Rimbloggen

Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go gula och blå

På vita sträck och gröna fält
springer vi hur långt som helst
och alla grässtrån böjer sig
för alla som vill offra sig
En, Två, Explodera!

Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go Gula, Go Go Blåa
Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go Gula och Blå

Vi har gått en lång lång väg (Vi har gått en lång lång väg)
Vi ska gå här länge till (Vi ska gå här länge till)
Vi ska gå så långt det går (Mycket längre än vi får)
Vi ska gå så långt vi kan (vi ska gå till Rotterdam)

En, Två, Explodera!

Det här är låten som aldrig blev, framförd av artisten som aldrig var.
Hans namn är Staffan Hellstrand, hans hår är tämligen långt och hans kärlek till bollar går ej att beskriva, den måste upplevas.

Han hade år 2000 en lång karriär inom den s.k "rockmusiken" bakom sig.
Enligt Svenska Fotbollsförbundet hade han även en tämligen stor publik bakom sig. Denna publik bestod dock av folk som 1993 hade köpt singeln Lilla Fågel Blå. Dessa människor var knappast några trogna fans som köpt Staffan Hellstrand-t-shirts, skapat någon nöjespark vid namn Staffan Hellstrand-land eller startat någon officiell Hellstrand-fanclub. Ej heller hade man tatuerat in "Staffan H" på bröstet.

Det handlade helt enkelt bara om svenskar som impulsköpt en singel vars text berört dem.
Lilla Fågel Blå är en oerhört vacker och finstämd låt. Att Hellstrand kan skriva känslosam poplyrik är heller ingen hemlighet. En av mina favoritpassager är strofen "kärlek och hat är två lejon som aldrig får mat".
En strof som vid första anblicken kan tyckas lite töntig men den rymmer samtidigt något större. En oväntad metafor för att beskriva det eviga motsatsförhållandet mellan kärlek och hat. Ett motsatsförhållande som självklart också kan vara "två sidor av samma mynt". Att bägge kräver bränsle är heller inget nytt...två lejon som ständigt hungrar efter mera...och genom våra handlingar föder vi dem rikligt...ända tills vågskålen rinner över åt endera hållet.
Kärlek och hat är två lejon som aldrig får mat. Vackert. Poetiskt. All heder åt Hellstrand.

Med detta sagt kan man undra hur upphovsmannen tänkte när han på SvFF:s uppdrag skrev den officiella EM-låten till Fotbolls-EM i Holland/Belgien 2000.
Låten uppvisar en mängd fel utifrån den mall som brukar känneteckna goda kampsånger.
För det första är musiken väldigt seg och släpande, den lyfter aldrig och refrängen blir ett antiklimax.
I den mån det ändå handlar om en refräng verkar den inte vara skriven för den stora fotbollspubilken (vilket väl ändå var meningen) utan är snarare en rent akademisk produkt utifrån Hellstrands förmodade chanser att få ett rejält folkligt genombrott kombinerat med en nödvändig cred från musikbranschen.
För det andra saknas den sambarytm som normalt pumpar och bär, lyfter och svingar en riktig fotbollshymn mot smått herkuliska höjder.
Låten Explodera! blir snarare till en pysande Kinapuff.
Eller som Gessle så träffande beskrev låten 2003: "Nu faller den från himlen som en trasig ballong och här kommer alla känslorna på en och samma gång".

För känslor fanns det. Många blev besvikna över detta havererade EM-projekt. Folket fick inte den boost av kamplust och förväntan som SvFF hade hoppats. Och Hellstrand själv blev säkert rejält förbannad när alla sågade hans smått desperata försök att tända publiken.
Just då, när alla trodde att loppet var kört, kom räddningen från ett lite oväntat håll.
Kulturfenomet Marko Lehtosaalo, bland kritiker och konstmecenater känd som Markoolio, kliver fram och räddar Sveriges ära.

Hela nationen föll pladask för hans imposanta hymn Mera Mål! som uppfyllde alla de krav folket hade ställt på en EM-låt; den är snabb, den låter jävligt mycket och man kan med lätthet sjunga texten på fyllan.
Om man jämför den forne Beatlesmedlemmen John Lennons liv med Markoolios kan man säga att låten "Yellow Submarine" var för Lennon vad barnprogrammet Dr Mugg är för Markoolio.
På samma sätt som Lennons låt Imagine är motsvarigheten till Mera Mål!.
Ett testamente, så att säga.
Med låten Mera Mål har Markoolio för alltid skrivit in sig i vårt kollektiva medvetande och kommer att hyllas för detta i flera generationer framåt.

Låten Explodera! med Staffan Hellstrand tog sig dock aldrig vidare från gruppspelet.

Han minns att du rodna litegrann, när han försiktigt tog din hand.
Du sa nånting och han blev glad, nu minns han inte riktigt vad.
Men han minns att era händers lek blev kyss på kind och lite smek
att han plötsligt stod där ivakt, att han sa ord han aldrig sagt - till nån

Så tog han fram sin Sparbanksbok under det att han förklarat
att han Karl-Erik Johnsson hade pengar som han sparat till sig
Att han var nykterist och inte heller rökte, att han Karl-Erik Johnsson
fann det som han sökte - i dig

Så följde Johnsson med dig hem, ni gick till Nytorpsgatan 5.
Han måste ha var't en riktig tok som visat dig sin Sparbanksbok.
På Nytorpsgatan 5 den är just nu för Johnsson riven, liksom du.
Han skulle ha varit mera på sin vakt, men vad som hände har han aldrig sagt
- till nån.

Författare har i alla tider valt att låta faktiska eller påhittade personer namnge litterära verk.
Naturalister som Emile Zola (Terese Raquin) och Honore de Balzac (Papa Goriot) såväl som burleska levnadstecknare som Dickens (Tom Jones, Oliver Twist) och Mark Twain (Huckleberry Finn, Tom Sawyer).
Även sentida skribenter drabbas av denna indulgens, att döpa böcker efter exempelvis huvudpersonen. Så gör Stephen King i sin litterärt nyskapande Dolores Claiborn och så gör även Jan Guillou i den inte helt okända bokserien om riddaren Arn.

När det begav sig skrev den i Sverige närmast helgonförklarade samtidsikonen Lars Berghagen en sång om denne Karl-Erik Johnson.
Vem denne var, om han levat och i så fall varför lär vi aldrig veta,
Det är en sanning enbart upphovsmannen känner till.

Sant är åtminstone att Berghagen här diktade ihop rim som når en sådan höjd att de som befann sig lika högt upp hade svårt att andas.
Lasse har själv sagt att detta stycke är hämtat ur den del av hans textkatalog som skildrar samtiden utifrån ett socialt perspektiv. Teman som fattigdom, utsatthet och missanpassning skall ha varit bärande i detta låtprojekt, vars mest kända låt är "En enkel sång till friheten" där Berghagen sjunger: "låt oss sjunga ut, det måste bli ett slut...på krig och på de krafter som förstör".

Till dessa krafter räknar Lasse här in barnfamiljer som köper Happy Meal på McDonalds, kvinnor som drar med sig sina berusade män hem alltför tidigt från fester och tjänstemän från Riksskatteverket.
Huruvida det ovan angivna textbygget har så mycket socialt patos kan man diskutera. 
Somliga säger att det enbart rör sig om en tidstypisk gaskonnad från Berghagen. Vari den sociala emfasen ligger blir svårt att se, även med Rimbloggens skarpa ögon, känsliga för undertext.

I texten till Karl-Erik Jonson är Berghagen som synes mindre hetsande utan mer av en pragmatiker. Vi får oss en sorglustig historia om kärlek. Närmast oskyldigt närmar sig Lasse sammanhangen; "händers lek blev kyss på kind och lite smek".
Själva låtens textuella innebörd kan väl lättast sammanfattas i den kända devisen "lätt fånget, lätt förgånget".
Fast så mycket om  människans sociala problem sett i ett vidare perspektiv, kan den som letar med just detta för ögonen icke finna, dessvärre.

Det blir bara en lättsmält kärleksplattityd, trots den för Karl-Erik Johnson så ekonomiskt prekära situationen.

Jag har alltid velat rida
på en grön sommaräng
känna vinden vina
jag håller fast vid din man
ska bli skönt att få vila när vi nått fram till kvarn

Varje dag rider omkring
Varje natt din emot min
hindren är för längesen förbi
na na na na na na

Du pustar och frustar
efter en lång nattlig rytm
jag bort piskan kastat
men vi sporrar varandra ändå
med skinn och gummiklackar
får jag dig att gå

På ett subtilt sätt fångar här Christer Sandelin och Tommy Ekman (Sveriges svar på Elton John & Bernie Taupin) den pirrande känslan och oerhörda förnimmelsen av vällust som utslungas i kroppen på de kontrahenter som träffas nattetid för att rida.

Sandelin/Ekman var ju exeptionellt bra på att fånga stämningar och lukta sig fram till vad den unga publiken efterfrågade. Låten heter Rider omkring och utgjorde tillsammans med låtar som Ögon som glittrar, Fantasi och självaste juvelen i kronan; Vill ha dig, essensen av det vi kallar bra, dansant tonårspop. Eller Freestyle, som bandet hette.

Bandet lyckades som få (dessa få är bl.a Noice och Gyllene Tider) ge röst och gestalta liv åt den unga generation som gick på högstadiet någon gång mellan åren 1977 och 1983. Generation X, kallad.
Tidstypiska men även ständiga företeelser och problem, återfinns som små referenser i Freestyles texter. Tuggummi, annat gummi, popcorn, kuddar, bubbelbad, mascara, piskor, mopeder, hårspray med ozon i, kobratelefoner och rökrutor - allt får plats i bandets makalösa textkatalog.
Förhoppningsvis kommer denna skatt att även hjälpa framtida forskare i sitt arbete att kartlägga just vad det var som formade generation X.

Just denna låt; Rider omkring; skiljer sig dock en aning (nur ein bisschen) från det ovan angivna upplägget. Visst, låten suger upp det väsentliga och värdefulla för många tonåringar vid denna tid, ja, för tonåringar i alla tider.
Nämligen ridsporten. Ändå skiljer den sig från de övriga sånger av Freestyle som ligger oss så varmt om hjärtat.

Sandelin och Ekman som de sluga textförfattare de var (är...) var självklart inte sena att uppmärksamma det faktum att bandet (mycket tack vare Christers pudelfrisyr) åtnjutit en stor popularitet bland just unga tjejer.
Tjejer som självklart i den åldern älskar allt vad hästar, stall och ridhjälmar heter. Ridsporten är ju tveklöst den populäraste bland kvinnliga tonåringar.

Sagt och gjort. I full galopp (om uttrycket tillåts) skred (skrittade??) killarna till verket och skrev denna lättsamma text om nattliga ridturer. Vilken ridskola det hela utspelar sig på (antagligen är det ganska få som tillåter tjejerna att rida på hästarna nattetid), vad hästen heter eller vilken färg det är på hjälmen (troligen svart) får vi aldrig veta.
Det är väl som vanligt med Sandelin & Ekman, dessa mästare på undertext och mångtydigheter, att inga direkta fakta slinker igenom i texten. Men - som brukligt inom ridsporten - är det ju så att det ryktas en del.

Ett rykte går ut på att denna poptext i all sin enkelhet egentligen är en parafras på Vilhelm Mobergs uppstudsiga roman Rid i natt från 1941. Sandelin och Ekman som alltid haft lätt till att hemfalla åt litterära referenser i sina texter (Dover-Calais påstås som bekant ha inspirerats av poeten Matthew Arnolds dikt Dover Beach som här kort återges: Upon the straits; on the French coast the light Gleams and is gone; the cliffs of England stand; Glimmering and vast, out in the tranquil bay) skulle helt enkelt ha lyft in Mobergromanen i ett nytt sammanhang, spunnit vidare på den samhällskritik och aversion mot nazismen Moberg gav uttryck åt fast anpassat texten till 80-talet. Enligt några är låten en direkt uppmaning mot de som fruktade Reaganadministrationens alltför moraliska och reaktionära politik att så att säga protestera.

Budet går från gård till gård; rid i natt!

Änglar, änglar
Mitt ibland änglar
Jag har väl aldrig varit rädd för att
dyka från Västerbron
Oh har alltid kunnat gå
på kanten av ett vattentorn

Att korsa himlen i en luftballong
blev till en lek för mig
en lek förutan slut
tills jag lutade mig ut

För där mitt ibland änglar
såg jag dig gå mot mig
Hur gick det till hur kunde detta ske ?
Jag är mitt ibland änglar
Kunde det vara så eller näst intill
Säg ville du följa med ?

Det är förvisso en sanning att svenska bandet Fingerprints lämnat få för att inte säga inga som helst avtryck i den svenska pophistorien. Ändå finns det något med bandet som lockar och förför ett öra öppet för existensiell lyrik.
En sökning på bandet på Google ger oss ett stort antal träffar.

Tråkigt nog handlar nästan samtliga om fingeravtryck, polisarbete, FBI och terrorism.
Knappast någon avhandlar musik eller ger oss en rättvis bild av vilka Fingerprints var, varför de fanns och vart de tog vägen. Möjligen är Björn Kjellman den enda nu levande person i världen som har kraft att ge oss hela bilden.
Vad jag med mina källor lyckats luska fram deltog i alla fall bandet Fingerprints i den svenska Melodifestivalen 1989, den som sändes från Globen och vanns av Tommy Nilsson och En dag.
Vidare får jag veta att självaste Glenmark/Eriksson komponerat både text & musik. Glenmark och Orup är ju något av Sveriges svar på Gilbert & Sullivan. Alltid framme, taggade till tusen och med absolut gehör för både tempo och smör. Samtidstolkare. Esteter.

Låten kom trea på hela 80 poäng. Låten hette Mitt ibland änglar och skall vi snabbt analysera texten är den självklart helgjuten. Den har allt. Spänning, dramatik, kärlek, passion, Västerbron. En bro som minnesgoda lyssnare känner till bl. a från Beppe Wolgers klassiska Sakta vi går genom stan, vackert tolkad av Monica Zetterlund på 60-talet.
Självklart något som den främste representanten för Stockholmiana inom popen - Orup- besitter en stor kunskap om. Han skrev ju redan på 80-talet sin fina Från Djursholm till Danvikstull.
Som en lättsinning pendang till detta och samtidigt en parafras på Beppe kommer så Fingerprints med allusioner om just denna klassiska bro; Västerbron.

Annars är min absoluta favoritpassage i texten denna diamant:
"Att korsa himlen i en luftballong blev till en lek för mig, en lek förutan slut, tills jag lutade mig ut"

Det är då det hettar till. Så vad du än gör...akta dig för att luta dig ut, när du åker luftballong.
Du kan riskera att få en ängel i huvudet.

I förrgår sa jag plötsligt nej till killarna
När de skulle ha ett party
Sen satt jag en hel kväll och konverserade
Med din mamma och va' artig

Det börjar verka kärlek, banne mej
Sånt som man ser på bio, tänka sej
Jag är väl misstänksam
Men tanken sticker fram
Men för all del
Jag kan ha fel

I går kväll gick jag med dej på en snyftare
Fast jag ville gå på pang-pang
Och sen satt jag och hörde på en stråkkvartett
Jag som bara gillar dang-dang

Det börjar verka kärlek, banne mej
Sånt där som står i böcker, tänka sej
Jag fattar ingenting
Jag är väl lite ding
Så för all del
Jag kan ha fel

Detta är tveklöst landets genom alla tider bästa schlagerbidrag. Man fastnar direkt i musiken, kastas in i handlingen, sitter hela tiden som på nålar och känner sig fullständigt utpumpad när låtens dryga tre minuter är till ända.

Peter Himmelstrands numera klassiska rader är magiska, idag uppe på samma klassikernivå som det bästa av Taube, Bellman och Gösta Linderholm.
Gedigen, svensk viskonst, ett hejdundrande prov på samtidsdikt. Himmelstrands text landar i samma technicolorbesjälade 60-talsvärld som Göran Sonnevi och Tomas Tranströmer återspeglat i sina upproriska gestaltningar av den postmoderna människan på tvärs mellan gamla ideal och ny teknik aka rymdåldern.

Det tidstypiska i denna dänga (tävlande för Sverige i ESC 1968) märks i avsnitten "jag som bara gillar dang-dang", "jag är väl lite ding", och mitt favoritavsnitt "sedan fick jag arbetsdille".
Himmelstrand fångar här med små enkla medel den 60-talistiska atmosfären av samtidsjargong och avskalad konversationsteknik i jämlik kontext aka du-reformen.

Det som gör att denna text inte bara lever kvar som tidstypisk kuriosa utan även kommer att analyseras i smått antropologiskt syfte en lång tid framåt är icke bara beroende på de ovan angivna skälen, utan lika mycket beroende på förmågan att lyfta fram vardagliga ting och ge dem ett större sammanhang.
Rimbloggen har tidigare skildrat hur textförfattare låter till synes triviala saker uppta utrymme i låttexter.
Peter Himmelstrand lyckades i texten till Det börjar verka kärlek, banne mej nå en fulländning som få lyriker i dennes efterföljd förmått att nå. I mitt favoritavsnitt av texten sjunger 1968 års motsvarighet till Måns Zelmerlöv; Claes-Göran Hederström, följande: "I morse sjöng jag när jag borsta tänderna, å sen fick jag arbetsdille, sen ringde jag till dig om inte nånting alls...bara för jag plötsligt ville".
Som Leonardo Da Vinci uppges ha sagt efter sin målning av Mona Lisa: Formidabelt! Makalöst! Fulländat!
Fast på en gammaldags form av italienska, då.

Det är ett ganska intressant fenomen det där. Att skriva låttexter till låtar som tävlar i ESC. På den tiden våra svenska artister sjöng på sitt modersmål kunde låtarnas texter i stort sett (som synes) handla om vad som helst - varför inte tandborstning? Man kan ju hypotetiskt fråga sig vad textens innehåll har för betydelse för eventuell vinst. Man skulle kunna tänka sig att Christer Björkman anno 1992 går upp på scen och sjunger texten till I morgon är en annan dag. Men istället för att sjunga "Så länge hjärtat slår, så länge lusten ger och tar, imorgon är en annan dag" sjunger Christer "Jag äter bajskorv jag, jag äter bajskorv varje dag, å vad bajskorv smakar bra..."

Skulle ett sådant förfarande äventyra Björkmans vinstchanser, månne?
Med tanke på hur det gick i den stora finalen är svaret nej. Björkman kom sist. Utan att nämna ordet bajskorv.

Slutligen den klädsamma inställningen hos Hederström att man aldrig skall ta något för givet.
Han lyssnar på en stråkkvartett för henne, han nobbar kompisarnas party för hennes skull, han går och ser en snyftare på bio med henne och ringer henne helt utan anledning. Nog verkar det väl verka kärlek...? Banne mej?

Men visst. För all del. Han kan ha fel.

Som Carl Bildt skulle säga: Njaaaaaaaaaaaaaaaaa....förvisso......

Tunga moln de sänker sig, som ett täcke över stan
Jag vandrar för mig själv på väg, till ja vem vet vad
Jag är förlorad här, här i min egen värld
Oh, jag önskar det gick vrida klockan tillbaks
Och det gick att stanna precis där vi var

Allting som händer, vindar som vänder C'est la vie, C'est la vie
Hjärtan som älskar, slutar att älska C'est la vie, C'est la vie

Aldrig jag kommer att glömma den dan
Du tog dina väskor och lämnade stan
Vad skulle jag göra, allt jag fick höra
C'est la vie, C'est la vie, C'est la vie

Ljudet av en dörr som stängs, och tunga steg som går
Din röst, som ekar inom mig, jag hoppas du förstår
Jag var förlorad där, där i en annan värld
Där det enda som levde och fanns det var vi
Nån helt annanstans i en helt annan tid

Det handlar här om tre trallande tanter med det enda gemensamt att deras respektive karriärer nådde sin peak någonstans vid anno dazumal.
Summan av deras gemensamma schlagermeriter går dock att jämföra med de årliga anslagen i den amerikanska försvarsbudgeten.
Vi pratar tre giganter inom den s.k "lätta" genren schlagerpop; Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist.

2004 skapades denna smått virulenta combo enligt devisen tag tre, betala för en.
För nog måste någon typ av ersättning ha krävts för att återigen locka upp dessa donnor på scen. Visserligen fick säkerligen både Hanson och Carson någon typ av avans på projektet men helt uppenbart är det väl så att Malmkvist är gruppens självklara ledargestalt och den vars schlagercomeback gav mest eko i den kolorerade pressen.
Och där stod de, alla tre. Hanson, Carson och Malmkvist.
Det faktum att inte Brita Borg var med på scen har flitigt debatterats, någon egentlig anledning därtill står dock ej att finna. Hon kan ju knappast ha fallit på det s.k åldersstrecket...hon kanske var upptagen med något annat. Knäcka nötter, eller nåt.

Ni som minns framträdandet minns även fräulein Carsons något förvirrade uppsyn och yviga utspel. Hon liksom flaxade med armarna i något som kan liknas vid en rockartists strävanden att få igång publiken på Ullevi.
Carson var dock även här väldigt olik Bono såtillvida att hennes föresats gick om intet.
Skånska Bob Hund är nog de som tydligast sammanfattat Hanson, Carson och Malmkvists uppträdande anno 2004. Och detta i en klärvojant analys som släpptes redan tio-tolv år tidigare.
Bob Hund sjöng; Istället för musik - förvirring.

Och så kan man väl sammanfatta dessa damers (högst troliga) avsked till den svenska schlagerpubliken.
Tiden går. C'est la vie.