Rimbloggen

Hur har vi hamnat här egentligen
Hur kommer det sig
Att jag sitter här på sängkanten

Vad har vi haft för oss
Gjort du och jag
Det här hotellrummet
Kan knappast vara bokat idag

En sak är säker, det vet vi båda två
Vad som än sägs, vad som än händer, så är det bara så
Det här har aldrig hänt

Min skjorta på golvet
Vill inte förstå
Finns det någon förklaring
Som kanske kan rädda mig ändå

Jag måste ta en dusch
Vakna till liv
Kavajen är borta
Var är nycklarna till min bil

En sak är säker, det vet vi båda två
Vad som än sägs, vad som än händer, så är det bara så
Det här har aldrig hänt

Denna glittrande lilla låtskatt rymmer så oerhört mycket.
Undertexten är tydlig, budskapet är intill perfektion planterat mellan raderna.
Och Rimbloggen kan avslöja detta budskap: Tomas Ledin brukar ha för vana att prata förtroligt med sina kläder. Inte ofta men ibland och helst i ensamhet.

Bevisen som stödjer detta påstående är många och ganska betecknande för mannens något annorlunda böjelse. Här följer några konkreta exempel: 1982 hade Ledin en het men kort romans med ett par sandaler i plast. Under hela rocktågsepoken brukade Tomas varje kväll innan spelningen anförtro sig åt ett par vita bomullsbyxor. Och i denna text låter han sitt begär nästan totalt blomma ut, även om  attraktionen fortfarande ligger på en nivå av enbart antydningar.

Låten heter Det här har aldrig hänt och återfinns på den benkrossande jättesuccéplattan Hela vägen från 2002.
Upphovsmannen själv är extra stolt över sin sånginsats och skriver såhär på sin officiella hemsida: "Här sjöng jag mycket lägre än jag brukar göra. Jag tyckte att det passade i den här sången med sin lite bluesiga och inte så lite ångestfyllda text."

Inte så lite ångestfylld text, nej...just det.
Måhända handlar denna ångest om att Ledin för första gången försiktigt vågar ge offentlighet åt sin klädrelaterade böjelse?

Efter att han tidigt vaknar i detta hotellrum, ivrigt förnekande det faktum att det pågått någon typ av amorös utsvävning i sagda lokal, tar han till sin gamla vana att anförtro sig åt sina kläder.
Kavajen (en kär gammal vän) har dessvärre sjappat på något förunderligt sätt förutvarande kväll, så numera återstår enbart sångarens skjorta som ligger på golvet. Ledin antyds i texten fråga skjortan om vad som hänt. Men skjortan vill inte förstå.

Även bortsett från upphovsmannens själsliga kris i beklädnadsfrågan är texten riktigt, riktigt ruggig och närmast paranoid. "Jag måste ta en dusch, vakna till liv, kavajen är borta...Var är nycklarna till min bil?" frågar sig Ledin med sömndruckna ögon.
Sällan eller aldrig har väl en svensk textförfattare rört sig så nära denna klaustrofobiska känsla av vanmod och panik, framtvingad av till synes vardagliga saker som en dusch, en kavaj, en sängkant och ett par bilnycklar.

Texten når här de hisnande litterära nivåer som vi vanligtvis förknippar med författaren Stephen King.
För att citera Amber i filmen Boogie Nights när hon blir ombedd att beskriva stjärnan Dirk Diggler: "Han är så begåvad. Så jävla begåvad".

Sverige som nation skall vara stolt över att vi har en textförfattare med denna unika talang. Att blanda vardagsrealism med isande skräck.

Eller som Ledin själv säger: "Här sjöng jag mycket lägre än jag brukar göra. Jag tyckte att det passade i den här sången med sin lite bluesiga och inte så lite ångestfyllda text."

En kväll satt nån i trappan och nynna melodi
Jag fråga vad hon hette när jag gick förbi
Hon sa Nelly, jag heter Nelly
Nelly, jag heter Nelly

Ja visst, hon är speciell
Vi satt och tittade på TV en kväll
Hon sa om vi kommer till himlen när vi dör
så ska vi sitta på ett moln som änglarna gör
ska vi visa oss för barn om kvällen
och tända alla ljusen i karusellen
Men säg Nelly, vill du verkligen ha svar på alla dessa frågor

Jag minns den första gången när vi träffades
Hon har aldrig slutat faschinera mig sen dess
Hon sa Nelly, jag heter Nelly
Nelly, jag heter Nelly

Sångaren och låtskrivaren Mauro Scoccos fascination över det s.k "täcka könet" är outsinlig.
Åtskilliga äro de kvinnor som fått låtar, sånger, poem och små skärvor av gyllene skaldestycken dedikerade till sig från romantikern med stort R; Mauro Scocco.

Jackie, Julia, Sara, Eveline, Stella, Beatrice ...ja, listan kan göras lång, mycket lång.
1992 kom plattan Ciao! och därifrån den episka, dröjande, klaustrofobiska uppgörelsen med...ja...Nelly.
Kvinnan fascinerar och gäckar. Vem är hon?

I en av låtens mer kittlande stycken får vi vara med när Mauro helt oförhappandes möter denna madame.
I en trappuppgång. Hon nynnar på en melodi. Det räcker för att Scocco skall bli knäsvag, svettig, febrig, het och förälskad, uppenbarligen.
När Mauro frågade (mest sådär på skoj) vad denna kvinna kunde tänkas heta, fick han svaret direkt och utan omsvep. Nelly. Hon hette Nelly.

När sedan episoden framför tv:n där på kvällen rullas upp kan man som konsument av denna låtpärla bli något konfunderad. Den där magiska Nelly börjar ställa ett antal till synes ganska oskyldiga frågor. Spörsmål som till sin natur antas suggerera en vidare livssyn men också och ett närmast filosofiskt förhållningssätt till människosläktets hädanfärd. "Hon sa om vi kommer till himlen när vi dör så ska vi sitta på ett moln som änglarna gör ska vi visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen..."

Fina formuleringar och angelägna frågor, ställda av denna något naiva Nelly. Återigen...vem är hon?
Uttrycket "tända alla ljusen i karusellen" skjuter på något sätt bort den första impuls man får av Nelly, nämligen att hon skulle vara uteliggare. Karusell-referensen skall möjligen antyda att Nelly är ett litet barn, kanske ett gatubarn? Något som förstärks av hennes juvenila sätt att upprepa sitt namn. Nelly. Hon heter faktiskt Nelly. Så det så.

Hur det än ligger till med detta är åtminstone en sak säker; Mauro lyckas som alltid försätta sina uppdiktade gestalter i en vardaglig situation där kärleken sedan oväntat tillåts att blossa upp. Han väntade som bekant vid SevenEleven på sin Sara.

Låten Nellys starkaste parti är den ömma scenen framför tv:n där vi som lyssnare får reda på varför Mauro hyser så starka känslor för sin Nelly: "Ja visst, hon är speciell Vi satt och tittade på TV en kväll"
Det är alltså inte mediekonsumtionen i sig som gör Nelly så speciell utan det faktum att hon under ett tämligen ordinärt TV3-program (om nu Mauro kollar på sån skit) orkar höja blicken, över tingeltangeltelevisions glättiga horisont för att av Mauro kräva svar på den eviga frågan; vad händer egentligen med oss när vi dör?

Ett sådant tilltag gör att man som man helt enkelt bara smälter.

Jag har kört den här postbussen, varje dag, sen åttiotvå.
Ibland kan det regna, men idag är himlen blå,
Jag bär på ord och tankar, på siffror löften och svek,
som en bibliotekarie, i livets bibliotek.

Jag bär på vykort till fru Hansson, en faktura till nån som blir blåst,
och en postordersförskottsavi, som är stämplad i Borås.
Ett paket till lilla Jenny, och en tipsvinst till Hedin, och så veckans vackra kärleksbrev, till byns enda blondin...

Vem är det som skriver, alla hennes älsklingsord. Vem textar hennes namn så vackert, med en penna, röd som blod? Hon sitter alltid i fönstret, som om hon väntade på mig, tänk om hon nånsin bjöd in mig, men hon säger knappt ens hej.
Jag har ingen som väntar, nej, det är tyst, när jag kommer hem. Jag går till sängs och drömmer drömmar, ensam i min säng. Jag drömmer att jag vaknar, i hennes nakna famn.
Jag formulerar nästa brev, och skriver ut mitt namn...

Jag bär på vykort till fru Hansson, en faktura till nån som blir blåst, och en postordersförskottsavi, som är stämplad i Borås. Ett paket till lilla Jenny, och en tipsvinst till Hedin, och mitt allra bästa kärleksbrev, till byns enda blondin... Ja, mitt allra bästa kärleksbrev...
...till byns enda blondin

Den svenska landsbygden är tyngd av allehanda problem. Bensinskatter, avflyttning och bristande kollektivtrafik gör livet på landet till ett veritabelt helvete för många medborgare. För många förflyter veckan i ett dimmigt töcken där enbart fredagens uthämtande av alkohol på den licenserade ICA-hallen, lördagens shoppingtur till Coop Forum och söndagskvällens mysande framför Bingolotto blir de tomtebloss som temporärt förmår lysa upp den annars så dunkla och förpestade tillvaron.

Något av en glädjespridare - men likafullt en lieman - kan lantbrevbäraren te sig när han rullar fram över skakiga skogsvägar fullastad med post, reklam och annat matnyttigt eller själsvådligt.
Lantbrevbäraren är av en annan kaliber än de stekare som ses dela ut posten i en innerstad. Där har man en flådig cykel, kulörta solglasögon, åtsittande kläder som tämligen ofta innebär små kortbyxor långt in i december och dessutom innebär urinvägsinfektion lagom till mellandagarna men detta är som sagt ett urbant problem.

Lantbrevbärarna sitter varmt inne i bilen, oftast med Postens blåa keps på huvudet lyssnande på den lokala P4-kanalens utbud av dunka-dunka. Det blir en del stopp för utdelning men tempot innebär aldrig någon risk för hjärtinfarkt eller något annat orsakat av överansträngning.

Det är i denna miljö vi möter Sven-Ingvars berättarjag, personfierat av den karismatiske sångaren Sven-Erik Magnusson. Låten kom 1995 och hette Byns enda blondin.
Av olika anledningar får Sven-Erik Magnusson inte längre köra någon postbil. Hans utsaga skall med andra ord tolkas just så löst som man tolkar händelser och skeenden i en text där upphovsmannen markant skiljer sig från gestaltaren, så att säga. Om det gäller att blåsa i textförfattarballongen klarar sig Sven-Erik gott och väl i denna kontroll eftersom texten faktiskt skrevs av Niklas Strömstedt.

Niklas som ju fostrats i en väldigt litterär familj. Hans pappa; Bo Strömstedt, var tidigare kulturchef och chefredaktör för Expressen.
Så här kan Bo Strömstedt skriva: "Vad ger dikten? En kunskap. Den är stor. Jag vet inte om jag har sökt Ithaka. Homeros har, Eyvind Johnson , också James Joyce. Den kunskap dikten ger är en självklarhet, men vad den inte minst ger är en ton, en bordun."

Så här kan Bo Strömstedts son, Niklas Strömstedt, skriva: "Jag bär på vykort till fru Hansson, en faktura till nån som blir blåst, och en postordersförskottsavi, som är stämplad i Borås. Ett paket till lilla Jenny, och en tipsvinst till Hedin, och så veckans vackra kärleksbrev, till byns enda blondin...

Vi skall väl inte dra in den gamla fördomen om den stora inavel som sägs förekomma bland de vindpinade sällar som emanerar från landets provinser men nog ter det sig lite märkligt och nästan skrämmande att kvinnan Sven-Erik sjunger om verkligen är byns enda blondin. Antagligen är det undermålig population som orsakar detta fenomen eller så är de övriga kvinnorna gamla, tunnhåriga och kanske även flintis.

Låtens finaste och mest tänkvärda passage bjuds vi på i första versens tredje och fjärde strof: "Jag bär på ord och tankar, på siffror löften och svek, som en bibliotekarie, i livets bibliotek."
Fina ord som befäster och minner om Strömstedts litterära bakgrund men även planterar för åhöraren den viktiga position som textens huvudkaraktär besitter.

Avslutningsvis vill jag nämna textförfattarens verkliga eldprov. Att i en svensk sångtext klämma in ett ord på hela 22 (TJUGOTVÅ!!) bokstäver kräver sin tribut. I Niklas fall tvingades han separera och sedan träffa Agneta Sjödin.
Ordet som han liksom lyckades värka fram under stor vånda och existensiell kris var
P O S T O R D E R S F Ö R S K O T T S A V I

Sensmoral?
Vill Niklas Strömstedt spela Alfapet med dig så skall du vänligt - men bestämt - avböja.

En papaya coconut
och en plats i solen
ja det är allt som behövs för att tina
en frusen själ

En papaya coconut
lata dar vid poolen
och kanske någon att hålla i handen
räcker bra för mig
En papaya coconut en plats i solen med dig

Kommer vintern så blir den lång
is och snö på samma gång
det är sommar nån annanstans
så slit dig loss, ge livet en chans
du kan leva åh åh åh åh du kan sväva åh åh
börja leva åh åh åh åh åh åh 

kommer natten så blir den het
ögon ser vad hjärtat vet
ljumma vindar och solvarm sand
köp en biljett till drömmarnas land

Det blir mer och mer uppenbart att Sverige behöver sitt kalla klimat inte minst för lyrikens skull. Listan över alla natursköna hyllningar till Sveriges vidsträckta natur, blommande ängar, mäktiga fjäll, höga kust och täta granskog inom populärmusiken är lång, mycket lång. 

Listan över alla beskrivningar av paraplydrinkar, solstolar, grisfester och ljumma vindar är dock marginellt något längre. Från det sena 1900-talet och framåt hittar vi åtskilliga exempel på eskapism inom framförallt popmusiken och dansbandsmusiken. Blue Hawaii, Hallå hallå Västindien och E Viva Espania är bara tre fulländade exempel på den rika flora av naturmystik som anfaller från oväntat håll, nämligen från i stort sett vilket jävla land som helst med en medeltemperatur på 19 plusgrader i januari. 

Kikki Danielsson (född som Ann-Christine Danielsson den 10 maj 1952 i Osby) personifierar i detta mästerstycke svenskens strävan efter värme. Denna strävan skall tolkas som så att värmen bör - om den nu infinner sig - vara konstant så till vida att den sträcker sig åtminstone till avresedatum.

Kommer natten blir den het, sjunger Kikki i denna megasuccé (Papaya Coconut från 1986). Just det. Vi vet att den blir het. Vi vill inte ha några kalla nätter längre. Vi hatar kalla nätter. Vi har för helvete betalat för resan. Det minsta vi kan begära är en het natt. Huruvida tolkningen skall vara erotisk överlämnar jag till de som går igång på Kikki Danielsson (2 st i Kylinge, 1 st i Borås, 3 st i Mellerud) 

Man brukar säga om döden att den är livets enda löfte. Utifrån ett liknande resonemang kan man ge upphovsmännen Lasse Holm och Ingela "Pling" Forsman rätt när de utan att darra på manschetten bestämt hävdar "kommer vintern så blir den lång". Jo. Just det. Historiken talar för detta. Dessutom blir det is och snö...på SAMMA GÅNG!!! i värsta fall. 

Ställd inför detta olycksbådande faktum är det tämligen naturligt att man då längtar till en papaya coconut (vad är detta för växt, egentligen?...mejla!) och en plats i solen strax intill poolen...all inclusive, får man förmoda. En del sydlänningar brukar faktiskt missta sig på svenska turister. Somliga kypare tror att det är en nazistisk kamporganisation och inte familjen Olsson som sitter där i poolen. Detta eftersom hela gänget sträcker ut högerarmen i luften i en Sieg Heil-pose, när de i själva verket bara vill göra kyparna uppmärksamma på all inclusive-armbandet. 
Det kallar jag att resa det, för att travestera Hasse Alfredson. 
Men - tillbaka till Kikki.  För det är ju som de säger i reklamen; "sommaren tar aldrig slut, den bara flyttar på sig".

Samma sak finns att säga om Kikki Danielsson. Hon tar aldrig slut. Hon bara flyttar på sig. 2 sekunder senare hinner hela Kikki ifatt.  

Foto: Barometern.se
 

Jag söker finna lyckan och jag målar upp min värld
Av tusen sköna drömmar bortom hemmets lugna härd
Långt bortom alla vatten, bort till landet "over there"
Där finns just den musiken, den som håller mig så kär

Långt bort till Oklahoma, bort till Nashville Tennesee
Där finner man musiken gjord med glädjens harmoni
I blodet gungar rytmen och från hjärtat hörs en sång
Min lycka skulle vara att få komma dit en gång

Här står jag framför spegeln i en vacker cowboyhatt
I famnen finns gitarren, den min allra bästa skatt
Så börjar mina drömmar, om att kanske någon gång
Få komma dit och spela och få sjunga upp min sång

Långt bort till Oklahoma, bort till Nashville Tennesee
Där finner man musiken gjord med glädjens harmoni
I blodet gungar rytmen och från hjärtat hörs en sång
Min lycka skulle vara att få komma dit en gång

Som möjligen framkommer här ovan är inte upphovsmännen till denna text födda i Oklahoma.
Trots att de äger en kärlek till musiken, en värdefull gitarr och vacker cowboyhatt kan få saker överskyla det faktum att Olle Jönsson och hans anhang såg dagens ljus i den lilla byn Gärds Köpinge strax utanför skånska Kristianstad. Ett öde som Lasse Stefanz lär få leva med resten av livet, ja...de sista ljuva åren så att säga...

Av alla olika typer av musik är nog countryn den som omgärdas av mest mystik, flest underliggande symboler och ett närmast religiöst budskap. Självfallet är därför anslaget till denna lilla textsuccé av smått religiös kaliber. Raden "av tusen sköna drömmar bortom hemmets lugna härd" för tankarna till väckelsemöte och Lapp-Lisa...helt enkelt till det formspråk som oftast förknippas med allmogens klassiska skillingtryck, en genre som dansbandsmusiken tidigare lyckosamt tolkat  exempelvis i mästerstycket  Mjölnarens Irene (Wizex) men även i Alpens Ros (Stefan Borsch med flera)

Den oväntade brytningen att låta allmogevers ackompanjera en text vars uppenbara syfte är att glorifiera just countrymusiken får väl förlåtas om man beaktar det faktum att countryn inte ännu hittat sitt svenska formspråk av naturliga orsaker.  
Lasse Stefanz tar oss dock raskt tillbaka till countryns amerikanska romantik när man sjunger att man längtar till landet "over there", ett uttryck som skall associera till svenskarnas förväntan och spänning inför det ständigt fascinerande USA. 

Och så småningom får vi reda på att det är i Oklahoma man skall vara och inte i Gärds Köpinge. Det är där det händer.
Går man på Västra Boulevarden i Kristianstad med en vit cowboyhatt och en akustisk gitarr över den stinna magen väcker detta förvåning och uppmärksamhet. Men i Oklahoma smälter man in. På ett helt naturligt sätt. För i Oklahoma finner man "musiken gjord med glädjens harmoni...från hjärtat hörs en sång". Oklahoma andas rytm, svett, tolerans och steel guitar...om man får tro Lasse Stefanz.

Där blir också den amerikanska drömmen verklighet. Olle Jönsson kan stå i cowboyhatt, guldkedjor, jeans, skinnkavaj och läderkängor med en fet gitarr på magen framför spegelväggen på villans övervåning, heltäckningsmattan känns sensuellt mjuk under fötterna, cowboyhattens brätte har precis rätt vinkel och fem ringförsedda fingar dunkar taktfast mot högerbenet...men hur rätt det än känns ligger kanske villan i Gärds Köpinge. Eller Åmål. Eller Stenungsund. Och då bryts magin.

Ställ samme Jönsson med samma drömmar, samma outfit och samma sång i Nashville, Tennesse och framgången blir omedelbar. I Oklahoma blir man accepterad, verkar sensmoralen vara.