MONGOLEN MED FIOLEN
Från östern ut mot stäppen drog en väldig här mot Iran
och vinden förde med sig namnet när och fjär - Djingis Kahn
Han stormade över slätten allting stod i brand
han förde med sig skräcken till varje land
nej, inget kunde hindra honom nu....
Djing
Djing
Djingis Kahn
Dom hojtar
Han hojtar
Dom hojtar
Alla hojtar
Djing
Djing
Djingis Kahn
Han rider
Dom strider
Han rider hela tiden
här har ni mongolen
ho ho ho hoooo
ta då fram fiolen
ha ha ha ha
våran herre hyllar vi så här
Det finns ett centraleuropeiskt folk som är lika mycket kända för sin feta och flottiga mat som sin förmåga att stå i vägen, vara feta och invadera sina grannländer.
Självklart pratar jag om värmlännin....nej...vänta...nu blev det fel...
Tyskar skall det vara. Tyskarna. Dessa frustande bratwurstar i köttdisken.
Man kan ondgöra sig på många sätt gällande deras irriterande sätt att tränga sig, envisas med att prata sitt modersmål och vara totalt humorbefriade.
Men ingen kan komma och påstå att tyskarna är historielösa. De vet vilka historiska blunders som maktgalna despoter och andra virrpannor genom tiderna har utsatt folket för.
Och då tänker jag inte enbart på Alphaville.
Inte minst skrönor om den legendariske och färgstarke mongolhövdingen Djingis Kahn (ej att förväxla med Tysklands proffsmålvakt i fotboll; Oliver Kahn) hör till det som varje plikttrogen och välkammad tysk junge tidigt får lära sig.
Som alla också vet föddes lille Djingis (Fick-Djingis kallad som liten) på 1100-talet i det vi numera kallar Mongoliet.
Han fick sedan dopnamnet Temüdjin eftersom man tyckte att det låg bra i munnen.
Att det har betydelsen smed var en tråkig bieffekt men vad gör man inte som förälder?
Djingis hatade sina föräldrar. Han hatade smeder. Han hatade alla (han stod politiskt sett strax till höger om en viss Hitler) och fan vet vad han skulle sagt om Christer Sjögren om han hört eller sett honom.
Det är alltså denne mans härjanden och skövlingar som det tyska bandet Dschingis Kahn levandegjorde så till den milda grad att de kom på fjärde plats i Eurovision Song Contest 1979.
Låten blev en så pass stor hit att den nådde ändå upp till Värmland där dansbandet Vikingarna satt och provade ut militärgröna sammetskavajer och pissgula flugor.
Sången tände direkt medlemmarna som fixade en svensk översättning där den starkast lysande strofen måste bli "här har ni mongolen, ho ho ho ho, ta då fram fiolen ha ha ha ha..."
Ett smart drag, kan tyckas. Skivan sålde bra, Christer kunde bygga ut sin villa med en spa-anläggning och sedan bli en riktig artist med Elvis-gospel, Carola-musikal och krogshow i Göteborg och hela köret.
En spikrak karriär som nådde sin kulmen i år tack vare Christers medverkan i Melodifestivalen och den eggande kartoffelsamban I love Europe.
Sämre gick det för Vikingarnas tyska förlaga. Bandet Djingis Kahn fick ingen större framgång efter 1979. De upplöstes 1985. Desperat försökte de återförenas i en comeback 1987 under namnet Dschingis Kahn Family. Dock utan någon framgång. Sångaren Lois Potgieter avled i AIDS 1996 och tio år senare dog en annan tongivande medlem; Steve Bender i cancer.
Men i våra hjärtan - och på youtube - lever de kvar.
LASSE RIMMAR BRA (läses på engelska)
Hon säger: Jag är kär.
Jag svarar: Samma här.
Ni är så skön madame.
Jag knäpper upp där fram!
Ni har så härlig smak.
Jag knäpper upp där bak!
Jag tror jag älskar er.
Då åker kjolen ner!
Jag är en törstig karl.
Då åker skorna av.
Sen går min högra hand,
till hennes BH-band!
Bandet har resår,
dra ut så långt det går.
Så det blir en katapult,
när det dragits ut för fullt.
Jag skrattar HAHA!
Och sedan släpper jag!
Hörde ett hiskeligt tjut.
Genom fönstret far hon ut!
Jag ropar flyg och far!
Jag står med BH:n kvar.
Så har jag fått det som jag vill.
JAG HAR FÅTT EN BH TILL!
Tänka sig att den folkhemske gammeltantskittlaren Lars Berghagen en gång i tiden var så här rak, frispåkig och frivol.
Texten uppvisar förutom en orgie i underkläder även en oerhört fin känsla för rytm, det blir liksom ett taktfast trummande i dessa fyraordsmeningar som i det närmaste påminner om när Bodil Malmsten tolkade Evert Taubes "Den kinesiska muren".
Prova själv att deklamera detta avsnitt och tänk dig rytmen av ett tåg som rullar in i en tunnel eller kanske det klapprande ljudet av italienska skor i en stor danslokal, utövande tango.
Sen går min högra hand,
till hennes BH-band!
Bandet har resår,
dra ut så långt det går.
Så det blir en katapult.
när det dragits ut för fullt
Det hela är svettigt, pulserande och något som sannskyldigt kittlar fantasin.
Man vill liksom brista ut i ett "Vad har du i fickan, Jan? Är det en jättebanan?"
Det är när man tänker på det nästan omöjligt att samme man som nedpräntade dessa rader till låten om Flirtige Kurt, rader så ångande av passion och lidelse, några år senare skulle dra på sig en blå filtkavaj och sjunga låtar om gamla bilar och små Teddybjörnar.
Som om gamle snuskhummern Serge Gainsburg helt skulle sadla om och börja sälja kontorsmaterial via internet.
Lasse! Berätta! Var någonstans på vägen tappade du din eldiga passion?
Pöbeln vill veta.
OWE Å FASA
Jag fick telefon från brorsan
att det var illa ställt med morsan
och han tyckte att jag skulle skynda mig hem.
Jag tog planet i från Rio
samma morgon klockan tio
och var hemma kvällen efter kvart över fem.
När jag såg min gamla mamma
grät jag tårar och jag stamma,
hon försökte le och ville hålla min hand.
Doktorn sa att det hänt vid buss-stationen,
när hon hämtat folkpensionen
slogs hon ned av tvenne modiga män.
Att dom sen fick nå'ra dar i buren
lär inte bota skallfrakturen
och dom lär redan va' i farten igen.
Den i många avseenden så fryntlige och jovialiske Owe Törnkvist gav 1981 ut en platta kallad Sverigebesöket där denna titellåt självklart återfinns. Konstigt vore det väl annars.
Denna text, vars upptakt vi just bevittnat, tar sedan en vändning som knappast kan sägas vara politiskt korrekt.
Längre fram diktar Owe:
Att vår invandringsminister har fått tips av antikrist här
och släpper in dom gangsters andra länder kör ut?
Och vidare:
Så här var Sverige inte funtat förut!
Det är uppenbart att denna mossanlupne skäggtrubadur till uppländsk visartist inte direkt förbättrade sina relationer till den svenska staten med just en sådan text.
Att den dessutom är oerhört taskigt rimmad förstärker bara bilden av en artist som för alltid borde ha stannat kvar i den epok som han så flitigt drömmer om; nämligen 50-talet.
En tid då korvgubbarna hade lådor på magen, man dansade rumba i Engelska parken, far satt och rodde, mor stod vid spisen, Dagny serverade kaffe med vickande höfter och vilken idiot som helst kunde kallas för rockartist, enbart genom att plinka på en gitarr.
WHILE MY SITAR GENTLY WEEPS
HUTALA HUTALA HUTALA HEY PLAYING MY SITAR EVERYDAY
HUTALA HUTALA HUTALA HO
WON'T STOP PLAYING, NO NO NO
FASTER AND FASTER FAST IT GOES
PLAYING MY SITAR WITH MY TOES
HUTALAHEYA HUTALAHEYA HUTALAHEYA, OH OHEYOH
I LIKE MY SITAR
I LIKE MY SITAR
I PLAY THE SITAR,
SITAR WHEREVER I GO OHEYOH
I TAKE MY SITAR WHEREVER I GO OHEYOH
HUTALA HUTALA HUTALA HEY PLAYING MY SITAR NIGHT AND DAY
HUTALA HUTALA HUTALA HO
CONNECT IT TO MY STEREO FASTER AND FASTER FAST IT GOES
PLAYING MY SITAR WITH MY TOES HUTALAHEYA HUTALAHEYA
HUTALAHEYA, OH OHEYOH
Bland alla de tematiskt nyskapande låtar som återfinns på Dr Bombays debutskiva Rice & Curry från 1998, är nog den ovan citerade den allra, allra bästa.
Det är en rak och direkt hyllning till varje indiers favoritinstrument; en sitar.
Det närmast maniska omkvädet hutala hutala hutala hey, lämnar få - om ens någon - helt oberörd.
Själv påverkades jag oerhört starkt av artisten Dr Bombay för några år sedan, i början av 2000-talet.
Jag var uppe hos min sambos släkt, skulle just presenteras för "svärföräldrarna" och jag och sambon fick övernatta i ett rum tillhörande sambons systerson; 8 år gammal.
Jag skulle just ta på mig mina strumpor i ett djupt tillstånd av bakfylla och illamående, då systersonen satte på låten SOS; The Tiger Took My Family med just Dr Bombay på sin bergsprängare, stående ungefär 30 centimeter från mitt av bag-in-box-vin marinerade huvud.
Vill minnas att 8-åringen hann sätta låten på repeat åtminstone fyra gånger innan jag (av olika anledningar) lämnade rummet.
Jag satt där som förstenad och fullständigt apatisk. Sambon säger att jag med glasartad blick enbart fumlade med en skrynklig herrstrumpa - sittande på en nybäddad säng - utan att röra en min (den uppmärksamme betraktaren skulle dock ha lagt märke till mina krampaktiga sväljreflexer)
Eventuellt kan detta härledas till den avslappnande magi som återfinns i all sitarbaserad musik. Inte minst George Harrison hade koll på detta.
Man lyssnar till musiken, sätter sig med korslagda ben, hamnar i trance och når en inre frid.
HUTALA HUTALA HUTALA HEY!!!
HUTALA HUTALA HUTALA HEY!!!
FÖRSVUNNEN ASTRONAUT
Här, långt bort från dag och natt
Utan nån kontakt
I ett skepp jag stal från rymdstationens vakt
Jag ser, kometer utanför
Jag är din rymdchaufför
En nyförälskad radioamatör
Hallå, hallå
Det här är X22
Jag söker efter dig
Jag anropar försvunnen astronaut
Hallå, hallå
Och visa att du finns
Jag vet att du kan höra mig
Jag anropar försvunnen astronaut
Hallå, hallå
Egentligen är det ju makalöst egendomligt att inte David Bowie har stämt brallorna av Hanna Hedlund eller snarare den som är ansvarig för ovanstånde text.
Låten Anropar försvunnen från den svenska Melodifestivalen 2000 är ju en uppenbar renommésnyltning på Bowies klassiker Space Oddity från 1969.
I sin låt skildrar Bowie hur Major Tom lämnar jorden för att aldrig mer komma åter. "Here am I floating in a tin can, far across the world. Planet Earth is blue and there's nothing I can do" som texten så brutalt konstaterar.
Lika mycket som raden "planet Earth is blue and there's nothing i can do" lyser med sin flagranta genialitet, lika lite hittar man någon eminent beskaffenhet i rader som exempelvis "jag ser, kometer utanför
Jag är din rymdchaufför, en nyförälskad radioamatör".
Det här schlagerbidraget lever väl idag mest kvar som kuriosa och Hanna Hedlund syns numera mest i rampljuset såsom varande Martin Stenmarcks livskamrat.
Så är det. Tiderna förändras. Fokus flyttas.
Fast visst kan man sakna svunna tider.
Förlåt mig om jag hellre drömskt sluter ögonen och minns X15, den färgglada isglassen.
Den skulle jag vilja anropa.
X15 är i förhållande till X22 inte lika urvattnad.
VÄNTAR I FÄBON
Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?
Har du kvar dina känslor för mig?
Jag går här på fäbon och väntar
Å jag har mina känslor för dig
I Amerika så tänkte du starta,
en fabrik för att göra pastej,
men till det fodras pengar, Klas-Göran
Och dom lånade du utav mig
Kanske tveka jag lite,
men att den var ljuv
Och att det där som du sa om kärlek tog skruv
Den svenska fäboden är en central del av vårt kulturella arv. Fostrade som vi är ur en landsbygdstillvaro där "själv är bäste dräng", "en ann är så god som en ann" och där vår kollektiva tittglugg mot omvärlden har snickrats av Gustav Vasa, Martin Luther, svensk nykterhetsrörelse och över 100 år av svensk socialdemokrati, är det inte konstigt att vi å ena sidan fascineras av det stora landet USA, å andra sidan helst stannar hemma i fäbon, hemma i tryggheten och värmen från djuren istället för att riskera allt over there.
Det fanns dock en tid då många svenskar inte kunde välja värmen från djuren utan tvingades av fattigdom, skatteskulder eller simpel nyfikenhet att emigrera till USA.
Sök via google på Wilhelm Moberg eller Dolph Lundgren om du vill läsa mer om den svenska utvandringen till Amerika. För det är om denna emigration som låten Är du kär i mig ännu, Klas-Göran, handlar.
I låten - som gjorts klassisk av Lill-Babs och vars text skrevs av Stikkan Andersson - möter vi åter en av dessa jäntor på vars axlar stora delar av allmogesamhället vilade, de s.k fäbodjäntorna.
Något som inte minst klargörs i filmen Fäbodjäntan från 1977, en av svensk films verkligt stora stunder - rullen fick tämligen omgående en vältalig publik men blev snöpligt nog utan någon Guldbagge året därpå, trots att den var favorittippad.
Anderssons text angriper dock fäbodjänterna från en annan position. Här handlar det om alla de olycksaliga jäntor som sommartid förälskade sig i diverse drängar.
Unga män som sedan - likt Klas-Göran - tvingas utvandra. Och lämna jäntorna med förhoppningar som alltför ofta krossades. Pengar skulle Klas-Göran skaffa genom att starta en s.k pastejfabrik, kan vi läsa i texten.
Kanske tveka jag lite, men att den var ljuv, syftande då på själva pastejen får vi fömoda. Och sådan vill ju alla ha.
Dock får vår stackars jänta inget svar från sin Klas-Göran.
I ett avsnitt av texten får vi reda på att Klas-Göran fått låna jäntans möbler, bl.a en madrass innehållande "både bankbok och pass".
Där har vi kanske en del av förklaringen till varför Klas-Göran har sjappat och lämnat henne i sticket.
Passet kom kanske väl till pass när Klas-Göran eventuellt bytte kön, antog sig rollen som fäbodjänta (aka svenska flicka) och började försörja sig såsom ladyboy på någon nedgången sylta i utkanterna av New Jersey.
En förklaring som låter minst lika rimlig som den att han skulle starta en pastejfabrik, om du frågar mig.
BENEN PÅ BORDET Å ÖLEN I HANDEN
1986 det var då jag föddes
o för pappa gällde det att glaset höjdes
festdagarna va fredagar för pappa
full satt o snacka medans jag sög på nappar
1993 då börja jag i ettan
nu drack han inte fredagar utan hela veckan
benen på bordet o ölen i handen
jag tror han har glömt när jag fick första tanden
morsan hade de bull
såg han hela tiden full
hon fick se till honom så han inte föll omkull
man kan säg att hon redan va trött i första ronden
tiden gick hon blev gravid andra o tredje gången
Att alkoholismen i Sverige är ett samhällsproblem är sedan länge känt.
Vad som förvånar mig är att mycket av den svenska hiphopen inte diskuteras
i termer av just samhällsproblem.
Vi borde tydligare fokusera på det omoraliska och rent fördärvliga i att rimma
pappa med nappar, att rimma ronden med gången
och dessutom vara så infernaliskt fräck och burdus att man kör ett trippelrim
som byggs upp av orden bull, full och slutligen frasen föll omkull.
Den ytterst ansvarige för denna självupplevda och socialrealistiska drapa heter
Lilleman.
Låten heter Vart tog pappa vägen?
På detta har jag inget svar.
Jag vill istället kontra med en motfråga:
På ett ställe längre fram i texten rappar du "tiden gick och spriten blev en
vanesak
han drack och glömde nästan att äta mat"
Visserligen är skånskan grötig men hur jag än försöker får jag inte vanesak
att riktigt rimma med mat.
Min fråga till Lilleman blir därför: den 23:e december brukar vi träffas och
ha rimstuga inför julafton i vår familj. Du med din fantastiska förmåga att
hitta rim där ingen annan ser dem är hjärtligt välkommen. Vi behöver dig!
Kan du komma?
EN SLITEN GRIMMA
En sliten grimma hänger i mitt stall.
En blanknött sadel ligger på sin pall.
Frågar du varför jag tårar bär
blir mitt svar min ponny borta är.
Min ponny nu nått slutet på sin färd.
Hans hovtramp hörs nu i en annan värld.
Han i klöverängar går på vall.
Jag är ensam i mitt tomma stall.
Han var en vän, just en sån vän
man ej tror finnes på vår jord.
Jag ofta sade dessa ord.
Du är en bra kamrat, en god kamrat
Hans ögon gav mig svar
Den bilden i mitt minne lever kvar.
Rimbloggen har tidigare uppmärksammat den svenska folksporten ridning medelst häst.
Ett tema som enkannerligen är intressant inom den svenska populärmusiken.
Popen och schlagern har ju som främsta uppgift att tolka sin samtid och fånga upp livets alla fenomen och skeenden.
Följdaktligen har sångare och poeter, musiker och golvläggare i alla tider hyllat denna människans urkraft och dunderfåle, nämligen ponnyhästen med sin oeftergivliga blandning av graciös lekamen och frustande spänst.
Redan på 60-talet hade Cacka Israelsson en megahit med sin Gamle Svarten, vi minns alla Gullan Bornemark-låten om "min kära lilla ponny" eller Tomas Ledins ensarterade slagdänga Släpp hästarna fria.
Alltjämt i våra dagar skrivs det sånger om hästar. Nu senast i den svenska Melodifestivalen 2008, där ju Charlotte Perelli fick en enorm framgång med en låt som handlar om Fantomens häst Hero.
Här ovan synes dock en riktigt finstämd sak, en gång framsjungen...ja, närmast frambesvärjd av inga mindre än Vikingarna. Låten heter En sliten grimma.
Författaren Björn Ranelid har en gång skrivit att man skall "bära sitt barn som den sista droppen vatten".
Jag skulle vilja hävda att denna text bör framsjungas med samma varsamhet.
Låten bör framföras mycket ömt, mycket hjärtligt och med en stor respekt för upphovsmannens sätt att bygga upp en stämning.
"Han i klöverängar går på vall. Jag är ensam i mitt tomma stall", sjunger Vikingarna.
Som Karin Boye skaldade på sin tid; "visst gör det ont när knoppar brister".
Annars är mitt favoritavsnitt följande passus: "Frågar du varför jag tårar bär
blir mitt svar min ponny borta är."
Jag älskar den smått sakrala och docerande ton som lånat sin språkliga dräkt från Elsa Beskow och Alice Tegnér.
Tänka sig att dansbandstexter kan vara så här finstämda.
Det var helt nytt för mig. Något alldeles i hästväg, om sanningen skall fram.
JANSSONS FRESTELSE
Kan du spola tillbaka
råka blinka så jag hann inte med
Bara fyra sekunder sen du kom
och jag är redan på knä
Jag var på väg att gå, jag hade redan jackan på
Du log mot mig, och sen minns jag inget mera
Vad var det som hände,
säg att du kände
Samma sak som jag gjorde
Säg att det inte var en dröm
Vad var det för vind som vände?
Är det sant, när du ser på mig, åh
Det som hände, händer om igen
Det som hände var den rutinerade och skamligt skäggige Jimmy Jansson.
Han står bakom denna sonatin.
Annars mest känd för sin förmåga att springa snabbt på scen iförd jeans.
Jooo...just det. En sak till.
Han har rönt enormt stor framgång som en äkta och eruptiv tolkare av Jaques Brel.
Hans världsvana Breltolkningar har väckt en magnifik uppmärksamhet i delar av Frankrike.
Gatan ligger några kilometer från Eiffeltornet.
ATT SVÄVA I EN GULDTRÄDGÅRD
Foto: Aftonbladet
Jag sitter här en stund
och blundar men jag ser ändå
jag räknar varje sjunde våg
och svävar i en guldträdgård
Vänta nu här. Han blundar men han ser ändå. Okej. Han ser saker inne i huvudet.
Det han ser är vågor. Jävligt många. Han räknar inte alla. Bara den sjunde.
Det måste krävas en närmast övernaturlig kraft att utan att räkna bara kunna slänga ur sig att "jodå...där kommer den...där kommer den sjunde vågen...det har Marie berättat för mig så det måste ju stämma."
Strax efter denna skarpa, närmast ockulta iakttagelse, börjar så den gode Per Gessle att levitera.
Utan vett och sans, totalt fri från det världsligas nedtvingande bojor, lyfter han och hans Gyllene Tider mot en likaledes gyllene trädgård. Och där svävar de tyngdlöst.
Där ute ser de träd, papperskorgar, bänkar och kravallstaket. Framförallt ser de kravallstaket.
Höjer de sedan blicken kan de skönja tusen och åter tusen svettiga undersköterskor med taskig hy, tusentals packade strandraggare i bermudashorts och en ansenlig mängd barnfamiljer ur medelklassen som alla - unisont - skriker ut sin tillfredsställelse över att de har kommit.
Ja. Inte att Gyllene Tider har kommit till just deras park.
Det är en trevlig bieffekt men det är inte det som saken gäller.
Det är något annat som är så mycket större och mer förlösande som kommit.
Nämligen vetskapen om månaderna juni, juli och augusti.
Nu har de kommit och man kan som svensk äntligen andas ut.
För det är ju sant, det som Gyllene Tider sjunger:
"för vindarna är varma då...allting verkar lättare då...juni, juli augusti..."
MED FINGRET I ETT JÄRNRÖR
Jag kan inte laga mat
Jag kan inte tänka klart
Jag kan inte sova som jag ska
Jag kan inte köra bil
Jag kan inte dricka fil
och yoghurt det vill jag inte ha
Så vad skall jag ta mig till när jag inte får göra som jag vill
Jag är fast i ett handikapp och jag önskar att jag slapp
leva som jag gör idag
För jag har fingret i ett järnrör
jag har fingret i ett järnrör
jag har fingret i ett järnrör förstås och jag kan inte komma loss
Hörde ett bra program på P1 ikväll. Ett gäng filosofer och religionshistoriker satt en hel timme och teoretiserade kring begreppet meningslöshet.
Helt uppenbart hade dessa män via ett sorgesamt föbiseeende missat eller möjligen helt valt att negligera denna text framförd av den dynamiska sekelskiftesduon Hjalle & Heavy.
För er som eventuellt undrar hur killarna hamnade i denna belägenhet ges svaret lite längre ner i texten. Sångaren...eh...sångare och sångare...den som bär fram texten snarare, fastnade enligt egen utsago med fingret i ett järnrör pga "en pinsam situation på en brandstation".
Killen befann sig där eftersom hans en gång så sägenomspunna talang helt gått upp i rök.
PS! Eventuella brev adresseras till Hjalmar Östman och Jonas Stentäpp. Vet ej om deras fanclub fortfarande är verksam DS!
SOM EN ÖPPEN VILDROS
Vi kan blunda bort allting trist och grått med en erotisk dos
Inget annat nu, inga spår av tid och rum
Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros?
Kan du visa mig runt ditt vackra land en stund?
Här ovan syns blott en liten del av den väldiga textmassa som den glade musikalgycklaren Tommy Nilsson gett ifrån sig under den trevande titeln Vill du ha sex?
Låttexten var aktuell för några år sedan i en omröstning gällande Sveriges sämsta låttext som P3 arrangerade.
Tävlingen vanns dock av Martin (Fiskar som viskar).
Jag tycker att Herr Nilsson får ta en hel del oförtjänt skit för dessa stackars rader. Tvärtom tyder de väl på en blossande lyriker? Ett bultande hjärta som slår någonstans därinne bakom silverkedjorna och bröstkorgens hår?
Tommy Nilsson har tidigare anspelat på det sexuella.
Vem minns inte Öppna din dörr? En klart imperativ till skötet...ett vokativ till kvinnan.
Eller låtar som Too many expectations och En kvinnas man - eller varför inte Din skugga på mitt täcke och den närmast klassiska sången inom tantrisk sexualitet; Allt som jag känner.
Inspirationen till ovan citerade slagdänga är dock helt klart hämtad från Ledin. Ständigt denne Tomas Ledin.
Han är för svenska musiker med schlagerambitioner vad Bob Dylan är för alla andra.
Ledin är urkällan. Ledin har i sin ömsinta betraktelse om Isabella (hon, den sensuella) diktat följande: "det är för sent att avbeställa min erotiska sufflé."
Tommy Nilsson sjunger: "med en erotisk dos".
Uppenbarligen hänförd och starkt influerad av sin store maestro; Tomas Ledin.
Denna inspiration syns även på andra plan. "Släck alla ljus!", sjunger Ledin.
"Inga spår av tid och rum", sjunger Nilsson.
Influenserna syns även mot slutet där en annan Ledinparafras sticker fram.
"Kan du visa mig ditt vackra land en stund?", sjunger Tommy i sin låt.
"Det blir en dag på stranden", sjöng Tomas Ledin.
Antydningar, blickar, andetag, blå blå känslor i natten, dina färger var blå....just nu...en dag...vi skall gömma oss i varandra...
Till slut vaknar man kallsvettig ur denna erotiska feberdröm och kan ej skilja dem åt.
Slutligen kommer man dock till sans och inser att Nilsson är den av de två som har mest hår på huvudet.
