Rimbloggen

Alla har rätt till ett taskigt rim. Här bedöms landets mest angelägna låttexter utifrån sin välvilligt folkliga exegetik. Bidra gärna själv genom att mejla in dåliga, roliga, grammatiskt förkastliga och intetsägande rim ur Sveriges rika populärmusikskatt. Adressen är [email protected] Mig hittar du vanligtvis på http://nonsensakuten.blogg.se Rimbloggen grundades i juli 2007

GOSA, GOSA, GOSA, GOSA, GOSA, GOSA...

 

Å vi skall gosa, gosa, gosa, gosa, gosa, gosa

natten lång

gosa, gosa, gosa, gosa, gosa

till vår sång 

gosa, gosa, gosa, gosa, gosa

 

Låt mig berätta om vad jag hört talas om 

på gosa, gosa

Du måste lita på mig 

slappna av och våga gosa 

Om och om 

ig-eeeen

Om och om

ig-eeeen

Det finns så många sätt 

men det är alltid lätt 

att gosa, gosa 

Är det din första gång 

ej nåt att bry sig om 

på gosa 

Då gör vi det 

ig-eeeen

Om och om 

ig-eeeen

Så om du diggar mig 

din chans att visa mig 

Kom så gör vi vår grej 

 

Å vi skall gosa, gosa, gosa, gosa, gosa, gosa

natten lång

gosa, gosa, gosa, gosa, gosa

till vår sång 

gosa, gosa, gosa, gosa, gosa

---

Okej. Så här tror jag att det ligger till.

Ett skivbolag i en inte alltför avlägsen galax visade en vacker morgon det häpnadsväckande dåliga omdömet att lansera den spralliga pyjamasfladdringen Mary N'diaye (avlägsen släkting till Pär N'dinuder) i ett större sammanhang.

 

 

Detta sammanhang var Melodifestivalens första deltävling 2013 och eventuellt insåg man för sent att Marys kroppspresenning var lite för stor att fylla ut.

Hade man valt Kikki Danielsson hade det inte varit något som helst problem, inte nog med att den svart-vita fallskärmen till byxa skulle sitta som ett ålskinn på Kikki, kvinnan har dessutom erfarenhet av att på ett sensuellt sätt framföra  en exotiskt färgad text om ömhet.

Alla minns hennes liderliga tradering av texten till den soliga efterkrigschansonen Papaya Coconut. 

 

Att Mary N'Diayes byxor var för stora är dock att betrakta som det lilla problemet i sammanhanget.

Det riktigt allvarliga är den vägröjande text som det uppenbarligen tog icke mindre än tre (vad man kan misstänka) gravt sinnesrubbade knallhattar att knåpa ihop.

Vilka är då dessa blivande nobelpristagare som slagit sina kloka huvuden blodiga mot en cementvägg för att åstadkomma något slikt? 

Jo, förutom Mary själv är det två ettriga pökmaskiner vid namn Jonas Åsgärde och Mattias Frändå. 

Dessa herrar med så natursköna efternamn (det är som en jäkla orienteringskarta..."se upp för åsgärdet, hoppa över frändån") bör med andra ord ställas högst ansvariga för denna totala massaker på allt vad rimlighet, takt, ton och fason heter. 

 

Jag försöker dra mig till minnes ett sämre svenskt melodifestivalbidrag som samtidigt inte gör anspråk på att spela i den redan från början tröstlösa klassen av hopplöst dassiga plojlåtar (jag tänker här på exempelvis allting med Sean Banan, Ranelids pretentiösa egenannons på tre minuter maskerat till låt och Brandsta City Släckers trollbindande genombrottshit). 

Faktum är att den svenska Melodifestivalen nog inte upplevt nåt liknande pinsamhetshaveri sedan Ann-Lousie Hansson teamade upp med den dåtida dokusåpastjärnan Molle i bidraget Sluta 2002.

Även i detta fall ser vi konturerna av något som i ett Christer Björkmanskt töcken skulle kunna tolkas som en låt med viss espri och verkshöjd.

Problemet är att den - liksom Gosa - faller på sin totala uddlöshet, sitt tramsiga uttryck och sin repetetiva klang av dödsångest. 

 

Visst - alla gillar väl att gosa men när ömhetstörsten känns påtvingad och forcerad, när låttiteln kastas fram som ett maniskt imperativ inte bara en utan 388 gånger på tre minuter känner man bara att det sista man vill - om man så får en miljon kronor skattefritt och en jacuzzi full av Baywatchbrudar - är att gosa. 

 

HJÄLP MIG, RUNE

 

Jag lyfte på luren 

hon var där i min telefon 

Hon sa det var kris hon skulle hoppa 

i Göta älv

Jag kände mig som ett fån 

jag sa: du kan väl göra det själv 

men hon sa:

Hjälp mig, Rune 

Hjälp, hjälp mig Rune igen

 

Jag sa: det är slut, har ingen lust 

inget mer att ge 

Hon började andas i luren

började sucka, tigga och be

Hon sa att jag gav'na en kick 

när jag gjorde mitt lilla trick

Hon sa: Hjälp mig, Rune

Hjälp, hjälp mig Rune igen

 

---

Tomheten som aldrig lämnar en, eller i alla fall lämnar en först efter en kvart, då man just hört låten Hjälp mig, Rune av Harpo från 1978; en cover på The Beach Boys Help me, Rhonda, är närmast elektrisk.

 

Det sprakar och knastrar runt den där tomheten. 

 

Även om vi antar att den begåvade popestradören spelat in låten helt utan några som helst allvarsamma intentioner, återstår det faktum att den faktiskt är inspelad. 

I samma stund som inspelningen sitter och börjar dupliceras bör man (om man är en någorlunda ambitiös artist) vara beredd på att denna konstyttring blivit förevigad och möjlig för nästan vem som helst att plocka fram lite hur som helst. Man bör också känna till att inspelningen för all framtid på ett eller annat sätt, kommer att kunna göras spelbar.

 

Olof Palme redogjorde vid ett omtalat tillfälle (i ett klart docerande syfte) för dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn att "svensk utrikespolitik" inte var att betrakta som några "pajaskonster".

Palme bar även fram en tes om att den svenska politikens interaktioner med omvärlden inte alls var "he, he och häpp häpp". 

På samma sätt skulle man vilja rikta en liknande avhyvling i riktning Harpo och Lena-Maria Gårdenäs. 

 

Hälsa att det finns gränser, även för en blogg av denna kaliber. 

 

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Harpo Moviestar 

PEDDAR PEDDAR...

Människor hurrar och humlor surrar

peddar peddar och gurrar gurrar

Anders andrar och Niklas nickar

Lennart lellar och leffe leffar

hajen hajjar och soffan soffar

Eva evahahahahaaaar

---

Vi känner Thomas Orup Eriksson som en smålistig skapare och uttolkare av tämligen slipprig sängkammarsoul.

Hans magnetiska scennärvaro och kittlande förmåga att levandegöra tillvaron som cool nollåttaslicker har tidigare gett honom det prononcerade epitetet Sveriges svar på Terence Trent D'arby här Rimbloggen.

Tillsammans med de fryntliga gossarna i det hårdkokta kollektivet GES fick han också tillfälle att utforska delvis nya sidor av sitt konstnärsskap.

Mellan 1994 och 1996 stod bandet på sin absoluta peak, mycket beroende på att de var verksamma under just dessa år, och gladde det på chippendalesrock så hungrande svenska folket med små ekivoka texter om medelklassiga mäns oöverstigliga problem.

All till ett plinkande komp av ELO goes Ted Gärdestad.

Sparsmakat, otvunget och befriat från någon som helst vass kant.

Detta är i alla fall vad vi hittills har trott. Skrapar man lite på fernissan och gräver djupare finner man dock något helt annat.

Det är egentligen skrämmande att Orups helt ypperliga talang som rappare hamnat så totalt i skymundan.

Visserligen är det inte så svårt att se sambanden mellan gatans musik med allt vad den innebär av rotlöshet, uppbrott och självförstörelse, och det faktum att Orup växte upp i Huddinge, detta subversiva Stockholmsghetto.

Därför är det befriande att höra honom rappa loss i slutet av GES-låten Stanna världen en stund som rullade flitigt på landets alla radioapparater för sjutton år sedan.

Texten kretsar kring en ensam man i Niklas Strömstedts kristallklara gestalt. Hans montona liv präglat av vardag och tristess (bland annat finner vi i textens andra strof den roliga passagen: "jag brukar se på allt, tv tusenfalt. Jag går och lägger mig med Ylva-Marie") bryts enbart av de fåtal gånger en kvinna ringer upp.

Det är då som fåglar börjar sjunga och marken börjar att gunga (kanske lite löjligt...men möjligt).

När så texten puttrat på i två verser, tre refränger och ett stick känner plötsligt Orup att Strömstedt varit alltför länge i det så kallade limelightet varvid han helt sonika tar över med en egenhändigt komponerad rap, den text som till fullo återges här ovan.

Visst känner vi igen en del av den oregerliga namedropping som upphovsmännen så ogenerat ägnar sig åt. Anders heter Glenmark, Niklas heter Strömstedt, Soffan är troligen Sofia Eriksson. Hajen kan vara i princip vem som helst 1995. Gurrar och peddar syftar som bekant på två medlemmar av Just D.

Vad sedan verben "att gurra och pedda" betyder känns något mera outrett.

>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Orup Ett regnigt regn

>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Orup Teddy

>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Orup Magaluf

>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Niklas Strömstedt Byns Enda Blondin

>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Anders Glenmark Mare, Mare

STORA FETA MARGARETA

Du står och slipar prylar

i samma slipfabrik

och varenda arbetsdag

är den andra lik

Jag skulle nog fått spader

och sagt upp mig må ni tro

men så länge du finns här så får jag aldrig ro

Åh, stora, feta Margareta tänk vad du är grann och fin

där du står och slipar prylar på en gammal slipmaskin

men en dag skall jag nog fria och då skall du bli min fru

Stora, feta Margareta...men det dröjer nog ännu

---

Montonin är en alltmer förekommande samhällsfara, ett överväldigande orosmoln som vuxit med gigantisk hastighet och till kolossala proportioner de senaste hundra åren.

Sedan industrialismens intåg på arbetsmarknaden vid slutet av 1800-talet har människan mer och mer blivit till verktyg för uträttande av diverse tjänster eller helt enkelt blivit små marionetter satta att tillverka mer eller mindre nyttiga produkter helt utan någon espri, känsla, livsglädje eller ens intresse.

Effektivitet, lönsamhet och rationalitet har varit honnörsorden i det moderna produktionssamhället, något som Charlie Chaplin skildrade väldigt frappant i sin sjuttiofemte film, den bedårande Moderna Tider som kom 1936. Även Nationalteatern skildrade denna fabriksmonotona utsatthet och kryddade även sin anrättning med ett väldigt tidstypiskt agiterande när de 1974 släppte sin låt Hanna från Arlöv som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

I föreliggande Rimloggsbloggsanalys, som jag hellre tar thanatolsulfat än undviker att delge dig, möter vi Roland Järverups gamla favoritorkester; de schangdobla herrarna i Tonix som förälskat sig i en voluminös kvinna vid en slipmaskin. I sann manschauvinistisk dansbandstradition kommer hon knappast själv till tal i texten, däremot upplyses vi med en övertygelse så stark att den (för att låna Thorbjörn Fälldins ord) är "gränsande till visshet" om huruvida hon av omgivningen uppfattas som kraftig, välväxt, korpulent, rundlagd...ja, helt enkelt fet..

Detta verkar nämligen vara en helt accepterad benämning på hennes kroppsliga tillstånd; man får lätt intrycket att hon internt på sliperifabriken till vardags enbart kallas "stora, feta Margareta" utan någon direkt laddning i själva uttrycket. En vidunderlig kvinna med extrem rondör.

Själva motsvarigheten till Little Richards Long tall Sally...

Visst kan vi se henne där...framme vid slipmaskinen står hon likt Roseanne Barrs karaktär i filmatiseringen av Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar. Hon pysslar med sin slip. Kanske biter hon sig lite i läppen och ler med en charmig tandglugg. Svetten lackar i hennes plufsiga panna.

Sångaren i Tonix har länge tassat kring henne, likt en kattunge omkring het gröt...nu har han dock bestämt sig och eftersom detta var 70-tal och svenskt dansband var det fritt fram att kurtisera, uppvakta och mer eller mindre slå in föremålet för sin heta trängtan i ett färgglatt paket redo för leverens till brudsängen redan i refrängen.

Mycket riktigt tänker sångaren fria till henne och när väl den obehagliga formaliteten är avklarad "skall du bli min fru" som Tonix sjunger.

Exakt vad Margareta själv tycker och tänker om saken verkar inte vara så viktigt.

Huvudsaken är att hon är fet och har ett namn som rimmar med just denna belägenhet.

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Tonix Gum Gimmi Gey

RAGGE MED RÖDA RÖVEN

Ragge med röda röven

han har vita träskor på

Ronny, den lille fule,

honom vill man alltid slå

Raggarnatt, pöklösa natt

allt är fint, jävla skit

fårrden lyser på

tjorren står tom

fan vad det vattnas i min jävla gom

hungrig och alone

i fårrden mörk och kall

ja, en swedish ragger får

brudarna på fall

---

Det finns en utomordentlig scen i Jonas Cornells klassiska tv-dramatisering av PC Jersilds skarpsinniga roman Babels hus från 1981 där Ernst Günther i rollen som Wille Kindlund, ansvarig för disken på det stora sjukhuset i Enskede, läxar upp Gösta Engströms karaktär Bill för att han är tatuerad på överarmen.

-Du måste ta bort det där, säger Günther, det är en klassmarkör. Du kommer aldrig att kunna söka några jobb med den där på armen. Antingen tror dom att du varit sjöman, eller så tror dom att du suttit på kåken.

Man kan, så här trettio år efteråt, självklart ha synpunkter på Kindlunds resonemang om tatueringar som varande en skarpt negativ faktor i anställningssituationer men en viss konsensus kan det nog finnas omkring folkflertalets syn på denna konstform och de signaler som den skickar ut i mer officiösa situationer.

När Peter Settman i rollen som uppsnofsad och celeber grundare av produktionsbolaget Baluba mötte ett stort antal tv-chefer för att mer eller mindre stridslystet pracka på dem sina debila tv-idéer var han måhända inte tatuerad.

I alla fall inte så att det syntes.

Likväl borde han vara brännmärkt för all framtid i närbesläktade sammanhang då han i början av 90-talet utan att darra på manschetten kunde släppa ifrån sig alster som ovanstående; Tomten är full, framförd tillsammans med sin ständige följeslagare Fredde Granberg under pseudonymen Ronny & Ragge.

Denna nervigt explorativa text tar oss med in i själva essensen av raggarlivet, ja nästan ända in under den pissdoftande skinnklädseln. Det är en ytterst penibel resa de båda kumpanerna tar oss med på.

Lyriken präglas av sedan länge inarbetade och förrädiskt rogivande termer som "pöka", "fårrden" och "jävla skit"; tre goda exempel på den fatabur varigenom raggarparet så traggligt skapat sina texter.

Visst känner lyssnaren igen sig i detta men känslan det frambringar är allt annat än huld. Snarare infinner sig en rekordartad trötthet.

Ännu mera präglar denna trötthet undertecknad när jag nu sitter här några dagar innan jul och skall försöka destruera så mycket som möjligt av den minimala verkshöjd som låtens upphovsmän eventuellt ansåg sig ha ådagalagt.

Ifråga om snille och smak är självklart denna text den absoluta bottennoteringen här på Rimbloggen.

Istället för en rättvis analys av stycket blir man därför frestad att enkom slita sitt hår, kasta sig bakåt, himla med ögonen och citera Radiosportens Lasse Grankvist som en gång gav oss de bevingade orden:

"Jag är fullständigt färdig, jag tror jag ger upp, jag slutar med det här, det går inte att hålla på, det går inte att hålla på..."

>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Scotts Jag tror på oss

>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Snowstorm Sommarnatt

>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Sverre Raggarbilen

HEJ, DET ÄR NIC - KLICK!