FLÄKTANDE KLEPTOMANER I ARLÖV
hon skulle in till stan och gå på dans
men modern visste allt om stadens faror
och varnade för riskerna som fanns
Men hon miste den inatt på Hotell Kramer
trots moderns råd att "den som spar han har"
Men nuförtiden finns det inga damer
som har en sådan stilig tingest kvar
Hon miste den inatt på Hotell Kramer
och de sökte bakom varje sängaben
i Malmö finns det gott om kleptomaner
som gott kan tänka sig en sådan en...
Det kan inte ha varit lätt att som sipp liten lantlolla från Arlöv plötsligt finna sig själv mitt i det pulserande storstadslivet på ett av sydsveriges allra flottaste hotell, om så bara för en kväll.
Den söta Agda Gustavsson, som odödliggjorts i ovanstående 80-talshit med Östen Warnerbring, ägde inte alls samma sturskhet som en annan Arlövsbekanting inom populärkulturen; Hanna från Nationalteaterns protestvisa.
Hanna i tvätteriet svettades i hettan från pressen, var en allmänt förbannad kärring på 50 år som dessutom var kommunist. Agda däremot; en oskyldig bonnatös som miste den efter en utekväll.
Där Hanna är målmedveten, rabiat och beslutsam: "Nu strejkar vi vilt, vi är väl inga djur? Vi skall fan i mig ha våra fläktar!" visar Agda upp en något mer reserverad inställning. "Hon fick skäll av både mor och far", sjunger Östen. "Ja, så går det - när man har skaffat flotta vanor" uttalar bl.a Agdas pennalistiska mor i ren affekt och fortsätter "Oh, Agda, det var den ende som du har.."
Vad är det då som förenar de bägge Arlövskvinnorna? Ja, det faktum att de bägge emanerar från Arlöv är självklart en inte alltför oviktig parameter att ta hänsyn till i denna diskussion.
I övrigt är de fullständiga antipoder.
I de båda texternas konklusion (om ens ett så oåterkalleligt begrepp kan användas i sammanhanget) blir det trots allt den väna och oförargliga Agda som når längst i fråga om någon slags framgång, ty i slutet av Warnerbringlåten hittas faktiskt det som hon hade mist på hotellet, vilket skulle visa sig vara en minkboa (det var väl ganska uppenbart redan från början att just detta saknades) medan den proletära agitationstanten Hanna förvisso lyckades med föresatsen att anskaffa en fläkt till tvätteriet men så värst mycket bättre blev nu inte detta:
"Så fick vi då till slut en fläkt, det var en ynklig fläkt, det var nästan lika varmt som förut men jag lärde mig att fajtas" som Nationalteatern så subtilt avrundar sin pamflett.
SOM KAN PLOCKA UR EN DISKMASKIN
ar träffat mannen med rätt kemi
Har träffat mannen med rätt kemi
har träffat mannen med bra fysik
han e en riktig karl en sån man vill ha
en trygg familjefar
som kan plocka ur en diskmaskin
och kan byta olja på min bil
han e en riktig karl en sån man vill ha
en trygg familjefar
men ändå i min fantasi finns en annan i mitt liv
varje gång jag ser dig exploderar det nånting inom mig
det räcker att du ler mot mig så kapitulerar jag
varje gång jag attraheras så vill jag bara va med dig
ingenting jag kan hantera jag vill ha mera
undrar e det fel på mig?
Med tanke på hur refrängen slutar är det förstås frestande att lämna ett jakande svar till Linda Bengtzing.
Svaret har kanske då mera att göra med det sorgliga faktum att sångerskan frivilligt ställt upp inte mindre än fyra gånger i den svenska Melodifestivalen - det kan inte vara sunt. Å andra sidan har Bengtzing som klart uttalat mål att bli 2010-talets svar på Kikki Danielsson. Mellan dessa schlagerdonnor finns som bekant en säregen affinitet men också en något divergerande inställning till verkshöjd.
Linda har en gång (genom framförandet av låten Värsta Schlagern) erkänt att den sanna konsten blott uppnås genom en konvergens mellan det upplevda och det inbillade. Kikki har en gång sjungit "å så börjar han att joddla, yoodle aidi yoodle ai diii".
Alldeles frånsett den ständigt pågående debatten om vem som i det långa loppet kammar hem trofén Sveriges schlagerdrottning, rasar nu en annan debatt i kölvattnet av Bengtzings kittlande bidrag E de fel på mej? från Melodifestivalen 2011.
Den fullkomligt adekvata men något snustorra feministen Åsa Petersen har i en uppmärksammad debattartikel i kulturtidskriften Aftonbladet fört fram den nästan pyroklastiska åsikten att Bengtzing genom framförandet av låten (texten kan hon faktiskt inte klandras för) eventuellt är en väldigt rebellisk förespråkare av jämställdhet, tvärtemot det många anser om texten efter en lapidarisk genomlyssning av låten.
Petersen befäster sin tes så här:
"Bara textförfattarna vet vad som var ursprunget till Bengtzings text. Det som är så bra med oss lyssnare är att vi har rätt att tolka Vi kan tycka att texten är sexistisk, normkritisk eller rätt och slätt intetsägande. // Nu vet jag inte vad jag skall tro. På bästa möjliga sändningstid ställde Bengtzing heteronormens könsroller på huvudet. Kanske är hon den största feminsten av oss alla".
Denna konklusion når skribenten genom följande tankevurpa: Könsrollerna (som texten befäster genom att antyda att en man som plockar ur en diskmaskin inte riktigt är en man) är unkna. Även en eldfängd feminist som Petersen har dock - i likhet med textens alter ego (märk väl, inte Linda...hon bara framför texten, något Petersen inte tycks förstå) känt en större attraktion till en "farlig" man än till den "snälle" (han med diskmaskinen)
Detta är enligt en del människor förvrängda men högst biologiska känslor av attraktion som skribenten tycks skämmas för. Hon skriver:
"Varje gång har jag varit medveten om hur förutsägbara mina känslor är – att skälet till affektionen är socialt konstruerade könsroller."
Sedan slår det slint i huvudet och associationerna drar iväg med feminist-Åsa. Kanske är det inte så farligt, heteronormativt och konservativt ändå, det hon sjunger om. Om man läser mellan raderna öppnar sig en ocean av tolkningar. Det kan dels vara så att textens "familjefader" egentligen är ett svin.
Det kan också - och nu kommer tesen - vara så att föremålet för text-jagets ömma känslor (alltså den hon attraheras av istället för diskmaskinsmannen) är "någon mycket äldre eller yngre? Någon med ”fel” etnicitet eller socialgrupp? Rent av en annan kvinna?
Om man lyssnar på Bengtzings text med normkritiska öron kan den bli hur radikal som helst", förkunnar feministdebattören.
Ja...det kan vara så. Själv är jag mer inne på att begreppen "riktig karl" och "sån man vill ha" nästan rimmar.
EN SORGLIG PARNINGSDANS
Jag dansar aldrig nykter på en sjavigt stadshotell
en regnig torsdagskväll med Janne eller Kjell
Där har man slarvat bort den gnutta stil som en gång fanns
ingen elegans
en sorglig parningsdans
En kylmontör som trampar på min tå
så groggad att han inte ens kan stå
Jag vill ha en sofistikerad herre
De är dessvärre färre än man tror
Var finns han som är stilig och belevad?
Och passionerad? Ge mig en spanjor!
Ja må jag leva
Ge mig en spanjor!
Jag lutade mig tillbaka med slutna ögon för att på ett ytterst arkaiskt sätt tillgodogöra mig de hoppingivande strofer som det könsöverskridande samtidsfenomenet Babsan hade för avsikt att ådagalägga i 2011 års Melodifestival.
20 sekunder in i låten råkade jag av misstag öppna ena ögat och den elegant formulerade och sarkastiskt kryddade drapa jag tänkt leverera som rimbloggsanalys försvann för mitt inre snabbare än Tomas Nordegren hinner säga "eeeeeeeeeeeehhhhhhh".....
Framför mig såg jag nämligen det rakt igenom utstuderade, falska, kommersiella och förljugna i hela framträdandet. All den äkthet och känsla av sann konst som låtens pampiga intro byggt upp i form av en momentan förväntan, fullständigt eroderade framför min blick.
En mer än medelålders man utklädd till rosafluffig blondin hastar runt på scen tätt åtföljd av några manliga dansare i en koreografi som After Dark skulle ha tröttnat på redan 1976.
I ett tafatt försök att kapitalisera på Sylvia Wrethammars liderliga Spanienhyllning från 70-talet släpper man ut Lars-Åke Wilhelmson i full frihet utan knähund men med samma bevisat dåliga smak och dessutom drillande sina stämband.
I vilket annat sammanhang som helst skulle hela uppträdandet ha avfärdats som spekulation, buskis eller genomruttet effektsökeri.
Då denna sorgliga bit av den svenska kulturen dock presenteras under vinjetten Melodifestivalen, tycks allt vara tillåtet. Då kan man utan att skämmas kosta på det hela med starka lampor, blänkande scengolv, avlönade (och kollektivanslutna) dansare, en kille som trycker igång playbackfunktionen, scenarbetare, scriptor, programledare, projektledare, senior eurovison song superior advisors, even more serious and senior swedish melody backpacker advisors, international jury injury eargasms directors och allt vad de nu heter i form av påhittade låtsastitlar skapade av Christer Björkman...
Tre miljoner förtappade själar avnjuter anrättningen och kvällspressen slår knut på sig själv i sin strävan att bäst bevaka evenemanget ur de allra mest inom- och utomkroppsliga synvinklar och vrår.
Konkurrerande tv-kanaler lägger sig som nedkissade pudlar på rygg och viftar förstrött på svansen medan de orubbligt fyller tablån med repiser av Cirkus Möller eller Mr Bean käkar kokos i ren självbevarelsedrift.
Jag vädjar istället till SVT att återgå till ett tidigare beprövat format, det är dags att ta ner Melodifestivalen på jorden igen, enbart sända programmet i radio och låta samtliga låtar framföras av en enda artist.
Hädanefter vill jag ha en Melodifestival enbart bestående av en blå filtkavaj, en akustisk gitarr och Lasse Berghagen framförande samtliga bidrag framför en knastrande, öppen eld i Akalla.
Först då tror jag att tävlingen kan ha en chans att återfå sin forna status, först då tror jag att fraser som
"en kylmontör som trampar på min tå
så groggad att han inte ens kan stå" kommer att kännas angelägna och trovärdiga.
LÅNGSAMT TIDEN GÅR
Jag vaknar varje morgon
och jag mår så bra
Jag sträcker mig och gäspar
Det är en härlig dag
men det känns ändå tråkigt
och långsamt tiden går
när han är på kontoret är timmarna så blå
men när han sen är hemma
blir tiden kort
när vi ses på kvällen är det jämt för kort
men när natten kommer blir allt bra
när vi är tillsammans han och jag
Han pendlar varje dag min vän
Han jobbar nio och till fem
Jag längtar tills han kommer hem
Så vi får va tillsammans
Ibland går vi på bio, ibland på restaurang
Dans…tätt intill varann
Att känna denna närhet, och att det är vi
Bättre än det här det kan det aldrig bli
Det är en minst sagt ambivalent inställning till livet som sångerskan som framför denna pyramidala 80-talshit visar upp.
Å ena sidan är allting väldigt, väldigt bra; inledningsvis dristar hon sig till och med att tala om en ”härlig dag”.
Å andra sidan känns det tråkigt och långsamt.
De blå timmarna utan vännen flyter flegmatiskt fram.
Mannen är på jobbet och kvinnan skulle kanske kunna ha varit en intensiv utnyttjare av vårdnadsbidrag om det inte varit för att låten kom 1982 och någon sådan reform ännu inte sett dagens ljus.
På denna tid hette det helt enkelt att man var hemmafru.
När den sönderstressade pendlaren långt om länge finner arbetsdagen vara slut och stillsamt återvänder till hemmet skiner kvinnan sporadiskt upp för att sedan åter kastas in i ett klaustrofobiskt mörker.
”När vi ses på kvällen är det jämt för kort” heter det.
Konstigt nog kan sångerskan snabbt skölja undan denna sorg och förtvivlan lagom till sänggåendet, ty ”när natten kommer blir allt bra”.
Det är nu bitarna faller på plats. Efter att vi kommit så här långt har vi en relativt klar bild av hur dessa båda älskandes samliv ter sig.
Kvinnan syftar självklart på att mannen nattetid ger henne något hon verkligen behöver. Detta bekräftas längre fram genom eufemismen ”vi är tillsammans han och jag”.
Denna väldigt adekvata tolkning skulle samtidigt förklara varför sångerskan mår så bra på morgonen. De har nattetid ”varit tillsammans”.
Den natten kramades Bamse och Brummelisa extra länge, för att tillgripa ett durabelt citat.
Eller skall hela det här partiet med den nattliga glädjen tolkas ironiskt; kanske är pendlaren en uttröttad träbock som somnar tvärt djupt snarkande och därför blir det bra på natten igen eftersom det då snart åter är en morgon och man kan vakna ”och må så bra” för att sedan förvisso åter teatralt "ledsna något" då mannen väljer att pendla igen varpå ensamheten ånyo gör sig påmind.
Med tanke på de logiska vurpor och den drumliga minnesförlust som texten ger prov på, skulle man kunna tro att den ursprungligen framfördes av nån slags håglös guldfisk med mindervärdeskomplex.
Så var nu inte fallet. Istället är det den gamla schlagerdonnan Elisabeth Andréasson som hade det dubiösa omdömet att hoppa på en svensk tolkning av Sheena Eastons eruptiva hit Morning train under det insidiösa namnet Han pendlar varje dag.
Vi som hört originalet minns den och glömmer den aldrig.
Så – nu är det bara att sjunga med….
STREAPLERS - CONNECTING PEOPLE
Ma-Ma-Maria,Ma-Ma-Maria
Dina ögon blå
Ma-Ma-Maria,Ma-Ma-Maria
är allt jag tänker på
Ma-Ma-Maria,Ma-Ma-Maria
Säg vill du bli min
du finns i mina tankar
på din dörr jag bankar
låter du mig komma in?
Slog dig en signal
Men fick inget svar
abonnemanget har nu upphört
finns inte kvar
Har försökt per brev
de' e' ingen idé
jag har sjungit under din balkong
vad hjälper de'?
Man brukar säga att dansbandsmusik är ett bra sätt att skapa kontakt mellan människor. Hur många par är det inte som gått ut lovligt packade utan minsta vetskap om att det finns en själsfrände (eventuellt lika packad) på plats utmed dansgolvet.
Mötet sker, dansen dansas, drinken beställs in, musiken spelar.
Nio månader senare föds Errol. Eller Angelique.
I alstret ovan är det de himmelsända casanovorna i Streaplers som desperat och en smula ambivalent ropar efter Maria, ett namn som ofta förekommer i popsammanhang.
Väck mig klockan tre i natt och jag kan på rak arm ge dig åtminstone fem artister som alla nån gång sjungit om någon Maria (Santana, Ricky Martin, Robert Broberg, Sandra och Blondie exempelvis).
Till denna lista lägger vi så Streaplers (eller Stryplers som de kallades på 80-talet när de uppträdde i mintgröna läderslipsar).
De går ett steg längre. Eller kanske två steg, ty de sjunger om en Ma-Ma-Maria.
Inte kattskit, det inte. Fast det finns fler exempel. Har för mig att Sten & Stanley sjöng om en Ma-Ma-Marianne och Peter Holm om en Mo-Mo Monia.
För att inte glömma Orups Upp Upp Upp över mina öron.
I Streaplers eggande låt märker vi hur desperationen växer hos berättaren. Han söker febrigt efter denna särskilda kvinna men hon går ej att finna. Han har stått under balkongen och väsnats, han har tvingats till att skriva brev och han har telefonerat men allt utan resultat.
En bidragande orsak i det sista fallet sägs vara att "abonnemanget upphört", lika hjärtskärande att höra som när rapparen Petter i sin debutsingel sjöng "Jag brinner för herrpermanent".
Man vet att Ma-Ma Marias telefon är helt död på samma sätt som man vet med vilken förljugenhet Petter genomlever livet. Permanent är det sista man förknippar hans hjässa med.
I alla fall. Streaplers anses i Sverige vara ett så kallat "anrikt" dansband, på samma sätt som flertalet hus i Los Angeles är anrika.
Som Steve Martin säger i filmen L.A Story, då han ger en dambekant en "kulturell rundtur" i Los Angeles:
"En del av de här husen är så gamla som ända från 1970-talet".
Om man googlar på ordet "Streaplers" får man hela 45 400 träffar och endast fåtalet handlar om bävrar.
Bandet är fortfarande sällsamt aktiva (Håkan blev exempelvis vald till Årets Basist 2008) och har alls inga vidare planer på att slu-slu-slu sluta.
FÖRSVUNNEN ASTRONAUT
Här, långt bort från dag och natt
Utan nån kontakt
I ett skepp jag stal från rymdstationens vakt
Jag ser, kometer utanför
Jag är din rymdchaufför
En nyförälskad radioamatör
Hallå, hallå
Det här är X22
Jag söker efter dig
Jag anropar försvunnen astronaut
Hallå, hallå
Och visa att du finns
Jag vet att du kan höra mig
Jag anropar försvunnen astronaut
Hallå, hallå
Egentligen är det ju makalöst egendomligt att inte David Bowie har stämt brallorna av Hanna Hedlund eller snarare den som är ansvarig för ovanstånde text.
Låten Anropar försvunnen från den svenska Melodifestivalen 2000 är ju en uppenbar renommésnyltning på Bowies klassiker Space Oddity från 1969.
I sin låt skildrar Bowie hur Major Tom lämnar jorden för att aldrig mer komma åter. "Here am I floating in a tin can, far across the world. Planet Earth is blue and there's nothing I can do" som texten så brutalt konstaterar.
Lika mycket som raden "planet Earth is blue and there's nothing i can do" lyser med sin flagranta genialitet, lika lite hittar man någon eminent beskaffenhet i rader som exempelvis "jag ser, kometer utanför
Jag är din rymdchaufför, en nyförälskad radioamatör".
Det här schlagerbidraget lever väl idag mest kvar som kuriosa och Hanna Hedlund syns numera mest i rampljuset såsom varande Martin Stenmarcks livskamrat.
Så är det. Tiderna förändras. Fokus flyttas.
Fast visst kan man sakna svunna tider.
Förlåt mig om jag hellre drömskt sluter ögonen och minns X15, den färgglada isglassen.
Den skulle jag vilja anropa.
X15 är i förhållande till X22 inte lika urvattnad.
VÄNTAR I FÄBON
Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?
Har du kvar dina känslor för mig?
Jag går här på fäbon och väntar
Å jag har mina känslor för dig
I Amerika så tänkte du starta,
en fabrik för att göra pastej,
men till det fodras pengar, Klas-Göran
Och dom lånade du utav mig
Kanske tveka jag lite,
men att den var ljuv
Och att det där som du sa om kärlek tog skruv
Den svenska fäboden är en central del av vårt kulturella arv. Fostrade som vi är ur en landsbygdstillvaro där "själv är bäste dräng", "en ann är så god som en ann" och där vår kollektiva tittglugg mot omvärlden har snickrats av Gustav Vasa, Martin Luther, svensk nykterhetsrörelse och över 100 år av svensk socialdemokrati, är det inte konstigt att vi å ena sidan fascineras av det stora landet USA, å andra sidan helst stannar hemma i fäbon, hemma i tryggheten och värmen från djuren istället för att riskera allt over there.
Det fanns dock en tid då många svenskar inte kunde välja värmen från djuren utan tvingades av fattigdom, skatteskulder eller simpel nyfikenhet att emigrera till USA.
Sök via google på Wilhelm Moberg eller Dolph Lundgren om du vill läsa mer om den svenska utvandringen till Amerika. För det är om denna emigration som låten Är du kär i mig ännu, Klas-Göran, handlar.
I låten - som gjorts klassisk av Lill-Babs och vars text skrevs av Stikkan Andersson - möter vi åter en av dessa jäntor på vars axlar stora delar av allmogesamhället vilade, de s.k fäbodjäntorna.
Något som inte minst klargörs i filmen Fäbodjäntan från 1977, en av svensk films verkligt stora stunder - rullen fick tämligen omgående en vältalig publik men blev snöpligt nog utan någon Guldbagge året därpå, trots att den var favorittippad.
Anderssons text angriper dock fäbodjänterna från en annan position. Här handlar det om alla de olycksaliga jäntor som sommartid förälskade sig i diverse drängar.
Unga män som sedan - likt Klas-Göran - tvingas utvandra. Och lämna jäntorna med förhoppningar som alltför ofta krossades. Pengar skulle Klas-Göran skaffa genom att starta en s.k pastejfabrik, kan vi läsa i texten.
Kanske tveka jag lite, men att den var ljuv, syftande då på själva pastejen får vi fömoda. Och sådan vill ju alla ha.
Dock får vår stackars jänta inget svar från sin Klas-Göran.
I ett avsnitt av texten får vi reda på att Klas-Göran fått låna jäntans möbler, bl.a en madrass innehållande "både bankbok och pass".
Där har vi kanske en del av förklaringen till varför Klas-Göran har sjappat och lämnat henne i sticket.
Passet kom kanske väl till pass när Klas-Göran eventuellt bytte kön, antog sig rollen som fäbodjänta (aka svenska flicka) och började försörja sig såsom ladyboy på någon nedgången sylta i utkanterna av New Jersey.
En förklaring som låter minst lika rimlig som den att han skulle starta en pastejfabrik, om du frågar mig.
BENEN PÅ BORDET Å ÖLEN I HANDEN
1986 det var då jag föddes
o för pappa gällde det att glaset höjdes
festdagarna va fredagar för pappa
full satt o snacka medans jag sög på nappar
1993 då börja jag i ettan
nu drack han inte fredagar utan hela veckan
benen på bordet o ölen i handen
jag tror han har glömt när jag fick första tanden
morsan hade de bull
såg han hela tiden full
hon fick se till honom så han inte föll omkull
man kan säg att hon redan va trött i första ronden
tiden gick hon blev gravid andra o tredje gången
Att alkoholismen i Sverige är ett samhällsproblem är sedan länge känt.
Vad som förvånar mig är att mycket av den svenska hiphopen inte diskuteras
i termer av just samhällsproblem.
Vi borde tydligare fokusera på det omoraliska och rent fördärvliga i att rimma
pappa med nappar, att rimma ronden med gången
och dessutom vara så infernaliskt fräck och burdus att man kör ett trippelrim
som byggs upp av orden bull, full och slutligen frasen föll omkull.
Den ytterst ansvarige för denna självupplevda och socialrealistiska drapa heter
Lilleman.
Låten heter Vart tog pappa vägen?
På detta har jag inget svar.
Jag vill istället kontra med en motfråga:
På ett ställe längre fram i texten rappar du "tiden gick och spriten blev en
vanesak
han drack och glömde nästan att äta mat"
Visserligen är skånskan grötig men hur jag än försöker får jag inte vanesak
att riktigt rimma med mat.
Min fråga till Lilleman blir därför: den 23:e december brukar vi träffas och
ha rimstuga inför julafton i vår familj. Du med din fantastiska förmåga att
hitta rim där ingen annan ser dem är hjärtligt välkommen. Vi behöver dig!
Kan du komma?
EN SLITEN GRIMMA
En sliten grimma hänger i mitt stall.
En blanknött sadel ligger på sin pall.
Frågar du varför jag tårar bär
blir mitt svar min ponny borta är.
Min ponny nu nått slutet på sin färd.
Hans hovtramp hörs nu i en annan värld.
Han i klöverängar går på vall.
Jag är ensam i mitt tomma stall.
Han var en vän, just en sån vän
man ej tror finnes på vår jord.
Jag ofta sade dessa ord.
Du är en bra kamrat, en god kamrat
Hans ögon gav mig svar
Den bilden i mitt minne lever kvar.
Rimbloggen har tidigare uppmärksammat den svenska folksporten ridning medelst häst.
Ett tema som enkannerligen är intressant inom den svenska populärmusiken.
Popen och schlagern har ju som främsta uppgift att tolka sin samtid och fånga upp livets alla fenomen och skeenden.
Följdaktligen har sångare och poeter, musiker och golvläggare i alla tider hyllat denna människans urkraft och dunderfåle, nämligen ponnyhästen med sin oeftergivliga blandning av graciös lekamen och frustande spänst.
Redan på 60-talet hade Cacka Israelsson en megahit med sin Gamle Svarten, vi minns alla Gullan Bornemark-låten om "min kära lilla ponny" eller Tomas Ledins ensarterade slagdänga Släpp hästarna fria.
Alltjämt i våra dagar skrivs det sånger om hästar. Nu senast i den svenska Melodifestivalen 2008, där ju Charlotte Perelli fick en enorm framgång med en låt som handlar om Fantomens häst Hero.
Här ovan synes dock en riktigt finstämd sak, en gång framsjungen...ja, närmast frambesvärjd av inga mindre än Vikingarna. Låten heter En sliten grimma.
Författaren Björn Ranelid har en gång skrivit att man skall "bära sitt barn som den sista droppen vatten".
Jag skulle vilja hävda att denna text bör framsjungas med samma varsamhet.
Låten bör framföras mycket ömt, mycket hjärtligt och med en stor respekt för upphovsmannens sätt att bygga upp en stämning.
"Han i klöverängar går på vall. Jag är ensam i mitt tomma stall", sjunger Vikingarna.
Som Karin Boye skaldade på sin tid; "visst gör det ont när knoppar brister".
Annars är mitt favoritavsnitt följande passus: "Frågar du varför jag tårar bär
blir mitt svar min ponny borta är."
Jag älskar den smått sakrala och docerande ton som lånat sin språkliga dräkt från Elsa Beskow och Alice Tegnér.
Tänka sig att dansbandstexter kan vara så här finstämda.
Det var helt nytt för mig. Något alldeles i hästväg, om sanningen skall fram.
LITEN HELGBONUS FRÅN RIMBLOGGEN
Så här års är det lätt hänt att man tilldelas en liten bonus. I bästa fall en extra månadslön, i sämsta fall en ask med gröna små marmeladkulor. Utan någon särskild rangordning på denna skala, vill Rimbloggen avsluta året med en senkommen julhälsning, en undran framförd av tv-mannen Leif Loket Olsson 1993. Låten heter Vart tog jultomten vägen? och inleds med följande, numera klassiska passage:
Vart tog jultomten vägen?
Försvann han bak en gran eller tog han
pappas Ford
och drog ner på stan?
Det ryktas han bankat på Socialens port
Tomten permitterad
det är som förgjort
Det är mången så kallad kändis som vunnit folkets kärlek och en berättigad popularitet genom televisonen.
Inte så vidare sällan har dessa kändisar redan inledningsvis haft en självklar och närmast gjuten position i sammanhanget, främst såsom varande programledare.
Lennart Hyland, Ingela Agardh, Lasse Holmkvist, Hagge Geigert, Karin Falck, Jacob Dahlin, Ingvar Oldsberg, Lennart Swahn och Kattis Ahlström är bara en bråkdel av de personligheter som med sitt kunnande och sin karisma, strålat ut genom rutan.
Bland de ovan nämnda karaktärer är den gemensamma nämnaren det faktum att de under sitt yrkesutövande brustit ut i kontrollerad, oftast dock okontrollerad; sång.
Det hela är mycket rart och ses som en stor del i förklaringen till dessa personers folklighet och uppsluppenhet. "Den där Hyland må vara en flintskallig, försupen besserwisser men han kan ju sitta ner och sjunga en liten bit, precis som du och jag", har folk i allmänhet resonerat. Och Hylands raljanta sätt att driva med sina gäster ur underklassen har honom förlåtits.
Mestadels har denna sångmässiga talang enbart varit vigd åt det enskilda televisonstillfället, ofta distribuerat i direktsändning. Undantaget bland de namn som syns ovan är Jacob Dahlin som med sin kollega Annika Hagström, spelade in en låt kallad "Tredje gången gillt" tillsammans med dansbandet Vikingarna 1988, en låt som sedan låg hela nio veckor på Svensktoppen. Den folkliga succén därmed fullbordad. Den underliggande ironin i sammanhanget dock något urvattnad att döma av det folkliga mottagandet. Att ge ut skivor med kända programledare visade sig däremot vara en fullträff.
1993 gav demonproducenten Hans Edler (dansbandsmusikens egen Phil Spector) ut en julsamlingsplatta där den oerhört populäre Bingolottoprogramledaren och sportjournalisten Leif Loket Olsson medverkar. Den singel som skulle dra köpare till fullängdaren blev den ovan citerade, en låt med socialt patos och en modern tolkning av julens förutsättningar.
Den släpptes som singel men är den enda låt på skivan som erbjuder något riktigt nytt. Resterande låtar är traditionella julsånger, dock figurerar Loket i ett modernt julpotpurri där han pratsjunger nästan som en...ja...en bingoutropare...
En intressant faktadetalj som så här i efterhand ter sig ganska självklar är etiketten. Plattan God Jul med Leif Loket Olsson och Victoriakören, 1993, gavs ut av Hans Edler Music på underetiketten UFO Records, Bandhagen.
Så mycket mer behöver kanske inte sägas. God Fortsättning.
Vart tog jultomten vägen?
Försvann han bak en gran eller tog han
pappas Ford
och drog ner på stan?
Det ryktas han bankat på Socialens port
Tomten permitterad
det är som förgjort
Det är mången så kallad kändis som vunnit folkets kärlek och en berättigad popularitet genom televisonen.
Inte så vidare sällan har dessa kändisar redan inledningsvis haft en självklar och närmast gjuten position i sammanhanget, främst såsom varande programledare.
Lennart Hyland, Ingela Agardh, Lasse Holmkvist, Hagge Geigert, Karin Falck, Jacob Dahlin, Ingvar Oldsberg, Lennart Swahn och Kattis Ahlström är bara en bråkdel av de personligheter som med sitt kunnande och sin karisma, strålat ut genom rutan.
Bland de ovan nämnda karaktärer är den gemensamma nämnaren det faktum att de under sitt yrkesutövande brustit ut i kontrollerad, oftast dock okontrollerad; sång.
Det hela är mycket rart och ses som en stor del i förklaringen till dessa personers folklighet och uppsluppenhet. "Den där Hyland må vara en flintskallig, försupen besserwisser men han kan ju sitta ner och sjunga en liten bit, precis som du och jag", har folk i allmänhet resonerat. Och Hylands raljanta sätt att driva med sina gäster ur underklassen har honom förlåtits.
Mestadels har denna sångmässiga talang enbart varit vigd åt det enskilda televisonstillfället, ofta distribuerat i direktsändning. Undantaget bland de namn som syns ovan är Jacob Dahlin som med sin kollega Annika Hagström, spelade in en låt kallad "Tredje gången gillt" tillsammans med dansbandet Vikingarna 1988, en låt som sedan låg hela nio veckor på Svensktoppen. Den folkliga succén därmed fullbordad. Den underliggande ironin i sammanhanget dock något urvattnad att döma av det folkliga mottagandet. Att ge ut skivor med kända programledare visade sig däremot vara en fullträff.
1993 gav demonproducenten Hans Edler (dansbandsmusikens egen Phil Spector) ut en julsamlingsplatta där den oerhört populäre Bingolottoprogramledaren och sportjournalisten Leif Loket Olsson medverkar. Den singel som skulle dra köpare till fullängdaren blev den ovan citerade, en låt med socialt patos och en modern tolkning av julens förutsättningar.
Den släpptes som singel men är den enda låt på skivan som erbjuder något riktigt nytt. Resterande låtar är traditionella julsånger, dock figurerar Loket i ett modernt julpotpurri där han pratsjunger nästan som en...ja...en bingoutropare...
En intressant faktadetalj som så här i efterhand ter sig ganska självklar är etiketten. Plattan God Jul med Leif Loket Olsson och Victoriakören, 1993, gavs ut av Hans Edler Music på underetiketten UFO Records, Bandhagen.
Så mycket mer behöver kanske inte sägas. God Fortsättning.
TROLLFLÖJTENS MAGI
Jag minns en tid för länge sen
Livet lekte för oss två
Det var bara vi, nu är allting förbi
Har försökt vinna dig tillbaks
Men istället för med ord, med en melodi
För att nå harmoni
Och drömmer mig tillbaks långt bort till en fjärran tid
Sänder ett rop och hoppas på trollflöjtens magi
Åh, Amadeus kan du hjälpa mig
Jag vill ha toner till min melodi
Varför lyckas jag ej med min symfoni
Åh, Amadeus ge ett svar
Nu sitter jag ensam varje kväll
Hör ett eko från igår
Av vår symfoni, men allt är förbi
Inget känns längre som förut
All vår tid har runnit ut
Jag försöker än, att nå dej min vän
Eftersom ovanstående text möjligen syftar på Wolfgang Amadeus Mozart - mycket tyder på just detta - fanns det de som i mitten av 80-talet skämtade om textörfattarens andliga och intellektuella kapacitet. Faktum är att hela begreppet "IQ Fiskmås" myntades här, med anspelning på just Mozartreferensen i texten.
Personligen tycker jag detta vara ganska elakt förtal, eftersom texten är oerhört uppbygglig, rak och direkt. Inga krusiduller. Detta är ren magi, en orgiastisk känsla och en sofistikerad stämning.
Mästerstycket finns med på Lena Philipssons platta Kärleken är evig från 1986. Plattan som blev hennes tempramentsfulla debut i det hungrande, svenska schlagerfolkhemmet. Titellåten kom tvåa i den svenska uttagningen.
Den låt vi nu skall sätta tänderna i, heter Åh, Amadeus. En potent och smått kitschig pervoschalger (en kategori schlagerlåtar där det huvudsakliga syftet är att göra schlagern kulturell och rumsren, en effekt som ofta uppnås genom olika operareferenser, exempelvis Loa Falkmans Symfonin 1990 och Nattens drottning av Haakon Pedersen året innan).
Här är det dock huvudsakligen de rent lyriska arrangemangen som för tankarna till opera.
Referenserna till Mozart är betydliga och inte så lite förklädda, tvärtom. Ett oerhört typiskt opera-ord som exempelvis symfoni tillåts att rimma med melodi, medan melodi tidigare har fått vänslas med harmoni. Uppenbarligen känner sig textförfattaren bekväm med trestaviga ord.
Här är ett: Pekoral.
Rimmar på rektal.
Ett sött litet nödrim finns också med. Sånt händer ju så lätt. "Fjärran tid" möter "trollflöjtens magi" i en skön duell.
Avslutningsvis kan man ändå säga att detta är en av de bättre texter som finns på temat "skrivkramp".
Troligen har Lena tidigare skapat stor magi på något sätt med en okänd man - här går han under täcknamnet Amadeus. Men det var då. Nu finns bara längtan och minnen kvar. Förtvivlat vänder sig den unga Lena i desperation till sin (som det uppfattas) något äldre mentor och inspiratör. "Varför lyckas jag ej med min symfoni, Åh, Amadeus ge ett svar"
Något svar ges dock aldrig i texten.
Ett svar som annars utstöttes ur Lenas mun i allehanda intervjusammanhang då hennes popularitet gick från att vara endemisk ur Vetlandasynpunkt till att bli en riksangelägenhet, var detta:
-Jag syr mina egna kläder, som svar då på frågan varför hon såg ut som en uppsminkad Samhall-städerska på LSD.
Visst var det så.
Vi får väl tacka någon högre makt för att hon senare i karriären tagit fler mondäna intryck ifrån olika håll och framförallt för att hon valt bort den textförfattare som skrivit ovanstående rader.
KOMMER DU IHÅG DEN?
Jag minns det som igår fast det redan gått ett år ahah
för en sekund så fanns du här
jag kan se dig framför mig i mina tankar ser ja dig ahah
om du ändå vore här
Dina ögon var så blå men jag visste inte då att det skulle bli vi två
Sommaren i city 1990 kommer du ihåg mig?
Minns du vad som hände
minns du vad du sa när du träffade mig?
Kommer du ihåg mig 1990 sommaren i city?
Minns du vad vi var?
Minns du vad vi sa?
Så här snart två decennier senare framstår tjejbandet Angels hitlåt anno 1991 "Sommaren i City" som en riktig pärla. En ömtålig, skör, finstämd text om möten mellan människor på tröskeln till ett nytt decennium.
Att dessutom rimma på årtal tyder på en vilja att direkt plocka upp en textmässig stafettpinne från exempelvis Prince som rimmade på 1999 och Imperiet som sjöng om 1987 fyra år tidgare.
Texten når sin kulmen i raden "Kommer du ihåg mig 1990 sommaren i city" där låtens omkväde skruvas ytterligare ett varv och liksom attackerar från oväntat håll.
Rytmen, tempot höjs och blir till en attraktiv rimorgie i saknad, vemod och längtan men också minnen och begär.
En lysande svensk poptext!
för en sekund så fanns du här
jag kan se dig framför mig i mina tankar ser ja dig ahah
om du ändå vore här
Dina ögon var så blå men jag visste inte då att det skulle bli vi två
Sommaren i city 1990 kommer du ihåg mig?
Minns du vad som hände
minns du vad du sa när du träffade mig?
Kommer du ihåg mig 1990 sommaren i city?
Minns du vad vi var?
Minns du vad vi sa?
Så här snart två decennier senare framstår tjejbandet Angels hitlåt anno 1991 "Sommaren i City" som en riktig pärla. En ömtålig, skör, finstämd text om möten mellan människor på tröskeln till ett nytt decennium.
Att dessutom rimma på årtal tyder på en vilja att direkt plocka upp en textmässig stafettpinne från exempelvis Prince som rimmade på 1999 och Imperiet som sjöng om 1987 fyra år tidgare.
Texten når sin kulmen i raden "Kommer du ihåg mig 1990 sommaren i city" där låtens omkväde skruvas ytterligare ett varv och liksom attackerar från oväntat håll.
Rytmen, tempot höjs och blir till en attraktiv rimorgie i saknad, vemod och längtan men också minnen och begär.
En lysande svensk poptext!
