Rimbloggen

Lycka till med nästa kille
Det finns säkert nån som vill
Lycka till med nästa kille
Som du tänker charma till

Lycka till med nästa kille
Som du sätter koppel på
Jag gjorde inte som du ville
Nu följer det en ny tablå

Tack skall du ha för ditt brev
Jag har just läst det du skrev
Hoppas han blir mer din stil
Nån som har ditt blomsterdille
Nån som har en vräkig bil

Dum-diddle-dam
Diddle diddle diddle diddle diddle
dum

Som den uppmärksamme eventuellt lagt märke till, har de senaste texterna i denna blogg kretsat kring den äldre tidens svenska dansbandsmusik, den skarpsinniga konst som emanerar från det glittriga 70-talet.
Den sortens musik inom genren som dansbanden själva brukar hänvisa till med hjälp av termen ”roots”.

Dåtidens dansbandsmusik kännetecknas av ett härligt metalliskt sound där rytmen kränger sig fram likt ett bajsbrunt kylskåp på räls. Sångarens röst är oftast väldigt välartikulerad och distinkt; inte helt olik den krispiga röst som genom en liten mikrofon hade för vana att ropa ”Köttbullar 23, 23 köttbullar” i forna tiders Domusrestauranger.

Turen har nu kommit till Jan Öjlers bitterljuva swingstomper Lycka till med nästa kille (en cover på Dion & The Belmonts låt Sandy).
Det är inte ofta jag tvingas stänga av musiken, då jag skall till att skriva min textanalys men jag måste tillstå att denna låt rymmer några styvsinta diddle dum för mycket, något som på ett frapperande sätt kan störa den erforderliga koncentratíon som tarvas i sammanhanget.
Här är ändå ett försök till en rättvis och klartänkt analys.

Ämnet ironi inom dansbandsmusiken har ofta varit föremål för granskning här på Rimbloggen och det vanligaste är väl att vi landar i följande slutsats: det är få texter inom musiken som på ett tydligare sätt vågar driva med sig själv och samtiden.
Det finns alltid en glimt i ögat i svenska dansbandstexter.
Ett exempel: Curt-Görans, Jigs och Vikingarna med flera har haft otyglade framgångar med låten Du gav bara löften; kanske den mest ironiska texten av dem alla.
På samma sätt lyser ironin starkt igenom i följande textavsnitt, signerade Lasse Stefanz: Du försvann som en vind, tårar föll på min kind, kvar fanns ingenting utom din ring.
Ett klart fall av ironi.

Kanske är det ändå mer av bitterhet än ironi som präglar ovanstående text.
Författaren känner en stor bitterhet över att bli lämnad men väljer istället att skölja ner det hela med förvånansvärt hjärtliga lyckönskningar om den före detta partnerns kommande romantiska utmaningar samt en försvarlig mängd dum diddle dum.

Därmed blir Lycka till med nästa kille en stark hymn inom kategorin ”låtar som handlar om kärleksförnekelse”.
I likhet med 10 CC:s I’m not in love och Scissor Sisters I don’t feel like dancing får lyssnaren intrycket att textens huvudperson i dansbandslåten helt har tröttnat på kärleken och istället tar avstånd från den, när det i själva verket är så att han fortfarande är väldigt, väldigt kär.

Kär och bitter. Lite som prins Sigvard.

Här på stans hotell
Uppträder varje kväll
En tjusig dam ifrån Trosa
När hon kom hit så blev det genast succé
Sånt var de ej vana att se på krogen
Hon kallas för teasedansös, då är man generös
Dansen det är det rätt smått om
Men det gör detsamma för man jublar ändå
När hon står där utan en tråd

Eva, Eva
Du får gubbarna att leva
De har aldrig sett
Någonting så nätt
Som när du med snärt
River av dig kläderna

Eva, Eva
Alla ropar efter mera
De tar aldrig slut, deras glädjetjut
Så Eva kom ut!

Många är de närmast magistrala lycksökare som på ett sangviniskt sätt försökt förklara kärlekens essentiella väsen och magi.
Ben Marlene och hans Trance Dance nådde nästan ända fram när de på 80-talet sjöng Hoodo-wanna-voodoo-wanna-hoodo-wanna-voodo men den där sista finishen saknades; de där förlösande raderna som åsidosätter alla tvivel och direkt klargör vad kärleken går ut på.

Bättre gick det då för Polarna & Jörgen Edman som i mitten av 70-talet skapade en veritabel kioskvältare med sin smått vanvördiga skröna om den strippande damen från Trosa (något som samtidigt skulle kunna ha varit en frivol limerick av Hans Alfredson).
Här beskrivs kärlekens väsen som ett erotiskt kammarspel där dreglande fullblodsfleppon går ut på en murrigt orangebrun lokal för att avnjuta en oscillerande folkhems-striptease.

Stycket har dock – trots sin allt annat än emanciperade syn på jämlikhet – uppenbara kvaliteter.
Låten och texten golvar en totalt, den taktfasta rytmen tjongar till en rakt i solar plexus och man finner sig själv strax liggande på golvet, ropande på mera; ungefär som under den avslutande kvarten av en tämligen ordinär utekväll på valfritt stadshotell en grådaskig onsdagskväll. 

Jag har alltid trott att kärlek kommer från noveller
någonting som veckotidningar har hittat på
vänskap är nog bra men det finns det som högre smäller
detta börjar jag nu att förstå

Det sa bom bom
och plötsligt var jag kär
det sa bom bom
ja, bara sisådär
det sa bom, bom, bom
som om åskan slagit ner
och dina kyssar smakar bara mer och mer

Detta borde utredas, jag kräver en förklaring
jag är helt förändrad sen den dag jag mötte dig
det kom hastigt på och inte fick jag någon varning
ingen har berättat sånt för mig

Lagom till skidskyttetävlingarna i Vinter-OS i Vancouver 2010 kommer här det gamla dansbandet Schytts med en förlamande elitistisk kärleksvisa som förvisso svänger duktigt men eventuellt utestänger de människor i landet som ännu inte upplevt kärlek.

Det bärande budskapet i texten kan således kännas lite uteslutande och akademiskt men detta förtar inte helhetsupplevelsen av att Schytts sannerligen behärskar ämnet och också gör sitt bästa för att mångfaldiga upplevelsen av kärlekens krumsprång, förvillelser och förväntnigar.

Frågan är väl bara hur den akademiska världen ställer sig till texten.
I den ändå tämligen voluminösa forskning kring svensk dansbandsmusik som hittills mer eller mindre av en slump blottlagts i offentlighet, finns idag ytterst få omnämnanden om dansbandet Schytts som kulturbärare och lyriker.
I en avhandling publicerad 1984 av en docent Geidar Bollonheim beskrivs låten i relativt flyktiga ordalag; författaren uppehåller sig enbart temporärt kring bandets oförmedlade förmåga att rimma "förklaring" med "varning", ett allt annat än prediktivt förfarande, menar han.

Bollonheim skriver:

"Det första ordet har en alltför ljus klangfärg, det andra är mustigt mörkare, och det uttrycker mera suggestivt hur mörkret väller fram och höljer in dalarna."

Det skall bli intressant att se hur texten kommer att lyftas fram (alternativt sablas ned) när den Stora Boken Om Svenska Dansband kommer ut. Boken som är ett rent beställningsverk av Svenska Akademien.
Möjligen kommer den akademiledamot vars uppgift det blir att analysera Schytts samlade låtskatt (troligen går uppdraget till Peter Englund) att totalt missa bandets storhet och elegans och racka ner på konstnärernas alldaglighet och vardaglighet.

Det kan - i värsta fall - bli så att den samlade expertisen inom populärvetenskap finner bandets texter precis lika behövliga som ett rattlås i en skrotbil.

>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Schytts (m.fl) Vad har du under blusen, Rut?

Till hela dig
Från lilla mig
En liten sång om solen
Du är tjej
So far away
I en stol vid poolen
Jag vill sniffa på din rygg som du vet
Du kan väl komma med ett bud i ett jättepaket
För jag vet, ja jag vet, ja jag vet
Du är på väg igen
- - -
Nu är nu redan sen
Kyss mig du om igen

Det är förvisso en förtrollande lång tid sedan Totte Wallins illustrativt mustiga musicerande var i svang men icke desto mindre står han där bredbent som en glittrande trofé på den mänskliga fulländningens bokhylla.
Åtminstone när det handlar texter som berör och tankar som stimulerar.

Under sin långa karriär skapade Wallin otaliga hittar som med sina melodramatiska kvaliteter och sitt liberala patos, berikade landet på många olika plan.
I sina mest politiska stunder blev Totte Wallins protestsånger till en helt egen genre; en frihetlig röst i ett annars så kontrollerande och förbudsivrande folkhem.

Ovanstånde exempel på svensk samtidskonst (En sång om solen, 1987) rör sig däremot bort från den oftast så infekterade arenan av polemik och idémässiga motsättningar. Wallin vill få oss alla att samlas kring ljuset, ty solen skiner på oss alla, oavsett om vi hatar kärnkraft eller löntagarfonder eller dubbade bildäck eller genmodifierad mat eller Tobinskatten eller okynnesätande i sängen.
En sång om solen handlar (enligt Tottes egen utsago) om det mänskliga behovet av seretonin för att reproducera sig på ett gynnsamt sätt. Även om detta inte framgår av texten.

För att komma underfund med vad det egentligen är som Totte sjunger om, har jag ur egen kassa lyft 2.100 kronor för att konsultera den från Österrike invandrade rimexcellensen Doktor Hector von Höhrfeil; en man med flertalet formella meriter i textanalys men som även är en hängiven ljumskbrottare och schangdobel ostbågskreatör.
Vid förra årets VM i ljumskbrottning stupade han i semifinalen, medan han detta år stupade i tv-soffan. Ett dekonfiktyr som fortfarande grämer honom.

Det har varit svårt att nå honom den senaste tiden eftersom han ägnat stora delar av sin tid åt så kallad livscoaching. På detta område är han väl bevandrad. Han driver sedan många år Enskilda Begravningsbyrån och var i början av 90-talet en av huvudmännen bakom Frånskilda Äktenskapsrådgivningen.
Han har dessutom en gång blivit tvångsomhändertagen enligt LSK, lagen om småkakor till kaffet.

Allt detta bör vi dock lägga åt sidan, då vi tillgodogör oss Dr von Höhrfeils skriftliga analys av Totte Wallins En sång till solen.

Hector skriver:

Inte sedan jag totalt hörde fel på Marie Fredrikssons Den bästa dagen och trodde att hon inledningsvis sjöng ”nu är jag på väg igen, letar efter prinskorven, letar efter kött i min kyl”, har jag så till den milda grad fascinerats av en svensk poptext. Wallin försöker uppenbarligen fånga solens betydelse i ett vidare perspektiv, inte minst sociologiskt men lyckas inte hålla någon stringent linje. Det som skall vara en kärleksförklaring till solen suddas ut till att bli en sång om något slags poolparty där en kvinnas rygg (en tjej, so far away) spelar en central roll. Återstår gör enbart små (sol)fläckar av det som var upphovsmannens deklarerade föresats med verket.
Om ni frågar mig har textförfattaren helt besinningslöst satsat på en minimalistisk inredning, då hjärnkontoret skulle stylas…