Rimbloggen

Jag går med baggy kläder och kepsen bakåfram.
Yo jag dunkar hiphop så högt jag bara kan.
Jag målar graffitti och skriker FETT FETT.
Jag e' den coolaste katten som stan har sett.

- Hej lilla grabben vi höll på innan du fanns
och det du sysslar med det kallar vi för trams.
- Rock and roll är musiken som gäller,
riktiga guror och trummor som smäller.

Å rocka på, rocka på rocka på, så hårt det går. (Ååeå)
Vi kör med "be bop a lula",
det är det som får pälsen att stå.
Å rocka på, rocka på, rocka på, så hårt det går. (Ååeå)
Vi kör med "be bop a lula",
det är det som får pälsen att stå.

Den både kroppsligt och andligt store filsofen Elvis Presley slog en gång fast följande:
”Det är svårt att vara en spelare och satsa på ett nummer som ändras hela tiden.”

Han framförde ganska många sådana aforismer under sin levnad, Elvis.
Alla minns väl den smått förlamande sentensen: ”åh, älskling låt mig bli din teddybjörn” eller mer genomarbetade och storstilade epos som ”Du vet att du kan hitta mig, sittande hemma helt ensam, om du inte kan komma hit, telefonera mig åtminstone, var inte elak mot ett hjärta som är sant”.

Elvis var kungen av sömnmedel, jordnötssmör och frisyrgelé.
Han var kungen av kitschig lyx och en slags technicolorflimrande filmer där en fullvuxen man helt plötsligt kan få för sig att börja spela musik med hjälp av två delar kokosnöt framför några solbrända sylfider i bastkjol.
Men mest av allt var han ändå Kungen Av Rock.

Lite som Jerry Williams.
Fast i USA.

The King Of Rock.
Elvis skapade inte själva genren men gjorde den stor, verkligt stor.
Jämför gärna med konstformen stand up-comedy och Hagge Geigert där vi hittar klara paralleller.

Med andra ord pratar vi här om en kulturell impact som med råge överskrider Anna Ankas själlösa PR-genomslag i media, trots att de bägge egentligen är ganska lika som personer. Elvis var som bekant också blond och uppvuxen i det lilla samhället Tupelo, i åratal känt just som Memphis eget Bjuv.
Det är med detta i beaktande föga otroligt eller ens osannolikt att denna ikon inom populärkulturen (Elvis, inte Anna) stundtals även inspirerat den finskättade tusenkonstnären Markoolio till stordåd.
Så skedde exempelvis i början av 00-talet då den begeistrade hiphopkonnässören slog sitt kloka huvud ihop med de kloka huvuden som sitter strax under armarna på medlemmarna i det ständigt lika aktuella och omtalade rockabillybandet The Boppers.

När planerna för projektet presenterades var det dock många som uttryckte en viss skepsis och en stillsam aversion.
Man menade att embryot till vad som säkerligen skulle bli en ödesdiger symbios skapats genom Markos nydanande tilltag.
Skulle verkligen den konstfärdiga mixen av streetsmart folkhemshiphop på något sätt alls kunna korrelera med en sedan decennier nedärvd klump av folkölsporlande, doftgranssvajande, raggarbilsgungande svennerock?

Kritikerna kunde emellertid raskt avkylas och lugnas; bomull som tidigare använts till att badda pannorna på de som tvivlat, stoppades i vissa fall dock in i öronen på desamma när låten lanserades.

Resultatet blev däremot i sanningens namn precis lika bra och minst lika rebelliskt överraskande som Daniel Westlings glasögon; en sinister blandning av stil, smak och kylighet; en coolness och ett världsvant genreöverskridande där skinnpaj möter sprayburk och halskedja möter lössnus.

För denna spralliga och frustande kulturgärning förtjänar Marko Lethosalo faktiskt att uppmärksammas.

PS! Det är en myt att Lars Leijonborg en gång i tv trodde att Markoolio och Boppers sjöng "Raka pung, raka pung!" DS!

Hej allihop här e jag igen
en röst i natten som vill va din vän
Här spelar vi plattor
har det mysigt och bra
för att du som är ensam
skall känna dig glad

Nattradion
Nattradion

Jag e sällskap för dig som lyssnar på mig
och medan du sitter bakom ratten
når jag ut till dig i natten med

Nattradion
Nattradion

En bekant refräng
för dig som ligger i din säng
ett ord till systrar och bröder
ifrån norr och till söder från nattradion

En pockande synth en beslöjad röst
fast flickan som sjöng är nog mest känd för sina bröst
det var Samantha Fox, du gissade rätt och klockan snurrar på
nu e hon fem över ett
Här i Stockholm är det stjärnklart och månen är ny
nästa platta jag skall spela kan vålla huvudbry
den är flera år gammal och bandet har lagt av
men melodin är ju vacker och har klarat glömskans hav

Nattradion
Nattradion

Det händer inte alltför sällan att artister av den mest särskiljande karaktär fascineras av fenomenet radio.
Oftast blir de så begeistrade av radiomediet att de sjunger en hel text där den centrala innebörden uppehåller sig kring själva producerandet av eterburen kommunikation.
Det vanligaste är att artisten i fråga tycks ha skapat sig själv en plats i etern.

Så är exempelvis fallet i brittiska Slades Radio Wall Of Sound där vi möter en ensam man som verkligen innerligt älskar rockmusik, de facto så pass mycket att han skapat stationen Wall Of Sound där gitarrtonerna blir till det allra mest bullersamma oljud som tänkas kan, något som alls inte skall tolkas som störande eller så, tvärtom känns den höga volymen som en förutsättning för stationens fortlevnad.
Ett och annat nödrim simmar också ut över sångaren Noddy Holders läppar, exempelvis denna passus: ”I love that record, I love that noise, now my girl rocks with the boys”.

R.E.M:s låt Radio Free Europe har (föga oväntat) ett påtagligt större djup.
Michael Stipe sjunger: ”Beside yourself if radios gonna stay.
Reason: it could polish up the grey. Put that, put that, put that up your wall that this isn’t country at all…”

Även Queens synthbubblande Radio GaGa har en aningen mera svårtolkad text med det troliga budskapet att det var bättre förr, när musiken och det talade ordet stod i centrum, innan alla visuella effekter tog över utrymmet och uppmärksamheten.
Freddie Mercury beskriver en svunnen barndom där han i pojkrummet sitter i ensamhet framför sin magiska radio:
"I'd sit alone and watch your light, my only friend through teenage nights, and everything I had to know, I heard it on my radio…"

1982 släppte Donald Fagen sin partikuljära skiva Nightfly där han i egenskap av sval 50-tals-DJ med vit skjorta, slips och Bogartcigarett i näven spelar jazzmusik på den påhittade stationen WJAZ.
Fagen skapar i titelspåret en bild av sig själv som en ensam bohem med en lite skrovlig röst i natten i en studio inpyrd av jazztobak.

När vi nu etablerat mystiken kring just nattradio är det dags att rikta blickarna mot den verkliga mästaren i genren.
För alla de nyss nämnda låtarna om radio står sig nämligen helt slätt när det handlar om att fånga närvaron, esprin, pulsen och direktsändningens nerv såsom Hasse ”Kvinnaböske” Andersson en gång lyckats göra.
På 80-talet (1987) släppte han sin aktningsvärda låt Nattradion och fullständigt oförhappandes fick han också en aning airplay i den riktiga radion.
Kanske inte så mycket i Riksradions nattradio som i lokalradion där låten rullade tämligen frekvent. 
Hasse iklär sig inte enbart cowboyhatt, knähund och skinnväst, utan även rollen som nattradiopratare när han på ett naturligt och avslappnat sätt frambesvärjer sin egenhändiga text om en enda persons närmast obeskrivbara betydelse för tusentals ensamma individer (jmf Jesus).

Med lätthet skapar Hasse en bild av de små tingen (Arundhati Roy skrev en hel bok om detta, inte om Hasse men om små ting) som kan synas totalt värdelösa; exempelvis fakta om aktuellt väglag och aktuell temperatur.
Informationer som kan tyckas harmlösa och intetsägande men som genom att finnas där betyder så mycket för ensamma människor ute i natten.
Det rör sig sålunda om en mänsklig och musikalisk tummelplats för intryck, ett fantasins eterburna, gäckande epicentrum emanerande från högtalarens dallrande membran.

Nattradion, helt enkelt.