KUL MED JUL
från foten upp till knoppen
jag har hört dem tusen gånger
alla julens sånger
Hela tjocka släkten
och ja, far i tomtedräkten
tid för skratt och skoj och trams
och syskonen är sams
Ja,det är kul med jul
det är gott med jul, jaaa
så ge mig lite jul
det är jul, det är jul
det är bara kul med jul, ja
så ge mig lite jul!
Mormor gömmer klappar
när barn gör tomtenappar
försöker hitta nöten
som gömts där djupt i gröten
föräldrarna har minnen
som lockar barnasinnen
när mamma granen smyckar
i ögon lyser lycka
Hans namn är Frans Jeppsson Wall och för en ofantlig skara av självuppoffrande fans kommer han alltid att vara synonym med den där skojfriska låten om Zlatan som gett oss i mitt tycke det kanske finurligaste rimmet av dem alla.
Frans skaldade på sitt aningslösa sätt så här i låten Whos da man? 2006:
I love you, Ich liebe dich...Zlatan Ibrahimovic!
Det är tveksamt om ens en gravt prozacmarinerad dövstumpublik på orkeslös bakfylla skulle tillskriva Frans jullåt Kul med jul samma finurlighet och ackuratess.
Låten saknar nämligen en hel del av den effektfulla elegans och sinnrika hänförelse som kännetecknar Whos da man?
Tragiskt nog tvingas man konstatera att det inte är rimmen eller ens versmåtten som är problemet. I alla fall inte hela tiden; en del rim gifter sig väldigt fint (som en varg från Grums och en liten lammunge, ungefär)
Istället är det en slags blygsam historieförfalskning textförfattaren ägnar sig åt.
Har det någon gång, någonstans i världen firats en jul där två eller flera syskon varit helt sams under högtiden?
Och då tänker jag inte enbart på Jenny, 42 som trycker upp sarkasmer i ansiktet på sin syster Cecilia, 36...
Vidare undrar man i sitt stilla sinne exakt vad det är för knasiga nappar som Frans och hans flugiga gelikar tillverkar i samma stund som Mormor gömmer sina klappar?
Tomtenappar? Det måste vara nåt skånskt julgodis.
Jag har googlat det och fann enbart appar som handlar om Tomten samt bortrövade trädgårdstomtar plus en del saker som inte lämpar sig att nämna, än mindre visa upp i just denna typ av blogg.
Sedan har vi frågan omkring mandeln i gröten. Hur är det nu, Frans, är mandeln en nöt?
Nej.
Mandeln är enligt världens samlade expertis på området (ett gäng skalliga män som tillsammans håller en sajt vid namn Wikipedia vid liv) inte alls en nöt utan tillhörande plommonsläktet.
Vidare delas mandeln in i kategorin rosväxter, fråga mig inte hur men det står så.
Till skillnad då från exempelvis jordnötter (som inte heller är en nöt, utan en ärtväxt...glasklart, eller hur?).
Där föll den tesen. Skit samma - det är inte nötter vi lägger i gröten i alla fall.
Möjligen i Ystad.
Vad Frans menar med att "föräldrarna har minnen som lockar barnasinnen" behöver däremot inte vara så svårt att förstå som man först får ett intryck av.
Det handlar antagligen om att föräldrarna efter julklappsutdelningen och två glas Malibu oförtövat börjar bläddra i en mängd dammiga fotoalbum varvid de små barnen släpper sina just erhållna leksaker för att också börja drömma om en sån där BMX-cykel som ET skumpade runt i, eller varför inte ett litet Donkey Kong-spel av 1982 års modell?
CHAMPAGNEN VAR KALL, NÄSTAN FRYST
vinden sliter mitt hår
Jag känner doften av fuktig jord
och jag kör så fort det går
Längre fram kan jag skönja
fast min blick är för trött
I neon kommer närmre mig
ett sken, ilsket rött
Jag måste stanna för natten
och kliver in i entrén
möts av en kvinna som hälsar mig välkommen
fast jag är sen
Hennes blick är förtrollad
av hennes ord blir jag stum
Av portiern får jag sen en nyckel
och hon visar mig till ett rum
Välkommen till Hotell California
Ni kommer trivas här
i vår atmosfär
Det finns alltid plats på Hotell California
Både natt och dag finns vi till behag
Hennes stil verkar lyxig, hon kör Mercedes Benz
Ständigt omgiven utav män som hon gärna tilltalar "friends"
Deras blickar är tomma, deras danser ett spel
Men jag försökte slappna av men märkte jag kommit fel
Så jag kalla på kyparn, jag vill ha ett glas vin
Och han bugade artigt men hans ansikte antog en min
som jag inte fick grepp om, är allt som det ska?
Och jag hörde röster utanför rummet när de sa:
Välkommen till Hotell California
Ni kommer trivas här
i vår atmosfär
Alltid till er tjänst på Hotell California
Både natt och dag finns vi till behag
Det fanns speglar i taket, där var möbler i plyschoch min säng var bäddad med dun och champagnen var kall
nästan fryst...
I skarven mellan 80- och 90-tal vill jag minnas att George Michael satt i MTV och analyserade texten till sin egen hitlåt Praying For Time. Han dissekerade den in i minsta detalj och efterhand tog han upp verserna ömt och försiktigt, som vore de små bitar av krossad marmor. Extra stolt, mallig och självförhärligande var han då han reciterade raderna "charity is a coat you wear, twice a year". Exakt vad han menade med detta kunde han kanske inte riktigt förklara, men troligen syftade han på julen och något annat tillfälle på året då givmildheten firar egenartade triumfer.
Så mycket lättare blir det dock för mig, då jag återigen via Rimbloggen står i begrepp att med hjälp av diverse pleonasmer klarlägga vad dansbandet Dannys egentligen menade, då de 1977 efter vad jag förstår en längre tids id och ävlan, släppte den svenska versionen av Eagles monsterhit Hotel California.
Originallåten är enligt mitt ringa förmenande, en av världens bästa låtar. Den trollbinder oss kanske inte rent musikaliskt utan snarare genom den känsla av förunderlig mysticism som genomsyrar verket.
Det känns hoppingivande att Dannys så påtagligt lyckas överföra åtminstone 25 procent av samma känsla i sin tolkning.
Översättningen är relativt rak och de få gånger som det otympliga svenska språket sätter sina enerverande käppar i hjulet, lyckas textförfattaren ändå gripa tag i samma förnimmelser som Don Henley och gänget en gång kryddade sin anrättning med. Som exempel kan nämnas raderna om kvinnans vänner, som kallas friends eller det möblemang i plysch som pryder hotellet. För att inte nämna den skitkalla champagnen.
Originallåten inbjuder förstås till tolkningar, de flesta sluter sig till teorin att det skulle handla antingen om a) djävulsdyrkan eller b) drogmissbruk. Det finns och en tredje teori, nämligen att det skulle handla om både djävulsdyrkan och drogmissbruk. Tesen om att det skulle ha nånting med baseball att göra, avfärdas dock av de flesta seriösa bedömare.
Eagles sjunger inledningsvis om en "varm doft av colitas" vilket påstås vara spanska för cannabisplantans knoppar. Dannys som ju kommer från Helsingborg vågar inte ens drömma om ett sådant förhållande, varvid de skyndsamt i sin text sjunger om "doften av fuktig jord". Dansbandsmusiken är ju av tradition både jordnära och lite kladdig.
Av alla de coverversioner jag hört av Eagles låt, och tro mig; de är åtskilliga - alltifrån berusade pubtrubadurer till revynumret Välkommen till Eringsboda värdshus - är detta den klart starkaste och mest omtumlande.
DU SOM VAR TUNN SOM ETT HYVELFLIS
Nej, så tjock du har blitt
Ja, du har nog gått och lagt på dig litt
Och du som var tunn som ett hyvelflis
Nu har du blitt fet som en julagris
Nej så tjock du har blitt
Du får nog ta och banta dig litt
Har du det bra, hur står det till
Det var längesedan sist
Jag älskar livets goda och är litt för gla i mat
Jag borde motionera men är nog ganska lat
Med litt för många kilon får man lust att ändra sig
Det kvittar vem jag träffar så säger dom till mig
Nej, så tjock du har blitt
Ja, du har nog gått och lagt på dig litt
Och du som var tunn som ett hyvelflis
Nu har du blitt fet som en julagris
Nej så tjock du har blitt
Du får nog ta och banta dig litt
Har du det bra, hur står det till
Det var längesedan sist
Det finns tusentals sätt för oss människor att bedyra och beskriva kärleken till den vi älskar. Dessa sätt kan sinsemellan starkt variera; från den lyriskt så storstilade insatsen i Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros” via Owen Pauls något mer modesta beskrivning av sin käresta som blott ett tidsfördriv i ”You're my favourite waste of time” till Robert Brobergs franka uppgörelse ”Jag älskar dig, ditt helvete”.
Rimbloggsfavoriterna i det skånska dansbandet Chinox ger saken en något annorlunda belysning då de tolkar det gamla fina norska skillingtrycket ”Nei, så tjukk du har blitt” och ger verket en relativt rak översättning till skånska vilken framgår av ovan citerade text.
Här är det relativt raka puckar och alls inte kärvänliga tillmälen som slungas ut mot objektet i fråga. Frågan är väl om det alls handlar om kärlek, det rör sig snarare om någon slags mobbing.
Att skånska musiker sjunger om fetma är närmast en naturlag och alls inte något konstigt. Tänk bara på Edvard Perssons svulstiga viskatalog eller Peps Persson som hyllade den onyttiga chokladblandningen Oboy.
Märkligare är kanske då att ett landskap som så starkt förknippas med vällevnad och sundhet som Värmland tagit till sig låten men så är faktiskt fallet. Det finns en värmländsk version med Torsbybandet Fernandoz som man får anta lockas av textens uppfordrande slutkläm; att man helt skall lägga ner det där med socker och godis. Närheten till Norge varifrån låten emanerar kanske också spelar in.
Det finns dock markanta skillnader i översättningarna. I den skånska versionen sjungs det exempelvis om ”sockervadd och lala” där det sistnämnda ju är choklad medan Fernandoz lite mer opreciserat sjunger om ”socker och godis”.
En kul vändning finns också i refrängens andra strof som i Värmlandsversionen blir ”säg mig är hela fläskberget ditt?”
Sammanfattningsvis konstaterar vi att ett så ofta tabubelagt ämne som fetma och inmundigande av onyttig mat sällan har avhandlats så skojfriskt och med en så hejdundrande positiv inställning.
Hade låten tävlat i Eurovision Song Contest skulle i vart fall inte jag bli särdeles förvånad om Viktväktarna gav den 12 poäng.
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Chinox – Jag vill se på TV1000.
EN SKÖN HIGHWAY-FEELING
Rosa lack och kromad list i '59 års modell
Jag öser på för fullt i stan som en 50-talsrebell
Jag sveper över landsvägar ja jag
sveper genom natten
Och tar det cool till Clarion's sound med en
säker hand på ratten.
Sommarnatt, när jag svävar fram i mörkret, aha
Sommarnatt, ger en skön highway feelin.
Sommarnatt, när jag glider fram på gatan, aha
Sommarnatt i min jättemaskin.
Ovanstående drapa vördnadsvärt maskerad till samtidspoem kan vara svår att ta till sig om man inte sitter inne med vissa förkunskaper i ämnen som landsort, sommarkvällscruising, amerikansk bilindustri och inavel.
Exempelvis är det en vräkig bil som killarna i det numera ärligtvis kultförklarade bandet Snowstorm sjunger om när de talar om ”rosa lack och kromad list”.
En del kulturella bedömare har stundtals trott att det handlat om någon förslagen uppkomling inom Hollywoodsocieteten vars fascination för nagellack enbart överträffas av intresset för glansig heminredning från 50-talet.
Somliga har tolkat James Dean och den amerikanska drömmen som varande föremål för textens lite mer rebelliska inslag medan åtskilliga andra velat läsa in referenser till Jack Kerouacs banbrytande beatnikverk På drift. Även Charles Bukowski har nämnts som inspiration till texten.
Det som dessa koftbärande sherrydrickare i birkenstock helt råkat missa är dock låtens verkliga kraft, lust och espri; ja, själva essensen av det som texten vill förmedla.
Nämligen att det hela handlar om sol, bilar, fylla och kopulation.
Inte nödvändigtvis i just den ordningen.
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Kenneth & The Knutters En riktig man
GUENERINA
Och du skyndar framåt igen, mot det löfte klockorna gett dig.
Drömmar ligger framför dig än, som du drömt när ingen har sett dig.
Vem kan ana tårar på kinden, när du böjt ditt huvud för vinden.
Vem kan höra ord som du aldrig sagt.
Din sång Guenerina, den ekar bland bergen. Och lyfter mot himlen, skuggan utav friheten.
Men sjung Guenerina, långt ute på bergen.
Och fånga din sång och ge mig den tillbaks igen.
Jag fångar sången, och håller sen kvar. Och sjung den sedan i allting du gör.
Och då för första gången du kanske har, nått att leva för.
Under 1970-talet uppnådde Paul Paljett en så otyglad framgång som artist att nästan ingen kunde matcha honom.
Både Paul Paljtvå och Paul Paljtre försökte men helt utan framgång.
Publiken var helt vild och i extas, de hade valt Paul Paljett som sin härförare av dansant underhållningsmusik och de fick i allra högsta grad valuta i form av låtar som ovanstående, Guenerina med exakt det där 70-talssoundet och svänget som lägger sig som knaperstekt bacon mellan tänderna…
Under våren och sommaren 1977 låg låten elva veckor på Svensktoppen och detta utan att någon egentligen visste vad det handlade om.
Knappast någon unik situation i det sammanhanget, förvisso.
Det som gör låten till en sådan crossover-hit är troligen textens latinamerikanska anslag; vid denna tid var det många svenskar som började himla med ögonen, fladdra med tungan och få små flipperspelsliknande ljud i halsen när latinamerikanska flicknamn lades samman med strofer som ”lyfter mot himlen, skuggan utav friheten”.
Samtidigt var det en annan del av befolkningen som inte alls kopplade ”skuggan utav friheten” till förtryckta människor på Nicaraguas solbrända åkrar, utan istället gjorde kopplingen exotism, resväska och svalkande uteserveringar.
Med hjälp av diffusa penseldrag lyckas Paljett med sin måleriska text locka båda dessa befolkningsgrupper.
Plattan Mumbo Jumbo, där sången återfinns, blev därför en given partyklassiker hos både kamratföreningen Clarté och portföljföreningen SAF.
I vilket fall som helst målar texten upp en sorgesam story om en flicka (eller en åsna, det framgår aldrig riktigt) vid namn Guenerina.
Något har gett denna huvudperson dålig självkänsla. Hon känner sig osäker; alienerad och utesluten ur samhället och gemenskapen.
Med tårfyllda ögon ser hon barn som leker. Hon försöker dras med i deras ystra samvaro men kan inte göra det, eftersom hon känner sig rädd och obekväm, hon verkar obekant med lekens inneboende regelverk.
Samtidigt hör hon en klocka som ringer, en signal som manar henne att bege sig någonstans. Är det en kyrkklocka? Är hon på väg till sitt eget bröllop, ett arrangerat äktenskap med en pojke hon aldrig tyckt om och ännu mindre vill äta dadlar med?
Eller är det möjligen glassbilen som hon avskyr så eftertryckligt?
Som brukligt är inom dansbandsmusiken blir svaren hängande i luften.
Något säger mig att vi i vår tid måste lära oss att acceptera detta. En del svar är inte givna, de får växa fram på egen hand.
Som den unge Platon en gång tvingades erkänna efter att han avslutat ännu en svettigt intensiv lektion hos Sokrates: ”Vem kan höra ord som du aldrig har sagt?”
EN TEXT SOM RISTAD I STEN
Telefonen ringer och jag svarar: -568370
Jag hör en röst som säger:
-Är det 34 74 43?
Inte många siffror rätt säger jag du får försöka en gång till
-Jamen för djävulen jag vet att hon är där…
Säger rösten…
-Jag kräver att få prata med min Lill
Hej där (du där)
Kom in å hälsa på
Hej där (du där)
Kom in å hälsa på
Hej där (du där)
Kom in å hälsa på
Man är lite ensam då och då…
Hade det inte varit för att Mick Jagger & Keith Richards faktiskt (mot alla odds) fortfarande är i livet, skulle ett åhörande från deras sida av ovanstående drapa (en svensk cover på Rolling Stones Get off of my cloud) troligen orsaka en hel del likkiste-snurrande…
Det är nu inte vem som helst som gett sig på det närmast vansinniga åtagandet att översätta och - om ordet tillåts – tolka, Stones makabra textkatalog.
Det är en av Skånes mest meriterade skivartister.
Hans namn är Dan Tillberg och är för den stora massan populärkulturkonsumenter känd för sin något mediokra medverkan i och likaledes urvattnade text till Melodifestivalbidraget ABCD 1986:
ABCD, ett, två, tre
Alla barn i början, först ska vi krypa och sen så ska vi gå
ABCD, ett, två, tre
Lika enkelt som att alla är mänskor fast några är små
Det är svårt att tänka sig samme man sju år tidigare som en rebellisk rockartist med någon slags ambition att suga musten ur och finna kärnan i sånger skrivna av två svala britter i ett av världens absolut största rockband. Men så skedde.
1979 kom plattan med ”Stones på svenska” och bakgrunden sägs vara en insikt i Tillbergs egna förutsättningar; han påstås ha gjort en del remarkabla upptäckter gällande likheten mellan Ystad 1962 (då den nioårige Tillberg råkade bränna sig på en brännässla) och London 1962 (då en 19-årig Mick Jagger spydde i en telefonkiosk och The Rolling Stones bildades).
Tillberg fick även han efterhand lite skit under naglarna, en dag hittade han en gammal sliten skinnjacka, stoppade trankilt in en snus under läppen, sög i sig lite ljummen Jack Daniels, tatuerade in en grön Konsumsymbol på ena axeln, köpte alltför tajta och randiga byxor, var uppe sent på natten, spraymålade sina sovrumsväggar med politiska slagord, sket i att kamma sig och köpte en guldfärgad moppe och plötsligt en dag insåg han att ”fan…jag är ju den nye Mick Jagger”.
Stärkt av denna insikt satte han sig ner, fixade fram allt han visste att Stones någon gång ens antytt att man ville ge ut på skiva och började översätta texterna.
De gamla stoneslåtarna blev riktigt bra i svensk översättning, tyckte Dan, även om flertalet kanske hamnar några meter under referensytan på det finkulturella sjökortet.
Välkommen att göra din egen bedömning. Här är några Stonestitlar som återfinns på epigonen Dan Tillbergs bedårande Stonesplatta Gatstenar, sporadiskt influerad av Mikhail Lermontov:
Var du än är (Ruby Tuesday)
Mammas jakt på kickar (Mothers Little Helper)
Den som gapar efter mycket (Lets Spend The Night Together)
Det är jag som är Mick (Jumpin Jack Flash)
Och så då självklart den ovan citerade; Kom in å hälsa på (Get Off Of My Cloud).
Kanske den mest logiska tolkningen av dem alla.
PS! Plattan finns självklart på Spotify och har du vägarna förbi Ullared i sommar hittar du den med all sannolikhet också inne på Ge-Kås...DS!
KAN MAN GIFTA SIG I JEANS?
Jag sitter med nål och tråd för nu är jag bjuden
på bröllop igen och datumet är idag
Det värsta av allt det är att faktiskt att jag är bruden
Och jag saknar nånting, det är inte min ring
men jag har ingen klänning att ha
det är en halvtimma kvar
så nu är frågan jag har:
Kan man gifta sig i jeans, om man bara svarar ja
kan väl klädseln inte va så viktig?
Man skall ha frack och chapeau-clac
hans familj är fin å så försiktig
Kan man gifta sig i jeans, ja det kan väl passa bra
bara kärleken är rätt och riktig
Det ordnar sig, vi blir ett par
Så vad spelar det för roll att på bussen ligger skorna kvar?
Nja…vänta nu här…det var väl jeansen det handlade om?
Hur kom egentligen skorna in i bilden?
Om vi rekapitulerar Lotta Engbergs yttre förutsättningar för att kunna bevista sitt eget bröllop kan vi börja med det viktigaste.
Ringen har hon, rösten har hon definitivt och hon bär självklart också på exakt den där sortens vimmelkantiga charm och folklighet som Jan Björklund skulle sälja sin högra tumme för att få om så blott en liten bråkdel av.
Problemet skulle jag snarare säga är Lotta Engbergs tidsoptimism.
Med en halvtimme kvar till sitt eget bröllop letar hon fortfarande efter brudklänningen.
När denna inte står att finna kastar hon hela denna pretentiösa tillställnings inneboende förväntningar och krav över ända genom att göra helt om i fråga om dresscode.
Vad är det som säger att man inte kan stolpa in i kyrkan (eller rådhuset) i noppiga jeans, bylsig sweatshirt och barfota?
För att övervinna de förskräckta tvivlarna till detta koncept placerar Lotta sig blixtsnabbt i kategorin ”sanningssägare” då hon likt en presidentkandidat förkunnar den självklara slutsatsen ” ja det kan väl passa bra, bara kärleken är rätt och riktig”.
Ett påstående som väldigt få (möjligen Alf Svensson undantagen) skulle ha några invändningar emot.
Kanske just därför blev också Kan man gifta sig i jeans med tiden en stor Svensktoppsklassiker. Folket tänkte antagligen att ”om man kan låta sig vigas av en överviktig amerikan i flottigt hår och vit Elvispyjamas, torde ett svenskt bröllop kunna klara av ett par skitiga jeans…”
Lotta spann några år senare vidare på sin kyskfulla image genom att iscensätta (Ingemar Bergmans uttryck) diverse vigslar i direktsänd tv när TV4 körde sin realitysåpa Kär & Galen i början av 90-talet.
Och nu till sommaren kröner hon sin tv-karriär som allsångsledare i samma kanal.
Om nu inte tidsoptimismen sätter sina diaboliska käppar i hjulet, vill säga.
Lottas föresats är nämligen att både befinna sig på scen på Liseberg OCH hemma i våra vardagsrum samtidigt, hur nu detta skall gå till…
>>>>>>>>>>Relaterade rim: Lotta Engberg – Juliette & Jonathan
RADEPLUDUTTENDUTTENDODODOJ....
Här är en sång
Om en man som var två meter lång
Och Ding-dong så kallades han
Vilken underbar man
Han var vår vän
Vi från kvarteret vi minns honom än
Hur han sjöng när han dansade förbi
På en kul melodi
Ding-dong, ding-dong
Han sjöng alltid sin sång
Ding-dong, ding-dong
Och nu är det min sång
Ding-dong, ding-dong
Jag sjunger den när jag är glad
Och det är jag
Radepluduttenduttendododoj....
Han hade hatt
Ja, en hatt som var liten och platt
Och den satt alltid lite på sned
Han var stilig att se
Han var dansant
Där han steppade fram så galant
Var vi där så fick han förstås
Applåder av oss
Lasse Berghagens (f 1945) betydelse för svensk samtidsdikt kan inte nog understrykas.
Denne habilt omstörtande estradsångare är inte bara en av kavajkollektivismens främste företrädare utan även en välvillig apostel för det som CG Jung i ett anfall av uppgivenhet kallade för "den positiva likformigheten".
Berghagen är med socialpsykologiska termer en "enare av till synes divergerande uppfattningar om perception hos en ytterst heterogen grupp individer, människor som kännetecknas av olika intressen och andra, bakomliggande, inte sällan sociala, faktorer" (Stanley Milgram, 1964).
Med hjälp av sin musik, sina tunna glasögon, sitt svängiga hår (på 70-talet sina polisonger) och inte minst med sin avväpnande, blåa filtkavaj, lyckades Berghagen förena många olika typer av människor i kärleken till musiken och inte minst texten (ding dong, ding dong).
Denna kongruens bidrog starkt till hans hittills ohotade position som folkhemsidol.
Budskapet i hans konst var mestadels enkelt och självklart, ofta med inslag av självironi beträffande Berghagens vidunderliga kroppslängd.
Sålunda kan man sluta sig till att texten till låten Ding Dong i mångt och mycket är biografisk och tar upp Berghagens egna tillkortakommanden inom begrepp som "svensk normallängd" och "konformitet gällande höjd över havet".
Han påstår förvisso att texten handlar om en man som präglade hans barndom och gladde ungarna i Berghagens kvarter men detta tror jag enbart är ett anfall av blygsamhet och en aversion emot att uppfattas som alltför självcentrerad. Lasse är nämligen allt annat än självisk.
Tidigt förstod han vikten av att i ett till synes glättigt sammanhang föra in ett slags patos och en svensk, förvisso tidstypisk, solidaritet.
Denna period (främst 60- och 70-talet) kan kallas för hans politiska era.
Berghagens "En enkel sång om frihet" är ännu i denna dag en av de starkaste ropen efter försoning och fred som nått offentligheten. En appell om förståelse för okränkbara mänskliga värden och en brinnande fackla att kasta mot alla de "krafter som förstör".
Han var förvisso under denna tid inte ensam om att skapa samhällskritiska texter inom svensk pop-, rock- och avantgardemiljö.
Minns exempelvis Tomas Ledin, som i låten Knivhuggarrock gör upp med det svenska övervakningssamhället, i svallvågorna efter den omtalade IB-affären. "Jag känner mig fri, så fri man kan bli, i ett land där åsikt kontrolleras. Jag slår när jag vill, sitter sällan still för jag vet aldrig när jag ska bortcensureras."
Även Paul Paljett drog sitt strå till stacken då han med märkvärdig emfas sjöng sången om Guenerina och friheten: "Vem kan ana tårar på kinden, när du böjt ditt huvud för vinden?
Vem kan höra ord som du aldrig sagt? Jag fångar sången, och håller sen kvar. Och sjung den sedan i allting du gör.
Och då för första gången du kanske har, nåt att leva för."
Den ovan citerade text som just nu föreligger för analys heter dock Ding Dong (Melodifestivalen 1973) och rymmer måhända inte samma patos och djup som de sånger Lasse skrev under sitt politiska 60-tal.
Ingen kan däremot med facit i hand säga annat än att Berghagens textkatalog framstår som väldigt kumulativ då den expanderar från att främst behandla ämnen som kärnvapen och fred till att beskriva någon slags metaupplevelse där man som lyssnare oförmodat finner sig själv vara inne i Berghagens hjärna och blicka ner mot marken; ett oerhört långt avstånd är det ner dit, man svajar till av höjden och förstår plötsligt varför man tvingas in i ett sanslöst rabblande av orden ding och dong samt ett gastkramande "Radepluduttenduttendododoj...."
>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Lasse Berghagen Karl-Erik Johnson
CAN BE FOUND IN TENNISBALLS
Water is good for your health
water is good for your body
and you can drink it with lime and with lemon
or drink it pure
Water can turn into snow
water can turn into icecubes
and in the air that you breath there is water
that might turn into fog
Water can be found in waterfalls
water can be found in tennisballs
Water can be found in orchids
water can be found in you
in your lips
Jag är medveten om att det är en modest önskan.
Likväl hävdar jag styvsint att jag som lyssnare allra mest uppskattar poptexter som snabbt går att förstå.
Poplyrik där innebörden inte finns nerbäddad i en textmässigt bomullsliknande sörja av rosa elefanter i koffertsås eller håriga, stentvättade luftmadrasser från Galapagos.
Nä, hellre då raka puckar, skarpa iakttagelser, ögonblicksbilder lika flagranta och självklara som ett piskande regn på midsommarafton.
Som de hårfagra gossarna i Poison när de sjöng Your mama don't dance and your daddy don't rock´n´roll.
Eller Roxettes oomtvistade listetta på förståelsetoppen: and I go lalalalala...she's got the look.
Inga krusiduller, inget pretentiöst bildspråk. Bara allsidiga fakta och självklarheter
Med detta sagt känns det fullständigt befriande att se texten till svenska Eggstones låt Water.
Här behöver man synnerligen inte anstränga sina hjärnmuskler.
Har man blott en gång vaknat upp kallsvettig och på grund av just denna belägenhet undrat över hur det här med vatten funkar, kan man genom Eggstones försorg reda ut alla frågetecken.
Vatten finns nämligen överallt.
Också i tennisbollar.
Just med tanke på detta är det förvånande att inte Roger Federer och gänget i sin vila mellan två set helt sonika tar tag i en tennisboll, pressar ihop den och låter vattnet från bollen svalka den svettiga pannan.
Det har åtminstone jag aldrig sett dem göra.
Å andra sidan tror jag knappt att jag sett Eggstone heller.
En erfarenhet jag delar med den stora majoriteten av svenska folket.
Kanske fanns de aldrig på riktigt. De kanske bara fanns i våra drömmar.
Eventuellt är Eggstone lika verkliga som rosa elefanter i koffertsås eller håriga, stentvättade luftmadrasser på Galapagos...
MOTORN HACKAR
Hela stan i natt är full av massa rödljus
Och det tar visst evigheter fram till ditt hus
Du vet jag tror på oss
För vi kör gata upp och gata ner
Bensinen står på noll och motorn hackar
Jag tror på oss
Du var så vacker när jag såg dig.
En gudinna som försvann på höga klackar.
Jag tror på oss alternativt Från Hugo Boss.
Vill att kärlek brinner lite längre?
Eller tas tillbaks?
Texten citerad här ovan heter Jag tror på oss och är det genom televisionen uppmärksammade dansbandet Scotts pompösa bidrag till Melodifestivalen 2009.
Detta är egentligen en ganska mörk och svårsmält visa.
För det rör sig om relativt suggestiva bilder som hon målar upp, Ingela "Pling" Forsman.
Utsatt för diverse prövningar i hetsig innerstadstrafik, måste berättaren i texten verkligen kämpa för att behålla tron på den relation han så febrigt försöker att hålla vid liv genom att kommunicera via mobiltelefon, sittande i en taxi. Frågan är dock hur pass stark den här kärleken är, trots sångarens upprepade "jag tror på oss", att betrakta mer som ett uppbyggligt mantra att rabbla för sig själv än som den vedertagna sanningen.
Ty det har kommit smuts i maskineriet, och då syftar jag inte enbart på den alltför uppenbara kommersialisering av en svensk kulturinstitution präglad av en handlingsduglig idealism, som Scotts närvaro bidragit till att skapa.
Nej, det är värre än så. Bilen håller på att rasa.
Vill minnas att låten enbart fick en villkorstvåa från den internationella juryn och därför underkändes utan krav på ombesiktning, istället bogserade Scotts sig vidare bort till närmaste tondöv, halvpackad medelsvensson som dock, genom sin snillrika telefonröstning skickade bandet vidare till Andra Chansen.
Bensinen står på noll och motorn hackar.
Metaforer som Pling helt vanvördigt snott från Ronny & Ragges tidiga 90-talsrepetoar, måhända inspirerad av Peter Settmans imposanta närvaro som ciceron i den sorglustiga underhållningen Dansbandskampen, vintern 08/09.
Ronny & Ragge hade onekligen en kader av euforiska texter att inspireras av, vem minns inte rader som
Vi ska köra
Köra fort som fan
Köra runt me bilen
Genom hela stan
Vi ska köra
Köra fort som fan
Sladda loss å burna
Genom hela stan ikväll
Köra fort som fan med Ronny & Ragge från 1993.
Tillsammans med Novemberkåsan, Vansbrosimmet, Bok & Biblioteksmässan och SM-slutspelet i handboll ett prima exempel på kongenial svensk, självständig, opolitisk, oppositionell och icke bidragsberoende samtidskultur när den är som allra bäst.
Kultur att rulla in sig själv och värma sig i.
Som Gösta Linderholms beskrivning av sensualism, lust och hängivenhet.
Med den skillnaden att det huvudsakligen handlar om bilar och inte om nybadade kvinnor.
Som synes har det genom århundradena funnits fler dansband som likt pruttande labradorer lystrat till namnet Scotts.
SVENSKA FLICKOR
Gud skapade kvinnan
när han var på gott humör
De vackraste växte upp
i Falsterbo-Skanör
Sen vandrade de norrut in i
vikingarnas land
och ligger nu och solar
på varenda sommarstrand
Vart än i vårt rike du befinner digSvenska flickor - svenska flickor
Så möts din blick av just en sån skön tjej
Ja, från norr till söder, jag lovar och jag svär
Hon gör livet värt att leva och du blir säkert kär
överallt jag ser
Svenska flickor - svenska flickor
bara mer och mer...
Aha! Det var alltså så det gick till...
De föddes i Falsterbo, Skanör.
Allihop.
De växte upp och började sin respektingivande eskapad; den långa marschen norrut.
Efter fullbordan lade de sig ner (antagligen av trötthet) för att sola. Och gör så ännu i denna dag.
Teorin förs fram av Tomas Ledin i låten Svenska Flickor.
Ur evolutionsteoretisk synvinkel är Ledins teser säkerligen inte alls oomstridda, och även om kompositören traditionellt sett undvikit att framställa sig som någon orosstiftare, får man förmoda att hans forskning väckt ont blod hos flertalet kollegor inom den antropologiska vetenskapen.
När man tänker vidare på det, är det direkt kusligt att Herman Lindquist som ju fick uppdraget att ta ett samlat grepp på forskningen om Sveriges historia, då han skrev del ett i denna påkostade serie 1992 (Från islossning till kungarike), totalt negligerade Ledins hypoteser.
>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Tomas Ledin Det här har aldrig hänt
>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Tomas Ledin En del av mitt hjärta
SILVERFRACKEN TÄNDER MORGONBRASAN
Vakna nu, Anneli
männen från Venedig
dom har stängt sin fabrik,
du är faktiskt ledig
Klä dig i nått himmelsblått,
och på huvudet en kalott
Kaffet kokar på vår spis,
Vakna nu, Anneli!
Spårvagnarna kör ikapp, ner för Drottninggatan
Gubben i sin silverfrack, tänder morgonbrasan
Du och jag är samma sort, fast jag är lång och du är kort
Det stod i morgontidningen, upp med ögat, Anneli!
På tyska torget, Anneli, står en blåsorkester
De värmer sig med akvavit, och stämmer instrumenten
Grannens ungar övar på basfiol och trombon
Jesper spelar mandolin...Vakna nu, Anneli!
Och det knarrar under sulorna och jag har långkalsonger
Spara alla smulorna hör på fågelsången
Jag är full av vinterhyss - kom och ge mig en kyss
Jag är du och du är vi - Vakna nu, Anneli!
Peter Le Marc fick under mitten och slutet av 80-talet en verkligt sublim framgång som en nydanare inom svensk singer/songwritertradition.
I den översvallande flodvåg som följde på tonsättarens genombrott, hittar vi åtskilliga exempel på välformulerade och kontemporära sångtexter, samtliga skapade av Le Marcs adepter som eventuellt använde sin bevågenhet gentemot Trollhättangiganten i eget syfte.
Vissa av dem byggde vidare med den grund som lagts och skapade något eget, exempelvis Jakob Hellman.
Andra satt hjälplöst fast i klichéerna om den svenska småstaden och dess inskränkthet, om en längtan bort och om den allestädes närvarande rotlösheten (gärna beskriven i bilder av framrusande tåg eller smutsiga perronger).
Bland dessa svenska hillbillyrockers med bluesambitioner återfinner vi bl.a Traste Lindéns kvintett, Toms Tivoli, Perssons Pack och Toni Holgersson, samtliga förknippade med brytpunkten mellan 80- och 90-tal och därför också inte sena att slå an en östeuropeisk ådra i både text och musik.
Lite bluesrock, lite dragspel, lite melankoli omkring sunkiga kök i Moskva eller hotellnätter i Polen.
Alltigenom väldigt belevat och habilt, vid ett första påseende. Texterna är ofta impressionistiska, färgskalan är gråsvart eller brunröd…årstiden nästan alltid sen höst eller tidig vår. Det är snöglopp och avgaser, ensamma män med gitarrer och älskvärda kvinnor som är värda bättre än att snyta snoriga barn i Krakow.
Samtidigt kan man häpna över texternas alltför frivola brist på sammanhang.
I texten härovan, Magnus Johanssons febriga men uppsluppna Vakna nu, Anneli, staplas en rad bilder på varandra för att skapa en småstadsaktigt pittoresk stämning.
I sängen ligger en kvinna vid namn Anneli, till synes sovande och helt anemisk. Den världsförbättrande trubaduren gör vad han kan för att ruska liv i henne. Han lockar och pockar.
Du slipper gå till jobbet, Anneli, männen från Venedig har nämligen stängt sin fabrik.
Okej.
Missa inte spårvagnarna som kör ikapp, ner för Drottninggatan. Okej.
Dessutom – och detta är viktigt – det sitter en gubbe i silverfrack och tänder en morgonbrasa.
Vem kan det vara? De enda jag sett framträda i silverfrackar var de gamla cirkusdirektörerna i Sovjets statscirkus på 70-talet, några brudar koreograferade av Bob Fosse samt Mark Levengood.
Kanske handlar det om honom. Det känns som det mest logiska.
Vidare – besök tyska torget, där står en blåsorkester och vet du vem som spelar mandolin?
Va? Har du missat det? Det är ju Jesper. Elementärt.
Kom igen, vakna nu Annelie. Jag har mer att berätta. Jag bubblar av infall, bilder och liknelser. Nämnde jag att jag har långkalsonger på mig? Nähä. Då gör jag det. Randiga långkalsonger med elefanter på. Färgglada och spralliga. Lite som Robert Broberg. Han skulle kunna ha såna kalsonger på sig och sjunga Vi gör en huppegupp gupp, huppegupp gupp huppe gupptäcktsfärd. Då skulle alla säga att han är knasig, infantil, barnslig och banal.
Jag däremot – jag sjunger om viktiga saker, här är det inte fråga om något ordbajs inte…vakna nu, Annelie…du och jag är samma sort, fast jag är lång och du är kort.
Hur jag vet det? Äh, det stod i morgontidningen…upp med dig nu…
EN EXPLOSION - BANG! BANG!
Men jag är rädd att jag redan nu är förlorad
Du är fin och du är så nära mig
Okej kvällens kavaljer är just korad
Kom så ska jag dansa bara för dig
Bang en explosion bang bang
Jag vet det bara smäller till
Bang bang bang så fort du är i närheten
Kan du få mig dit du vill
Bang en explosion bang bang
Ett stort fyrverkeri för mig
Bang bang bang slår gnistor i hjärtat mitt
Å jag tänder till på dig
En våldsam beslutsamhet, en stark oräddhet parad med en grandios förmåga att ständigt hyvla sin stilistik till fulländning, var något av det som präglade journalisten Barbro Alving när det begav sig.
Just i år är det 100 år sedan hon föddes.
Tillsammans med bl.a Marianne Höök, Anette Kullenberg och Kajsa Mellgren var Alving helt klart en av de kvinnliga journalister som under 1900-talet tydligast kunde levandegöra omvärlden för en svensk publik.
Som reporter var Alving närmast oöverträffad i sitt sätt att krypa in under skinnet på människor och företeelser.
Under sin storhetstid, i mitten av 50-talet, behärskade och förfinade Alving alla de egenskaper som Alice Bah saknar.
Lyhördhet och ackuratess i intervjusituationer och en sällsam finurlighet i utrycksmedlen, Barbro Alving var en erkänd stilist med en giftig och fruktad penna, helt olik exempelvis Lasse Anrell på Aftonbladet.
Hon skrev ett stort antal kåserier och resereportage, bland annat bevakade hon OS i Berlin, spanska inbördeskriget och finska vinterkriget, till skillnad från journalisten Peter Siepen som mest bevakat klädbutiker i Berlin, spanska solkusten och finska vinterbadare för När & Fjärrans räkning.
Det finns däremot likheter mellan Alving och Marit Paulsen, såtillvida att Alving publicerade sig under pseudonymen "Kärringen mot strömmen".
Sedermera blev hon känd för en annan pseudonym; nämligen Bang och det var denna som den norskättade schlagersmurfen Haakon Pedersen sjöng om i Melodifestivalen 1988.
För att högtidlighålla Bangs 80-årsjubileum som skulle ske året därpå gav han oss låten Bang! En explosion.
Alving var på tapeten vid denna tid, eftersom hon avlidit två år tidigare.
Hade hon fått leva, kunnat lyssna på denna hyllning och sedan sett texten framför sig, skulle hon säkerligen varit framme med rödpennan.
Och vem skulle kunna klandra henne för det?
>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Haakon Pedersen Nattens Drottning
NÅGOT ATT HÅLLA I HANDEN
Frusna illusioner
Jag ser dig som du var
Och alla vackra toner, du spelade för bra
Du spinner vackra vävar, av silkeslena ord
Men var finns de ord som strävar, som väger tungt som moder jord
Jag är trött på alla vackra illusioner
Ge mig nåt att hålla i
Ge mig jord så jag kan stå
Låt mig slippa vackra fraser
Låt mig slippa vägda ord
Ge mig nåt att hålla i när stormen går
Det ryktas att sångerskan Catrin Olsson efter att hon deltog i Melodifestivalen 1989 med sin prosaiska hitlåt När stormen går bl.a har fått hålla följande saker i sin hand:
En blankett från Försäkringskassan, en diskborste inhandlad på ICA Kvantum, en karaokemikrofon på Viking Lines båt Cinderella, ett ölglas som Tommy Nilsson druckit ur, en beige strukturtapet från Flügger Färg, kopplet till en kastrerad hankatt vid namn Errol och tjugo meter tyg att använda som dekor i Smätterängsskolans vårsoaré 1991.
Oklart dock om dessa saker hjälpt emot stormen.
HJÄRTAT DUNKAR SOM ETT PÄRONBÅL
Snabba blickar i en spegel
Vinden fyller tomma segel
och hjärtat dunkar som, funkar som ett päronbål
Ut med plåstret in med stinget
Spara på adrenalinet
Nu gäller det att ta tillvara
varje dyr sekund
Ögon som förför mig och som rör mig
Oh du gör mig vild och vacker
du gör mig vild och vacker
vivivild och vacker
Det krävs en försvarlig mängd mousserande vin,
lite konjak, en skiva lime, lite myntablad, saft och kanske några skivade päron
för att svänga ihop ett rejält päronbål.
Exakt vad som krävs för att slutgiltigt förstå den här texten (Björn Skifs Vild & Vacker från 1985) är lite svårare att förklara.
Möjligen bör man besitta en slags kosmopolitisk och konstnärligt eruptiv livsfilosofi skapad i Dalarna.
Det underlättar måhända också om man legat etta på USA-listan, uppträtt i platåskor och vikingahjälm samt dragit ordvitsar tillsammans med Arne Hegerfors.
Heter man dessutom Bengt Palmers blir det troligen också mycket lättare att förstå hur snabba blickar
i en spegel kan kopplas ihop med ett par tomma segel.
Den stora massan av mediekonsumenter hittar nog inte något egentligt samband.
Annat än att det rimmar.
En gåta är det också, åtminstone för mig, hur man sparar sitt adrenalin genom att rycka bort ett plåster.
Att offra något läkande till förmån för något "stingande".
Jag skulle då känna ganska mycket adrenalin pumpa under en sådan utövning, det kan jag garantera.
För att sammanfatta; texten är aningen svårtolkad och diffus.
Björn Skifs däremot är gemytligt vild och förtjänstfullt vacker.
Det ryktas också om att Björn Ranelid vill spela in en coverversion av låten. I den obligatoriska videon till hans version skulle den store titanen självklart filmas med ett piskande hav, några klippor och en solnedgång i bakgrunden.
Slutligen; till dig som lite råddhågset suttit och undrat kan jag komma med ett lugnande och positivt
besked.
Jo.
Det går att ladda ner låten som ringsignal till sin mobiltelefon.
LEVANDE CHARADER
Vem är du?
Vem är jag?
Levande charader
spelar alla roller så bra
Ingen kan väl ana nått
ha förstått
när det gäller kärlek
är det dig som jag vill ha
Vem är du?
Vem är jag?
Kan vi få kontakt nu
genom hjärtats telegrafi
om jag söker sanningen
får jag den
sänder dig signaler
genom telepati
- - -
Kärlek
Det måste va kärlek
Är det kärlek?
Ja
Eventuellt
Det finns en viss form av lyrik som när man hör den framföras, går raka vägen in i hjärteroten utan att passera hjärnan, på sin väg ifrån trumhinnorna.
Detta kunde exempelvis Hasse Alfredson intyga redan 1976 när han skrev sin klassiska limerick om kvinnan i Gränna som kunde spänna sin stjärtmuskel så pass att hon däri kunde strypa en ål och likaledes vässa en penna.
Varje kväll skrev Alfredson nya limerickar i Svenska Ords revy Svea Hund på Göta Lejon. Hasse har efteråt sagt att de flesta gick hem hos publiken men skulle någon limerick inte riktigt landa, kunde man alltid plocka fram den om kvinnan i Gränna, varpå publiken omedelbart och kollektivt vred sig av skratt.
I den samling av limerickar från Svea Hund som gavs ut efter att revyn var färdigspelad, listar Alfredson andra, klassiska stycken av poesi som för alltid kommer att kännas som små slag av klarsyn, mitt i solarplexus.
Han nämner bl.a "Den blomstertid nu kommer", "Jag köpte min kärlek för pengar" av Gustaf Fröding och "Über alle gipfeln" av Goethe.
Jag skulle vilja lägga till Högt över havet med text och musik av Lasse Holm och iskall sång av Arja Saijonmaa på den där listan. Låten hade sitt uruppförande i samband med Melodifestivalen 1987.
Sättet som Arja sjunger på, hur hon liksom hackar sig in i själva textens blottlagda kärna och öppna sår, hur hon teatraliskt suger märgen ur Holms text, förstärker enbart bilden av en riktigt finstämd och särpräglad lyrik.
Nästan alla som var tillräckligt gamla då det begav sig, känner genast igen öppningsstrofen.
Vem är du? Vem är jag? Levande charader.
Holm tar tillvara Saijonmaas etablerade duglighet som tolkare av den chansonkultur som främst emanerar från Paris bakgator eller Åbos dallrande nattkaféer.
Texten rymmer så mycket längtan, så mycket sårbarhet och sådana underbara, tekniska metaforer..."sändare och mottagare, samma kanal", men även impressionistiska bilder med klar konstnärsfeeling: "Jag är natt, du är dag, liksom sol och vatten, vindar på ett stormande hav.."
Man ser en målning av Van Gogh framför sig; feta penseldrag, starka färger, bubblande skum på ett stormande hav.
Uppbrott och svårmod. Förändring och tappad livsgnista.
Ämnen som Arja är van vid att tolka.
Dessa sånger har etablerat henne i folkhemmet men trots den kommersiella framgången 1987 har hon inte lyckats nå dithän på senare tid. Du kanske minns den mediastorm som utbröt i vattenglaset häromsistens när Arja offentligt bröt ihop för att hon förvägrades delta i SVT:s Allsång på Skansen.
Något hon har beskrivit som sin största besvikelse i livet.
Efter detta offentliga snyftande togs hon som bekant till nåder av programmakarna. Frågan är om detta var så klokt. Om allsången verkligen är rätt forum för Arja.
Tänk dig själv. Solen strålar från en klarblå himmel. Ute på fjärden tuffar små vita båtar på i stilla mak. Segel skymtas vid horisonten. Det glittrar och glimmar i vattnet. Seglora kyrka står där så ståndaktigt när den tusenhövdade publiken sluter upp. Barnfamiljer i pastellfärger, piercade tonåringar i tajta byxor, raden med rullstolsburna, glada pensionärer som taktfast klapprar med sina löständer, solbrända stekare från Stureplan i rosa pikétröjor och vita byxor samt guldkedjor klappar förstrött i händerna. Värmen vibrerar i luften och Anders Lundin har just dragit ett skämt om grodyngel i groggen, i publikhavet skrattar Claes Elfsberg med vita tänder och knaperstekt solbränna, från scenen hörs plötsligt en röst som ekar ut på klockren finlandssvenska:
-JAG VILL TACKA LIVET. DET HAR GETT MIG SÅ MYCKET....
För det är trots allt så vi vant oss att uppleva henne. Ja...just det. Hon säljer bastulinnen, lekdansar i TV4 och pratar en del om Unicef också.
>>>>Rimbloggen - som produceras i Karlskrona - finns nu även på bloggkartan
THERESE?
För hon rubbar mina cirklar, hon skövlar och förstör,
hon ger mej ingen ro och jag älskar det hon gör
Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess
1995 släppte en av Trollhättans genom tiderna största kulturpersonligheter en skiva han gav den effektfulla titeln Bok med blanka sidor.
Dock fann man i skivans innerkonvolut ganska få tomma sidor, utan möttes istället av ett antal krumelurer bildande texter, de flesta betydligt spänstigare än den ovan citerade.
Undrar du över vem som är upphovsman?
Det kan jag förstå och jag kan berätta att jag också vet vad han heter.
Men jag kallar honom Frans.
EN TEXT SOM FASTNAR
Om du vill bli min vän, jag blir din
Jag tror nog våra vägar kan passas in
Det är inte mycket alls jag begär
Du får vara dej själv, jag lovar och svär
Kan bo ihop, vi kan bo isär
Vi kan träffas jämt, eller här och där
Och du får ringa mej när som helst du vill
Vill du att jag ska komma, säg bara till
Tapetklister under mina skor
Du är så mycket vackrare än vad du tror
Jag vågar inte
Jag vågar inte
Sångaren i Kristinehamnsbandet Jumper utvecklade på 90-talet en blossande kärlek till ett tapetklister med dålig självkänsla ("du är så mycket vackrare än vad du tror").
Länge hade han gått och limmat på henne och till slut fick de kontakt.
Kletig kontakt, som det så gärna blir i relationer, förr eller senare.
När väl klistret hade upptäckt vilken viril yngling sångaren var, ville hon för allt i världen inte släppa taget.
De var som fästa vid varandra. De satt i hop som...som ja...som en gymnastiksko och en bit asfalt.
Kärleken blommade och bandet fick en sådan hybris att de gav sig på Jakob Hellmans musik.
Detta i låten Hon har ett sätt som låg överst på Sommartoppen 1997.
Ett sätt att minnas bandet Jumper är att tänka på deras illustra bandnamn.
Det utsrålar verkligen popsnöre, dekadens, alternativa värderingar och punk.
Kort sagt; allt det som den värmländska metropolen Kristinehamn står för.
Faktum är att relativt många av de band som kom fram under denna era heter saker som Jumper, Cardigans,
Bävernylon mm mm.
Lägg särskilt märke till att sångaren vill att vägarna mellan honom och tapetklistret "skall passas in".
Få blir väl då förvånade när jag avslöjar att han varit generaldirektör för Lantmäteriet.
Nej. Förlåt. Jag blandade ihop honom med Joakim Ollén.
Niklas Hillbom heter sångaren som efter de förundransvärda framgångarna i Jumper släppte en soloskiva med den sägenartade titeln Ungefär såhär.
Och det är väl ungefär såhär jag tänkt avsluta inlägget om tapetklister men...
...jag vågar inte...
...jag vågar inte...
NÄSTA WEEKEND
Det blev så tomt sen vi skildes igår
Å jag vet du är långt bort härifrån
Jag har mitt jobb stämplar in stämplar ut
Skriver brev å jag tar telefon
Men all din kärlek den lever i mig
Veckan verkar så lång tills
jag träffar dig
Nästa weekend är vi hos varandra
Nästa weekend
Vad jag längtar väntar varje dag på
Nästa weekend
Regn som sol spelar ingen roll
Vi har varann ändå
Men nästa weekend låter jag dig aldrig gå
Åh-åh, Åh-åh....
Känslan av längtan, övergivenhet och tomhet kan driva oss människor till vansinne.
Men samtidigt som saknaden slår rot inom oss, känns det emellertid som en lättnad då vi tänker på att vi trots allt har någonting att längta till.
Har jag läst på baksidan av ett paket Cornflakes. Nåväl.
Innan själva analysen blossar upp, kommer nu ett viktigt men i sammanhanget aningen sällsamt avslöjande:
Det är faktiskt Uffe Persson som syns i den spirituella inspelningen från YouTube ovan.
Vi kan därmed avfärda alla rykten som gör gällande att det skulle röra sig om Jim Carrey, imiterande en deformerad uggla.
Inte heller är det Brolle Jr eller Martin Stenmarck. Utan Uffe Persson. Med sin väl inövade koreografi.
Om Elvis var The King Of Rock, Springsteen kallas The Boss och Frank Sinatra Old Blue Eyes verkar det som om Uffe Persson vill kallas Mr Whiplash. Troligen har han sett Little Richard göra "the duck" både en och två gånger och tänkt att man kanske skulle prova. Grejen är dock att det är benen man skall sprattla med, inte halsen...
Vet du inte vem han var? Då har du inte hängt med. Uffe Persson regerade de svenska hitlistorna under några svettigt intensiva veckor under försommaren 1988.
Efter braksuccén med Nästa Wekend i Melodifestivalen detta år (han slutade på delad sjundeplats, Tommy Körberg och Py Bäckman fick en marginellt större braksuccé med ett alster som handlade om urban upplysning) skördade Persson gigantiska framgångar.
Kulmen kom med en gammal coverlåt; Young Girl, som den 11 juni 1988 var STÖRRE och MER POPULÄR är västkustrockarna i Toto - vad sägs om denna merit?
På Trackslistan låg Toto på plats 8 med sin låt Pamela, medan Persson drog hem sjundeplatsen med Young Girl. .
Dessvärre gjorde Tracks ett sommaruppehåll veckan därpå, man kan ju bara gissa sig till hur mycket smisk Toto fick av den mentometerutrustade publiken i Sommartoppen den 18 juni.
Någon som minns?
UTANFÖR AKUTEN MED EN KAKA
De här e känslan av ett väntrum
känns som om alla bara stack och ja e ensam där i centrum
i väntan på svar blir det himmel eller grav
för lilla killen han e kvar till sista timmen varje dag.
De här e känslan av ett väntrum
känns som om alla bara stack och ja e ensam där i centrum
i väntan på svar blir det himmel eller grav
för lilla killen han e kvar till sista timen varje dag.
De här e känslan av ett väntrum bruden ska föda
ja pratar till dom döda i min hjärna kan dom höra
Ska få en unge snart känslan e stark egentligen
behöver ja väl känslan av knark.
Så mycket ja vill säga till mitt oföda barn lära dom
om dagarna när pappa va i stan
förlåt för allt ja gjort o förlåt för alla som ja skadat
ställer mej nu utanför akuten med en kaka.
läkaren kommmer säger nu ere dags han frågar
om ja e redo för att bli den bästa farsan
går i korridoren ja hör lite skrik ja närmar mej
en sal ja svär huden var vit
Det är inte bara det faktum att han offentligt uppmanat till våldtäkt av en prinsessa som gjort rapparen Ken Ring till mediakändis.
Lika mycket handlar det om alla Kens barn och den i bloggosfären omtalade vårdnadstvist som just i denna stund (september 2008) tycks sluta med att rapparen får vårdnaden om sin dotter.
Allt detta är dock bara mediafiguren Ken Ring. Den uppmärksammade och hypade gestalten.
Under ytan på Herr Ring finns så mycket mer.
Han är som framgår av ovan citerade text (kallad Känslan av ett väntrum) en träffsäker stilist som inte väjer för uppstudsiga liknelser eller fragment av klaustrofobiska krumsprång värdiga mästare som Franz Kafka eller Samuel Beckett.
Det är i en säregen miljö som Ken valt att placera sin story.
Ett väntrum, eller rent metafysiskt en kraftig förnimmelse tämligen snarlik den kvävande känsla som ett väntrumsbesök vanligen frammanar hos oss medborgare. Genom detta tilltag kan vi som läsare av texten genast känna igen oss. Det är inte bara den faktiska miljön (tickande klockor, nedsuttna soffor, Svensk Damtidning) utan lika mycket omständigheterna kring vårt väntrumsbesök (illavarslande nyheter, ångest, oro eller förväntan, pirrig men svårdefinierad upprymdhet) som skrämmer oss och bibringar en känsla av vanmakt och utsatthet. Vad gör jag här ute...ensam?
Varför har jag kastats ut ur gemenskapen? Vad är det som händer bortom den där dörren?
Eller som Ken Ring skaldar: "känns som om alla bara stack och ja e ensam där i centrum
i väntan på svar blir det himmel eller grav"
Återigen behandlar Rimbloggen en text vars handling är rumsmässigt vädigt begränsad, nästan som ett postmodernistiskt kammarspel där vi alla vet förutsättningarna men där vi också häpnar och förvånas över det som beskrivs utifrån den just presenterade situationen.
Hur många blivande fäder brukar exempelvis tänka sålunda inför förlossningen: "ska få en unge snart känslan e stark egentligen behöver ja väl känslan av knark."
Och hur många kommer på denna tanke under krystvärkarna: "förlåt för allt ja gjort o förlåt för alla som ja skadat
ställer mej nu utanför akuten med en kaka."
Dessa frågeställningar befäster bara vilken fullständigt unik konstnär Ken Ring är, och detta vid enbart 29 års ålder...
Vilka stordåd har vi inte att vänta av denne titan inom samtidskonsten om han får fortsätta att blomma ut och fullända sin stilistik?
