MIN GAMLA ÅNGMASKIN
Hemma gillar de fester Med pompa å med ståt
I smoking bland våra gäster
jag smilar å går åt
Och efter några timmar
är allt ett stort hallå
jag söker då en lugnare nivå
Då går jag ner till min källare
Där lever jag sällare för där har jag kvar min gamla
ångmaskin
Jag matar metatabletter i den, lyssnar och glömmer tiden
tar ett glas vin, i ångan från maskin
Det är svårt att sätta fingret på exakt varför det är så, men nog är det lite Johnny Cash över den här låten?
Samma pondus i framförandet men också samma melankoli, samma utsatthet.
En ensam man mot resten av världen.
En man som är missförstådd, kvarlämnad, bortglömd. Även om föremålet för glömskan ytterst själv valt sin belägenhet genom att sakta dra sig undan, kan man ana något större i just begreppet "bortglömd".
För även om Pierre Isacsson valt att stanna kvar bland alla gäster på festen i sin fina smoking kanske han ändå "glömts bort" eller "försvunnit i mängden".
Genom sin självpålagda alienation gentemot festens stojiga klientel (de som i det snaraste skapar "ett stort hallå") blir han något unikt, något eget...hans närvaro (som av egen försorg förvandlats till frånvaro) finns i det dolda, det som kunde ha varit men som aldrig blev. Han är mannen som festdeltagarna inte saknar förrän det är för sent.
Exakt varför sångaren väljer att dra sig tillbaka kan man uppehålla sig vid relativt länge. Enligt egen utsago är det för att "mata metatabletter" i en ångmaskin och sedan "ta ett glas vin i ångan från maskin".
Ett tämligen påvert nöje, kan man tycka. Och beakta då att låten kom 1974.
Redan då måste den mänskliga kontakten ha varit bra mycket bättre än suset från en ångmaskin. Visserligen saknades mycket av dagens, nutida stimuli i form av DVD, MP3, Canal Plus och World of Warcraft. Men nog skulle väl en stilla konversation över några cocktails erbjuda mer substans och återkoppling än en gammal ångmaskin.
För oss nutida betraktare av texten bör det kanske påpekas att metatabletter är en förkortning av Metaldehyd, ett ämne som kan jämföras med torrsprit. Visserligen giftigt och klart olämpligt att ha i leksaker men ändå...metatabletter är alltså samma som metaldehyd. Nu vet vi det.
Kanske finns svaret att finna just i den kraft och magi som omger en ångmaskin, en leksak påminnande om barndomen? Möjligtvis är det ett utfall av klar regrediering hos Isacsson som frammanar detta konstiga beteende, att gå ner i en källare och leka lite. Att återvända till barndomen...
Vi lär aldrig få svaren på vad han egentligen menade.
Pierre, född i Göteborg 1947, framgångsrik som sångare i Family Four, avled tragiskt i samband med färjan Estonias förlisning, den 28 september 1994.
I smoking bland våra gäster
jag smilar å går åt
Och efter några timmar
är allt ett stort hallå
jag söker då en lugnare nivå
Då går jag ner till min källare
Där lever jag sällare för där har jag kvar min gamla
ångmaskin
Jag matar metatabletter i den, lyssnar och glömmer tiden
tar ett glas vin, i ångan från maskin
Det är svårt att sätta fingret på exakt varför det är så, men nog är det lite Johnny Cash över den här låten?
Samma pondus i framförandet men också samma melankoli, samma utsatthet.
En ensam man mot resten av världen.
En man som är missförstådd, kvarlämnad, bortglömd. Även om föremålet för glömskan ytterst själv valt sin belägenhet genom att sakta dra sig undan, kan man ana något större i just begreppet "bortglömd".
För även om Pierre Isacsson valt att stanna kvar bland alla gäster på festen i sin fina smoking kanske han ändå "glömts bort" eller "försvunnit i mängden".
Genom sin självpålagda alienation gentemot festens stojiga klientel (de som i det snaraste skapar "ett stort hallå") blir han något unikt, något eget...hans närvaro (som av egen försorg förvandlats till frånvaro) finns i det dolda, det som kunde ha varit men som aldrig blev. Han är mannen som festdeltagarna inte saknar förrän det är för sent.
Exakt varför sångaren väljer att dra sig tillbaka kan man uppehålla sig vid relativt länge. Enligt egen utsago är det för att "mata metatabletter" i en ångmaskin och sedan "ta ett glas vin i ångan från maskin".
Ett tämligen påvert nöje, kan man tycka. Och beakta då att låten kom 1974.
Redan då måste den mänskliga kontakten ha varit bra mycket bättre än suset från en ångmaskin. Visserligen saknades mycket av dagens, nutida stimuli i form av DVD, MP3, Canal Plus och World of Warcraft. Men nog skulle väl en stilla konversation över några cocktails erbjuda mer substans och återkoppling än en gammal ångmaskin.
För oss nutida betraktare av texten bör det kanske påpekas att metatabletter är en förkortning av Metaldehyd, ett ämne som kan jämföras med torrsprit. Visserligen giftigt och klart olämpligt att ha i leksaker men ändå...metatabletter är alltså samma som metaldehyd. Nu vet vi det.
Kanske finns svaret att finna just i den kraft och magi som omger en ångmaskin, en leksak påminnande om barndomen? Möjligtvis är det ett utfall av klar regrediering hos Isacsson som frammanar detta konstiga beteende, att gå ner i en källare och leka lite. Att återvända till barndomen...
Vi lär aldrig få svaren på vad han egentligen menade.
Pierre, född i Göteborg 1947, framgångsrik som sångare i Family Four, avled tragiskt i samband med färjan Estonias förlisning, den 28 september 1994.
HYRAN ÄR BETALD
Ingen mår så bra som jag
så borde hela livet va
yeah yeah yeah ye
Har du sett kalendern när den fyller hela vardan?
Har du sett dig när du stressar upp och ner på gatan?
Måndag till måndag - det blev en sån dag
men inget kommer ner ooooaaaaaaahhhh
Eller när räkningarna skall betalas ja ja
eller när du är så trött och träffar någon pratkvarn
tvätta! diska! handla mat!
och allt skall ske idag!
Ingen mår så bra som jag
hyran e betald idag
och jag har lite pengar kvar
yeah yeah yeah yee eee...
Statens kulturråd uppges sitta i krismöte sedan den 1 mars 2008 då det med all önskvärd tydlighet stod klart att Sebastian Fronda inte gick vidare till final i den svenska Melodifestivalen.
Ledamoten Johan Stael von Holstein säger i en kommentar att svenska folket återigen visat prov på sin dåliga smak och sitt taskiga omdöme.
"Det är förvånande att folk röstar bort en sådan episk gestaltning som den Fronda bjuder på. Detta är möjligen det närmaste socialrealismen vi kommit i poptextuella sammanhang någonsin.
Åtminstone sedan 1997 då Magnus Uggla skaldade om att vara kung i baren".
