Rimbloggen

Jag brinner av tanken
Att få vara tillsammans med dig
Den första, den sista
Vi är gjorda för varann

Jag hade rätt, du hade fel
Eller var det kanske tvärtom
Men spelar det någon roll
Ifall vi börjar om på noll

Du vet vad jag känner
Och du vet vad jag vill
Så varför tvekar du
Sluta tveka nu

Denna lilla pärla till låttext har författats av ingen mindre än Christer Sandelin, den svenska poplyrikens gossen Ruda. Låten heter Vi är... och finns med på mästerverket Luften darrar 1989. Det finns mycket att lyfta fram i denna remarkabla och fascinerande text. En bristande logik gör sig dock till känna i den här ovan återgivna första strofens tredje rad.
Han brinner av tanken...en tanke...den tanken...hur man än vrider och vänder på det handlar det om singularisformen av ordet "tanke". Gott så.

Men sedan kommer "den första, den sista" som syftar på....ja, det kan ju inte vara tanken för den är ju ensam. Om det inte är så att den första tanken och den sista tanken är lika mycket värd att vänta på. Den sista tanken brukar ju annars omgärdas av uppbrott och sorg men så icke här om man vävilligt skall tolka Sandelins text.

Det är alltid klädsamt när en textförfattare stiger ner från sina höga hästar uppburna av den omnipotens som skapas av upphovsmannens självklara roll i textsammanhanget och ifrågasätter sig själv och situationen. "jag hade rätt, du hade fel...eller var det kanske tvärtom?" undrar Sandelin lite tvehågset.

Att sedan rimma "spelar det någon roll om vi börjar om på noll?" är ett försök att nå upp till samma textmässiga höjder som historiskt sett präglat Christers författarskap. Den svenska folksjälen har ju tidigare tagit till sig magiska textavsnitt som "jag går i första ring och jag fattar ingenting" och den kosmopolitiska betraktelsen "på jakt efter guld som glimmar, men min skatt är kvar i Paris".

Detta nya försök "spelar roll/börjar om på noll" äger inte samma välljudande klang och smått skabrösa undertext.
Avslutningsvis en annan välslipad diamant sprungen ur Christer Sandelins begåvade penna:

Ehahohehoh, nanana, nanana, oh oh oh
Ehahohehoh, nanana, nanana, följ mig, följ mig

Följ mig, följ mig, låt inte världen omkring få dig att tveka
Följ mig, följ mig, dom känslor som leder oss fram
Följ mig, följ mig

Sveriges kanske mest överraskande band till lika delar beroende på deras musikaliska tempobyten som deras förmåga att ständigt överraska sin publik med nya varianter av i grunden samma helskägg och hornbågade glasögon.

Jag talar förstås om Family Four, kungarna och drottningarna av svensk schlager i början av 1970-talet. Låten som de tävlade med 1971 heter Vita vidder och är en osminkad och osentimental hyllning till det kärva och kalla väder som biter sig fast över vårt land 9 månader om året.

Det står tidigt klart att gruppen inte ger mycket för sol, palmer, sandstränder och 33 grader i skuggan.
Nä...snö, kyla, blåst och is skall det helst vara. Glittrande skare, snövita fjäll.
Då mår man som allra bäst.
En ur de flesta européers ögon mycket exotisk text, förmodligen.

Texten försöker förmå objektet för sångarens ömma känslor att byta sin slentrianmässiga livsstil av solskensbejakande mot en ny och kallare värld. Sångaren är klar över att "så vill du leva, jag har ett annat paradis".

Huruvida denna övertalning lyckas framgår dessvärre inte av texten.
När låten tävlade i ESC 1971 blev det dock ett inte så vidare kallt mottagande. Tvärtom. Family Four slutade på en hedrande sjätteplats. Med detta visade de en gång för alla att de flesta svenska texter som längtar sig bort till varmare länder (Mitt eget Blue Hawaii, Hallå, hallå, västindien osv) biter sig själv i foten.

Som Family Four så träffande sjunger, det tycks gå lika bra med snö; "Sol på en strand eller sol över ett snövitt vinterland" är av underordnad betydelse.
Det viktiga är att man har ett rejält helskägg och hornbågade glasögon!