusen människor på Bjärehalvön i nordvästra Skåne.
Eller åtminstone ett hundratal. De flesta i Förslöv eller Hemmingslöv,
Eller kanske rentutav Kvinnaböske.
Orten som namnmässigt är Bjärehalvöns motsvarighet till staden Boeuf du Skaegg i södra Belgien.
Långt innan fransmännens Roca-Gil (årets julklapp 1997) förgiftade vattnen runt Sinarpsdalen satt Sveriges svar på Kenny Rodgers; Hasse Andersson och diktade ihop denna sak, förnumstigt kallad Arrendatorns klagan.
Att Andersson äger djupa insikter i lantbrukets vardagligheter råder det inget tvivel om. Att han däremot äger en förmåga att på ett flagrant sätt för den stora massan åskådliggöra just dessa mediokra kältringars livssituation var en nyhet åtminstone för mig.
För i texten fångar Andersson verkligen den ångest som säkert finns hos det stora flertalet bärare av Lantmännenkeps.
Jag vet inte exakt hur mycket åtta tunnland vall är, men nog låter det mycket.
En tröst är kanske då att man får sitta i en traktor, även fast det regnar.
Att sedan mjölka tjugofyra kreatur (förslagsvis kor) låter också ganska jobbigt. Jag trodde att man hade en sån där mjölkningsmaskin.
Ordet rabbor i texten bör kanske förklaras. Det har inget med rabbiner att göra, tack o lov. Ej heller kaniner eller dylikt.
Rabbor är helt enkelt skånska ordet för kålrot.
Fast kålrot rimmar inte på kreatur.
Men vänta ett tag. Det gör ju inte "rabbor" heller...
DRÄNGARNA I FYLLECELL
Pelle, jag, Korken, Runes bror
Vi fick inte komma in, vi hade träskor
Jag hade visst plankat in precis bredvid en vakt
Jag flög med huvet före ut
De sa jag hade sagt
”Tror du jag är rädd för dig bara för du har skägg?
Jag kommer klättra in igen, uppför bajamajans vägg”
Jag tänkte inte gå hem ensam i kväll
Jag tänkte hitta nån, ta in på hotell
Dricka bag-in-box, äta revbensspjäll
Men nu sitter jag i fyllecell...
Rimbloggen har sagt det förut och nu säger vi det igen:
var noga med att INTE skriva din låttext efter att du inmundigat
alkoholhaltiga drycker.
Dock ett litet plus för valet av miljö. Tror inte att någon har sjungit
om Bajamajor sedan Carl-Anton skrev ett nödigt kantat om utedass 1984.
Låten - som heter Fyllecell - är en sen sak av Partilles svar på
Travelling Wilburys, nämligen Drängarna.
Plattan kom så sent som 2006 och heter Himlen kan vänta.
Troligen får vi också vänta ett tag på nästa Drängarna-skiva.
Om det nu finns någon Gud...
A BIZARRE CIGAR...
You feel like Steve McQueen
when your driving in your car
and you think you look like James Bond
when you're smoking your cigar
it's so bizarre
you think you are
a new kind of James Dean
but the only thing I've ever seen of you
was a commercial spot on the screen
***
so you went to Sweden to
meet Ingmar Bergman
he wasn't there
or he just didn't care
Detta klassiska stycke - som får representera Sveriges avtryck i världen under 70-talet...i sällskap med Björn Skifs Hooked On A Feeling, Olof Palmes tal om Hanoi-bomningar, Björn Borgs backhand, Ingemar Stenmarks glasögon och porrfilmen Fäbodjäntan - är förstås megahiten Moviestar med Harpo.
De flesta sa väl "Haaarpooo" med amerikanskt uttal...alla utom radiomannen Pekka Langer som sa "Harrpo" nästan som man säger "harpun".
Med illuster rock, litet plommonstop på huvudet och en käpp med cykelringklocka (!!!) erövrade Harpo världen tack vare denna disco-rock-anthem.
Att låten och upphovsmannen var att räkna med och inte vilken jävla hästsparkad Svenne Banan som helst befästs i inledningen då Harpo utan att darra på manschetten namedroppar storheter som Steve McQueen, James Dean och James Bond som om han vore personligt bekant med Hollywood-badboys och superagenter. Nivån sätts.
Nu gäller det att leverera. Jodå...vi får veta att objektet för Harpos raljerande hat både röker cigarrer och kör bil på ett irriterande sätt.
Denna person vill uppenbarligen bli något inom filmen. Eller så uppträder vederbörande bara filmmässigt...det är någon som filmar...kanske Argentinske Diego Maradona? Nej...omöjligt...men något lurt är det.
För även om personen i Harpos ögon "larmar och gör sig till" bestämmer han eller hon sig för att åka hela vägen till Sverige (märk väl; Harpo är inte svensk alls...han råkade bara födas som Jan Svensson den 5 april 1950 i Stockholm, Sveriges huvudstad...) och där träffa den nyligen avlidne mästerregissören Ingmar Bergman.
Men han var inte där....eller så brydde han sig inte.
Lika så bra det, kanske. Om man har Steve McQueen och James Bond som förebilder är det kanske karriärmässigt oklokt att försöka komma med i just en Bergmanfilm för att nå berömmelse.
Det är ju inte så många snabba bilar, vodka martinis, avklädda brudar och pang-pang i Bergmans filmer.
Men - det är klart - Ingmar Bergman kanske skulle övertalas till att göra en Bondfilmspastisch....Det 007:e inseglet, eller nåt?
REGNET ÄR LITE...REGNIGT?
Vid huset där du bor
Där väntar jag i ett väldigt regnigt regn
Min överrock det möter
Jag märker knappast hur det slår och blöter
Och vet du vad jag tror
Jag tror du har någon annan i din säng
Jag orkar inte mera
Så snart så får jag börja acceptera att..
La-la-la-la-la-la-la
Jag har nog aldrig varit riktigt så bortglömd
La-la-la-la-la-la-la
I mina låga skor jag väntar i ett regn
Ett regnigt regn
Ett regn
Ett regnigt regn...
Att upphovsmannen Orup är både bitter och blöt går inte att ta miste på i denna vansinnigt febriga uppgörelse i regnet. Låten heter Ett regnigt regn och finns med på albumet Faktiskt 2007.
Idén att beskriva regnet med just "regnigt" som adjektiv borde bara det rendera Orup Nobels litteraturpris. I väntan på detta tillkännagivande vill jag bara snabbt belysa något av textens övriga innehåll.
Kontrasten byggs upp i kraft av våra empatiska intryck från det som sångaren ursprungligen förmedlar.
Han är helt uppenbart blöt. Våt och ensam står han där. Just när denna bild befästs kommer något ännu värre. Nödrimmet regn/säng är det som ytterligare förstärker vår sympati med Orup. Han tror att det ligger någon annan i hennes säng. Fy fan. Blöt och vemodig...och så detta!! Otrohet...och det blir värre. Textförfattaren förtränger det faktum att han numera är helt bortglömd med ett rejält lalalalalalala....
Sedan kommer det absolut värsta. Okej. Vad har vi? En ensam, blöt och bitter man i regnet. Överrocken slår mot honom. Hans älskade är sannolikt otrogen. Han inser att han är totalt bortglömd.
Då släpps bomben. I LÅGA skor blir han stående i regnet. Inte i gummistövlar, ej heller vinterkängor eller läderstövlar (borde ju vara det troligaste om man tänker på hur Orup klär sig...)
Nejdå. Han står med LÅGA skor i regnet. Sviken. Bortglömd. Blöt.
Fy fan....
