Rimbloggen

Du tog ett tåg och skulle åka någonstans
En arena fylldes, förväntningarna brann
På TV sa dom att han var en folkets man
Ut i luften sjöng han "We were born to run"
Alla minnen, alla år
har bleknat bort men satt sitt spår
Nu står jag här med drömmen från igår

Kom ge dom tiderna tillbaks
jag vill ha allt dom åren gav
Tröst och skratt var dina svar
När vi var oskiljaktiga
Och jag fick vara din vän
Snälla ta mig tillbaka till livet vi levde igen
1985

Efter ett antal överläggningar har FN:s säkerhetsråd nu beslutat att inte införa några sanktioner mot den fd långhårige rebellen, numera schlagerpianisten med kisande blick; Patrik Isaksson.
Detta trots att han i låten 1985 rimmar "folkets man" med "born to run".
I det officiella uttalandet sägs det också att det saknas ett "r" för att "oskiljaktiga" skall rimma med "svar" och att "vän" funkar utmärkt gentemot "igen" men faller en aning i förhållande till "1985".
Frankrike ville helt fälla texten med hänvisning till den dåliga smaken medan USA lade in sitt veto.
"Allt som på något sätt förlöjligar Bruce Springsteens karriär ställer vi oss positiva till" heter det i ett uttalande från Vita Huset.
Isaksson själv vill inte kommentera med hänvisning till sin artistiska integritet.

Ma-Ma-Maria,Ma-Ma-Maria
Dina ögon blå
Ma-Ma-Maria,Ma-Ma-Maria
är allt jag tänker på
Ma-Ma-Maria,Ma-Ma-Maria
Säg vill du bli min
du finns i mina tankar
på din dörr jag bankar
låter du mig komma in?

Slog dig en signal
Men fick inget svar
abonnemanget har nu upphört
finns inte kvar
Har försökt per brev
de' e' ingen idé
jag har sjungit under din balkong
vad hjälper de'?

Man brukar säga att dansbandsmusik är ett bra sätt att skapa kontakt mellan människor. Hur många par är det inte som gått ut lovligt packade utan minsta vetskap om att det finns en själsfrände (eventuellt lika packad) på plats utmed dansgolvet.
Mötet sker, dansen dansas, drinken beställs in, musiken spelar.

Nio månader senare föds Errol. Eller Angelique.
I alstret ovan är det de himmelsända casanovorna i Streaplers som desperat och en smula ambivalent ropar efter Maria, ett namn som ofta förekommer i popsammanhang.
Väck mig klockan tre i natt och jag kan på rak arm ge dig åtminstone fem artister som alla nån gång sjungit om någon Maria (Santana, Ricky Martin, Robert Broberg, Sandra och Blondie exempelvis).
Till denna lista lägger vi så Streaplers (eller Stryplers som de kallades på 80-talet när de uppträdde i mintgröna läderslipsar).
De går ett steg längre. Eller kanske två steg, ty de sjunger om en Ma-Ma-Maria.
Inte kattskit, det inte. Fast det finns fler exempel. Har för mig att Sten & Stanley sjöng om en Ma-Ma-Marianne och Peter Holm om en Mo-Mo Monia.
För att inte glömma Orups Upp Upp Upp över mina öron.

I Streaplers eggande låt märker vi hur desperationen växer hos berättaren. Han söker febrigt efter denna särskilda kvinna men hon går ej att finna. Han har stått under balkongen och väsnats, han har tvingats till att skriva brev och han har telefonerat men allt utan resultat.
En bidragande orsak i det sista fallet sägs vara att "abonnemanget upphört", lika hjärtskärande att höra som när rapparen Petter i sin debutsingel sjöng "Jag brinner för herrpermanent".
Man vet att Ma-Ma Marias telefon är helt död på samma sätt som man vet med vilken förljugenhet Petter genomlever livet. Permanent är det sista man förknippar hans hjässa med.

I alla fall. Streaplers anses i Sverige vara ett så kallat "anrikt" dansband, på samma sätt som flertalet hus i Los Angeles är anrika.
Som Steve Martin säger i filmen L.A Story, då han ger en dambekant en "kulturell rundtur" i Los Angeles:
"En del av de här husen är så gamla som ända från 1970-talet".

Om man googlar på ordet "Streaplers" får man hela 45 400 träffar och endast fåtalet handlar om bävrar.
Bandet är fortfarande sällsamt aktiva (Håkan blev exempelvis vald till Årets Basist 2008) och har alls inga vidare planer på att slu-slu-slu sluta.

Min sommarkänsla
Du gör mig ofta het
Min sommarkänsla
Du är som ord för en poet

När du visar din elegans
Blir jag alltid stimulerad
Att det bara blev en kort romans
Gör mig ändå attraherad

Kom jag vill va med dig
Få känna hela dig
På stranden vid ett blänkande hav
Nånstans
Jag ser en spegelbild av oss
Och värmen som du gav
Värmen som du gav

Det  går faktiskt utmärkt att byta ut ordet Sommarkänsla mot Gummimadrass i Nils-Åke Runesons förföriska bidrag till
Melodifestivalen 1983; Värmen som du gav.
Den minnesgode vet att Nils-Åke aldrig vann tävlingen.

Jävla Carola.

Varje natt
gör du mig passionerad
Och din röst
är det enda jag hör
Varje akt
gör mig så exalterad
Jag är fängslad av en ton
i fångarnas kör

Sjung för mig
Bohème och Rigoletto
Sjung för mig
Mitt liv är ditt libretto
Ett kärlekscrescendo
som växer från forte till fortissimo

Av din sång
börjar kroppen vibrera
Av din sång
blir jag hänförd och stum
Än en gång
kan jag hallucinera
Att du står som nattens drottning
mitt i mitt rum

Många är de som genom åren skildrat operans glamourösa värld via schlagermusiken men knappast någon har lyckats lika fulländat som Haakon Pedersen och Elisabeth Berg 1989.

Med en markant påstridighet etsar den sig fast i medvetandet, texten till låten Nattens Drottning.
Femma i Melodifestivalen 1989.
Här möter vi åter ett berättarjag som mer eller mindre ofrivilligt hemsöks av ett väsen, en eterisk skönhet med förtrollande och viljekraftig röst, så mycket sprödare än något annat berättaren tidigare hört.

Och då bör man betänka att Haakon ute i kulissen, i väntan på sitt framträdande, tvingats lyssna till både Orup, Lili & Susie och Sofia Källgren.
Men så blir det då dags. In på scen kommer mannen som presenteras som den ”norske värmlänningen” Haakon Pedersen.
Ungefär som när Peter Antoine presenteras som den ”tyske blekingen” eller Kungen som ”den franske sörmlänningen”.
När man ser (och ännu tydligare; när man hör) mannen är det relativt lite som avslöjar att låten skall beröra ämnen som handlar om opera, Wien, La Scala, arior, libretton och gåspennor.
Det som Haakon ensam på scen utstrålar närmar sig mer hårspray, trummaskin, skinnjacka och bakfyllefalsett.

Utseendemässigt ser han väl närmast ut som Nanne Grönwall gör just nu. Som ett glatt penntroll med det där härliga, bländvita leendet ständigt blixtrande mot kameran.
Det är kul att stå på scen. Titta på mig! Och framförallt, lyssna på mig, ty jag kan rimma passionerad med exalterad, tycks Haakon tänka där han croonervankar med sina blanka, svarta skor över scenen, likt den felande länken mellan Dag Finn och Engelbert Humperdink.
Sedan händer något.
En donna vid namn Elisabeth Berg kommer in och ger oss ett antal höga C:n och låten blir i ett slag ett svulstigt verk som omisskännligt lyckas fånga upp essensen av allt det fina som en gång skapats av de stora mästarna Verdi, Puccini och Lasse Holm.
För självklart är det Holm som skapat musiken och Ingela Pling Forsman som möjligen ofrivilligt fått i uppdrag att rimma vibrera med hallucinera.

Holm hade ju redan fyra år tidigare, lekt med opera-arior som ett slagfärdigt inslag i sin annars så dumdristigt blippande musik.
Resultatet när lekmannen i detta sammanhang, Mr Denivit, tafsar på manteln till Guiseppe Verdi (som i sin opera Nubuccu till synes på måfå slängt in en liten dänga kallad Fångarnas kör och på en pappersservett råkat sno ihop en grej kallad Rigoletto, det är alltså en opera och inget danshak i Göteborg) blir obeskrivligt svärmiskt.
På samma sätt kan man säga att kontentan av att låta Lasse abrupt namedroppa Giacomo Puccinis lilla hobbyprojket La Bohéme från 1896, blir så nära en symbios mellan finkultur och fulkultur man kan komma

Inte ens Erasure nådde ända fram då de tolkade ABBA på EP:n Abba-esque, tre år senare.
Trots att denna – i mitt tycke – prominenta symbios mellan schlager och opera i vissa kretsar kanske är omtvistad, råder det ingen tvekan om att det i slutändan faktiskt rör sig om ett ”kärlekscrescendo som växer från forte till fortissimo…”

Ibland finns det en anledning att
se oskyldig ut som ett barn
när jag kom hem från semestern i fjol
blev jag fast i tullens garn
Dom såg på mig med misstänkt min
jag tänkte att ”nu är jag fast”
Men dom glömde bort både whiskey och gin
när jag visat några kast

Ja, då plockar jag fram min jojo
Min jojo, min jojo
Dom tystnar och gapar och stirrar på mig när jag visar dom
min tricks
En vanlig och enkel jojo
Min jojo, min jojo
Den snurrar och spinner går upp och går ner
när handleden gör ett knix

Populariteten för det svenska dansbandet Jigs har enligt vederhäftiga källor gått både upp och ner.
Under de senaste åren har man väl inte hört så mycket av dem, men uppgifter framtagna av bandets egna PR-gurus gör gällande att Jigs sålde närmare EN MILJON skivor under 70- och 80-talen.
Ännu idag har bandet, trots att de till stora delar försvunnit från rampljuset, en trogen skara av fans.
"Så plockar jag fram min Jo-Jo", är också ett kul minne.
Hela vårt gäng kom, med en Jo-Jo i fickan, skriver exempelvis signaturen Anki i en gästbok på bandets prisbelönta, officiella hemsida jigs.se

70-talet var som bekant även den verkliga guldåldern för en svensk dansbandsmusik lika mycket uppbyggd på pomada, utsvängda byxor (med jävligt tajt gren), kråsskjortor och spirituella namn som Berth Johnnys eller Rune Lennarts som musik.

I de flesta fall var även musiken gravt underordnad texten, som synes i Jigs konstmässiga Svensktoppsklassiker om den så hett omtyckta jo-jon. Det var i de poetiska små utflykterna, som dansbandens sanna väsen kom till sin rätt.
När väl textförfattarna fick sitta ostört ner och grunna på livets förgänglighet kunde man sedan lägga grunden till vad som skulle bli en kompakt enhet färgad av ensarterad taktfasthet, mikrofoner med mustigt reverb och en och annan artificiell basgitarr.



Det är svårt att tänka sig låten Min Jojo utan text, på samma sätt som det är direkt kusligt att föreställa sig sagda stycke utan musik, ta därför och klicka på ordet "svensktoppsklassiker" här ovan för att till fulla tillgodogöra dig denna helhetsupplevelse.
Det är när text och musik korrelerar som den sanna magin uppstår.

Min Jojo blir då något helt eget och fullständigt unikt. En smått tysk eller österrikisk rytm stampar sig fram till texten om den lycklige jojoägaren (troligen sångaren John-Olov). Han känner sig trygg och osårbar, ty han kan knixa med handleden, varpå en trissa av trä svingar sig upp och ner, fram och tilbaka.
Med jojon i handen kan ingen rå på honom; inte chefen på jobbet, inte tulltjänstemannen, inte officerarna under sångarens värnplikt.

Som stålmannen. I utsvängda brallor.

Låt oss stanna där. Vid värnplikten.
Tänk 70-tal. Militärer. Repmånad.
"Jag har en självlysande klocka", säger Janne "Loffe" Carlssons rollkaraktär Oskar Löfgren i filmen Repmånad när han gör tafatta försök att ragga upp "de galanta damerna" till dansgolvet,
i bakgrunden samma typ av dansbandmusik, fast denna gång med Jörgen Edman & Polarna.

70-tal. Liv i luckan, Loffe, värnplikt. Gladporr. Jigs. Jojo.
100 procent Sverige. 100 procent lök.
Håll med om att det är direkt skrämmande, att juryn för The Polar Music Prize ständigt negligerar denna kulturyttring,

En självlysande klocka. "Att knixa med handleden".

Källan till framgången, både på Svensktoppen och hos damerna på danshaket, ansågs vid denna tid ligga mer eller mindre runt handleden.
Den som kunde svinga en jojo likt Errol Flynn svingade sin värja och den som kunde flasha sin hypermoderna klocka för det motsatta könet, var också den som i slutändan drog vinstlotten; han fick ligga och han fick passera genom tullen utan prut.

Som James Bond säger till Kamal Kahn i filmen Octopussy: "It's all in the wrist"...

Det blev så tomt sen vi skildes igår
Å jag vet du är långt bort härifrån
Jag har mitt jobb stämplar in stämplar ut
Skriver brev å jag tar telefon

Men all din kärlek den lever i mig
Veckan verkar så lång tills
jag träffar dig

Nästa weekend är vi hos varandra
Nästa weekend
Vad jag längtar väntar varje dag på
Nästa weekend
Regn som sol spelar ingen roll
Vi har varann ändå
Men nästa weekend låter jag dig aldrig gå
Åh-åh, Åh-åh....

Känslan av längtan, övergivenhet och tomhet kan driva oss människor till vansinne.
Men samtidigt som saknaden slår rot inom oss, känns det emellertid som en lättnad då vi tänker på att vi trots allt har någonting att längta till.

Har jag läst på baksidan av ett paket Cornflakes. Nåväl.

Innan själva analysen blossar upp, kommer nu ett viktigt men i sammanhanget aningen sällsamt avslöjande:
Det är faktiskt Uffe Persson som syns i den spirituella inspelningen från YouTube ovan.
Vi kan därmed avfärda alla rykten som gör gällande att det skulle röra sig om Jim Carrey, imiterande en deformerad uggla.
Inte heller är det Brolle Jr eller Martin Stenmarck. Utan Uffe Persson. Med sin väl inövade koreografi.
Om Elvis var The King Of Rock, Springsteen kallas The Boss och Frank Sinatra Old Blue Eyes verkar det som om Uffe Persson vill kallas Mr Whiplash. Troligen har han sett Little Richard göra "the duck" både en och två gånger och tänkt att man kanske skulle prova. Grejen är dock att det är benen man skall sprattla med, inte halsen...

Vet du inte vem han var? Då har du inte hängt med. Uffe Persson regerade de svenska hitlistorna under några svettigt intensiva veckor under försommaren 1988.
Efter braksuccén med Nästa Wekend i Melodifestivalen detta år (han slutade på delad sjundeplats, Tommy Körberg och Py Bäckman fick en marginellt större braksuccé med ett alster som handlade om urban upplysning) skördade Persson gigantiska framgångar.

Kulmen kom med en gammal coverlåt; Young Girl, som den 11 juni 1988 var STÖRRE och MER POPULÄR är västkustrockarna i Toto - vad sägs om denna merit?
På Trackslistan låg Toto på plats 8 med sin låt Pamela, medan Persson drog hem sjundeplatsen med Young Girl. .
Dessvärre gjorde Tracks ett sommaruppehåll veckan därpå, man kan ju bara gissa sig till hur mycket smisk Toto fick av den mentometerutrustade publiken i Sommartoppen den 18 juni.
Någon som minns?

De här e känslan av ett väntrum
känns som om alla bara stack och ja e ensam där i centrum
i väntan på svar blir det himmel eller grav
för lilla killen han e kvar till sista timmen varje dag.
De här e känslan av ett väntrum
känns som om alla bara stack och ja e ensam där i centrum
i väntan på svar blir det himmel eller grav
för lilla killen han e kvar till sista timen varje dag.

De här e känslan av ett väntrum bruden ska föda
ja pratar till dom döda i min hjärna kan dom höra
Ska få en unge snart känslan e stark egentligen
behöver ja väl känslan av knark.
Så mycket ja vill säga till mitt oföda barn lära dom
om dagarna när pappa va i stan
förlåt för allt ja gjort o förlåt för alla som ja skadat
ställer mej nu utanför akuten med en kaka.
läkaren kommmer säger nu ere dags han frågar
om ja e redo för att bli den bästa farsan
går i korridoren ja hör lite skrik ja närmar mej
en sal ja svär huden var vit

Det är inte bara det faktum att han offentligt uppmanat till våldtäkt av en prinsessa som gjort rapparen Ken Ring till mediakändis.
Lika mycket handlar det om alla Kens barn och den i bloggosfären omtalade vårdnadstvist som  just i denna stund (september 2008) tycks sluta med att rapparen får vårdnaden om sin dotter.
Allt detta är dock bara mediafiguren Ken Ring. Den uppmärksammade och hypade gestalten.
Under ytan på Herr Ring finns så mycket mer.

Han är som framgår av ovan citerade text (kallad Känslan av ett väntrum) en träffsäker stilist som inte väjer för uppstudsiga liknelser eller fragment av klaustrofobiska krumsprång värdiga mästare som Franz Kafka eller Samuel Beckett.

Det är i en säregen miljö som Ken valt att placera sin story. 
Ett väntrum, eller rent metafysiskt en kraftig förnimmelse tämligen snarlik den kvävande känsla som ett väntrumsbesök vanligen frammanar hos oss medborgare. Genom detta tilltag kan vi som läsare av texten genast känna igen oss. Det är inte bara den faktiska miljön (tickande klockor, nedsuttna soffor, Svensk Damtidning) utan lika mycket omständigheterna kring vårt väntrumsbesök (illavarslande nyheter, ångest, oro eller förväntan, pirrig men svårdefinierad upprymdhet) som skrämmer oss och bibringar en känsla av vanmakt och utsatthet. Vad gör jag här ute...ensam?
Varför har jag kastats ut ur gemenskapen? Vad är det som händer bortom den där dörren?
Eller som Ken Ring skaldar: "känns som om alla bara stack och ja e ensam där i centrum
i väntan på svar blir det himmel eller grav"

Återigen behandlar Rimbloggen en text vars handling är rumsmässigt vädigt begränsad, nästan som ett postmodernistiskt kammarspel där vi alla vet förutsättningarna men där vi också häpnar och förvånas över det som beskrivs utifrån den just presenterade situationen.
Hur många blivande fäder brukar exempelvis tänka sålunda inför förlossningen: "ska få en unge snart känslan e stark egentligen behöver ja väl känslan av knark."

Och hur många kommer på denna tanke under krystvärkarna: "förlåt för allt ja gjort o förlåt för alla som ja skadat
ställer mej nu utanför akuten med en kaka."

Dessa frågeställningar befäster bara vilken fullständigt unik konstnär Ken Ring är, och detta vid enbart 29 års ålder...
Vilka stordåd har vi inte att vänta av denne titan inom samtidskonsten om han får fortsätta att blomma ut och fullända sin stilistik?

Du har lekt med mig en kort stund
Du har vobblat mig omkring
Men nu så ser jag klart min vän
Du menar ingenting

Jag har slutat fälla tårar
Jag skall glömma allt du sagt
För nu så ser jag klart min vän
Beviset är framlagt

Du har en annan i Landskrona, en i Växjö
En i Lund
Och du som sa jag var den enda
Men man lär sig sina läxor
Du har någon i Karlskrona
Och en till i Östersund
Här har du inget mer att hämta
Du kan dra dit pepparn växer!

Historiska årtal har alltid fascinerat mig.
Framförallt när man lyckas hitta en siffermagi mellan årtalen, då de oförmedlat korrelerar.
Man finner ett sammanhang som till en början mest hypnotiserar och förvirrar men som så småningom ter sig totalt rimlig.
Man skymtar då något större, plötsligt något mera, en logik som ter sig både skrämmande och självklar på samma gång.

År 1889 föds en av Europas värsta tyranner; Adolf Hitler.
Han föds exakt 100 år innan det Europa som hans politik så fundamentalt ödelagt, befrias, dvs 1989 då Berlinmuren, symbolen för kontinentens divergerande levnadssätt, rasar...

Likadant är det med året 1066. Den 14 oktober detta år står slaget vid Hastings där Wilhelm Erövraren med sina normader besegrar anglosaxerna och Wilhelms lyckosamma erövring av England tar sin början.
Detta England som 900 år senare, sommaren 1966 vinner Fotbolls-VM på hemmaplan, en bedrift som britterna talar om vid nästan varje the- och toastspäckad frukost ännu i denna dag.

Man kan om man vill hitta fler sådana här magiska årtal som korrelerar på ett närmast kusligt sätt.
1925, exempelvis, blir den tjockmagade Hindenburg president i det tyska riket, ganska exakt 60 år innan det svenska dansbandet Sten & Stanley får en brottarhit med låten Dra dit pepparn växer 1985.
Låten är alls icke deras egen och som tydligt framgår av den något haltande texten är den översatt.
Denna gång från engelskan, närmare bestämt den sköna variant av engelska som talas på den gröna ön.
Och då menar jag inte Orust.
Utan Irland.
Dra dit pepparn växer heter i original Don't play a sad song after midnight och man får väl förmoda att man tagit sig vissa friheter i den svenska översättningen.
Originallåten vann Castlebar International Song Contest på Irland 1985, något som Sten & Ebbe Nilsson med sina erkänt sensitiva nervtrådar gällande allt irländskt (inte bara Kilkenny) genast snappade upp.
Den svenska versionen blev stor på Svensktoppen men har vad jag känner till inte ytterligare krediterats i något motsvarande sammanhang.

Det är lite synd för den har som synes sina kvalitéer. Att rimma att man "lär sig sina läxor" med "dra dit pepparn växer" tyder på ett gott språköra och en makalös "I don't give a fuck"-mentalitet som alltför få svenska dansband benyttjar.
Även ett extra plus för sentensen "du har vobblat mig omkring", en mening som minner om det arv som Sten & Stanley har att förvalta, framsprungna som de är, ur sextiotalets svenska danskultur.
Det är nästan så att man tror att Peter Himmelstrand har ett finger med i spelet.

En rolig detalj - som Rimbloggen åter avslutningsvis vill påminna om - är att Sten & Stanley hade ett något mer internationellt klingande namn i början av sin karriär.
Ursprungligen hette bandet nämligen "The Guns Of Bofors".