Rimbloggen

Om du var här hos mig
Jag kunde lära dig
Att du behöver nån som mig
Om jag var nära dig
Du kunde lita på mig
Jag kommer att stanna kvar hos dig

Så många frågor som inte har nåt svar
Om jag bara visste att du kunde stanna kvar
Så många löften som dina blickar ger till mig
Vet du vad jag känner när jag kommer nära dig?

Att hälla upp riktigt hett vatten i ett badkar, tända några förföriska doftljus, vifta lite lätt med handen i vattnet så att de eggande dofterna av ett exklusivt badskum och några eteriska oljor blandas med tonerna av Rosanna Jönis närmast metafysiska melodifestivalbidrag från 2001, tillhör livets absoluta njutningar.
Texten är infallsrik och uppsluppen, överraskande och spänstig.

Dessutom är låtens budskap universellt och tidlöst. Det handlar om saknad och om att fylla sitt liv med mening, ungefär som man fyller sitt badkar med vatten.
Verket uttrycker även en slags obehövlig nyttighet, lite som när Roxette sjöng sin stora hit om kostcirkeln samma år; Milk & Toast & Honey.

Rosanna Jönis (känd bl, a från Totolåten med samma namn) ger oss i låten en ekvivalent känsla av påkallad, omedelbar behovstillfredsställelse.
Rosanna är lika självsäker när hon sjunger att objektet för hennes kärlek skulle behöva lära sig ett och annat, som hon är förtrolig men kanske aningen desperat i sitt sätt att ge vederbörande diverse utfästelser om att hon verkligen (vad som än händer, mot alla vindar, mot alla odds, Motala ström) kommer att stanna kvar hos densamme.
I min citerade text här ovan har jag som synes valt att stoppa efter Jönis skälmaktiga fråga:
Vet du vad jag känner när jag kommer nära dig?
Detta är självklart ingen slump utan är uträttat med största omsorg.
För att yttermera förstärka min teori om djupen i denna text låter jag frågan hänga i luften.

Frågor i melodifestivaltexter blir, i likhet med kött, betydligt mörare om de får hänga lite i luften.

Tio små moppepojkar, körde till en bio
En körde vilse, sen var de bara nio

Hallå moppepojkar, tänk på vad ni gör
Hallå moppepojkar, tänk på hur ni kör

Nio små moppepojkar, meka' utan måtta
En meka' för mycket, sen var de bara åtta

Åtta små moppepojkar, letade sig en fru
En högg på kroken, sen var de bara sju

Sju små moppepojkar, spana' in ett kex
En såg för noga, sen var de bara sex

Sex små moppepojkar, ville åka hem
En svängde vänster, sen var de bara fem

Punkfarbröderna i Ebba Grön sjöng en gång om en mental istid.
Ovanstående text kan däremot snarare härledas till en slags dental istid, och då handlar det inte om att det isar i tänderna eller så.
Snarare är det inne i det finkänsliga och rentvättade lyrikörat som det isar till.

Alban Uzoma Nwapa kom till Sverige från Nigeria 1979 och studerade raskt till tandläkare.
Under det sena 80-talet började han så sin bana som nyutexaminerad i Stockholm.
Till en början gick det trögt, på mottagningen syntes inte en käft.

Det var först när den nattklubbsminglande dentaldoktorn gav sig ut i vimlet som ryktet spreds att här fanns det minsann en inte bara exotisk utan också musikaliskt begåvad tandläkare, mitt bland alla blossande hot shots och isande drinkar.
En vårdgivare som visste att vårda sitt yttre, sin image, sin intill perfektion uppkammade, ananasliknande frisyr och självklart också sina totalt felfria tänder.
Tids nog ville alla som var något att räkna med, behandlas av doktorn.
Otaliga är de premiärlejon, modedandys, svensktoppsartister och discofleppon som genom åren fått insidan av truten behandlad av Alban.

Efter ett tag tröttnade dock herr Nwapa på att rotfylla B-skådisar och annat löst folk, varpå han helt sonika slutade med sin dagverksamhet.
Det var ju så mycket roligare om kvällarna, när musiken dunkade som tandvärk genom bashögtalarna och flickorna dansade vilt runt strippstängerna.

Genom goda kontakter, inre musikalitet och inte minst genom en oantastlig talang, lyckades Alban skivdebutera med singeln Hello Africa 1990. Det är denna låt som fått den självklara svenska texten Tio små moppepojkar.
Hello Africa som genast blev en megahit i Norden, lånade friskt av det nigerianska arv Alban tagit med sig norrut.
Det inte så lite politiska budskapet i originalversionen av låten, gjorde sitt till att etablera Alban som en stor tolkare av både sina sägenartade rötter och sin besynnerliga samtid.
Möjligtvis faller lite av detta bort i den svenska versionen av låten.

Berättelsen om de tio moppepojkarna handlar förvisso om en utsatt grupp i samhället men kan knappast mäta sig med det utanförskap och den kulturella imperialism, det västerländska barbari och den utsugning av mark, folk och egendom som genom åren präglat flertalet länder i Afrika.
Som textförfattare har Alban nästan aldrig varit prohibitiv med sina ofta ganska känsliga budskap och ställningstaganden.

Som exempel kan nämnas strofen ”Attention! Attention! My name is Albatjov Mi come for tell you 'bout a thing called One Love,
We have a lot of jealousy, so you see, today's friends are tomorrow's enemy” från den intagande hymnen One Love (1992).

Den svenska version av Hello Africa som serveras här ovan är dock av en helt annan kaliber.
För att återknyta till Dr Albans tidigare värv som tandläkare kan man väl säga att Tio små moppepojkar knappast får någon att gå ner i brygga, att nerven nu liksom har blottats och att det snart är dags för plomberad fyllnadsinbetalning till närmaste bibliotekaries, ty texten om de små moppepojkarna är verkligen svår att tyda.
Vad vill den förr så politiskt medvetne och socialt engagerade doktorn egentligen säga oss?
Hur kommer det sig att en sådan pragmatisk agitator för mänsklighet, drogfrihet och minimala kjolar på gogodansare plötsligt nedsänker sig till att bli en urvattnad pajas som ogenerat sjunger om krockande mopedåkare?

Fast å andra sidan var kanske inte detta tilltag menat som någon drift eller parodi? Istället är det möjligen så att Alban gör som han alltid gjort – nämligen låter sig vägledas av sin egen, inre kompass gällande konstnärlighet.
En del må skratta bakom Albans rygg men som den verkliga artist i ordets rätta bemärkelse som han är, vågar doktorn faktiskt utmana de gängse formerna för den avantgardistiska kulturen, driva det hela ytterligare några varv och närmast rotfylla betraktaren med häpnadsväckande infall och vinklar. Vad är det som säger att konsten skulle vara mindre värd som konst betraktat bara för att ämnet ter sig alldagligt och naivt?

1999 släppte han som bekant låten Alla vi tillsammans med Tomas Brolin, Björn Borg och Mattias Frisk (Friends In Need) där vi för första gången får chans att krypa innanför skalet på två av landets främsta idrottsmän och deras vänner. Deras vardagliga liv sattes i blixtbelysning och så här i efterhand ter sig texten om de fyra vännernas behov av sol och naken hud minst lika angelägen och hederlig som de fattiga Sowetobarnens omedelbara behov av närhet, mat och kärlek eller den knarkande ungdomsligistens behov av vård och avgiftning.

Vi är alla delar av samma planet, våra behov kan se olika ut men det som förenar oss är kärleken till musiken, konsten, rytmen, livet.

Det som de tio moppepojkarna behövde mest av allt fick man däremot inget svar på i texten. Min version här ovan är nedkortad men jag kan försäkra dig om att det inte kommer någon konklusion mot slutet.
Självklart skulle det vara kul att publicera hela texten om de små moppepojkarna men den enda rumsrena anledningen till att jag inte gör det är att jag någonstans djupt inne i min sargade själ ändå känner respekt för Alban som upphovsman.
En man som gett oss rader som ”sommar och stränder, det vill alla ha, brun utan ränder så skall det va” har helt klart en gyllene textkatalog värd att bevara för eftervärlden.
Denna skall vi inte helt krama ur och förstöra, den bör tvärtom avnjutas i måttfulla små portionsbitar.