Rimbloggen

Hon kom från Madrid
i henne fanns det speed
Ja, hon hade det där
i henne fanns det air

Jag har letat omkring
och levt på ingenting
mitt sällskap var gitarren
har lärt mig spanska darren

men pesetas måste man ha
och att sjunga, ja det kan jag
fick till slut ett jobb som trubadur

Gick omkring, sjöng vid borden
en liten flicka, långt från Norden
ja det är så - i kärlek har jag tur

refr
Ta din reggae en gång till
jag fick sjunga den om o om igen
Sjung med nu!
Ta din reggae en gång till
kvällens sista låt det var alltid den

I ett pojkrum i Partille satt en gång den hårfagre och smärtlemmade sångaren och trummisen i det intresseväckande dansbandet Flamingokvintetten; Bjarne Lundkvist och skrev av en dikt han fattat tycke för.
Dikten symboliserade det vackraste av poesi som han upplevt i sitt fjortonåriga liv.
Med darrande och lite kallsvettiga händer tryckte han dit sin piktur på det ljusblåfärgade skrivpappret från EPA.

Bjarne skrev:
Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram, men av skräck var brynjan gjuten, och av skam.
Det var plockat från en dikt av Karin Boye, traditionellt sett en stor inspiratör för dansbandsmusiker i vardande.
Åren gick och Bjarne växte. Han fick finnar, skäggväxt och ett eget trumset.
Han började spela och bildade ganska raskt Flamingokvintetten, en av landets mest tongivande orkestrar, så tillvida att de slängt ifrån sig toner i närmare ett halvt sekel.
Dock lämnade Bjarne bandet redan efter tre år, lockelsen att istället börja i det något mer polerade och glassiga pojkbandet Streaplers blev helt enkelt för stark. 1993 återvände dock Bjarne till Flamingosnubbarna men har på senare tid tvingats sluta spela, på grund av svår och bullersam tinnitus.
 
Men - tillbaka till dikten av Boye. Detta mästerprov på svensk 1900-talslyrik. Så sårbar och tunnhudad.
Exakt vari ligger egentligen denna storhet? Varför fänglas vi så av Boyes ord, när vi lika gärna (rent emotionellt) skulle kunna beröras av dessa små, gyllene partiklar av fulländad dikt: Hon kom från Madrid, i henne fanns det speed eller brännbara och ömtåliga slamsor av samtidspoesi som: mitt sällskap var gitarren, har lärt mig spanska darren...

Man kan riktigt känna - när man för en stund ger sig tid till att verkligen analysera texten (kanske sittande på toa uträttande en del trängande behov) - hur mycket reggae killarna i Flamingokvintetten lite oväntat utstrålar.
De är fullkomligt fötrogna med rastafarikulturens innersta väsen (dreadlocks, ganja, Kingston Town, Daddy Boastin) och har små röd/grön/gula affischer på Haile Selassie uppklistrade på väggen till sin (inrökta) replokal. Vidare brukar de läsa texter av Marcus Garvey, företrädesvis gamla sparade inköpslistor och annat av mestadels kuriöst värde men ändå.
Ringer någon av bandmedlemmarnas mobiltelefoner, kan man sätta en syntetisk trumma eller en hemtrevlig umbellatväxt på att det är ljudet av Marleys Iron Lion Zion som hörs. Flamingokvintetten är helt enkelt Partilles kollektiva inkarnation av guden Jah.
Eller kanske Nej, snarare.

Exakt vad den sangviniske titan som så förtjänstfullt och orgiastiskt översatt Bill Loveladys One More Reggae For The Road till svenska heter, vet  jag inte.
Det enda jag vet är att låten i formidabel svensk version återfinns på Flamingokvintettens elfte album, släppt 1980.
Plattan heter fantasifullt nog Flamingokvintetten 11 och genererade antagligen en del pesetas till bandet när den damp ner som praktiskt och portabel kassett i den lokala Texacomackens hylla avsedd för slik underhållning.

Godmorgon världen
vilken underbar dag
säg vart går färden, vart åker vi idag?
godmorgon världen
här kommer jag
och det har aldrig förut känts så bra

På väg mot en ny dimension
utan att veta min slutstation
men jag é jag é
så glad att jag fick följa med
jag é jag é
så svindlande, himlande
jag é jag é
det stoltaste som du kan se
jag é jag é
så låt mig stanna kvar

godmorgon världen
här é jag igen
och i min hand är den,
allra största kärleken

Rimbloggen kommer i denna analys totalt överge begrepp som ”sarkasm” eller ”ironi” då den föreliggande texten är specialskriven för dokusåpan Fame Factory som minnesgoda mediekonsumenter eventuellt fortfarande har små stråk av plågsamma minnen från.
Detta är nämligen musik och text skriven av den yttersta låtskrivareliten i detta rike. Landets skarpaste kreatörer inom den lättsamma genren popmusik för artister som gillar att uppträda i jeans.
Helt enkelt de mest fulländade och bedårande låtsnickrarna i Sverige.
Eller åtminstone i Skara.
Detta är som synes ingenting att skämta bort, vifta undan eller negligera.
Detta handlar om pur förväntan, ren lust och odogmatisk känsla.

Vi ger oss direkt i kast med att beskriva den framförande artisten.
Tänk dig Per Gessle fast 35 år yngre och helt i avsaknad av den strävsamma pondus och maskulinitet han besitter idag, tänk dig rosenröda kinder, en hy kliniskt befriad från varje tecken på skäggväxt och acne.
Föreställ dig vidare bländvita tänder och en hipp frisyr (nu kan du ta bort det där med Gessle, glöm honom, sudda ut, det där med frisyren var ett dåligt exempel…).

Vi säger istället såhär: tänk dig en pojkspoling med alla de egenskaper Gessle hade 1981 minus  trovärdighet och oppurtunism och du har Jimmy Jansson, killen som har breakat i Fame Factory, deltagit i hela trenne Melodifestivaler, lägrat en artistkollega från Klimpfjäll och blivit stolt pappa till en son.
Det vi ser här ovan är texten till hans förbluffande debutsingel; God morgon, världen (2004).

Den utmärker sig högst oväsentligt men ändock från andra popdängor vi denna tid, då den inte drar sig för att rimma ”dag” med ”idag”, något som ju egentligen ter sig ganska naturligt eftersom det i mångt och mycket handlar om samma ord.
Lite som Willie Nelson i filmen Wag the dog när han skall skriva en sång om det påhittade kriget i Albanien.
”Albania is hard to rhyme…” gnäller han mot producenten Stanley Motts (spelad av Dustin Hoffman) varpå han sedan slår ett ackord och sjunger ”Albania, Albania”.
Motts tittar på honom och säger ”That rhymes!”

Detta må ändå vara textförfattarna förlåtet när nu dimension rimmar så fint med slutstation.
Annars är väl det mest förbryllande slutet på vers ett, där Jansson upprepade gånger ger oss små exempel på vad han är (”så glad att få följa med”, ”den stoltaste som du kan se”) och så vidare.
Slutligen kommer sedan ett ”jag e, jag e” som aldrig får någon förklaring, då texten fortsätter ”så låt mig stanna kvar”.
Inte mycket till adjektiv att hänga i sin poppiga julgran, inte…

Man skulle med detta i bakfickan kunna antyda att texten haltar en aning och detta då helt till skillnad från Jimmy Jansson själv som under sina konserter sällan brukar ha några problem med att springa fram och tillbaka som en hanhund i sällsam jakt på löpande tikar.
Medveten som han är om de manér som styr showbiz gör han detta troligen också för ge den positiva texten en helt ny dimension.  

Godmorgon världen
här kommer jag
och det har aldrig förut känts så bra!

>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Jimmy Jansson Vad var det som hände?
>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Jimmy Jansson En underbar refräng

Gud skapade kvinnan
när han var på gott humör
De vackraste växte upp
i Falsterbo-Skanör

Sen vandrade de norrut in i
vikingarnas land
och ligger nu och solar
på varenda sommarstrand

Vart än i vårt rike du befinner dig 
Så möts din blick av just en sån skön tjej 
Ja, från norr till söder, jag lovar och jag svär 
Hon gör livet värt att leva och du blir säkert kär 

Svenska flickor - svenska flickor
överallt jag ser
Svenska flickor - svenska flickor
bara mer och mer...

Aha! Det var alltså så det gick till...
De föddes i Falsterbo, Skanör.
Allihop.
De växte upp och började sin respektingivande eskapad; den långa marschen norrut.
Efter fullbordan lade de sig ner (antagligen av trötthet) för att sola. Och gör så ännu i denna dag.

Teorin förs fram av Tomas Ledin i låten Svenska Flickor.
Ur evolutionsteoretisk synvinkel är Ledins teser säkerligen inte alls oomstridda, och även om kompositören traditionellt sett undvikit att framställa sig som någon orosstiftare, får man förmoda att hans forskning väckt ont blod hos flertalet kollegor inom den antropologiska vetenskapen.
När man tänker vidare på det, är det direkt kusligt att Herman Lindquist som ju fick uppdraget att ta ett samlat grepp på forskningen om Sveriges historia, då han skrev del ett i denna påkostade serie 1992 (Från islossning till kungarike), totalt negligerade Ledins hypoteser.  

>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Tomas Ledin Det här har aldrig hänt
>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Tomas Ledin En del av mitt hjärta

Jag har mött killar som jag alltid kommer minnas
Det finns dom jag har glömt
Jag har mött killar som normalt inte borde finnas
Och det är dom jag har gömt
Men du får inte se på mig så där
Som jag var dum ungefär

Om du inte tror mig
Om du inte tror på mig
Om du inte tror mig blir det vår sista dans
Om du inte tror mig
Om du inte tror på mig
Om du inte tror mig ger du oss ingen chans

Jo, Paula Åkesdotter-Jarl.
Vi tror på dig. Vi tror att någon gav dig en specialskriven text till Melodifestivalen 1995.
Vi tror också att du levt ett rikt liv där du mött många olika typer av människor och just därför brände orden så starkt mot trumhinnan när du levererade texten på scen i Malmö Musikteater.
Normalt sett borde vissa inte kunna finnas. De är för bra för att vara sanna. Människor som lyckas förvandla allting de tar i till guld. Som Percy Nilsson.
Han är för bra för att vara sann.

På samma sätt tror vi att du blev besviken den där kvällen, då du så snöpligt snuvades på bronspengen av den rutinerade primadonnan och allkonstnären Jessica G Pilnäs. En märkbart versatil artist, ständigt redo att likt en kameleont byta skepnad och förbrylla sin publik. Ena stunden femme fatale, strax därefter enfant terrible, för att slutligen hänge sig åt haricots-verts.
Istället hamnade du på fjärdeplatsen med din illistiga förmaning Om du inte tror mig.
Det förtäckta hotet (om du inte tror mig ger du oss ingen chans) som avslutar refrängen, gör åhöraren dessutom fullständigt perplex. Den här tjejen menar allvar. Hon har levt, hon har sett, hon kan dra egna slutsatser och framförallt - hon vet när det är dags att sätta ner foten.
En nog så viktig egenskap om man skall stå på en schlagerscen.

PS!
Paula Åkesdotter-Jarl bör ej förväxlas med den norskättade dragshowartisten Pula Birgersdotter-Jarl.

Vakna nu, Anneli
männen från Venedig
dom har stängt sin fabrik,
du är faktiskt ledig
Klä dig i nått himmelsblått,
och på huvudet en kalott
Kaffet kokar på vår spis,
Vakna nu, Anneli!

Spårvagnarna kör ikapp, ner för Drottninggatan
Gubben i sin silverfrack, tänder morgonbrasan
Du och jag är samma sort, fast jag är lång och du är kort
Det stod i morgontidningen, upp med ögat, Anneli!

På tyska torget, Anneli, står en blåsorkester
De värmer sig med akvavit, och stämmer instrumenten
Grannens ungar övar på basfiol och trombon
Jesper spelar mandolin...Vakna nu, Anneli!

Och det knarrar under sulorna och jag har långkalsonger
Spara alla smulorna hör på fågelsången
Jag är full av vinterhyss - kom och ge mig en kyss
Jag är du och du är vi - Vakna nu, Anneli!

Peter Le Marc fick under mitten och slutet av 80-talet en verkligt sublim framgång som en nydanare inom svensk singer/songwritertradition.
I den översvallande flodvåg som följde på tonsättarens genombrott, hittar vi åtskilliga exempel på välformulerade och kontemporära sångtexter, samtliga skapade av Le Marcs adepter som eventuellt använde sin bevågenhet gentemot Trollhättangiganten i eget syfte.

Vissa av dem byggde vidare med den grund som lagts och skapade något eget, exempelvis Jakob Hellman.
Andra satt hjälplöst fast i klichéerna om den svenska småstaden och dess inskränkthet, om en längtan bort och om den allestädes närvarande rotlösheten (gärna beskriven i bilder av framrusande tåg eller smutsiga perronger).
Bland dessa svenska hillbillyrockers med bluesambitioner återfinner vi bl.a Traste Lindéns kvintett, Toms Tivoli, Perssons Pack och Toni Holgersson, samtliga förknippade med brytpunkten mellan 80- och 90-tal och därför också inte sena att slå an en östeuropeisk ådra i både text och musik.
Lite bluesrock, lite dragspel, lite melankoli omkring sunkiga kök i Moskva eller hotellnätter i Polen.
Alltigenom väldigt belevat och habilt, vid ett första påseende. Texterna är ofta impressionistiska, färgskalan är gråsvart eller brunröd…årstiden nästan alltid sen höst eller tidig vår. Det är snöglopp och avgaser, ensamma män med gitarrer och älskvärda kvinnor som är värda bättre än att snyta snoriga barn i Krakow.

Samtidigt kan man häpna över texternas alltför frivola brist på sammanhang.
I texten härovan, Magnus Johanssons febriga men uppsluppna Vakna nu, Anneli, staplas en rad bilder på varandra för att skapa en småstadsaktigt pittoresk stämning.
I sängen ligger en kvinna vid namn Anneli, till synes sovande och helt anemisk. Den världsförbättrande trubaduren gör vad han kan för att ruska liv i henne. Han lockar och pockar.
Du slipper gå till jobbet, Anneli, männen från Venedig har nämligen stängt sin fabrik.
Okej.
Missa inte spårvagnarna som kör ikapp, ner för Drottninggatan. Okej.
Dessutom – och detta är viktigt – det sitter en gubbe i silverfrack och tänder en morgonbrasa.
Vem kan det vara? De enda jag sett framträda i silverfrackar var de gamla cirkusdirektörerna i Sovjets statscirkus på 70-talet, några brudar koreograferade av Bob Fosse samt Mark Levengood.
Kanske handlar det om honom. Det känns som det mest logiska.
Vidare – besök tyska torget, där står en blåsorkester och vet du vem som spelar mandolin?
Va? Har du missat det? Det är ju Jesper. Elementärt.

Kom igen, vakna nu Annelie. Jag har mer att berätta. Jag bubblar av infall, bilder och liknelser. Nämnde jag att jag har långkalsonger på mig? Nähä. Då gör jag det. Randiga långkalsonger med elefanter på. Färgglada och spralliga. Lite som Robert Broberg. Han skulle kunna ha såna kalsonger på sig och sjunga Vi gör en huppegupp gupp, huppegupp gupp huppe gupptäcktsfärd. Då skulle alla säga att han är knasig, infantil, barnslig och banal.
Jag däremot – jag sjunger om viktiga saker, här är det inte fråga om något ordbajs inte…vakna nu, Annelie…du och jag är samma sort, fast jag är lång och du är kort.
Hur jag vet det? Äh, det stod i morgontidningen…upp med dig nu…

Men jag är rädd att jag redan nu är förlorad
Du är fin och du är så nära mig
Okej kvällens kavaljer är just korad
Kom så ska jag dansa bara för dig

Bang en explosion bang bang
Jag vet det bara smäller till
Bang bang bang så fort du är i närheten
Kan du få mig dit du vill
Bang en explosion bang bang
Ett stort fyrverkeri för mig
Bang bang bang slår gnistor i hjärtat mitt
Å jag tänder till på dig

En våldsam beslutsamhet, en stark oräddhet parad med en grandios förmåga att ständigt hyvla sin stilistik till fulländning, var något av det som präglade journalisten Barbro Alving när det begav sig.
Just i år är det 100 år sedan hon föddes.
Tillsammans med bl.a Marianne Höök, Anette Kullenberg och Kajsa Mellgren var Alving helt klart en av de kvinnliga journalister som under 1900-talet tydligast kunde levandegöra omvärlden för en svensk publik.
Som reporter var Alving närmast oöverträffad i sitt sätt att krypa in under skinnet på människor och företeelser.
Under sin storhetstid, i mitten av 50-talet, behärskade och förfinade Alving alla de egenskaper som Alice Bah saknar.
Lyhördhet och ackuratess i intervjusituationer och en sällsam finurlighet i utrycksmedlen, Barbro Alving var en erkänd stilist med en giftig och fruktad penna, helt olik exempelvis Lasse Anrell på Aftonbladet.

Hon skrev ett stort antal kåserier och resereportage, bland annat bevakade hon OS i Berlin, spanska inbördeskriget och finska vinterkriget, till skillnad från journalisten Peter Siepen som mest bevakat klädbutiker i Berlin, spanska solkusten och finska vinterbadare för När & Fjärrans räkning.

Det finns däremot likheter mellan Alving och Marit Paulsen, såtillvida att Alving publicerade sig under pseudonymen "Kärringen mot strömmen".
Sedermera blev hon känd för en annan pseudonym; nämligen Bang och det var denna som den norskättade schlagersmurfen Haakon Pedersen sjöng om i Melodifestivalen 1988.
För att högtidlighålla Bangs 80-årsjubileum som skulle ske året därpå gav han oss låten Bang! En explosion.
Alving var på tapeten vid denna tid, eftersom hon avlidit två år tidigare.
Hade hon fått leva, kunnat lyssna på denna hyllning och sedan sett texten framför sig, skulle hon säkerligen varit framme med rödpennan.
Och vem skulle kunna klandra henne för det?



>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Haakon Pedersen Nattens Drottning