REGGAE HELA NATTEN LÅNG
Jag vet din far gillar Snoddas
din mor Erik Öst
men inte ger det mig nån tröst
ska jag gå igång får det bli reggae hela natten lång
så ska det duga åt Svante, duga åt Rut
då ska vi inte slösa något krut
ska vi gå igång får det bli reggae hela natten lång
Det blir reggae
Det blir reggae
Det blir reggae
Det blir....reggae
Ska vi gå igång får det bli reggae hela natten lång
Jag byggde bilring runt magen, jag prövade allt
men doktorn sa: vad det blir kallt
om skjortan känns trång får det bli reggae hela natten lång
Det blir reggae
Det blir reggae
Det blir reggae
Det blir....reggae
Om skjortan känns trång får det bli reggae hela natten lång
Det sägs att Beethoven svänger men inte ger det mig nån kick
ska jag träffa prick får det bli reggae hela natten lång...
Kom inte här och påpeka att dansbandsmusiker skulle vara trånsynta, inbundna, konservativa och ovilliga att ta in exotiska uttryck från ställen fjärran landsvägen.
Se bara på Tonix, ett band från Småland som 1977 gladde de svenska köparna av bensinmackskassettband med en produktion till sin natur så sällsam att den ännu i våra dagar omtalas som en milstolpe inom den svenska dansbandsvärldens ambitioner att överbrygga kulturklyftor.
Tonix kastar sig ut i världen och närmar sig i ovan citerade stycke rastafarikulturen ungefär lika hejdlöst som Tarzan brukar svinga sig i sin lian för att ta sig till tobakshyddan efter en het natt med Jane. Det sker omättligt, glupskt och nyfiket.
Dansbandsmusikerna i Tonix är på plattan Santo Domingo sugna på alla de läckerheter den karibiska kulturen kan erbjuda den som har magen vrålande av hunger och törst eller hjärnan ångande av undran.
De utforskar rytmer, frukter, droger, frisyrer...de drömmer i gult, grönt och rött, de älskar i oset från puffande pipor, besinningslöst attraheras de av tankar en gång tänkta av Marcus Garvey, visdom en gång formulerad av Haile Selassie och kalsonger en gång ägda av Bob Marley.
Efter sin frälsning och stora passion för kulturen, människorna och musiken kommer de hem, omtumlade och lite svettiga, sätter sig ner och skapar denna hymn som enligt det officiella material som finns att tillgå, heter Reggae hela natten lång.
Att Tonix på ett högst vederbörligt sätt lyckats anamma de karibiska rytmerna bekräftas inte minst av den som lagt upp klippet på Youtube, en av tusenden ur Mönsteråsbandets gigantiska fanbase.
Jag citerar uppladdaren: "De gamla huggormarna Tonix, här i en reggaelåt med nästan oförskämt mycket gung i".
Du såg det själv. Fansen har talat. Tonix ger oss oförskämt mycket gung.
När vi sedan närmar oss själva textanalysen räcker det med ett stilla konstaterande: nämligen relevans.
Verket känns relevant. I grund och botten handlar det om en outsider i en omgivning bestående av människor med en begränsad musiksmak, personer som saknar det vittomfattande spektrum av intryck som textförfattaren begåvats med. Folk som nöjer sig med en bortkommen bandyspelare med servila läppar eller en tossig speleman så otidsenlig att det troligen växer mossa ur hans öron.
Sångaren erbjuder ett alternativ till tristessen och torgför ett slut på allt vad flottarkärlek och fiolgnisslande innebär. Nu är det reggae som gäller! Reggae är det nya svarta.
Att Tonix gått till botten i fråga om att studera kulturen visar inte minst sångarens uttal av själva namnet på genren. Det handlar om - och jag vill här i möjligaste mån återge det sätt på vilket ordet uttalas - räägi.
Jag vet att det kan vara svårt att i skrift få en klar bild av uttalet, varvid jag rekommenderar dig att bilda dig en egen uppfattning genom att lyssna på låten via den ovan angivna länken.
DET KÄNNS SÅ SKÖNT NÄR DET RINNER NER PÅ HAKAN
Sitter på en bänk i parken nynnar på en enkel melodi -i i iiiii
dee deee dee du dedi dee
Jag har inget jobb, fick sparken när jag somnade vid min maskin
Jag skrattade förnöjt och sa: -Vad härligt! Nu slipper jag ditt stora, fula flin
Nu kan jag se på flickor hela dagen och glömma chefens fula, sura min
Jag vill ha ännu mera glass
det känns så skönt när det rinner ner på hakan
Jag vill bada lite till det känns så härligt mellan tårna just idag
Jag vill ha ännu mera glass
det känns så skönt när det rinner ner på hakan
Jag vill bada lite till det känns så härligt mellan tårna just idag
När man hör den allt annat än vederhäftigt musikaliska inramningen till Arvingarnas Glasslåten, frestas man att tro att allting egentligen rör sig om en slags pastisch.
Dock visar det sig mer handla om pistage, här.
Eller kanske romrussin, blåbär, vanilj, lakrits...
Listan på goda smaker gällande glass kan göras hur lång som helst.
Nästan lika lång som listan över smaklösa texter, framförda av Arvingarna.
KOM Å RULLA I MITT RULLANDE HUS
men det kan bli tråkigt ibland
Och svärmor kanske stannar, samma utsikt samma grannar
ja, det går i samma spår som förut
samma gamla snabbköpsbutik
varje original är sig lik
Ja, allting är detsamma
samma gamla rum man dammar
ja, det är dags att ge sig ut ¨
absolut
Kom å rulla i mitt rullande hus
rulla ner mig över asfalt och grus
vi skall rulla genom livet i ett enda saligt rus
kom å rulla i mitt rullande hus
1986 hade Galenskaparna & After Shave en helt epokgörande framgång med sin vardagsnära relationsdramakomedi Macken på Sveriges Television; den dråpliga berättelsen om två västgötska bröder (den ene tidstypiskt kallad Roy och den andra förnumstigt döpt till Roger) som tillsammans drev en bilservicestation med tankmöjlighet.
Många sketcher och sånger som idag räknas till de svenska humorklassikerna, emanerade från denna tv-serie, som även blev långfilm 1990. Bland dessa kan nämnas den spralliga Jag vill ha en synth, farsan, där ungdomens livsglädje möter föräldrarnas ofta predestinerade syn på ätteläggens framtid; en konflikt som i detta fall resulterar i en orgiastisk frigörelse där sonens synthmusik får stå som en ordhållig symbol för friheten och förmågan att slita sig ur konformismens bojor, även om förutsättningarna för denna frihetsbelöning eventuellt kommer att tillhandahållas efter en enligt konstens alla regler genomgången konfirmation. En premiss som kan tyckas något kontraproduktiv då sonens vildsinta framtoning i övrigt inte direkt utstrålar kongregationalism eller ens en pubertal agnosticism.
Andra låtklassiker från Macken är den sorgesamma och bitvis direkt smärtsamma telefonuppgörelsen Det är vattenpumpen, Gerd; där en hunsad äkta man (kallad Edvard) tvingas låna bilbrödernas smutsiga telefonlur för att med uppskärrad emfas förklara omständigheterna för sin plågsamma försening. Textraden: "jag som sitter här ensam i ett hörn, helt i händerna på reparatörn" är en uppriktig sentens som säkerligen legat på många bilägares läppar men (tyvärr) aldrig uttalats, åtminstone inte med samma känsla som den som Per Fritzell förmedlar i tv-serien.
Seriens Magnum Opus (och det stycke som ännu i denna dag spelas på fullt allvar i många av sommarens uppsluppna semesterradiosändningar) är dock det socialrealistiska verket Man skall ha husvagn.
Även här är det Per Fritzell som iförd blå adidasoverall av det pungfientligt tajta slaget, står i fokus då han lovsjunger husvagnsemestrarnas uppenbara fördelar. Med sig har han två ungar och sin passiva och ganska uttråkade hustru (spelad av Kerstin Granlund i samma hemska klädsel) bärande på en adidasklädd tax som en fascinerande gimmick. Man skall ha husvagn har ett spänstigt upplägg där olika svenska städer namedroppas i ett sjuhelsikes tungvrickande tempo, alltmedan barnen och den miserabla hustrun gungar i en takt som enbart kan kännas stimulerande för en dödsdömd fånge strax innan avrättning.
Exakt tio år senare; 1996, fick dansbandet Amris (bestående av Sven-Åke Andersson och Gunilla Dahlman en (troligen efterlängtad då de musicerat sedan 1972) svensktoppsframgång med låten Kom å rulla i mitt rullande hus.
Att skriva att det finns en del paralleller mellan föreliggande stycke och det husvagnsepos som Galenskaparna & After Shave skrivit, är något av en underdrift.
Även om beröringspunkterna är många, finns det dock självklart också skillnader, en är att Amris slarvar en del med rimmen. Exempelvis låter man ordet snabbköpsbutik rimma med lik, något som i sig är helt korrekt. Problemet är väl bara att bestämningsordet i detta fall; det ord som lik skall vara adjektiv till, inte är ett utrum utan ett neutrum; "original". Därför borde det med allt uppbringande av den svenska dansbandlogiken (och den är som bekant banbrytande inom språkriktighetsområdet) istället stå "är sig likt" och inget annat.
Största skillnaden är annars att Galenskaparnas låt känns ironisk medan man inte kan vara helt säker på att Amris benyttjar sig av något som ens lite vagt skulle påminna om ironi. Men jag kan förvisso ha fel.
SMÅ KAFFEBRUNA FNASK
vid hotell och minsta skjul
är vi goda och glada idag
Vi har ej ett barr av gran
ingen snö på dopparedan
men dom käcka
har badat ett slag
svenska glosor surrar hemkärt här
och pappersrosor sprider atmosfär
kring vår skinka, ost och sill
och den lilla nubben till
och sen whisky så mycket vi vill
Här finns allt från kaffekask
till små kaffebruna fnask
för att göra vår tillvaro skön
Långt innan fetmagade svenska män med mindervärdeskomplex och alltför många upplevda år i bagaget sökte sig till Asien för att ragga lammkött, fanns dylika tidsfördriv att ägna sig åt i det inte fullt lika exotiska Las Palmas.
Åtminstone om vi får tro den gamle schlagerestradören Harry Brandelius (1910-1994).
Vid en första anblick ter sig stycket Jul i Las Palmas fruktansvärt före sin tid.
Texten präglas av en raljant och listig ironi där ett dussinsemestrande medelst smaklös charter till Kanarieöarna vid juletid, braskande avfärdas som något riktigt billigt och lumpet. Man tycker sig nästan kunna sträcka ut sin hand och greppa tag i den sarkasm som Harry levererar i passagen om de prosaiska pappersrosor som utlovar "atmosfär".
Musikaliskt är verket en fullständigt obarmhärtig rip off på Yngve Stoors klassiska jullåt Sjömansjul på Hawaii. Lyriskt sett kan det alltså röra sig om landets första, helt ironiska låttext.
Eller kanske inte.
Den våldsamt förbluffande peripetin som uppstår när Harry låter oss höra om öns utbud av prostituerade gör nämligen att vi genast misstänker att textförfattaren haft ett medvetet, initalt syfte att få med ursprungsbefolkningens sociala umbärande enkom i syfte att underhålla.
Det är kittlande att leka med rimmen "kaffekask-kaffebruna fnask".
Vad kom först? undrar man. Var det kaffekasken som skulle få ett passande (med dagens ögon ytterst opassande) rim eller var det så att man redan från början ville få in det här med fnasken och deras annorlunda hudfärg? Sorgligt nog tror jag att det rör sig om det senare.
Begreppet kaffebruna fnask kan ju knappast klassas som nån form av malapropism från textförfattarens sida. Indicier för denna teori är bl.a textens fortsättning som ensidigt handlar om utnyttjande, otrohet och gubbsjuka. Eller, som Harry Brandelius så målande beskriver det: "romantiken blommar opp i var medelålders kropp".
DET ENDA JAG VILL ÄR ATT BANKA PÅ TRUMMA
vad ska du göra och leva av sig?
ska du ta studenten och läsa fysik
eller ska du ta ett jobb på någon fabrik?
Jag sa: Na na na na na na na na na
Na na na na na na na na na'
Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag kan
jag vill gärna spela med ett rock n roll-band
På förmedlingen sa dom: vad är det för trams?
Vi kan ordna jobb på fabriken av AMS
och enligt betyget är du omusikalisk
då sa jag adjö och tack för besöket
jag vill inte spela elgitarr och piano det
saknar känsla och darr
och basister spelar toner så stumma
det enda som jag vill är att banka på trumma!
Föräldrars oro för vad deras barn kommer att ta sig för i livet utgör avstampet i denna insurgenta text frammanad av trummisikonen Bjarne Lundkvist (Partilles egen John Bonham) till plattan Bugga (Streaplers 1975).
Just fäders ängslan för sina manliga avkommors livsöden har ofta varit föremål för svensk poplyrik.
Kanske minns du den utomordentliga inledningen till Härligt, härligt men farligt, farligt där Björn Skifs som bekant ger oss det vederhäftiga rimmet: "jag var inte mer än tolv och jag bara lira' boll"...som bevis för ungdomens flackhet och ointresse för sin omgivning. Eller Galenskaparnas förvirrade fader som helt oförstående ser på när sonen vill ha en synth istället för en folkracebil som topping på sin konfirmation.
På liknande sätt är det för huvudpersonen i pseudonymen Maj-Lis omstörtande text.
Fadern i Västsverige känner en bottenlös idiosynkrasi för vad sonen (den trummande dansbandsnissen med permanentat hår) kommer att göra med sitt liv. Desperat vädjar han till honom att söka in till någon etablerad, akademisk utbildning och sluta upp med att kvällstid trumma sig igenom låtar som Bara femton år, Dumma dig och Do Wacka Do.
Denna övertalningskampanj visar sig dock vara helt förgäves då Bjarne och Co nu framgångsrikt trummat sig igenom åtskilliga decennier av svensk populärkulturhistoria.
En av Rimbloggens läsare; Daniel Standar, vill gärna också lyfta fram den förträffliga översättningen till ovanstånde verk, som bygger på Cozy Powells glamrockiga Na-na-na. Daniel lägger original och svensk översättning bredvid varandra och finner överraskande kvalitéer:
When I was a kid my old man said to me
When you grow up son what cha gonna be?
You gonna go to school and get a degree?
Or you gonna go to work in a factory?
När skolan tog slut sa min farsa till mig
Vad ska du göra och leva av säg?
Ska du ta studenten och läsa fysik?
Eller ska du ta ett jobb på någon fabrik?
"Degree" och "factory" blir "fysik" och "fabrik". Originalet bleknar.
Och i nästa vers kommer låtens mest briljanta rim, ja det kanske mest
briljanta rim jag har hört:
På förmedlingen sa dom: Vad är det för trams?
Vi kan ordna jobb på fabriken av AMS.
- - -
Jag är själv benägen att hålla med Daniel i detta resoluta påstånde även om mitt svenska favoritrim ännu inte fullkomligt uppdagats, just därför fortsätter också denna blogg sin outtröttliga gärning.
>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Streaplers Ta din reggae en gång till
>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Streaplers Ma-Ma-Maria
NATTEN NÄR DET ENA GAV DET ANDRA
När helst som minnen återvänder
från äventyr i Louisiana
går alla tankar, en i sänder
till den eldigaste dröm man kunde känna
Cuba libre, Cuba libre
söt som socker, svart som synd
Cuba Libre, Cuba Libre
jag ville bara få en skymt
Cuba Libre, Cuba Libre
det var namnet som hon fick
den där natten när det ena gav det andra
Hon väckte lustar i mitt hjärta
och blåste liv i mina drömmar
på kärlek blev vi aldrig mätta
den där natten som man aldrig ville glömma
Cuba libre, Cuba Libre
söt som socker, svart som sot
Cuba Libre, Cuba Libre
jag bara log och tog emot
Cuba Libre, Cuba Libre
det var namnet som hon fick
den där natten när det ena gav det andra
I hennes mörka blick fanns värme och mystiknä, hon var ingen annan lik...
Denna gång berikar de den svenska samtidslyriken med sin karibiskt doftande Cuba Libre.
Svenska textförfattare har som den minnesgode läsaren vet, aldrig ryggat för att ta upp ämnen som kan te sig känsliga och lite svårhanterliga. Exempelvis berörde Ace Of Base problemen med ofrivillig barnlöshet 1992 i sin megahit All That she wants.
Lasse Stefanz gör i sin Cuba Libre en försynt parafras på Evert Taubes klassiska Flickan i Havanna, kanske den mest folkkära låten om prostitution som någonsin släppts på det svenska språket.
Istället för att ange någon inhemsk glädjeflicka med en aning mörkare nyans på huden (de nämner förvisso att "hon" är svart eftersom de har för vana att inte slarva med detaljerna, minns att håret hade "stänk av silver" i De sista, ljuva åren) låter de textens huvudperson bli helt betagen av en klassisk sommardrink, den s.k cuba libre.
Visst kan man se hur personen först bara vill få sig en skymt av lite rom, Coca-Cola och en skvätt limejuice.
Likt katten kring het gröt tassar han försiktigt runt denna mixtur som genom inblandningen av Coca-Cola, ter sig både svart och söt på samma gång.
Efter ett tag vågar han sig för att provsmaka drinken, varvid denna väcker hans lustar så till den milda grad att han spenderar en hel natt i sällskap av rom, lite cola och en skvätt limejuice. Möjligtvis klirrar det förbi någon enstaka isbit också. Huvudpersonen bara ler och tar emot. Njutningen är total. Det ena ger det andra...
Tyvärr är textens struktur inte lika inbjudande.
Det är tveksamt om den internationella rimförbrytartribunalen i Hagsätra ens har planer på att ta upp fallet men om så skulle ske är i alla fall jag rätt säker på att det skulle bli en fällande dom.
JAG HAR EN SÄNG OCH EN BRÖDROST
Gör vad du vill, ta undulaten
och den persiska mattan
Ja du kan länsa frysen med
Töm alla skåp, ta alla korten
för jag kommer inte titta på dom mer
Ja nu sitter man här och lutar sig tillbaks med ett glas vin
Det känns ganska bra, faktiskt riktigt bra
Om du trodde jag skulle ångra mig ringa och prata
Gråta och be snälla ta mig tillbaka nu, så tror du fel.
För jag har det så bra som en man någonsin kommer att ha det
Luften är fri och jag älskar att vara det
Men du, ge fågeln mat, ge undulaten mat
Nu sitter jag här, med Lisa Nilsson
Du tog alla plattor, men du glömde henne kvar
Jag har ju en säng, och jag har ju en brödrost
Man kan ha det sämre, men en kudde vore skönt
Hellre utan gåsdun än att ligga där med dig
Jag sover bra, faktiskt riktigt bra.
Jag är inte helt säker på att den här bitterheten klär Martin Stenmarck.
I vanliga fall odlar han inte bara 90-talsskäggstubb utan även en bild av sig själv som varande en vandrande teddybjörn; mjuk som frotté och likt Nalle Puh kraftfullt begiven på det söta i livet.
Ibland så pass begiven att man fastnar med magen i en trädstam utan att komma loss.
Detta är också det bestående intrycket av Stenmarcks rollprestation i ovan citerade Ta undulaten, där musikal-Martin spelar rollen av sviken älskare.
Det hela känns omtumlande och svårfångat men de eventuella dubier man först hyst gällande huruvida killen är rätt man för den här typen av chanson, kommer dessbättre snabbt på skam.
Det är trots allt en annorlunda kontext för svärmorsdrömmen men ett sammanhang som han visar sig inte bara behärska utan även gör ytterst trovärdig för åhöraren.
Efter sin famösa bakgrund i den knogiga musikalskolan (you pay with sweat!) behärskar förvisso Martin dramaturgins mest elementära beståndsdelar. Stanislavskijs mässande ord om teaterkonsten sitter i Stenmarcks undermedvetna inpräntade tajtare än Roger Tallroths trikå.
Därför är det med avsevärd lätthet som smärtan och ångesten frammanas.
I texten (så sprängfylld av undertexter) bygger Stenmarck sedan upp en resolut scen av svek som samtidigt präglas av diverse förträngningsmekanismer.
Smärtan efter uppbrottet visar sig i själva verket vara förhållandevis ovidkommande, vad gör det väl om hans ex länsar frysen, tar alla korten, bär med sig den persiska mattan eller tömmer alla skåp?
I denna passus ser vi självklara paralleller till Orups 80-talshit MB vars refräng som bekant gick: ”Ta min hund, prygla min katt; gör av med mina pengar på en lördagnatt, ta min fru, ja, gör det du…”
I likhet med Stenmarck hade dock Orup en akilleshäl. Som du kanske minns ville han helst av allt inte släppa ifrån sig det som gjorde honom viril, potent och oövervinnerlig; dvs en frustande maskin; en bil av märket Mercedes-Benz.
På samma sätt har även Stenmarck en svag punkt i sitt liv. Efter separationen kan hans ex ta med sig allt; spriten, mattorna, kortet och halva kylskåpet.
Martin kommer ståndaktigt sitta kvar med sitt glas vin, lyssnande på Lisa Nilsson utan att fälla en tår.
Han har bara en önskan…att hon skall skona det som gör honom skäggstubbig, glansögd och svärmorsdrömsaktig…dvs hans undulat.
Ta vad du vill men låt för allt i världen inte burfågeln svälta!
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Wizex Miss Decibel (på tal om undulater)
EN SYMFONI AV TOMMA OLJEFAT
Du är en dröm du är ett paradis
mitt eget stora lilla paradis
du är ljuv romantik
du är sång och musik
en sommarouvertyr
Du är ett vindomsusat sagoslott
en gyllene morgon och ett sagoslott
du är nektar och vin
du är blommor och bin
du är vårt livs äventyr
Hallå, hallå, hallå västindien
vi kommer dit när vi får vind igen
hallå hallå när vi får vind igen
västindien hallå
Vårt pittoreska rum med gul gardin
en rutig duk och gammalt stearin
all flagnande puts
all lera och smuts
jag minns dig alltför väl
En rostig Coca-Cola-automat
en symfoni av tomma oljefat
en cheva utan hjul
forcerar ett skjul
där finns mitt hjärta och själ
Man tar sig för pannan och skakar sedan hela kroppen från topp till tå, precis så där som blöta hundar brukar göra efter ett uppfriskande bad.
Man säger: är det verkligen möjligt att Rimbloggen snart funnits i två år och släppt ifrån sig 156 analyser av sångtexter INNAN vi kommit fram till denna pärla...
Ovanstående text (i sittt slag helt unik och att jämföra med den klassiska Silverbibeln som svenskarna så fräckt en gång norpade från Prag) borde självklart ha varit först ut i det pärlband av formidabla låttexter som analyseras på denna plats i cyberrymden. Allt annat är egentligen tjänstefel.
Långsamt kryper jag sålunda till korset och försvarar mig med att en text av denna kaliber tar tid att analysera.
Jag kan i ärlighetens namn tillstå att jag ännu inte helt förstår den. Inte fullt ut.
Likt en lyrikens städkärring lägger jag mig blott på knä för att sopa upp skärvorna av en eventuell förståelse av ovanstående, fragmentariska karibienepisod, bland annat populariserad av dansbandet Vikingarna.
Texten heter Hallå, hallå Västindien. Så långt kan vi vara överens.
Det är när texten rullar igång som det komplicerade börjar.
Man skulle kunna hävda att detta handlar om en märklig mixtur, till lika delar bestående av svensk dansbandsmusiks eskapism som svensk, folkmusiktradition.
Lägg märke till den Peterson-Berger-doftande passusen "sommarouvertyr".
De bägge fraktioner inom dansbandsvärlden som gäckat Svensktoppen under så lång tid, har tidigare beskrivits mera utförligt på denna blogg. Uppenbarligen tillhör Vikingarna traditionalisterna, då de ofta sjunger låtar om just flykten bort från tristess och vardag, sökandet efter lyckan någon annanstans.
Visserligen kan man, då man läser rader som "en cheva utan hjul/forcerar ett skjul/där finns mitt hjärta och själ", inledningsvis drifta sig till ett antagande om att det är Karlstad som de sjunger om.
Mycket snart inser man dock att den impressionistiska betraktelsen över den hjullösa chevroleten korrelerar med tidigare textavsnitt där det med all önskvärd tydlighet framgår att det är Västindien som åsyftas.
Inte heller den repetetiva refrängen förringar möjligheterna för åhöraren att dra denna slutsats.
Snarare tvärtom. Vi ser allt för vår inre blick; de tomma oljefaten, den rostiga Cola-automaten...Christer Sjögren med solbränna...
Hallå, hallå, hallå, västinden. Vi kommer dit när vi får vind igen.
Ett av de klassiska, populärmusikaliska, svenska rimmen.
Fullständigt i paritet med "Vid en liten fiskehamn, fanns en liten restaurang" eller "Kvällen är slut och vi har haft en trevlig stund, vid tv-apparaten...kvällen är slut och sover gör varenda hund och även undulaten..."
Christer Sjögrens eget stora (lilla) paradis. Ett vindomsusat sagoslott.
Det handlar alltså fortfarande om Västindien, inte Värmland.
Det är annars frestande att leka med några stora, svenska turistmål, att så att säga låta dem ta Västindiens plats.
Det blir kanske inte lika exotiskt men märkbart tankeväckande, en text skall ju helst starta en process inne i hjärnan.
Vad sägs om:
Hallå, hallå, hallå Staffanstorp, vi kommer dit fast vi har tappat ork
eller
Hallå, hallå hallå Motala, vi reser dit för vi är bakfulla...
Samtidigt är ju originalet alltid bäst.
Inom turistnäringen spelar också Karibien i en helt egen division.
Även om Vikingarna kanske inte bättrade på besöksstatistiken genom att belysa "all flagnande puts, all lera och smuts" i sin låt.
Det är heller ingen slump att man åker dansbandskryssning till Västindien medan man åker buss till Motala.
Det beror på Atlanten.
Och imbecilla textförfattares enträgna glorifiering av pittoreska rum med gul gardin samt rutiga dukar och gammal stearin.
Sån charm hittar man inte i Motala.
>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Sylvia Wrethammar E Viva Espana
>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Vikingarna En sliten grimma
>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Vikingarna Djingis Kahn
HON SERVERAR PÅ SITT EGET VIS
När jag vill resa bort till en semesterort
för att koppla av
Då finns det bara en som jag vill åka till
vid vårt Medelhav
Där kan du leva gott, där kan du roa dig
precis som du vill
Har du lust och följ med mig till
min egen kärleksö
Peppelinos restaurang och bar
Där kan du få precis det du vill ha
Du ber om ett glas vin
Du får en kyss därtill
Å vad det smakar bra
Peppelinos egen servitris
hon serverar på sitt eget vis
Hon blandar mat och dryck och med en krydda
kärlek till
Det finns elaka tungor som påstår att dansbandet Lasse Stefanz alltför ofta hemfaller åt ett flitigt användande av s.k nödrim i sina texter.
Bandets belackare bygger mestadels denna utsaga på det faktum att man i början av 80-talet översatte Shakin Stevens paralyserande kioskvältare Oh, Julie till att bli: Oh, Julie…du är helt otrolig…
Personligen tycker jag att det är lysande. På samma sätt som ”glas vin” nödrimmar med ”därtill” i ovanstående drapa.
Det handlar – som så ofta i Rimbloggen – om verklighetsflykt.
Vad vore egentligen den svenska danbandsbranschen utan alla dessa soliga, brunbrända, palmberikade, paraplydrinksindränkta och frestande resmål?
Det finns åtskilliga exempel på ställen besjungna av svenska dansbandsmusiker men ingenstans är romantiken och sentimentaliteten så stark som just kring medelhavet.
Det är också därför som Lasse Stefanz kallar det ”vårat medelhav”.
Ett passande epitet eftersom svenskarna kollektivt genom denna dansbandskultur obehindrat kapat ett geografiskt område som sträcker sig från Gibraltar till Israel och gjort det till sitt.
Allra mest älskar vi texter om Spanien. La viva Espana.
Eventuellt är det också i närheten av detta land vi hittar Lasse Stefanz ”kärleksö”.
Ett näste för alla hårfagra älskare av vin, kvinnor och taktfast dansbandstrummande.
Vi förutsätter att bandet åker charter eftersom ord som backpacker, Lonely Planet och härbärge helt utlämnats i den aktuella texten.
När kommer egentligen den första dansbandslåten om tågluff?
Till detta osedliga charterresmål landar vi så och får omedelbart reda på orsaken till resan.
Man kan förvisso hävda att det utgör ett omak att trängas i ett litet flygplan tillsammans med aspackade danskar och skrikande, sockerchockade snorungar men vad gör väl det när texten så försåtligt lockar oss till äventyr.
Ty där i solen ligger Peppelinos restaurang & bar. Målet på vår resa. Som ett glittrande el dorado.
Peppelinos restaurang skiljer sig en aning från de syltor vi hittar hemmavid, inte enbart beroende på avsaknaden av Jack Vegas-maskiner och dithörande sjabbiga, finsktalande spelmissbrukare, utan även på grund av sin okonventionella service,
Beställ ett glas vin av Peppelino och du får en kyss.
Något att lyfta fram i marknadsföringen, förutsatt att det nu är servitrisen som kysser dig.
Peppelino själv har nämligen otvättade trätänder från 1977, enligt legenden.
Servistrisen däremot. Bella donna…
Hon heter Estrella och har få saker gemensamt med den välkända, svenska chipstillverkaren.
Hon har definitivt mindre fett per gram.
Smal som en speta är hon, någonting hon troligen blivit efter att med en förtätad färmitet under en längre tid servat sina vällustiga gäster.
Och det konstiga är ju i sammanhanget att ”hon serverar på sitt eget vis”.
Något man kan fundera över. Man undrar; hur då?
Ingår det striptease?
Har hon parkinsons och liksom råkar skvätta ner gästernas kläder när hon skall servera drinkar?
Håller hon kaffekannan mellan tänderna?
Dechiffrerar hon Francos gamla hemliga dagboksanteckningar, skrivna på rövarspråket?
Alla vet ju att han skrev ner sina minnen på muggpapper…
Nej. Svaret är lika enkelt som självklart.
Det som gör Peppelinos egen servitris så vidunderligt speciell är att hon ”blandar mat och dryck med en krydda kärlek till”.
Ungefär som McDonald’s, med andra ord.
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Sylvia Wrethammar E Viva Espana
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Kikki Danielsson Papaya Coconut
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Flamingokvintetten Ta din reggae en gång till
TJO & TJIM, KLACKARNA I TAKET
Det är tjo, det är tjim
och klackarna i taket
Johan vid klaveret
drar en klämmig melodi
Hej och hå
Ta en chans eller två
när hela glada gänget klämmer i
Det är tjo det är tjim
och klackarna i taket
Vi spelar en glad melodi
Då är det fest och dans
Det rullar och det går
Alla glada vänner hugger i
Den svenska dansbandsvärlden är oförgätligt splittrad mellan två fraktioner, båda två självfallet fullkomligt desorienterade men samtidigt mäktiga och kraftfullt uppbackade av sina respektive falanger.
Dels har vi de s.k traditionalisterna, en sektion av dansbandsvurmare som hävdar att rötterna till musiken finns att hämta ur 1800-talets allmogespelmän, dessa stackars kringresande gårdfarihandlare med handklaver, skinnmössa och inavel i bagaget.
Samhällets utslagna pöbel, födda i smuts, lärda att lyda, redo att bindas framför plogen.
Människor som överlevde tack vare ett rikligt intag av brännvin och potatissoppa.
Medellösa plebejer som var allt annat än bortpjoskade utan tvärtom fostrade med flit och foglighet som främsta markör, hunsade till att göra rätt för sig.
Dessa sällsamma hjon var lätta att känna igen. De bar skitiga kläder, blå-vit-randiga drängskjortor som nödtorftigt dolde deras svångremsrappade ryggar.
På dagen arbetade de, på kvällarna arbetade de, på nätterna sov de.
På morgonen vaknade de. Då gäspade de.
När helgen äntligen kom drack de sig askalas på hembränt, dansade och spelade mungiga och fiol. De spräckte sina byxor, spillde på sig och somnade under borden.
Dåtidens svettiga logdans skiljer sig som synes enbart marginellt från det som pågår nästan varje natt ombord på Silja Symphony.
Möjligtvis med undantag för mungigan och att man numera inte enbart tillhandahåller ett VISA-kort utan även en trång hytt strax ovan bildäck.
1800-talets allmogespelmän hade sällan VISA-kort.
De körde på MasterCard.
Det är om dessa människor, om deras liv, lust och kultur, de traditionella dansbandsmusikerna sjunger, såsom Thorleifs gör i textavsnittet här ovan. Låten heter Tjo & Tjim och ger oss en bra bild av hur det kan ha gått till på danstiljorna runt 1890 sådär.
Thorleif Torstensson var självklart inte med på den tiden, men grundmaterialet till hans tupé sägs emanera från just denna epok.
Hästtagel kan bli väldigt gammalt.
Nu undrar du kanske vilken den där andra falangen inom dansbandsmusiken är, den vars anhängare inte sjunger sånger om fioler, spelemän, pigor och drängar, skomakare och mjölkpallar, dalmasar, lantbrevbärare, solens nedgång, förgasare, röda rosor, hula-hula-flickor eller cowboyhattar…
Den falangen heter Magnus Carlsson.
Och se hur det gick för honom, han gav upp drömmen om den stora dansbandsrespekten, övergav sin strävan efter förnyelse, hoppade av hela den förljugna branschen och bytte genre.
Vad är väl egentligen lortaktiga vadmalskoftor och trötta städerskor på Östersundshotell mot glittriga tights och rosa paraplydrinkar?
Inget!
Om man nu inte – som Thorleifs – istället vill visa konstformen respekt och vördnad.
Läs åter orden i texten sakta och känn hur decennier av mänskligt lidande suggestivt vävts in i sitt tidstypiska sammanhang, ett lidande som till helgen fick sin lindring genom dans och fullständig, besinningslös glädje.
Njut av denna text, stilenligt skapad med en slags altruistisk veneration:
Det är tjo det är tjim
Och klackarna i taket
Johan vid klaveret
Drar en klämmig melodi
Hej och hå
Ta en chans eller två
När hela glada gänget klämmer i
SJÖMANSJUL PÅ HAWAII
Jag en ensam sjöman är,
långt från svenska kustens skär,
skall jag fira julen här uppå Hawaii.
Här finns ingen smyckad gran,
ingen snö på juledan,
och i solsken ligger båten här vid kaj.
Det är julkväll på Hawaii,
men jag längtar hem till nord,
där de kära nu samlas vid helgsmyckat bord.
Här finns allt i överflöd,
så jag lider ingen nöd,
men det lindrar ej hemlängtans glöd.
Klockor ringa julefriden in,
klangen bringar ro i varje sinn.
Det är julkväll på Hawaii,
från dess blomstermängda kaj,
längtar jag hem till vinter och snö.....
Det är troligen så här Barack Obama kände sig när han var liten.
Han hade allt i överflöd. Han växte upp i ett paradis men insåg plötsligt en dag att han av någon obegriplig anledning saknade vinter och snö.
Med detta i åtanke är det inte särskilt konstigt att han vigt sitt vuxna liv åt förändring, a need for change, som han själv säger.
Texten vi så gärna samlas kring i dessa tider, heter Sjömansjul på Hawaii och gjordes på sin tid stor av en viss Yngve.
Yngve Stoor.
Det hela är formidabelt rörande och spelar på de mest hemvävda och konjaksdoftande känslor av julfascistnostalgi som tänkas kan.
Det förekommer mängder med texter där svensken längtar bort ifrån snö, is och hagel, blåst, regn, CSN och Försäkringskassan.
Faktum är att stora delar av dansbandsvärlden är hett förknippad med solsemestrar och paraplydrinkar, mycket tack vare de välkända värstingresorna till Karibien som inom dansbandsvärlden kallas för kryssningar. Men även för att dansbandet Barbados heter just Barbados och inte Hemavan.
Skulle vilja se dem uppträda under det namnet.
”Plats på scen för Hemavan med låten ”Älska mig i rutig pyjamas!”
Den sista droppen av magi som en sådan låttitel eventuellt skulle frammana, försvinner nog direkt inför ett så totalt osexigt och iskallt bandnamn. Bättre då att döpa sin orkester till något exotiskt som Barbados, Bananaz eller kanske Lollos Kokos.
Rimbloggen har tidigare tagit upp dessa texter där eskapismen varit det centrala.
E viva Espania, Papaya coconut och Magaluf är bara tre låtar i högen av epos som samtliga tar upp svenskens förkärlek för att resa bort mer än till.
Förutom dessa kan vi nämna Vikingarnas båda kioskvältare Hallå, hallå västindien och Blue Hawaii.
Hela tiden handlar det om en längtan till varmare breddgrader.
I ovanstående text är dock berättarens längtan av ett annat slag.
Den arma sjömannen har råkat bli strandsatt mitt i Stilla havet och finner sig plötsligt likt den gamle moderatledaren Ulf Adelsohn vara omsluten av hula-hulakjolar, sol och kokos.
Allt det som i vanliga fall brukar locka en utvandrad svensk.
Betraktaren av detta paradisiska fenomen; berättarjaget, vill dock därifrån. Möjligen spelar årstiden och den stundande helgen in i hans val av text.
Det är nämligen inte kul att fira jul utan ”snö på juledan”.
Tjena, säger jag. Välkommen till Lomma.
Slutligen kan man uppehålla sig kring det fenomen bland svenska visdiktare som uppenbarligen gör det möjligt för ”Hawaii” att rimma på ”kaj”.
Tidigare har vi mött detta i Werner & Werners klassiska hymn ”Vår julskinka har rymt” där en viss skinka sa ”goodbye och stack till Hawaii”.
Måhända är detta inte felaktigt rent språkligt men det känns ändå lite krystat.
Som alltid då jag tvekar om hur engelska ord skall uttalas, konsulterar jag den store lingvisten Elvis Presley som i filmen Blue Hawaii 1961 tydligt och med darrande överläpp sjunger ”Hawaiiiiiiii”.
Fonetiskt blir det något i stil med ”há-waj-ii”.
Att få Elvis att sjunga låten utan att ljuda de där små i:na på slutet av Hawaii skulle troligen vara lika svårt som att få honom att avstå från två skivor toastbröd stekta i smör, innehållande mosade bananer och jordnötssmör.
Elvis has spoken. Kaj kan inte rimma på Hawaii.
Lika lite som man kan fira en svensk jul på nämnda ögrupp.
>>>>>>>>>Relaterade rim: Family Four Vita vidder
KIKKI KÖR LITE FRANSKT
Var nere på semester
i det tjusiga Paris
Träffa på en grann monsieur
som var skön på alla vis
Å det var sol å det var sommar
vinden smekte i hans hår
Å han viskade i mitt öra
på ett språk jag ej förstår
Comment ca va?
Comme ci comme ci
Comme ci
Comme ca
Jag visste inte vem han var
Å fattade inte vad han sa
Comment ca va?
Comme ci comme ci comme ci
Comme ca
Det var som nya ord för mig
Jag kunde inte säga nej
Paris för våra fötter
Krävande och sexuell
Med alla lyktorna i natten
som lyste upp La Tour d’Eiffel
Jag var besatt av atmosfären
Å avenue des champs elysées
Å av klingande gitarrer
från ett undangömt kafé
Erkänn att det rycker lite i baguetten, efter att du läst en text som den ovan citerade...
Dansbandsdrottningen Kikki Danielsson var inte bara sångerska i Wizex, hon var också sällsamt berest, visar det sig.
I början av 80-talet blundade hon hårt, kastade sitt blonda hårsvall bakåt i en Stephanie Powers-gest och slog ihop klackarna till sina röda läderstövlar tre gånger.
Sedan sa hon förvånat: "Märkligt. Jag tror inte att vi är i Osby längre."
Ty det hon såg var rumlande fransoser i blåvitrandiga tröjor och kaffefläckliga baskrar. Mellan sina håriga prinskorvsfingrar satt halvt upprökta cigariller och ur männens av mustascher beklädda läppar trillade ideligen små, små smulor från flottiga croissanter. I bakgrunden hördes skall från illmarigt blängande knähundar med sylvassa tänder och någon spelade dragspel så där släpigt som egentligen bara Rikard Wolff kan stå ut med.
Hon hade hamnat i Paris helt enkelt.
Den anrika staden med Sacre Coeur, Eiffeltornet, Champs Elysées och hundbajs.
För att ytterligare förtydliga för oss att det hon sjunger om verkligen utspelas i Paris,
namedroppar Kikki i låten Comment, ca va? en del av stadens sevärdheter.
Hon låter Eiffeltornets franska namn rimma på ordet sexuell. Bara det är helt lysande. Lika starkt lysande som själva tornets "lyktor".
Sedan sjunger hon om Paris paradgata Champs Elysées, den franska huvudstadens motsvarighet till Hässlehomsvägen i Osby.
Hon utelämnar helt, vilket jag tycker är något glädjefattigt, Notre Dame och Quartier Latin.
Man kan tänka sig "Vi älskade hela natten, det lät ohhh och det lät ähhh, det hördes nog till Quartier Latin..." eller "att inte kunna franska, det är synd och skam. Dagen efter begav jag mig till Notre Dame".
Kikki har sedan låten Comment ca va kom ut, fortsatt att upptäcka världen. Under mitten av 80-talet begav hon sig till Nashville (på riktigt) och kanske minns du även hennes geografiskt odefinierade men svassande hyllning till den sydländska solen; Papaya Coconut.
Hon har även joddlat i en klar flört med Österrike men mig veterligen aldrig sjungit något om Carnaby Street, marmelad eller Buckingham Palace, men det kanske kommer.
Klart är åtminstone att Kikki har ambitioner utöver det som det insuttna, försoffade och korrekta Sverige kan erbjuda.
Kanske skulle hon söka sig till Bryssel som EU-parlamentariker? En så här världsvan artist måste självklart placera sig i en rättmätig kontext.
Första punkten på agendan: Sänk momsen på falukorv.
>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Papaya Coconut
>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Sylvia Wrethammar
TAR EN KVART ATT CYKLA TILL JOBBET
Min pappa kom från Kalmar en liten by utanför stan.
Han bodde nedanför berget innan dom byggde bron.
Sen flytta han till Gävle och skaffa oss ett radhus
med mysig källare
Och på vägen till jobbet gick han förbi alla villor
och tänkte hit ska vi flytta sen.
Men sen kom aldrig och så blev han 63
slutade jobba jag hade flyttat då.
Nu bor jag i en lägenhet och tittar efter större.
Det vore skönt att ha ett sovrum till.
Jag kan cykla till jobbet det tar bara en kvart
så man vill inte flytta för långt åt fel håll nu.
Någon här inne lider av allvarliga Eva Dahlgren-komplex.
Det kan vara Raymond.
Eller kanske Maria.
Det var hennes pappa det handlade om 2004.
Han som kom från Kalmar. Flyttade till Gävle. Skaffade en mysig källare.
GE MIG EN KAKA TILL KAFFET
Har ingen fallskärm och dyra vanor
Men jag gör alltid så gott jag kan
Jag festar inte med David Beckham
Jag är en lagom vanlig man
Jag äger inte en ny Ferrari
Har ingen våning i Saint Tropez
Champagne och ostron äts här för sällan
Men jag är lika glad för det
Vad gör det?
Ge mig en kaka till kaffet
Sen så är det bra
Och femti' spänn på en skraplott
Är allt vad jag vill ha
Ge mig en koltrast som sjunger
När våren snart är här
Allt jag begär (allt jag begär)
Allt jag begär (allt jag begär)
Ge mig en kaka till kaffet
Sen är jag tillfreds
Om Zlatan sen sätter straffen
Behövs det inget mer
Låt mig få se hur det skymmer
Sommaren är här...
Som så många andra texter i den svenska schlagern framstår Ge mig en kaka til kaffet av Östen me resten (2006) som något av en ofullkomnad tirad.
Stark och bjärt lyser texten skändligt framför ens ögon och desperat försöker man hitta det som Pekka Heino en gång i tiden så belevat kallade för "den röda tråden".
Det ovanstående exemplet är dock långt ifrån det värsta i detta avseende. Här finns det ju trots allt en plan, en konsensus, en rak linje i berättandet - sångaren vill helt enkelt ha en kaka till kaffet. Varken mer eller mindre.
Likt kakmonstret Groover i Sesame Street kastar han sig in i en värld av bakpulver och socker, glömmer alla bekymmer och sina egna tillkortakommanden, bara han får en kaka till kaffet.
Det är (som texten så diminutivt blott antyder) allt vad han begär.
Och han, det är väl Östen, får man förmoda.
De ser nästan likadana ut men jag vill minnas att Östen är han den korte, med mustasch och ganska distinkta brillor.
Texten kan ses som en pendang till Glenmark/Eriksson och Strömstedts (GES) berömda kioskvältare från 1995; En jävel på kärlek.
GES sjunger där först om sina bristfälligheter i livet och framförallt då som män; "är inte särskilt bra på fotboll, har aldrig hoppat över häck och vattengrav, har inte den fysiken, i praktiken är jag ganska svag".
På ett liknande sätt lägger Östen fram sina brister till allmänt beskådande. Han är fattig, känner inte paret Beckham, äger varken Ferrari eller lägenhet i St Tropez.
Självklart är det bakomliggande syftet med dessa båda låtar inte att förnedra och nedvärdera sina upphovsmän utan snarare att berätta de goda egenskaper som dessa tvärtom besitter, egenskaper som gör att de har råd med nesan av att inte kunna springa 200 meter häck eller att tvingas köra runt i en rostig Skoda.
För GES är kompensationen ack så ljuvlig. De kan inte spika eller sporta, ej heller meka med bilar men vad gör väl det då de enligt egen utsago är riktiga casanovor. Refrängen går som bekant: "jag är en jävel på kärlek, jag är en jävel på att kyssa flickorna, jag är en jävel på kärlek och det finns ingen som kan slå mig på fingarna där"
Östen å sin sida kompenserar sin fattigdom och alienation med världens jetset genom att dricka kaffe, äta en kaka till detta, titta på Zlatan på tv och sedan stirra tårögd rakt in i skymningen.
Man får ta vad som GES.
ATT SVÄVA I EN GULDTRÄDGÅRD
Foto: Aftonbladet
Jag sitter här en stund
och blundar men jag ser ändå
jag räknar varje sjunde våg
och svävar i en guldträdgård
Vänta nu här. Han blundar men han ser ändå. Okej. Han ser saker inne i huvudet.
Det han ser är vågor. Jävligt många. Han räknar inte alla. Bara den sjunde.
Det måste krävas en närmast övernaturlig kraft att utan att räkna bara kunna slänga ur sig att "jodå...där kommer den...där kommer den sjunde vågen...det har Marie berättat för mig så det måste ju stämma."
Strax efter denna skarpa, närmast ockulta iakttagelse, börjar så den gode Per Gessle att levitera.
Utan vett och sans, totalt fri från det världsligas nedtvingande bojor, lyfter han och hans Gyllene Tider mot en likaledes gyllene trädgård. Och där svävar de tyngdlöst.
Där ute ser de träd, papperskorgar, bänkar och kravallstaket. Framförallt ser de kravallstaket.
Höjer de sedan blicken kan de skönja tusen och åter tusen svettiga undersköterskor med taskig hy, tusentals packade strandraggare i bermudashorts och en ansenlig mängd barnfamiljer ur medelklassen som alla - unisont - skriker ut sin tillfredsställelse över att de har kommit.
Ja. Inte att Gyllene Tider har kommit till just deras park.
Det är en trevlig bieffekt men det är inte det som saken gäller.
Det är något annat som är så mycket större och mer förlösande som kommit.
Nämligen vetskapen om månaderna juni, juli och augusti.
Nu har de kommit och man kan som svensk äntligen andas ut.
För det är ju sant, det som Gyllene Tider sjunger:
"för vindarna är varma då...allting verkar lättare då...juni, juli augusti..."
MIN GAMLA ÅNGMASKIN
Hemma gillar de fester Med pompa å med ståt
I smoking bland våra gäster
jag smilar å går åt
Och efter några timmar
är allt ett stort hallå
jag söker då en lugnare nivå
Då går jag ner till min källare
Där lever jag sällare för där har jag kvar min gamla
ångmaskin
Jag matar metatabletter i den, lyssnar och glömmer tiden
tar ett glas vin, i ångan från maskin
Det är svårt att sätta fingret på exakt varför det är så, men nog är det lite Johnny Cash över den här låten?
Samma pondus i framförandet men också samma melankoli, samma utsatthet.
En ensam man mot resten av världen.
En man som är missförstådd, kvarlämnad, bortglömd. Även om föremålet för glömskan ytterst själv valt sin belägenhet genom att sakta dra sig undan, kan man ana något större i just begreppet "bortglömd".
För även om Pierre Isacsson valt att stanna kvar bland alla gäster på festen i sin fina smoking kanske han ändå "glömts bort" eller "försvunnit i mängden".
Genom sin självpålagda alienation gentemot festens stojiga klientel (de som i det snaraste skapar "ett stort hallå") blir han något unikt, något eget...hans närvaro (som av egen försorg förvandlats till frånvaro) finns i det dolda, det som kunde ha varit men som aldrig blev. Han är mannen som festdeltagarna inte saknar förrän det är för sent.
Exakt varför sångaren väljer att dra sig tillbaka kan man uppehålla sig vid relativt länge. Enligt egen utsago är det för att "mata metatabletter" i en ångmaskin och sedan "ta ett glas vin i ångan från maskin".
Ett tämligen påvert nöje, kan man tycka. Och beakta då att låten kom 1974.
Redan då måste den mänskliga kontakten ha varit bra mycket bättre än suset från en ångmaskin. Visserligen saknades mycket av dagens, nutida stimuli i form av DVD, MP3, Canal Plus och World of Warcraft. Men nog skulle väl en stilla konversation över några cocktails erbjuda mer substans och återkoppling än en gammal ångmaskin.
För oss nutida betraktare av texten bör det kanske påpekas att metatabletter är en förkortning av Metaldehyd, ett ämne som kan jämföras med torrsprit. Visserligen giftigt och klart olämpligt att ha i leksaker men ändå...metatabletter är alltså samma som metaldehyd. Nu vet vi det.
Kanske finns svaret att finna just i den kraft och magi som omger en ångmaskin, en leksak påminnande om barndomen? Möjligtvis är det ett utfall av klar regrediering hos Isacsson som frammanar detta konstiga beteende, att gå ner i en källare och leka lite. Att återvända till barndomen...
Vi lär aldrig få svaren på vad han egentligen menade.
Pierre, född i Göteborg 1947, framgångsrik som sångare i Family Four, avled tragiskt i samband med färjan Estonias förlisning, den 28 september 1994.
I smoking bland våra gäster
jag smilar å går åt
Och efter några timmar
är allt ett stort hallå
jag söker då en lugnare nivå
Då går jag ner till min källare
Där lever jag sällare för där har jag kvar min gamla
ångmaskin
Jag matar metatabletter i den, lyssnar och glömmer tiden
tar ett glas vin, i ångan från maskin
Det är svårt att sätta fingret på exakt varför det är så, men nog är det lite Johnny Cash över den här låten?
Samma pondus i framförandet men också samma melankoli, samma utsatthet.
En ensam man mot resten av världen.
En man som är missförstådd, kvarlämnad, bortglömd. Även om föremålet för glömskan ytterst själv valt sin belägenhet genom att sakta dra sig undan, kan man ana något större i just begreppet "bortglömd".
För även om Pierre Isacsson valt att stanna kvar bland alla gäster på festen i sin fina smoking kanske han ändå "glömts bort" eller "försvunnit i mängden".
Genom sin självpålagda alienation gentemot festens stojiga klientel (de som i det snaraste skapar "ett stort hallå") blir han något unikt, något eget...hans närvaro (som av egen försorg förvandlats till frånvaro) finns i det dolda, det som kunde ha varit men som aldrig blev. Han är mannen som festdeltagarna inte saknar förrän det är för sent.
Exakt varför sångaren väljer att dra sig tillbaka kan man uppehålla sig vid relativt länge. Enligt egen utsago är det för att "mata metatabletter" i en ångmaskin och sedan "ta ett glas vin i ångan från maskin".
Ett tämligen påvert nöje, kan man tycka. Och beakta då att låten kom 1974.
Redan då måste den mänskliga kontakten ha varit bra mycket bättre än suset från en ångmaskin. Visserligen saknades mycket av dagens, nutida stimuli i form av DVD, MP3, Canal Plus och World of Warcraft. Men nog skulle väl en stilla konversation över några cocktails erbjuda mer substans och återkoppling än en gammal ångmaskin.
För oss nutida betraktare av texten bör det kanske påpekas att metatabletter är en förkortning av Metaldehyd, ett ämne som kan jämföras med torrsprit. Visserligen giftigt och klart olämpligt att ha i leksaker men ändå...metatabletter är alltså samma som metaldehyd. Nu vet vi det.
Kanske finns svaret att finna just i den kraft och magi som omger en ångmaskin, en leksak påminnande om barndomen? Möjligtvis är det ett utfall av klar regrediering hos Isacsson som frammanar detta konstiga beteende, att gå ner i en källare och leka lite. Att återvända till barndomen...
Vi lär aldrig få svaren på vad han egentligen menade.
Pierre, född i Göteborg 1947, framgångsrik som sångare i Family Four, avled tragiskt i samband med färjan Estonias förlisning, den 28 september 1994.
LATA DAGAR VID POOLEN
En papaya coconut
och en plats i solen
ja det är allt som behövs för att tina
en frusen själ
En papaya coconut
lata dar vid poolen
och kanske någon att hålla i handen
räcker bra för mig
En papaya coconut en plats i solen med dig
Kommer vintern så blir den lång
is och snö på samma gång
det är sommar nån annanstans
så slit dig loss, ge livet en chans
du kan leva åh åh åh åh du kan sväva åh åh
börja leva åh åh åh åh åh åh
kommer natten så blir den het
ögon ser vad hjärtat vet
ljumma vindar och solvarm sand
köp en biljett till drömmarnas land
Det blir mer och mer uppenbart att Sverige behöver sitt kalla klimat inte minst för lyrikens skull. Listan över alla natursköna hyllningar till Sveriges vidsträckta natur, blommande ängar, mäktiga fjäll, höga kust och täta granskog inom populärmusiken är lång, mycket lång.
Listan över alla beskrivningar av paraplydrinkar, solstolar, grisfester och ljumma vindar är dock marginellt något längre. Från det sena 1900-talet och framåt hittar vi åtskilliga exempel på eskapism inom framförallt popmusiken och dansbandsmusiken. Blue Hawaii, Hallå hallå Västindien och E Viva Espania är bara tre fulländade exempel på den rika flora av naturmystik som anfaller från oväntat håll, nämligen från i stort sett vilket jävla land som helst med en medeltemperatur på 19 plusgrader i januari.
Kikki Danielsson (född som Ann-Christine Danielsson den 10 maj 1952 i Osby) personifierar i detta mästerstycke svenskens strävan efter värme. Denna strävan skall tolkas som så att värmen bör - om den nu infinner sig - vara konstant så till vida att den sträcker sig åtminstone till avresedatum.
Kommer natten blir den het, sjunger Kikki i denna megasuccé (Papaya Coconut från 1986). Just det. Vi vet att den blir het. Vi vill inte ha några kalla nätter längre. Vi hatar kalla nätter. Vi har för helvete betalat för resan. Det minsta vi kan begära är en het natt. Huruvida tolkningen skall vara erotisk överlämnar jag till de som går igång på Kikki Danielsson (2 st i Kylinge, 1 st i Borås, 3 st i Mellerud)
Man brukar säga om döden att den är livets enda löfte. Utifrån ett liknande resonemang kan man ge upphovsmännen Lasse Holm och Ingela "Pling" Forsman rätt när de utan att darra på manschetten bestämt hävdar "kommer vintern så blir den lång". Jo. Just det. Historiken talar för detta. Dessutom blir det is och snö...på SAMMA GÅNG!!! i värsta fall.
Ställd inför detta olycksbådande faktum är det tämligen naturligt att man då längtar till en papaya coconut (vad är detta för växt, egentligen?...mejla!) och en plats i solen strax intill poolen...all inclusive, får man förmoda. En del sydlänningar brukar faktiskt missta sig på svenska turister. Somliga kypare tror att det är en nazistisk kamporganisation och inte familjen Olsson som sitter där i poolen. Detta eftersom hela gänget sträcker ut högerarmen i luften i en Sieg Heil-pose, när de i själva verket bara vill göra kyparna uppmärksamma på all inclusive-armbandet.
Det kallar jag att resa det, för att travestera Hasse Alfredson.
Men - tillbaka till Kikki. För det är ju som de säger i reklamen; "sommaren tar aldrig slut, den bara flyttar på sig".
Samma sak finns att säga om Kikki Danielsson. Hon tar aldrig slut. Hon bara flyttar på sig. 2 sekunder senare hinner hela Kikki ifatt.
Foto: Barometern.se
I EN VACKER COWBOYHATT
Jag söker finna lyckan och jag målar upp min värld
Av tusen sköna drömmar bortom hemmets lugna härd
Långt bortom alla vatten, bort till landet "over there"
Där finns just den musiken, den som håller mig så kär
Långt bort till Oklahoma, bort till Nashville Tennesee
Där finner man musiken gjord med glädjens harmoni
I blodet gungar rytmen och från hjärtat hörs en sång
Min lycka skulle vara att få komma dit en gång
Här står jag framför spegeln i en vacker cowboyhatt
I famnen finns gitarren, den min allra bästa skatt
Så börjar mina drömmar, om att kanske någon gång
Få komma dit och spela och få sjunga upp min sång
Långt bort till Oklahoma, bort till Nashville Tennesee
Där finner man musiken gjord med glädjens harmoni
I blodet gungar rytmen och från hjärtat hörs en sång
Min lycka skulle vara att få komma dit en gång
Som möjligen framkommer här ovan är inte upphovsmännen till denna text födda i Oklahoma.
Trots att de äger en kärlek till musiken, en värdefull gitarr och vacker cowboyhatt kan få saker överskyla det faktum att Olle Jönsson och hans anhang såg dagens ljus i den lilla byn Gärds Köpinge strax utanför skånska Kristianstad. Ett öde som Lasse Stefanz lär få leva med resten av livet, ja...de sista ljuva åren så att säga...
Av alla olika typer av musik är nog countryn den som omgärdas av mest mystik, flest underliggande symboler och ett närmast religiöst budskap. Självfallet är därför anslaget till denna lilla textsuccé av smått religiös kaliber. Raden "av tusen sköna drömmar bortom hemmets lugna härd" för tankarna till väckelsemöte och Lapp-Lisa...helt enkelt till det formspråk som oftast förknippas med allmogens klassiska skillingtryck, en genre som dansbandsmusiken tidigare lyckosamt tolkat exempelvis i mästerstycket Mjölnarens Irene (Wizex) men även i Alpens Ros (Stefan Borsch med flera)
Den oväntade brytningen att låta allmogevers ackompanjera en text vars uppenbara syfte är att glorifiera just countrymusiken får väl förlåtas om man beaktar det faktum att countryn inte ännu hittat sitt svenska formspråk av naturliga orsaker.
Lasse Stefanz tar oss dock raskt tillbaka till countryns amerikanska romantik när man sjunger att man längtar till landet "over there", ett uttryck som skall associera till svenskarnas förväntan och spänning inför det ständigt fascinerande USA.
Och så småningom får vi reda på att det är i Oklahoma man skall vara och inte i Gärds Köpinge. Det är där det händer.
Går man på Västra Boulevarden i Kristianstad med en vit cowboyhatt och en akustisk gitarr över den stinna magen väcker detta förvåning och uppmärksamhet. Men i Oklahoma smälter man in. På ett helt naturligt sätt. För i Oklahoma finner man "musiken gjord med glädjens harmoni...från hjärtat hörs en sång". Oklahoma andas rytm, svett, tolerans och steel guitar...om man får tro Lasse Stefanz.
Där blir också den amerikanska drömmen verklighet. Olle Jönsson kan stå i cowboyhatt, guldkedjor, jeans, skinnkavaj och läderkängor med en fet gitarr på magen framför spegelväggen på villans övervåning, heltäckningsmattan känns sensuellt mjuk under fötterna, cowboyhattens brätte har precis rätt vinkel och fem ringförsedda fingar dunkar taktfast mot högerbenet...men hur rätt det än känns ligger kanske villan i Gärds Köpinge. Eller Åmål. Eller Stenungsund. Och då bryts magin.
Ställ samme Jönsson med samma drömmar, samma outfit och samma sång i Nashville, Tennesse och framgången blir omedelbar. I Oklahoma blir man accepterad, verkar sensmoralen vara.
HALLÅ SVERIGE...TJENARE MORS!
Hallå Sverige här har ni oss
kom hit, ta chansen, var med!
Hallå Sverige, tjenare mors
kom närmre (så) ska ni få se
Nu e de klart, det e dax för start
följ med en bit
Hallå Sverige var ni än e...
hjärtligt välkomna hit...
Såhär lät den klämkäcka inledningen på SVT:s stora caféunderhållning i början av 1990-talet. Programmet hette - jag tror inte att det framgår - Hallå Sverige och producerades av SVT i Örebro. Per-Erik Nordquist var programledare och hade Sten & Ebbe Nilsson som ständiga sidekicks. Bland det mest minnesvärda i serien kan nämnas två saker. Eller kanske tre.
Nåväl. 1. Sten & Stanley bar nästan alltid vita bomullskavajer med svart-vita tangenter på som dekoration, 2. Ebbe Nilsson drog alltid usla vitsar varpå hans övre tandkött exponerades oerhört frekvent...vitsar åtföljda av en trumvirvel....och då är vi inne på den tredje saken att minnas. 3. Trummisen! Johan Ryding heter killen som både är tanig och uppspelt. Han missade aldrig att frenetiskt titta på sina noter samtidigt som han bankade fram taktfasta melodier på sina syntetiska trummor. Genialt!
Detta om bandet Sten & Stanley (som faktiskt slog igenom redan 1962, då hade de startat några år tidigare under namnet The Guns of Bofors men detta är av alla erkända levnadstecknare preskiberat).
Vad kan då sägas om denna lilla signaturmelodi? Den är ju först och främst väldigt inbjudande. Man känner sig välkommen, avslappnad och väldigt...svensk...och därmed lite bakom och förvirrad. Man tänker - vad är nu detta? Något stort är uppenbarligen på gång. Som en våt och varm folkhemsfilt rullar sedan de hurtfriska uppmaningarna på. Det märks att detta land fostrat både Per Henrik Ling och Suzanne Lanefeldt. Kom hit! Ta chansen! Var med! Och detta sagt bara några månader innan Leif Loket Olsson blev rikskänd med nästan exakt samma varma hälsningar. Hos Per-Erik Nordquist kunde man dock inte vinna någon Volvo eller 12 kilo kaffe. Men man fick lyssna till Ebbe Nilssons urusla skämt. Inte illa.
Texten rullar på och söker sig mot olika målgrupper. Tjenare, mors! ropar Sten Nilsson. Ja, hej du...
Självklart finns det en brasklapp. Även i detta lobotomerade land där den fria viljan så gott som intill perfektion tvättas bort, måste man räkna med att mottagaren av budskapet begåvats med en uns distans och självinsikt.
I sista strofen tonar därför Sten & Ebbe ner sina vädjanden..."följ med en bit" (åtminstone), tycks de mena.
Och många var det som under 90-talets första år tittade på Hallå Sverige. På så sätt kunde majoriteten av svenska folket för en stund glömma sitt kollektiva hat mot Anne Wibble, den växande statsskulden och veckans arbetsmarknadsmässiga permitteringar och försvinna in i en värld av vita kavajer, gyllene saxofoner, syntetiska trummor, smilande sångare och taskig dekor.
Hallå Sverige...tjenare mors!
UNA CERVEZA GRANDE, POR FAVOR!
Jag har varit på semester i Marbella
och bara tänker och drömmer Espanol
Å´ mitt hem går mest i rödgult kan man säga
Själv har jag solbrännan som väl i behåll
på spanska folkets eldighet jag tänt
och lagt mig till med deras temprament
Så här ni låter er musik
E´viva Espania
de här ni de e´romantik
E´viva Espania
Jag tar dom orden om igen
E´viva Espania
Min serenad e´muy bien
E´Spana por favor
Ifrån väggen tar jag mina kastanjetter
för här skall dansas flamenco ska ni se
det skall smattra i parketten när jag sätterigång
en rivig grej med klackarna O´le
Man struntar väl i gammal töntig pop
för spanska stilen den e´bättre upp.
Utan att ursprungligen ha begåvats med en närmare vetskap om spansk kultur får man i denna text lära sig det som verkar vara mest grundläggande. Spanjorer har ett hett temprament. Spanjorer har små kastanjetter, de dansar flamenco, de har en flagga som är både röd och gul samt ropar understundom Ole!.
Sylvia Wrethammar hade svårt att hola! masken (om ordvitsen tillåts) när hon på 70-talet bubblade fram denna svensktoppshyllning till Spanien. Låten heter E viva Espana och blev enligt Fredrik Lindström så populär att Wrethammar fick skaffa hemligt telefonnummer efter skivans lansering.
Att just landet Sverige sjunger sig varm över det soliga landet i söder är ingen slump. Så som en spanjor är vill varje svensk vara innerst inne. Varm, glad, eldig, svettig, matglad, kulturell, pratsam och dansant. Texten är också väldigt tidstypisk.
Man tänker brunetter med långt hår som via en LP-skivas linguaphonekurs lär sig de grundläggande fraserna för att beställa mat och hitta en eldig spanjor i Marbellas skymningsljus.
Man tänker softad lins, vävda tapeter, rislampor, sammetsaffischer med älskande par i solnedgång, rökfärgat glas med någon smetig likör i...man tänker sig det silkeslena ljudet av en bakfyllehes Julio Iglesias i bakgrunden...stora smycken och armband, gigantiska solglasögon, cigarrdoft och grisfest...man tänker helt enkelt Sällskapsresan med Lasse Åberg.
Svenskarnas fascination över Spanien var under 70-talet något ambivalent. Inte förrän november 1975 dog diktatorn Franco och någon slags demokrati kunde börja spira i landet.
Bland de tusentals vänsterradikala i vårt land var Spanien något man inte ens övervägde att fundera på. Inom socialdemokratin och facket var det nästan t.o.m reseförbud, något som Transportarbetarförbundets bas fick erfara då han olovligen besökte detta rövarnäste på sin semester och blev fotograferad!!
Å andra sidan hade charterresandet kommit för att stanna, alla som hade ekonomi till det (och det fanns många) unnade sig resor söderut. Att resa till Spanien var ett bevis på att man kunde klara sig, att man blivit världsvan. Och människorna sen!! Vilket härligt folk. Som Sylvia sjunger "på spanska folkets eldighet jag tänt
och lagt mig till med deras temprament".
Och solen och värmen..."Själv har jag solbrännan som väl i behåll" lyder texten. Denna underbara text. Rimmen möts på ett förtjusande sätt. Marbella rimmar på "kan man säga" och Espanol på "väl i behåll". Svenska blandas med spanska utan att man som lyssnare upprörs. Praktexemplet är "jag tar dom orden om igen...min serenad är muy bien..."
Kan det bli mer lysande?
En solklar framgång för svenska folkets inneboende lust att i tryckande värme resa, upptäcka, dansa, supa, spy, slåss och somna in över en halvgrillad griskropp som sakteliga roterar över en öppen eld.
