BLÅSET IFRÅN FRÄLSIS KÖR



Om du lyfter upp din blick
bort mot kullen mitt i byn
ser du ett gammalt torn
som alltid sträckt sig emot skyn

Men där har varit torrt och tomt i många år
men nu har nånting hänt, ja det är visst redan vår

Ja kom att rusa dit och mot mig
strömmade en ljuv musik
där var en salig blandning
av människor och färg och folk som var enorm

Där fanns en rockgrupp och
blåset ifrån frälsis sjunde kår
jag såg en punkfrisyr och
tanter med knutar i sitt hår
och alla klämde i för fosterland
och kungakör och taket lyfte sig
när både gammal och ung sjöng med

Jag hade aldrig hört dess like förr
det var det vackraste som rört mitt hjärtas dörr
och hela stället gunga så jag fick lust att sjunga med

Vi som någon gång varit med om det underbara i att bli föräldrar har självfallet ombetts att beskriva just den känsla som infinner sig då barnet är fött.
Visst har vi försökt med våra små futtiga trevare till försök att åtminstone vagt beskriva unset av denna orgiastiska upplevelse men tämligen omgående insett att det är fullständigt ogörligt, för att inte säga omöjligt.
Orden räcker inte till.

Pianisten Per-Erik Hallin hade inga sådana problem, då han tävlade med Morgonluft i Melodifestivalen 1985.
Den lycka som så uttömmande beskrivs här ovan, går att derivera till själva händelsen i sig, nämligen anledningen till att Hallin firar.
Det som blivit fött är självklart ytterligare tre minuter av rampljus för Per-Erik.

Hallin var en intressant gröda odlad i ett 80-talistiskt drivhus som till lika delar använt Kalle Anka, Göteborg och kristendom som gödsel. Han har spelat med Elvis, medverkat på otaliga gospelskivor och varit den svenska rösten åt en viss Donald Duck. För detta mottog han 2006 det hett eftertraktade Artur Erikson-priset för  "ett allsidigt konstnärskap, som tar sig uttryck i ett innerligt sätt att bära ett budskap och en förmåga att skapa närhet till sin publik". Obs direkt citat.

Det innerliga sättet att bära fram ett budskap kommer bäst till uttryck i denna strof, anser jag:
jag såg en punkfrisyr och
tanter med knutar i sitt hår
och alla klämde i för fosterland
och kungakör...

När man skymtar en sådan textmässig gemenskap och en sådan värme, är det inte utan att man blir lite religiös och vill sätta sig vid ett piano iförd mintgrön kofta.
Man känner sig upprymd. Man skymtar ljuset, om så bara två neonfärgade lampor i taket, riggade av SVT.

Att få barn är i sanning ett mirakel.
Att tävla i Melodifestivalen två år i rad utan att gå vidare till andra omgången är det inte.

BO DIDDLEY-DI, BO DIDDLEY-DO



Bo diddley di, bo diddley do, det händer väl ibland
att jag tar fram gitarren och får till ett rockigt sound
Det är samma sköna känsla som att vinna
eller vila blicken på en vacker kvinna
Bo diddley di, bo diddley do, det är en sorts magi
när ton som läggs till ton helt plötsligt blir en melodi
Vilken känsla när publiken börjar gunga
Jag ska aldrig sluta sjunga för musiken är mitt liv

Det här är en av mina absoluta favorittexter, Arvingarnas Bo Diddley från Melodifestivalen 1995.
Den har allt.
Utom trovärdighet.
Eller jo förresten. Det skulle vara det där förtäckta hotet som Casper (det vänliga lilla spöket) kommer med på slutet.
Det om att han aldrig tänker sluta sjunga.
Det känns ganska trovärdigt.

>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Eloise

>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Det lyser en stjärna
 

ATT SE VÄRLDEN SOM DEN ÄR



I brustna illusioner
färdas vi vår väg
Vi ser allt runt om förändras
sakta steg för steg
Och fast vi har våra mål, våra ideal,
våra drömmar och begär
så vinner vi just om vi blundar
ser vi till världen som den är
Som den där

Vi behöver varann
Hand i hand
glömmer vi att världen står i brand
Och fast vi tvekar ibland
finner vi varann
Och vi vaknar upp tillsammans
Hand i hand

Brustna illusioner
Vänder vi oss bort
Vi vill så gärna vinna
Barn av samma sort
som vill dela vårt liv, våra ideal,
våra drömmar och begär
Så kanske vi en dag kan vakna
Och se världen som den är

Jag har laddat med ett stort glas rött och lagt upp fötterna på den mjukaste av kuddar, allt i syfte att ägna några dyrbara minuter av mitt liv åt att verkligen dissekera Styles melodifestivalbidrag Hand i hand från 1987, som ju var året efter deras makalösa schlagerframgång med Dover-Calais. Jag inser nu att texten troligen är för mångbottnad och djup för mig, men tänker likväl göra ett försök.

Detta var ju den viktiga uppföljaren, låten som skulle visa att projektet Style var värt att satsa sina lappade jeans på även framledes. Och denna gång skulle även perspektivet vidgas, bort med den så hett omhuldade kärleksballaden, fram med den världsförbättrande hymnen, den fredsskapande anthem som förkunnar människors lika värde och gör planeten Tellus till ett enda stort kramkalas.
Lionel Richie, Michael Jackson och Bob Geldof hade alla några år tidigare lyckats med denna bedrift och nu var det Christer Sandelins, Tommy Ekmans och Gigi Hamiltons tur.

Texten börjar vansinnigt stämningsfullt. Man kan se hur de tre bandmedlemmarna sitter i samma bil och färdas "i brustna illusioner".
Man undrar just vilka illusioner en man som Sandelin kan gå och släpa på. Illusionen om att Hubba Bubba med blått omslagspapper alldeles självklart måste vara blå.
Det är den inte. Den är vit.
Se där en brusten illusion.

Stegvis ser de sedan hur världen förändras, en ganska klarsynt iakttagelse eftersom tiden har ett finger med i spelet.
Därefter lämnar Style helt enkelt svaret på hur vi skall uppnå alla våra drömmar och våra mål.
Sådant som man annars får betala dyra pengar för att få höra Mia Törnblom föreläsa om.
Lösningen, enligt Style, är att vi skall blunda och försöka se världen som den är.
Stegvis förändrad, får man förmoda.

Obestridligen når bandet ändock en viss konklusion då de vederhäftigt klarlägger sin ståndpunkt; att "vi behöver varann".
Gärna också "hand i hand".
Det hela blir en väldigt fin passage i texten:
"och fast vi tvekar ibland
finner vi varann
Och vi vaknar upp tillsammans
Hand i hand"

Eller vänta förresten. Det är kanske jag som har missuppfattat hela grejen.
Det här är kanske ingen global fredsepistel, trots allt.
Det kanske bara är en vanlig kärlekslåt.
Med den skillnaden att det handlar om ett engångsligg i Sundbyberg.

>>>>>>>>>Relaterade rim: Freestyle



KIKKI KÖR LITE FRANSKT



Var nere på semester
i det tjusiga Paris
Träffa på en grann monsieur
som var skön på alla vis
Å det var sol å det var sommar
vinden smekte i hans hår
Å han viskade i mitt öra
på ett språk jag ej förstår

Comment ca va?
Comme ci comme ci
Comme ci
Comme ca

Jag visste inte vem han var
Å fattade inte vad han sa
Comment ca va?
Comme ci comme ci comme ci
Comme ca
Det var som nya ord för mig
Jag kunde inte säga nej

Paris för våra fötter
Krävande och sexuell
Med alla lyktorna i natten
som lyste upp La Tour d’Eiffel
Jag var besatt av atmosfären
Å avenue des champs elysées
Å av klingande gitarrer
från ett undangömt kafé

Erkänn att det rycker lite i baguetten, efter att du läst en text som den ovan citerade...
Dansbandsdrottningen Kikki Danielsson var inte bara sångerska i Wizex, hon var också sällsamt berest, visar det sig.
I början av 80-talet blundade hon hårt, kastade sitt blonda hårsvall bakåt i en Stephanie Powers-gest och slog ihop klackarna till sina röda läderstövlar tre gånger.
Sedan sa hon förvånat: "Märkligt. Jag tror inte att vi är i Osby längre."

Ty det hon såg var rumlande fransoser i blåvitrandiga tröjor och kaffefläckliga baskrar. Mellan sina håriga prinskorvsfingrar satt halvt upprökta cigariller och ur männens av mustascher beklädda läppar trillade ideligen små, små smulor från flottiga croissanter. I bakgrunden hördes skall från illmarigt blängande knähundar med sylvassa tänder och någon spelade dragspel så där släpigt som egentligen bara Rikard Wolff kan stå ut med.

Hon hade hamnat i Paris helt enkelt.
Den anrika staden med Sacre Coeur, Eiffeltornet, Champs Elysées och hundbajs.

För att ytterligare förtydliga för oss att det hon sjunger om verkligen utspelas i Paris,
namedroppar Kikki i låten Comment, ca va? en del av stadens sevärdheter.
Hon låter Eiffeltornets franska namn rimma på ordet sexuell. Bara det är helt lysande. Lika starkt lysande som själva tornets "lyktor".
Sedan sjunger hon om Paris paradgata Champs Elysées, den franska huvudstadens motsvarighet till Hässlehomsvägen i Osby.
Hon utelämnar helt, vilket jag tycker är något glädjefattigt, Notre Dame och Quartier Latin.
Man kan tänka sig "Vi älskade hela natten, det lät ohhh och det lät ähhh, det hördes nog till Quartier Latin..." eller "att inte kunna franska, det är synd och skam. Dagen efter begav jag mig till Notre Dame".

Kikki har sedan låten Comment ca va kom ut, fortsatt att upptäcka världen. Under mitten av 80-talet begav hon sig till Nashville (på riktigt) och kanske minns du även hennes geografiskt odefinierade men svassande hyllning till den sydländska solen; Papaya Coconut.
Hon har även joddlat i en klar flört med Österrike men mig veterligen aldrig sjungit något om Carnaby Street, marmelad eller Buckingham Palace, men det kanske kommer.

Klart är åtminstone att Kikki har ambitioner utöver det som det insuttna, försoffade och korrekta Sverige kan erbjuda.
Kanske skulle hon söka sig till Bryssel som EU-parlamentariker? En så här världsvan artist måste självklart placera sig i en rättmätig kontext.
Första punkten på agendan: Sänk momsen på falukorv.

>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Papaya Coconut
>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Sylvia Wrethammar

LEVANDE CHARADER



Vem är du?
Vem är jag?
Levande charader
spelar alla roller så bra
Ingen kan väl ana nått
ha förstått
när det gäller kärlek
är det dig som jag vill ha

Vem är du?
Vem är jag?
Kan vi få kontakt nu
genom hjärtats telegrafi
om jag söker sanningen
får jag den
sänder dig signaler
genom telepati
- - -
Kärlek
Det måste va kärlek
Är det kärlek?

Ja
Eventuellt

Det finns en viss form av lyrik som när man hör den framföras, går raka vägen in i hjärteroten utan att passera hjärnan, på sin väg ifrån trumhinnorna.
Detta kunde exempelvis Hasse Alfredson intyga redan 1976 när han skrev sin klassiska limerick om kvinnan i Gränna som kunde spänna sin stjärtmuskel så pass att hon däri kunde strypa en ål och likaledes vässa en penna.
Varje kväll skrev Alfredson nya limerickar i Svenska Ords revy Svea Hund på Göta Lejon. Hasse har efteråt sagt att de flesta gick hem hos publiken men skulle någon limerick inte riktigt landa, kunde man alltid plocka fram den om kvinnan i Gränna, varpå publiken omedelbart och kollektivt vred sig av skratt.
I den samling av limerickar från Svea Hund som gavs ut efter att revyn var färdigspelad, listar Alfredson andra, klassiska stycken av poesi som för alltid kommer att kännas som små slag av klarsyn, mitt i solarplexus.
Han nämner bl.a "Den blomstertid nu kommer", "Jag köpte min kärlek för pengar" av Gustaf Fröding och "Über alle gipfeln" av Goethe.

Jag skulle vilja lägga till Högt över havet med text och musik av Lasse Holm och iskall sång av Arja Saijonmaa på den där listan. Låten hade sitt uruppförande i samband med Melodifestivalen 1987.
Sättet som Arja sjunger på, hur hon liksom hackar sig in i själva textens blottlagda kärna och öppna sår, hur hon teatraliskt suger märgen ur Holms text, förstärker enbart bilden av en riktigt finstämd och särpräglad lyrik.
Nästan alla som var tillräckligt gamla då det begav sig, känner genast igen öppningsstrofen.
Vem är du? Vem är jag? Levande charader.
Holm tar tillvara Saijonmaas etablerade duglighet som tolkare av den chansonkultur som främst emanerar från Paris bakgator eller Åbos dallrande nattkaféer.
Texten rymmer så mycket längtan, så mycket sårbarhet och sådana underbara, tekniska metaforer..."sändare och mottagare, samma kanal", men även impressionistiska bilder med klar konstnärsfeeling: "Jag är natt, du är dag, liksom sol och vatten, vindar på ett stormande hav.."
Man ser en målning av Van Gogh framför sig; feta penseldrag, starka färger, bubblande skum på ett stormande hav.
Uppbrott och svårmod. Förändring och tappad livsgnista.
Ämnen som Arja är van vid att tolka.

Dessa sånger har etablerat henne i folkhemmet men trots den kommersiella framgången 1987 har hon inte lyckats nå dithän på senare tid. Du kanske minns den mediastorm som utbröt i vattenglaset häromsistens när Arja offentligt bröt ihop för att hon förvägrades delta i SVT:s Allsång på Skansen.
Något hon har beskrivit som sin största besvikelse i livet.
Efter detta offentliga snyftande togs hon som bekant till nåder av programmakarna. Frågan är om detta var så klokt. Om allsången verkligen är rätt forum för Arja.

Tänk dig själv. Solen strålar från en klarblå himmel. Ute på fjärden tuffar små vita båtar på i stilla mak. Segel skymtas vid horisonten. Det glittrar och glimmar i vattnet. Seglora kyrka står där så ståndaktigt när den tusenhövdade publiken sluter upp. Barnfamiljer i pastellfärger, piercade tonåringar i tajta byxor, raden med rullstolsburna, glada pensionärer som taktfast klapprar med sina löständer, solbrända stekare från Stureplan i rosa pikétröjor och vita byxor samt guldkedjor klappar förstrött i händerna. Värmen vibrerar i luften och Anders Lundin har just dragit ett skämt om grodyngel i groggen, i publikhavet skrattar Claes Elfsberg med vita tänder och knaperstekt solbränna, från scenen hörs plötsligt en röst som ekar ut på klockren finlandssvenska:
-JAG VILL TACKA LIVET. DET HAR GETT MIG SÅ MYCKET....

För det är trots allt så vi vant oss att uppleva henne. Ja...just det. Hon säljer bastulinnen, lekdansar i TV4 och pratar en del om Unicef också.

>>>>Rimbloggen - som produceras i Karlskrona - finns nu även på bloggkartan

SKJUT Å FÅ PUCKEN I MÅL...



(VM) lagen för varje femma
(VM) skjut och få pucken i mål
(VM) guldet ska stanna hemma
våra färger ska segra idag
åh-åh-åh, åh-åh-åh
vi är gula och blå, vi är bra

okej, nu tar vi dem, nu tar vi dem
okej, nu har vi dem, nu har vi dem
så koppla grepp och släpp ej tag
du Moder Sveas bästa lag

okej, nu tar vi dem, nu tar vi dem
okej, nu har vi dem, nu har vi dem
åh-åh-åh, åh-åh-åh
vi kan vinna, vi vill och vi ska

När Svenska Hockeyförbundet undet det sena 80-talet ringde upp tonsättaren Lasse Holm för att fråga om han hade något som helst intresse av att skapa den vederkvickande hymn som på ett eftersträvansvärt sätt skulle samla nationen inför Hockey-VM på hemmais 1989, tackade Lasse nästan omedelbart "ja!".

Visst genomforsades han för en millisekund av existensiellt tvivel och erforderliga dubier kring vad ett sådant åtagande i ett längre perspektiv eventuellt skulle åsamka honom som skapande artist men slog skyndsamt bort liknande tankar då han tänkte på sin kärlek till fosterlandet och på alla de sköna stålars som troligen skulle hostas upp framför hans solbrända anlete.

Resultatet lät inte vänta på sig.
Låten kom att benämnas Nu tar vi dom och kom att bli den kanske starkaste kampsången av dem alla, We shall overcome självklart borträknad.
Men den ligger där som god tvåa.
Låten samlar med små, enkla medel (synhtar, publikvrål, doften av varmkorv och svett) själva essensen av ishockey när den är som allra bäst.
Texten är på samma sätt kultiverad och foklig. Det handlar verkligen om att ena nationen.
Den blossande strofen "Du Moder Sveas bästa lag" sänder tacksamma kickar av referens till Esaias Tegnér och Verner von Heidenstam medan rader som "skjut å få pucken i mål" lättare appellerar till den sedvanligt hurtriska hockeypubliken.

När Holm födde snilleblixten att ta med Tre Kronor som kör och inte minst Håkan Södergren på "sång", planterade han en svensk klassiker, helt i linje med "Dä bar å åk" och andra plågsamma ljudförsök i sammanhanget.
När Lasse frågade Södergren om han ville sjunga på plattan var Håkan inte sen att teka (!).
Han befann sig dock helt klart i offensiv zon, då han självsäkert hävdade "I sing, I sing", precis som han hört matchspeakern nämna likt ett mantra, varje gång pucken kanade bakom målburen.
Och visst kunde han sjunga, Södergren.
Även om elaka tungor fortfarande hävdar att han lämnat kvar tandskyddet i munnen under inspelningen.

Man får ändå buga och tacka Tre Kronor för insatsen.
Sällan har väl en liknande entusiasm kunnat höras på skiva.

>>>>>>>>>>Relaterade rim: Nick Borgen
>>>>>>>>>>Relaterade rim: Staffan Hellstrand
>>>>>>>>>>Relaterade rim: Wahlgren/Sandelin/Ekman



HAUSSE PÅ BORSCHEN



Tidigt en söndagsmorgon
lilla Lena hon sover gott
Då väcks hon av en fågel
som på rutan knackar smått
Hon ser på fönsterblecket
en liten, pigg krabat
som hackar uppå kittet
för att få sig lite mat

Åh, du lilla fågel
Vill du bli min vän?
Har du kommit för att stanna?
Stannar du hos mig?
Jag vill så gärna öppna fönstret
så att du kan flyga in
Men beröva dig din frihet
kan jag aldrig någonsin

De fjäderförsedda små krabater som vanligtvis benämns fåglar ter sig något bedrägliga.
Man tror att man vet exakt vad de vill.
Lösa krisen i Darfur, utjämna inkomstklyftorna i samhället, skapa en hållbar utveckling där sopsortering och ett drastiskt minskande av farliga gaser i vår atmosfär ligger som högsta prioritet.

Och så vill de bara flyga. Lyfta sina förbannade vingar och flyga iväg. Lämna oss kvar med alla våra frågor och tafatta försök till lösningar.
Trofasta är det minsta man kan beskylla fåglarna för att vara.
Vill du ha en trogen följeslagare och livskamrat; köp ingen undulat. Risken är stor att den depraverade pippin drar en vacker dag. Lyd mitt råd - lämna inga fönster öppna.

Det vill säga; lämna inga fönster öppna om du inte vill ha besök av den förmodat vilda fågel som Stefan Borsch besjunger så fint i låten "Den lilla fågeln".
Vilda fåglar kan nämligen, drivna av en ständig hunger, sukta efter att ta sig in till dig, in i värmen, in till den formpressade hirschkolven, bildligt talat (obs inget snusk)...

Och visst var fågeln hungrig, där han satt, den pigga lilla krabaten, utanför Lenas fönster.
Så hungrig att den försökte äta av fönstrets kitt.
Det här är ett väldigt vanligt beteende och alls inte så sökt som man kan tro.
Vilda fåglar gör så, nämligen. De flaxar ständigt fram till våra fönster utmed hela vårt avlånga land, för att smaka på fönsterkitt.
De smackar i sig lite av det goda, lyfter sedan och flyger bort till nästa fönster. Som fåglarna brukar säga:
"Same kitt, different window".

Faktum är samtidigt att man gör vilda fåglar en stor otjänst om man släpper in dem. Man inte bara "berövar dem dess frihet", man fråntar dem också möjligheten till att smaska i sig fönsterkitt.
Tänk efter själv, hur mycket kitt att du i skafferiet?

>>>>>>>Relaterade rim: Björn Afzelius & Mikael Wiehe

TONER FÖR MELONER



Vi växte upp tillsammans lilla Rut och jag
åren gick och plötsligt så en vacker dag
då såg jag någonting jag aldrig sett förut;
det var nå't under blusen som putade ut.

Vad har du under blusen Rut?
Vad är det där som putar ut?
Det har jag aldrig märkt förut
Vad har du under blusen Rut?

Ja, åren blåste vidare i en snabbare takt,
jag hade aldrig prövat på nå'n kärleksattack
Men Rut och jag vi gifte oss en dag i april,
på bröllopsnatten frågade jag henne en gång till

Vad har du under blusen Rut?
Vad är det där som putar ut?
Det har jag aldrig märkt förut.
Vad har du under blusen Rut?

Den svenska populärmusiken fullständigt svämmar över av sånger som på något sätt behandlar ämnet anatomi.
De förvuxna barnlallarna i Mora Träsk har sin rytmiska "Huvud, axlar knä och tår", Anni-Frid Lyngstad sjöng om "Ögonen", Lill Lindfors fick en megasuccé med "Mitt lilla fejs och jag", Etienne Glaser har släppt en uppmärksammad chansonskiva om tånaglar och så har vi självklart HasseåTages "Vad har du i fickan, Jan?".

Starkast bland dessa och tämligen utlämnande var denna musikaliska bomb, kallad "Vad har du under blusen, Rut?".
Det finns många etiketter man kan sätta på texten, förevigad av bland andra dansbandet Schytts.
Den är både djärv, sökande, existensiell, djuplodande och på samma gång ganska pueril, barnslig och billig.

Visst - det finns ett gott uppsåt. Mannen som framför texten känner sig både tvehågsen och verklighetsfrånvänd. Han vill verkligen ta reda på svaret, han är hängiven frågan in i det sista.
Ända tills dess att han faktiskt får svar på sina funderingar. Ett sökande efter kunskap vi kanske inte skall förringa i sammanhanget, eftersom vi via det underbara rimmet "snabbare takt-prövat någon kärleksattack" informeras om  mannens tillstånd av okunskap.
Men - som sagt - på bröllopsnatten avslöjas hemligheten; något som textförfattaren valt att skildra så här ömsint:

På natten fick jag reda på vad hon gömde för mig
vad tror ni jag fick se, kan du tänka dig?
Då såg jag någonting jag aldrig sett förut
när hon tog av sig blusen, ja då tittar dom ut...


Observera att författaren även här, i låtens förväntade crescendo, väljer att inte avslöja exakt vad som dolde sig under blusen. Vi kan bara spekulera.
Och det gör vi så gärna.

>>>>>Relaterade rim: Esex
>>>>>Relaterade rim: Jigs

EN PANELHÖNAS BEKÄNNELSER



Jag gick mig ut en afton på en tonårsdans
där jag mötte lille Hans
Sista dansen då bjöd han upp en annan brud
och jag var utan chans

Så jag har aldrig blivit kysst
Nej jag har aldrig blivit kysst
och det är väl ändå inte schysst.

Det finns något kittlande charmigt över sångerskor som så här utan vidare baktankar, frejdigt skyltar med sin oskuld i det offentliga ljuset.
Det hela är ett fenomen främst förekommande i den svenska 60-talspopen. Sångerskan som aldrig blivit kysst (åtminstone inte innan låten spelades in) heter Lena Conradson. Med sig (för att bevittna detta offentliga tillkännagivande) hade hon Claes Rosendahls orkester som fann det tvunget att inrama historien med en klämmig foxtrot, för att ytterligare sätta in åhöraren i den fasansfulla känsla som en panelhöna befinner sig i, då den virvlande dansmusiken ljuder och man märker att man sitter ensam kvar. Välklädd, manikyrerad, nytvättad och okysst.

Redan i textens episka avstamp märker vi vartåt det barkar. Den inte allt för långe tysken Hans (här figurerande utan Greta) nobbar i sångens inledning textens jag-person för en annan tjej. Anledningen till varför sångerskan hela tiden förkastas framgår däremot inte. Kanske har hon slarvat med Stomatolen...

De adekvata, förmodat frigjorda och nyskapande orden finns där, som i alla tidstypiska, svenska 60-talstexter.
Det handlar om "tonårsdanser" och "brudar". Längre fram i texten dyker även den ohövlige raggaren "Ragge" upp.
Han "bor i samma kåk". På gatan "parkerar han sitt raggaråk".
Dessvärre släppte Ragge aldrig ratten, varpå Lena Conradsons otursamma predikament kvarstod.
Hon blev aldrig kysst.
Och man måste självklart fråga sig om inte kyssar var en rättighet, även på 60-talet. Alternativet ter sig allt för diaboliskt.
Som Lena själv sjunger:
"Det är väl ändå inte schysst."

EN DING DING VÄRLD



Säg mig va va va
säg mig säg mig va va
säg mig varför
säg mig varför
när jag hör din röst när jag anar din blick
känns i hjärtat alltid ett stick

ding ding, mitt hjärta slår
kallas det månntro amor?
ding ding är det kärlek det där
då vill jag alltid vara kär

Nej.
Det är inte Janne Boklöv.
Det är Ann-Louise Hansson som 1964 verkligen gjorde allt som stod i hennes makt för att till fullo tolka låten "Green, green" av The New Christy Minstrels på svenska.
Man kan riktigt känna hur hon lyfter fram textens budskap om kärlek, hjärtan och ding-ding.
Det är säkert väldigt fint.
Själv fattar jag inget ding...
 

FISKAR SOM VISKAR



Alla plockar blommor, blommorna på marken
Och alla får lägga sig var dom vill i parken
Alla klappar takten, dansar ut på ängen
Och alla får sjunga lalala i refrängen

Vi är som fiskar, fiskar som viskar
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga 'la lala lala lala'
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga 'la lala lala lala'

Under alla kläder, barfota i solen
Sommarvind, du är våt och jag är törstig

Vi är som fåglar, fåglar som frågar
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga 'la lala lala lala'

Det är som synes ett uppsluppet och frihetligt budskap han förmedlar, sångaren Martin Svensson.
Vem som helst får lägga sig var de vill i parken.
Någon "gräset får ej beträdas"-skylt är det aldrig tal om.
Knappast någon gång tidigare har väl anarki kunnat beskrivas så ingående och utan krusiduller.

En anarki som inte slutar med denna uppmaning. Nejdå. Det kommer mera.
Alla får nämligen sjunga "lala" i refrängen. Om de vill.
De som väljer att praktisera tystnad och total avhållsamhet från en dylik sånginsats slipper bekymra sig för eventuella påföljder. Det är alls inte så att utövandet av stumhet beivras av Martin. Tvärtom handlar det om en ytterst självvald aktivitet.

Så kommer då denna märkliga liknelse med en massa viskande fiskar. Låttextens lilla klo, om man får lägga in ett litet skaldjursskämt som kanske ter sig något opassande då ämnet alltså rör fiskar. Till saken.

Huruvida fiskarna i havet verkligen har för vana att kommunicera meddelst viskningar vill jag så här i ursprungsskedet låta vara osagt. Jag känner att jag måste konsultera en djupare forskning i ämnet.
Jag är trots allt inte någon iktyolog.
Åtminstone inte i samma utsträckning som Martin tycks vara, då han så bergsäkert fastslår att fiskarna viskar.

Den grundval varpå Martins säkerligen uttömmande forskning vilar skulle dock - något besynnerligt kan tyckas - göra gällande att det som fiskarna huvudsakligen viskar, handlar om rätten att få sjunga just "lala lala" i refrängen.
Det är för denna rättighet de lever. Vem bryr sig om utfiskningen av torsk i Östersjön, algblomning och försurning eller spridandet av allehanda miljögifter när det enda vi egentligen vill är att lalla en låttext.
Varför skall vi tänka? Vi behöver bara sjunga. La la la la la la la....

Det är denna naiva syn på djurliv som Martin vill koppla till människors lättja. "Vi är som fiskar, fiskar som viskar..."
Jag tycker att det är fördomsfullt och ohederligt.

Som betraktare av texten kan man inte annat än känna djup sympati för de djur som så oförblommerat hängs ut av upphovsmannen som lättjefulla och retarderade när det i själva verket är så att en högst genomsnittlig och medelmåttig piggvar säkerligen skulle kunna prestera en mycket bättre låttext om så även med förbundna ögon, gravt drogad på sobril.  

>>>Relaterade rim: Yeah Yeah Wow Wow

SJU SMÅ VITA ÄNGLAR



Han sa min älskade Elvira

vill du be en bön för oss

Han la sin kind mot hennes
hon kröp in uti hans famn

Han sa när gryningsljuset
kommer ska vi mötas än en gång

han smekte hennes lockar
och han viskade hennes namn

Där stod sju små vita änglar i ett gryningsljus och såg

hur en löjtnant och hans älskade la sitt öde i en våg

Deras kärlek var oändlig av en sort man sällan ser

å sju små vita änglar sluter ögonen och ber


Några svalor flög mot himlen när det första skottet föll

Han sa Herren må förlåta för det var för för kärleks skull

Han la an och gick i döden med en bön om att få se

sin älskade Elvira snart han såg sju små änglar le

I mer än hundra år har svenska folket fascinerats över den sorgliga och romantiska sannsagan om greve löjtnant Sparre och den förtrollande, danska cirkusartisten Elvira Madigan.
En braskande relation som för sin samtid tedde sig nästan lika omöjlig som den text Alf Robertsson i början av 90-talet levererade i ämnet.
Tydligt är att Alf Robertsson här ikläder sig Sparres roll och ser denne som sitt alter ego. En man som av rådande omständigheter i form av kärlek och konvention tvingas till ett blodigt och oåterkalleligt dåd.  
Trots sångarens sedvanliga förmåga att så intensivt med trovärdighet berätta sin text, vill vi inte på något sätt insinuera att han har för vana att skjuta ihjäl sina ligg. Med hjälp av klassiskt dramaturgiska grepp lyckas han dock iscensätta denna igenkänning. Vi kan nog alla leva oss in i känslan av att begå självmord till tonerna av sju små vita änglar som vanvördigt skrålar på i bakgrunden.  

I textens början möter vi de älskande sittande i ett för sammanhanget passande ljus. Det grådaskiga gryningsljus som alla som någon gång hyrt sig en stuga på Själland har så lätt för att känna igen.
Emellertid bjuder Elvira också i denna allvarsamma stund på överraskningar.
De tu står som tidigare nämnts i beråd att begå självmord men Elvira känner sig inte riktigt klar med cirkuslivet.
När Sparre ödesmättat lägger sin kind mot hennes så inte bara kryper Elvira in utan gör även en regelrätt saltomortal då hon "kröp in uti hans famn". 

Både Elvira som Sparre vid tidpunkten redan har skjutit ihjäl och även Sixten själv, var vid stunden djupt anfrätta av moraliska tvivel. Sparre hade lämnat fru och barn. Elvira Madigan hade gravt åsidosatt sitt åtagande och misskrediterat sin arbetsgivare som också i förlängningen var hennes artistiska familj. 
Föga förvånande då att Robertsson sjunger att de "lade sitt öde i en våg."
Vanligtvis kan ju frasen uttydas som att Sparre tvivlar på om han och Elvira kommer att dö eller inte. 
Två skott i pannan brukar vara en stark koofficient för detta. Rimligen syftar Alf på det moraliska vägskäl Sparre står inför och följderna därav.

Robertsson sjunger: "Deras kärlek var oändlig av en sort man sällan ser". 
Ungefär som de trinda och saftiga sommarkantareller man sällan ser.    
En sista naturlyrisk passus. Bondepraktikan har lärt oss följande; när svalor flyger lågt kommer regnet.
När svalor -likt de i Robertssons text - flyger "mot himlen" förebådar detta högtryck.
I all tragedi verkade det ju som att danskarna trots allt fick fint väder under den ödesdigra dag som Alf Robertsson förevigat i sin smäktande ballad.  






RSS 2.0