Rimbloggen

Vi skulle skriva nytt arrendekontrakt en dag
Min arrendator och jag
”Du, Hasse”, sa han
”Det där med att va bonde
De är inte alltid bra

Om man bara får de å gå runt
Ja då skall man va glad
Nu skall du höra nu ett tag på mig
Innan du säger hur mycket du vill ha

Plocka sten och hacka rabbor
Och plöja åtta tunnland vall
Mjölka tjugofyra kreatur
Och fodra suggorna som går på stall
Ja man får inte tänka efter
Då kan dagen lätt bli lång
Men nån risk det är det inte
Att västen blir får trång!”

Saktmodigt och en smula trevande rör sig nu Rimbloggen mot den agrara verklighet som präglar livet för tusen och åter tusen människor på Bjärehalvön i nordvästra Skåne.
Eller åtminstone ett hundratal. De flesta i Förslöv eller Hemmingslöv,
Eller kanske rentutav Kvinnaböske.
Orten som namnmässigt är Bjärehalvöns motsvarighet till staden Boeuf du Skaegg i södra Belgien.

Långt innan fransmännens Roca-Gil (årets julklapp 1997) förgiftade vattnen runt Sinarpsdalen satt Sveriges svar på Kenny Rodgers; Hasse Andersson och diktade ihop denna sak, förnumstigt kallad Arrendatorns klagan.

Att Andersson äger djupa insikter i lantbrukets vardagligheter råder det inget tvivel om. Att han däremot äger en förmåga att på ett flagrant sätt för den stora massan åskådliggöra just dessa mediokra kältringars livssituation var en nyhet åtminstone för mig.
För i texten fångar Andersson verkligen den ångest som säkert finns hos det stora flertalet bärare av Lantmännenkeps.

Jag vet inte exakt hur mycket åtta tunnland vall är, men nog låter det mycket.
En tröst är kanske då att man får sitta i en traktor, även fast det regnar.
Att sedan mjölka tjugofyra kreatur (förslagsvis kor) låter också ganska jobbigt. Jag trodde att man hade en sån där mjölkningsmaskin.
Ordet rabbor i texten bör kanske förklaras. Det har inget med rabbiner att göra, tack o lov. Ej heller kaniner eller dylikt.
Rabbor är helt enkelt skånska ordet för kålrot.
Fast kålrot rimmar inte på kreatur.

Men vänta ett tag. Det gör ju inte "rabbor" heller...

Just nu fyller Rimbloggen ett helt år
Ett år med många rim men knappt någon reson
Med texter som vore de skrivna av blinda, dumma får
För så illa rimmar väl inte någon nu levande person?

Det är inte enbart själva rimmen som falerat
Även versmåtten och taktkänslan har varit helt åt helvete
Trots dessa brister har jag sålunda filosoferat
Att även dåliga rim skall få finnas, även såna med fel ändelse

Se där ett klassiskt nödrim för någon att hugga tänderna i,
Spy sin galla och förhävas
Kanske inspireras av min bitska antipati
Emot dansbandsdrulligt dilletanteri
Som saktmodigt får mig att kvävas

Men innan detta sker, jag ber
Dig minnas det som varit
Tänk på Orups lågskor i ett regn, på Sylvia som till Spanien farit,
Tänk på Cajsa-Stina där i snabbmatskön, eller Skogman med sin lyx à la carte
Har du missat Forbes, frågar jag dig, var har du vart?

Ej heller får du glömma en likör av bästa slag,
Lasse Holms hemliga lustar eller Ledins ångestfyllda dag
Slutligen om lantbrevbärarens vedermödor, Djingis Kahn och Mauros möte i ett trapphus
Läs om och återupplev Rimbloggen; förvillande likt ett vinrus

Mannen bakom Rimbloggen; Mattias Nilsson, försöker i ovanstående hyllningsdikt till sitt eget tröstlösa bloggprojekt göra sig lustig och smått pretentiös. Antagligen i syfte att understryka det eventuellt högtidliga i sammanhanget.

Visst – han gläds över det ökande antalet besökare på bloggen men att på detta sätt själv ge sig ut i denna poetiska lilla brink är blott abderitiskt.
Likt en av stekfett osande ganymed lyfter han på silverfatets lock för att blotta det som gästerna så ivrigt väntat på. Och vad de blir besvikna. Verserna är högeligen alldagliga.

Dessutom uppvisar texten en stor mängd svagheter och tillkortakommanden. Det heter inte ”var har du vart?”.
Det heter ”var har du varit?”, något som upphovsmannen rimligen bör ha koll på.
Till yttermera visso faller det som Nilsson möjligen har byggt upp som en vindpinad busskur av papier maché, då texten avslutas med rimmet ”trapphus” och ”vinrus”.

Så enkelt, så banalt. Så förbannat medelklassigt.
Men visst, grattis ändå, din gamle vettvilling!

Har ingen fallskärm och dyra vanor
Men jag gör alltid så gott jag kan
Jag festar inte med David Beckham
Jag är en lagom vanlig man
Jag äger inte en ny Ferrari
Har ingen våning i Saint Tropez
Champagne och ostron äts här för sällan
Men jag är lika glad för det
Vad gör det?

Ge mig en kaka till kaffet
Sen så är det bra
Och femti' spänn på en skraplott
Är allt vad jag vill ha
Ge mig en koltrast som sjunger
När våren snart är här
Allt jag begär (allt jag begär)
Allt jag begär (allt jag begär)
Ge mig en kaka till kaffet
Sen är jag tillfreds
Om Zlatan sen sätter straffen
Behövs det inget mer
Låt mig få se hur det skymmer
Sommaren är här...

Som så många andra texter i den svenska schlagern framstår Ge mig en kaka til kaffet av Östen me resten (2006) som något av en ofullkomnad tirad.
Stark och bjärt lyser texten skändligt framför ens ögon och desperat försöker man hitta det som Pekka Heino en gång i tiden så belevat kallade för "den röda tråden".

Det ovanstående exemplet är dock långt ifrån det värsta i detta avseende. Här finns det ju trots allt en plan, en konsensus, en rak linje i berättandet - sångaren vill helt enkelt ha en kaka till kaffet. Varken mer eller mindre.
Likt kakmonstret Groover i Sesame Street kastar han sig in i en värld av bakpulver och socker, glömmer alla bekymmer och sina egna tillkortakommanden, bara han får en kaka till kaffet.
Det är (som texten så diminutivt blott antyder) allt vad han begär.
Och han, det är väl Östen, får man förmoda.
De ser nästan likadana ut men jag vill minnas att Östen är han den korte, med mustasch och ganska distinkta brillor.

Texten kan ses som en pendang till Glenmark/Eriksson och Strömstedts (GES) berömda kioskvältare från 1995; En jävel på kärlek.
GES sjunger där först om sina bristfälligheter i livet och framförallt då som män; "är inte särskilt bra på fotboll, har aldrig hoppat över häck och vattengrav, har inte den fysiken, i praktiken är jag ganska svag".
På ett liknande sätt lägger Östen fram sina brister till allmänt beskådande. Han är fattig, känner inte paret Beckham, äger varken Ferrari eller lägenhet i St Tropez.
Självklart är det bakomliggande syftet med dessa båda låtar inte att förnedra och nedvärdera sina upphovsmän utan snarare att berätta de goda egenskaper som dessa tvärtom besitter, egenskaper som gör att de har råd med nesan av att inte kunna springa 200 meter häck eller att tvingas köra runt i en rostig Skoda.

För GES är kompensationen ack så ljuvlig. De kan inte spika eller sporta, ej heller meka med bilar men vad gör väl det då de enligt egen utsago är riktiga casanovor. Refrängen går som bekant: "jag är en jävel på kärlek, jag är en jävel på att kyssa flickorna, jag är en jävel på kärlek och det finns ingen som kan slå mig på fingarna där"

Östen å sin sida kompenserar sin fattigdom och alienation med världens jetset genom att dricka kaffe, äta en kaka till detta, titta på Zlatan på tv och sedan stirra tårögd rakt in i skymningen.

Man får ta vad som GES.

Ta en sväng och åk till bergen
Där man blir glad långt in i märgen
Det brukar hända klockan elva
Lyssna själva
Klockan elva

Det är ganska svårt att fatta
Sitting Bull och Hiawata
Att de sjunger hela natten
Lyssna själva
Klockan elva

Hey mountain rock n roll
Hey mountain rock n roll
De sjunger do rem i fa sola sissi doo
Hey mountain rock n roll
Hey mountain rock n roll
De ekar toner mellan bergen
Olaa sissi doo

Det rockar och rullar verkligen om denna stentuffa schlagerlåt, framförd av Janne Lucas - på sin tid utseendemässigt identisk med en av de så kallade bröderna Gibb, troligen Maurice.
Inte sedan Karl-Oskar viskade till Kristina att de skulle bli "de goaste vänner" har väl världen mött en man med en lika stor passion.
Åtminstone för bröstbehåring och pianon.

Det är lätt att man som lyssnare blir massivt bergtagen av texten.
Låten heter Rocky Mountain och kom på tredje plats med 50 poäng 1981 (festivalen detta år leddes av Janne "Loffe" Carlsson, bara det....)
Loffe lär ha kommenterat Lucas låt med ett "hä hä hä häää" fast detta skall inte tolkas som vare sig positiv eller negativ kritik mot upphovsmannen.
Faktum är att Carlsson sagt likadant när Tommy Salo fick en puck i huvudet i en OS-match (hä hä hä), bensinpriset gick upp till 13.99 (hä hä hä) eller när gamle kungen dog 1973 (hä hä hä).
Det är ett naturligt tillstånd hos den mannen.

På samma sätt är pianopallen en naturlig plats för Janne Lucas. Visste ni att han är född på en pianopall?
Jo, det stämmer faktiskt. Den 3:e oktober 1947 föddes han fram på en pianopall i Göteborg, landade hämningslöst på en svart tangent och gav ifrån sig ett illskrik, inte helt olikt det som Sitting Bull åstadkommer i texten till Rocky Mountain.
Vittnen har uppgett att det lät som "olaa sissi doo".

Det är bekvämt med dessa förhärdat onomatopoetiska textavsnitt, inte minst för en ofullkomlig författare.
Skriver man "jag älskar dig mer än jag älskar mig själv" och sedan finner en sällsam svårighet att hitta ett passande rim kan man alltid låta raden följas av ett "skibbibada lopikyttroiosyntaxendolli kelv".
Så gjorde Janne Lucas och kom trea i Melodifestivalen (av fem tävlande bidrag, men ändå).
Och se vad det blev av honom.
Huspianist i tv-succén Vi i femman!

Jag vakade ensam i natten
i huset där människorna sov
Där ute var sommaren gången
och luften var kylig och hård
En fågel flög in genom fönstret
med vingarna röda av blod
Och jag tog den i kupade händer
som en duva
som en duva
Ja jag tog den i kupade händer
och jag huttrade till där jag stod

Lalalalalalalalala
lalalalalala
Lalalalalalalalala
lalalalalala
Lalalalalalalalala
lalalalalala
Lalalalalalalalala
lalalalalala

Den kom som en jagad om natten
en flykting från främmande land
Som en som har räddat sig undan
när alla de andra försvann
Den kom i en doft utav rosor
som någon har trampat i tu
Och med ljus ifrån slocknade stjärnor
som en duva
som en duva
Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor
som någon har stampat till grus
Men den som en gång har levat i frihet
vill ut i det fria igen
Och den som en gång blivit jagad på flykten
kommer alltid att drömma sig hem

Som synes har det alltsedan 60-talet varit en stor angelägenhet för den svenska proggen att inte hemfalla åt allmänt borgerliga och rent fördärvliga ideal såsom struktur och disciplin, att inte i låtsammanhang anamma eller skildra saker och ting på ett konservativt och konventionellt sätt.
Kanske är det just därför som Björn Afzelius och Mikael Wiehe känns som sådan rebeller i just denna pamflett som upphovsmannen Afzelius valde att kalla Som en duva. Här får vi nämligen en frustande text som helt saknar de klibbiga pasticher på Brel eller den ångande och uttjatade sentimentalitet och smörighet som av tradition präglar den inhemska, kommersiella musiken med all sin öronsirap.

Här samlas också vreden mot den stillatigande konsensus som präglar svenskt samhällsliv.
Budskapet i låten - att en duva trivs bäst i luften - inpräntas på ett djärvt och nydanande sätt helt utan klichéer såsom rosors doft, stampat grus och slockande stjärnor - liknelser som för en mindre nogräknad författare lätt riskerar att liksom trilla in i texten likt en enpinnad Vietnambanderoll...

I texten vaknar vi samtidigt med låttextens jag-figur, huttrande i sensommar eller möjligen en begynnande höst. Tanken att mannen (vi antar att det är en man, dock ej nödvändigtvis en kvinnoförtryckande mansgris, män kan ju vara olika...) bosatt sig i en lada eller en jordhåla avsedd för grävlingar slås snabbt ur hågen då vi får reda på att berättaren vaknar ensam "i huset där människorna sov". Det är alltså inte Jesus i stallet vi här möter. Känns bra att redan från början få det klarlagt.

Denne man får alltså besök av en "fågel" som han väljer att ta mellan sina kupade händer "som en duva". Huruvida det verkligen rör sig om en duva svävar åtminstone jag fortfarande i tvivelsmål om.
Det kan vara en metafor för Nelson Mandela.
Eller Tomas Wassberg. Vad vet man?

I alla fall. Efter att han tagit hand om denna blödande fågel i sina händer, börjar han att huttra.
Det har plötsligt blivit kallt, ty världen är kall, utom möjligen i Nicaragua.
Faktum är att det har blivit så in i helvete kallt att man bara måste brista ut i ett mysteriöst och kruserligt "lalalalalalalalala lalalalalalalalaaaa"...
Sånt kan ju drabba alla. Wiehe mer än de flesta, vad jag förstår.

Wiehe har ju annars under många år (när han inte lallat runt) skildrat samtiden och inte bara det. Han har använt äldre koncept och händelser ur historien för att få oss att vakna upp ur vår nutida slummer och agera snabbt (gärna också propagera, reagera och könskvotera).
Hans klassiska epistel Titanic sägs ju egentligen handla om kärnkraftsomröstningen 1980.
På samma sätt handlar Lindansaren om Anders Wall och PG Gyllenhammar.
Däremot är det falskt att Flickan & Kråkan skulle anspela på Anna-Greta Leijon och Ebbe Carlsson.

På senare år har dock Wiehe rönt en stor framgång med en låt där han på ett slentrianmässigt sätt försvarar den svenska proggens klädval under snart 40 år. I låten öser han lovord över fårvästar, näbbstövlar, arbetarskjortor och rutiga hucklen.
Den låten heter som bekant "En sång till modet".

Sluta, nu får det vara nog, så sluta
Du är kanske lite ung förstås
Visst kan det låta lite komplicerat
Men vi vill bara bugga, festa loss

Står tiden alltid still, vid varje rendez vous?
Skaffa egen lya, vadå i mitt hjärta vill du bo?
Vadå styra känslor, har du körkort och ratt?
Du brinner alltid av saknad, du är ju helt besatt

Det finns ganska många som påstår att denna text egentligen var ett beställningsjobb från FRA, Försvarets radioanstalt.
Frasen "vi vill bara bugga, festa loss" leder självklart också tankarna till det Orwellska samhälle som Sverige håller på att skapa.

Dessbättre är det inte storebror som ligger bakom detta projekt.
Frågan är väl snarare om någon låg bakom det när det begav sig (2002) och om vederbörande idag spontant skulle resa sig upp och erkänna detta förhållande.

Texten är hämtad från ett av 2000-talets starkaste schlagerframträdanden.
En dokusåpig (sopig??) tv-kändis (idag sorgligt bortglömd) vid namn Molle Holmberg gjorde gemensam sak med gamla primadonnan Ann-Louise Hansson i låten Sluta som faktiskt tävlade (det handlar alltså inte om någon pausunderhållning) i Melodifestivalen.

Dessa båda finns alltså avfilmade från evenemanget och kan idag dessvärre inte svära sig fria från medverkan.
Det är därför det är långsiktigt smartare att vara textförfattare än estradör...textförfattare glöms bort och slipper stå till svars för rader som "vadå styra känslor, har du körkort och ratt? Du brinner alltid av saknad, du är ju helt besatt" sex år senare.
Men nog är det en kul anekdot att berätta på herr- eller damtoaletten.
-Du...minnsch du den där låten med Molle och Ann *hick* Louise Hansson? Sluta?
-Öh? Va? Nej...vad då?
-Schluuuta...
-Jag har inte gjort nåt...
-Den hette så...Schluuta. Det var jag....det var jag som skrev den.

Han gör som andra – han håller 90 och samlar damm
Han håller avstånd så ingen annan kan komma fram
Och så stolt och lycklig när han polerar och putsar lack
Så stolt och lycklig han har rabatt på en OK-mack
Samma sak varje dag
Det är så det skall va…..

Finns det inte nån som kan som en riktig man
Dricka öl och åka hoj?
Var finns det grabbar som tuggar taggtråd och spottar snus?
Finns det inte nån som kan som en riktig man
dra från snuten mest på skoj?
Var finns det grabbar som gör racer av min lilla
brandgula Puch Dakota?

När han går med Fido så har han jämt svarta påsen med
När han fixar maten så är det alltid nåt med paté...

Nja...jag tror att vi avslutar citatet här även om det känns lite rumphugget.
Upphovsmännen har på ett flagrant sätt klargjort sin ståndpunkt, nämligen.

Näst efter det famösa slottet, ÖSK, Claes Runheims hårgelé, Peter Flacks depraverade revynummer om Hjalmar från Viby, Sigvard Marjasins landshövdingeera och Lolita Pop är det tveklöst Kenneth & The Knutters som satt Örebro på kartan.
Denna mellansvenska gnällbältesmetropol skulle sakna en stor del av sin självkänsla om inte dessa svettiga män i skinnpaj och Ray-Ban-glasögon krystat fram en och annan sommarhit där de centrala delarna varit fylla, taktfasta trummor och bullrande motorer. Lite som Rydell & Quick fast utan deras flyktiga ironi.

Ty där motorburna coverband svänger sig med typiska attribut som bågar och skinnkläder, tränger Kenneth & The Knutters ner på djupet av denna veritabla folkhemskultur. Beskriver den grundligt och besjälat, konkretiserar provinsiella problem som motorstopp och hastighetskontroller samt ger sitt erkännande åt det enkla livet, en anmaning om att omedelbart göra sig tankad, packad och klar.
Alla kan vara med. Bara man är ung, villig och motorburen.

Bandet är också ett hänförande exempel på ett s.k "temaband" då allt de sjunger om har samma initialläge; nämligen motorer, brudar och öl.
Att vara temaband är de näppeligen ensamma om i detta avlånga land. Genom åren har ett stort antal temaband tillkommit. För att bara ta några exempel: Di sma under jordi (gotländsk mystik), Markoolio (idrott och tjejer), Sven-Ingvars (Värmland), Kent (hängpattar i motljus) och Lars Winnerbäck (Olika brudar från Linköping).

I Kenneth & The Knutters ovan citerade text; En riktig man, målar de (om jag tolkar alla logiska vurpor och vindlingar rätt) bilden av en försiktig man som alltid plockar upp hundbajs, äter paté, putsar fordon och har rabatt på en OK-mack.
Envisa rykten gör gällande att det hela handlar om Bosse Ringholm men detta skall vi låta vara osagt.
Huruvida denne man sedan längtar ut till det vilda livet eller inte tycker jag man som betraktare av texten har svårt att koppla men så har jag ju inte heller bensin i blodet, toplock på hjärnan och mosbricka i magen.