Rimbloggen

Ta en sväng och åk till bergen
Där man blir glad långt in i märgen
Det brukar hända klockan elva
Lyssna själva
Klockan elva

Det är ganska svårt att fatta
Sitting Bull och Hiawata
Att de sjunger hela natten
Lyssna själva
Klockan elva

Hey mountain rock n roll
Hey mountain rock n roll
De sjunger do rem i fa sola sissi doo
Hey mountain rock n roll
Hey mountain rock n roll
De ekar toner mellan bergen
Olaa sissi doo

Det rockar och rullar verkligen om denna stentuffa schlagerlåt, framförd av Janne Lucas - på sin tid utseendemässigt identisk med en av de så kallade bröderna Gibb, troligen Maurice.
Inte sedan Karl-Oskar viskade till Kristina att de skulle bli "de goaste vänner" har väl världen mött en man med en lika stor passion.
Åtminstone för bröstbehåring och pianon.

Det är lätt att man som lyssnare blir massivt bergtagen av texten.
Låten heter Rocky Mountain och kom på tredje plats med 50 poäng 1981 (festivalen detta år leddes av Janne "Loffe" Carlsson, bara det....)
Loffe lär ha kommenterat Lucas låt med ett "hä hä hä häää" fast detta skall inte tolkas som vare sig positiv eller negativ kritik mot upphovsmannen.
Faktum är att Carlsson sagt likadant när Tommy Salo fick en puck i huvudet i en OS-match (hä hä hä), bensinpriset gick upp till 13.99 (hä hä hä) eller när gamle kungen dog 1973 (hä hä hä).
Det är ett naturligt tillstånd hos den mannen.

På samma sätt är pianopallen en naturlig plats för Janne Lucas. Visste ni att han är född på en pianopall?
Jo, det stämmer faktiskt. Den 3:e oktober 1947 föddes han fram på en pianopall i Göteborg, landade hämningslöst på en svart tangent och gav ifrån sig ett illskrik, inte helt olikt det som Sitting Bull åstadkommer i texten till Rocky Mountain.
Vittnen har uppgett att det lät som "olaa sissi doo".

Det är bekvämt med dessa förhärdat onomatopoetiska textavsnitt, inte minst för en ofullkomlig författare.
Skriver man "jag älskar dig mer än jag älskar mig själv" och sedan finner en sällsam svårighet att hitta ett passande rim kan man alltid låta raden följas av ett "skibbibada lopikyttroiosyntaxendolli kelv".
Så gjorde Janne Lucas och kom trea i Melodifestivalen (av fem tävlande bidrag, men ändå).
Och se vad det blev av honom.
Huspianist i tv-succén Vi i femman!

Sluta, nu får det vara nog, så sluta
Du är kanske lite ung förstås
Visst kan det låta lite komplicerat
Men vi vill bara bugga, festa loss

Står tiden alltid still, vid varje rendez vous?
Skaffa egen lya, vadå i mitt hjärta vill du bo?
Vadå styra känslor, har du körkort och ratt?
Du brinner alltid av saknad, du är ju helt besatt

Det finns ganska många som påstår att denna text egentligen var ett beställningsjobb från FRA, Försvarets radioanstalt.
Frasen "vi vill bara bugga, festa loss" leder självklart också tankarna till det Orwellska samhälle som Sverige håller på att skapa.

Dessbättre är det inte storebror som ligger bakom detta projekt.
Frågan är väl snarare om någon låg bakom det när det begav sig (2002) och om vederbörande idag spontant skulle resa sig upp och erkänna detta förhållande.

Texten är hämtad från ett av 2000-talets starkaste schlagerframträdanden.
En dokusåpig (sopig??) tv-kändis (idag sorgligt bortglömd) vid namn Molle Holmberg gjorde gemensam sak med gamla primadonnan Ann-Louise Hansson i låten Sluta som faktiskt tävlade (det handlar alltså inte om någon pausunderhållning) i Melodifestivalen.

Dessa båda finns alltså avfilmade från evenemanget och kan idag dessvärre inte svära sig fria från medverkan.
Det är därför det är långsiktigt smartare att vara textförfattare än estradör...textförfattare glöms bort och slipper stå till svars för rader som "vadå styra känslor, har du körkort och ratt? Du brinner alltid av saknad, du är ju helt besatt" sex år senare.
Men nog är det en kul anekdot att berätta på herr- eller damtoaletten.
-Du...minnsch du den där låten med Molle och Ann *hick* Louise Hansson? Sluta?
-Öh? Va? Nej...vad då?
-Schluuuta...
-Jag har inte gjort nåt...
-Den hette så...Schluuta. Det var jag....det var jag som skrev den.

HUTALA HUTALA HUTALA HEY PLAYING MY SITAR EVERYDAY
HUTALA HUTALA HUTALA HO
WON'T STOP PLAYING, NO NO NO
FASTER AND FASTER FAST IT GOES
PLAYING MY SITAR WITH MY TOES
HUTALAHEYA HUTALAHEYA HUTALAHEYA, OH OHEYOH

I LIKE MY SITAR
I LIKE MY SITAR
I PLAY THE SITAR,
SITAR WHEREVER I GO OHEYOH

I TAKE MY SITAR WHEREVER I GO OHEYOH

HUTALA HUTALA HUTALA HEY PLAYING MY SITAR NIGHT AND DAY
HUTALA HUTALA HUTALA HO
CONNECT IT TO MY STEREO FASTER AND FASTER FAST IT GOES
PLAYING MY SITAR WITH MY TOES HUTALAHEYA HUTALAHEYA
HUTALAHEYA, OH OHEYOH

Bland alla de tematiskt nyskapande låtar som återfinns på Dr Bombays debutskiva Rice & Curry från 1998, är nog den ovan citerade den allra, allra bästa.
Det är en rak och direkt hyllning till varje indiers favoritinstrument; en sitar.

Det närmast maniska omkvädet hutala hutala hutala hey, lämnar få - om ens någon - helt oberörd.
Själv påverkades jag oerhört starkt av artisten Dr Bombay för några år sedan, i början av 2000-talet.
Jag var uppe hos min sambos släkt, skulle just presenteras för "svärföräldrarna" och jag och sambon fick övernatta i ett rum tillhörande sambons systerson; 8 år gammal.
Jag skulle just ta på mig mina strumpor i ett djupt tillstånd av bakfylla och illamående, då systersonen satte på låten SOS; The Tiger Took My Family med just Dr Bombay på sin bergsprängare, stående ungefär 30 centimeter från mitt av bag-in-box-vin marinerade huvud.

Vill minnas att 8-åringen hann sätta låten på repeat åtminstone fyra gånger innan jag (av olika anledningar) lämnade rummet.
Jag satt där som förstenad och fullständigt apatisk. Sambon säger att jag med glasartad blick enbart fumlade med en skrynklig herrstrumpa - sittande på en nybäddad säng - utan att röra en min (den uppmärksamme betraktaren skulle dock ha lagt märke till mina krampaktiga sväljreflexer)

Eventuellt kan detta härledas till den avslappnande magi som återfinns i all sitarbaserad musik. Inte minst George Harrison hade koll på detta.
Man lyssnar till musiken, sätter sig med korslagda ben, hamnar i trance och når en inre frid.
HUTALA HUTALA HUTALA HEY!!!
HUTALA HUTALA HUTALA HEY!!!

Jag kan inte laga mat
Jag kan inte tänka klart
Jag kan inte sova som jag ska
Jag kan inte köra bil
Jag kan inte dricka fil

och yoghurt det vill jag inte ha

Så vad skall jag ta mig till när jag inte får göra som jag vill
Jag är fast i ett handikapp och jag önskar att jag slapp
leva som jag gör idag

För jag har fingret i ett järnrör
jag har fingret i ett järnrör
jag har fingret i ett järnrör förstås och jag kan inte komma loss

Hörde ett bra program på P1 ikväll. Ett gäng filosofer och religionshistoriker satt en hel timme och teoretiserade kring begreppet meningslöshet.
Helt uppenbart hade dessa män via ett sorgesamt föbiseeende missat eller möjligen helt valt att negligera denna text framförd av den dynamiska sekelskiftesduon Hjalle & Heavy.

För er som eventuellt undrar hur killarna hamnade i denna belägenhet ges svaret lite längre ner i texten. Sångaren...eh...sångare och sångare...den som bär fram texten snarare, fastnade enligt egen utsago med fingret i ett järnrör pga "en pinsam situation på en brandstation".

Killen befann sig där eftersom hans en gång så sägenomspunna talang helt gått upp i rök.

PS! Eventuella brev adresseras till Hjalmar Östman och Jonas Stentäpp. Vet ej om deras fanclub fortfarande är verksam DS!

Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go gula och blå

På vita sträck och gröna fält
springer vi hur långt som helst
och alla grässtrån böjer sig
för alla som vill offra sig
En, Två, Explodera!

Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go Gula, Go Go Blåa
Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go Gula och Blå

Vi har gått en lång lång väg (Vi har gått en lång lång väg)
Vi ska gå här länge till (Vi ska gå här länge till)
Vi ska gå så långt det går (Mycket längre än vi får)
Vi ska gå så långt vi kan (vi ska gå till Rotterdam)

En, Två, Explodera!

Det här är låten som aldrig blev, framförd av artisten som aldrig var.
Hans namn är Staffan Hellstrand, hans hår är tämligen långt och hans kärlek till bollar går ej att beskriva, den måste upplevas.

Han hade år 2000 en lång karriär inom den s.k "rockmusiken" bakom sig.
Enligt Svenska Fotbollsförbundet hade han även en tämligen stor publik bakom sig. Denna publik bestod dock av folk som 1993 hade köpt singeln Lilla Fågel Blå. Dessa människor var knappast några trogna fans som köpt Staffan Hellstrand-t-shirts, skapat någon nöjespark vid namn Staffan Hellstrand-land eller startat någon officiell Hellstrand-fanclub. Ej heller hade man tatuerat in "Staffan H" på bröstet.

Det handlade helt enkelt bara om svenskar som impulsköpt en singel vars text berört dem.
Lilla Fågel Blå är en oerhört vacker och finstämd låt. Att Hellstrand kan skriva känslosam poplyrik är heller ingen hemlighet. En av mina favoritpassager är strofen "kärlek och hat är två lejon som aldrig får mat".
En strof som vid första anblicken kan tyckas lite töntig men den rymmer samtidigt något större. En oväntad metafor för att beskriva det eviga motsatsförhållandet mellan kärlek och hat. Ett motsatsförhållande som självklart också kan vara "två sidor av samma mynt". Att bägge kräver bränsle är heller inget nytt...två lejon som ständigt hungrar efter mera...och genom våra handlingar föder vi dem rikligt...ända tills vågskålen rinner över åt endera hållet.
Kärlek och hat är två lejon som aldrig får mat. Vackert. Poetiskt. All heder åt Hellstrand.

Med detta sagt kan man undra hur upphovsmannen tänkte när han på SvFF:s uppdrag skrev den officiella EM-låten till Fotbolls-EM i Holland/Belgien 2000.
Låten uppvisar en mängd fel utifrån den mall som brukar känneteckna goda kampsånger.
För det första är musiken väldigt seg och släpande, den lyfter aldrig och refrängen blir ett antiklimax.
I den mån det ändå handlar om en refräng verkar den inte vara skriven för den stora fotbollspubilken (vilket väl ändå var meningen) utan är snarare en rent akademisk produkt utifrån Hellstrands förmodade chanser att få ett rejält folkligt genombrott kombinerat med en nödvändig cred från musikbranschen.
För det andra saknas den sambarytm som normalt pumpar och bär, lyfter och svingar en riktig fotbollshymn mot smått herkuliska höjder.
Låten Explodera! blir snarare till en pysande Kinapuff.
Eller som Gessle så träffande beskrev låten 2003: "Nu faller den från himlen som en trasig ballong och här kommer alla känslorna på en och samma gång".

För känslor fanns det. Många blev besvikna över detta havererade EM-projekt. Folket fick inte den boost av kamplust och förväntan som SvFF hade hoppats. Och Hellstrand själv blev säkert rejält förbannad när alla sågade hans smått desperata försök att tända publiken.
Just då, när alla trodde att loppet var kört, kom räddningen från ett lite oväntat håll.
Kulturfenomet Marko Lehtosaalo, bland kritiker och konstmecenater känd som Markoolio, kliver fram och räddar Sveriges ära.

Hela nationen föll pladask för hans imposanta hymn Mera Mål! som uppfyllde alla de krav folket hade ställt på en EM-låt; den är snabb, den låter jävligt mycket och man kan med lätthet sjunga texten på fyllan.
Om man jämför den forne Beatlesmedlemmen John Lennons liv med Markoolios kan man säga att låten "Yellow Submarine" var för Lennon vad barnprogrammet Dr Mugg är för Markoolio.
På samma sätt som Lennons låt Imagine är motsvarigheten till Mera Mål!.
Ett testamente, så att säga.
Med låten Mera Mål har Markoolio för alltid skrivit in sig i vårt kollektiva medvetande och kommer att hyllas för detta i flera generationer framåt.

Låten Explodera! med Staffan Hellstrand tog sig dock aldrig vidare från gruppspelet.

I förrgår sa jag plötsligt nej till killarna
När de skulle ha ett party
Sen satt jag en hel kväll och konverserade
Med din mamma och va' artig

Det börjar verka kärlek, banne mej
Sånt som man ser på bio, tänka sej
Jag är väl misstänksam
Men tanken sticker fram
Men för all del
Jag kan ha fel

I går kväll gick jag med dej på en snyftare
Fast jag ville gå på pang-pang
Och sen satt jag och hörde på en stråkkvartett
Jag som bara gillar dang-dang

Det börjar verka kärlek, banne mej
Sånt där som står i böcker, tänka sej
Jag fattar ingenting
Jag är väl lite ding
Så för all del
Jag kan ha fel

Detta är tveklöst landets genom alla tider bästa schlagerbidrag. Man fastnar direkt i musiken, kastas in i handlingen, sitter hela tiden som på nålar och känner sig fullständigt utpumpad när låtens dryga tre minuter är till ända.

Peter Himmelstrands numera klassiska rader är magiska, idag uppe på samma klassikernivå som det bästa av Taube, Bellman och Gösta Linderholm.
Gedigen, svensk viskonst, ett hejdundrande prov på samtidsdikt. Himmelstrands text landar i samma technicolorbesjälade 60-talsvärld som Göran Sonnevi och Tomas Tranströmer återspeglat i sina upproriska gestaltningar av den postmoderna människan på tvärs mellan gamla ideal och ny teknik aka rymdåldern.

Det tidstypiska i denna dänga (tävlande för Sverige i ESC 1968) märks i avsnitten "jag som bara gillar dang-dang", "jag är väl lite ding", och mitt favoritavsnitt "sedan fick jag arbetsdille".
Himmelstrand fångar här med små enkla medel den 60-talistiska atmosfären av samtidsjargong och avskalad konversationsteknik i jämlik kontext aka du-reformen.

Det som gör att denna text inte bara lever kvar som tidstypisk kuriosa utan även kommer att analyseras i smått antropologiskt syfte en lång tid framåt är icke bara beroende på de ovan angivna skälen, utan lika mycket beroende på förmågan att lyfta fram vardagliga ting och ge dem ett större sammanhang.
Rimbloggen har tidigare skildrat hur textförfattare låter till synes triviala saker uppta utrymme i låttexter.
Peter Himmelstrand lyckades i texten till Det börjar verka kärlek, banne mej nå en fulländning som få lyriker i dennes efterföljd förmått att nå. I mitt favoritavsnitt av texten sjunger 1968 års motsvarighet till Måns Zelmerlöv; Claes-Göran Hederström, följande: "I morse sjöng jag när jag borsta tänderna, å sen fick jag arbetsdille, sen ringde jag till dig om inte nånting alls...bara för jag plötsligt ville".
Som Leonardo Da Vinci uppges ha sagt efter sin målning av Mona Lisa: Formidabelt! Makalöst! Fulländat!
Fast på en gammaldags form av italienska, då.

Det är ett ganska intressant fenomen det där. Att skriva låttexter till låtar som tävlar i ESC. På den tiden våra svenska artister sjöng på sitt modersmål kunde låtarnas texter i stort sett (som synes) handla om vad som helst - varför inte tandborstning? Man kan ju hypotetiskt fråga sig vad textens innehåll har för betydelse för eventuell vinst. Man skulle kunna tänka sig att Christer Björkman anno 1992 går upp på scen och sjunger texten till I morgon är en annan dag. Men istället för att sjunga "Så länge hjärtat slår, så länge lusten ger och tar, imorgon är en annan dag" sjunger Christer "Jag äter bajskorv jag, jag äter bajskorv varje dag, å vad bajskorv smakar bra..."

Skulle ett sådant förfarande äventyra Björkmans vinstchanser, månne?
Med tanke på hur det gick i den stora finalen är svaret nej. Björkman kom sist. Utan att nämna ordet bajskorv.

Slutligen den klädsamma inställningen hos Hederström att man aldrig skall ta något för givet.
Han lyssnar på en stråkkvartett för henne, han nobbar kompisarnas party för hennes skull, han går och ser en snyftare på bio med henne och ringer henne helt utan anledning. Nog verkar det väl verka kärlek...? Banne mej?

Men visst. För all del. Han kan ha fel.

Som Carl Bildt skulle säga: Njaaaaaaaaaaaaaaaaa....förvisso......

Jag har längtat så länge så jag tog min chans
Jag ville flytta nån annanstans
Ikväll är det party, jag flyttar in
Så följ med mig hem på ostron och vin
Oh uh oh uh ohh, jag har party ikväll
Oh uh oh uh ohh, om du vill får du gärna följa med

När staden krymper och du känner dig less
Sök upp mig på min hemadress

World wide web
World wide web
Här lever jag lycklig, här finns ingen stress
Här är min nya hemadress

Ta med dig vänner till ett häftigt place
Surfa hem till mig i cyberspace
De vildaste drömmar vi hade förr
Kanske finns här bakom min öppna dörr

Det är en eggande tanke att som total novis sätta sig ner och försöka beskriva ett skeende, en händelse eller en företeelse. Man kastar sig hejdlöst ut i en värld man bara hört andra människor prata lite förstrött om. Man är inte helt säker på vad det handlar om men man har lyckats snappa upp enstaka ord och uttryck, hittat en typ av jargong som uppenbarligen präglar den samvaro dessa individer har gemensamt. De utvalda, den innersta kretsen, de initierade, de som hänger med i nya trender, snappar upp nya begrepp och ständigt omprövar sitt liv och sitt beteende.

Den norskättade dansbandskungen Nick Borgen tävlade 1997 i den svenska melodifestivalen med den postmoderna, silverstrålande, Arthur C. Clarke-inspirerade låten World Wide Web. Den hade helt uppenbart skrivits med tanke på den superdator kallad HAL som finns med i Clarks roman År 2001 - ett rymdäventyr.

Datorn som redskap men även datorn som vän, och i förlängningen möjligen ovän. Eftersom en schlagerlåt bara får vara tre minuter lång, hann Borgen aldrig komma till det där skräckscenariot, nämligen det att hans dator tar över tillvarorn helt och hållet, tuggar sönder hans syntetiska dansbandstrummor och spyr kadmium över hans cowboyslips. Under låtens gång är Borgens dator alltjämt en snäll och sällskaplig själ som låter honom surfa fritt och besöka "de vildaste drömmar vi kanske hade förr", vad nu det kan anses betyda. Nåt snusk är det säkert.

Och självklart surfar Borgen på det s.k world wide web, på det världsomspännande datanätverket internet ute i den digitala rymden a.k.a cyberspace. Det är där ute han finns. På sin "nya hemadress".
Till skillnad då från att öppna pappersbrev med allt vad det kan innebära av stress; att böja sig ner, lyfta upp ett kuvert, öppna detsamma, ta ut det innanför liggande pappret och läsa, tar nu Borgen och lutar sig lugnt tillbaka i sitt World Wide Web. För där "finns (som bekant) ingen stress".
Huruvida Borgen med sina dokumenterat goda kunskaper om datorer även tankar hårddisken rent fysiskt med "ostron och vin" förtäljer inte texten, det ligger så att säga på ett mer filosofiskt plan.

Sant är åtminstone att låten kom 9:a av 12 tävlande bidrag på 26 poäng anno 1997.
Och att World Wide Web populärt förkortas www.

Tror jag.
Måste ringa Nick och kolla.

(Foto: Katrin Thörnblom, IBL)

En legend som har fascinerat oss så
Ja, nu som då
Och många män sökte passionerat ändå
Fast svårt att nå
För långt där in i djungeln
Länge sen, försvunnen
Kanske finns den kvar där än
Staden som var full av Rikedom och guld, min vän
Hör historien

Eldorado - legendernas magi, woh oh
Eldorado - av guld och fantasi

Hövdingen smyckades av guld
Och blev då Eldorado
Och i sjön offrades juveler
O-oh, ingen kan nå

De smycka' sina hus av guld
Som spred ett härligt ljus, woah ah
I staden som var full av Rikedom och om igen
Hör historien

Eldorado - legendernas magi, woh oh
Eldorado - av guld och fantasi
Oh oh, ah oh, oh oh,
woh woh Oh oh, ah oh,
jo oh oh, hey hey Oh oh,
ah oh, oh oh,
woh woh
Oh oh, ah oh, jo oh oh, hey hey

(Det är fullt möjligt att denna eminenta text fortsätter med ytterligare 23 woh woh, 15 hey, hey och ett 40-tal oh oh oh men jag väljer att avsluta mitt citat här.)

På ett väldigt eget och rörande sätt tolkas här den legend som alltsedan 1530-talet varit känd i Colombia.
I korthet handlar det om en kung som dök ner i vattnet på jakt efter det gyllene landet, el Dorado, där en gyllene indian sades regera. Väl framme i el Dorado kunde var och en avsluta sitt pensionssparande, ty i det gyllene landet fanns allt av rikedom och skönhet. Nästan som att titta på den hårsprayade trion Sound Of Music som kom fyra med 25 poäng i den svenska melodifestivalen 1986. De hade också allt av rikdom och skönhet. En lite blekfet pianist med en stormrik pappa och två stomatol-leende blondiner i åtsittande kläder.

Sound Of Music bestod av Nanne Grönwall (då hette hon Nordkvist), Peter Grönwall och Angelique Widengren.
Låten El Dorado bestod av ett antal gyllene klichéer staplade ovanpå varandra.

Lägg märke till textens lite impressionistiska stil. Betraktaren av texten får sig hela historien till livs men de tröttande detaljerna utelämnas på ett förtjänstfullt sätt. Istället läser vi: "Och många män sökte passionerat ändå, fast svårt att nå, för långt där in i djungeln, länge sen, försvunnen, kanske finns den kvar där än".
Det hela tycks smått inspirerat av Hemingways isbergsteknik, nämligen detta att enbart skrapa lite på ytan till det som skall avslöjas. Och vilken legend, sedan. Det är så mycket som kan läsas in mellan raderna i detta lyriska 80-talskantat.

Nutida bedömare häpnar dock över det frekventa användandet av utropet "woah ah".
När man ser texten så här på pränt inser man att det som Povel Ramel utsatte Wenche Myhre för 1974 då han försmädligt tvingade henne att plugga in den tungvrickande texten till "Jag diggar dig" (Wenche tränade på texten varje vaken timma, hon rabblade den även i bastun) är platt intet mot alla de "woah ha", "woh woh" och "hey hey" som Nanne och Angelique tvingas hantera i sitt framförande.
Varför textförfattaren valt att ha med just uttrycket "woah ha" spekulerades det vilt kring 1986.
Det troligaste var väl att det skulle symbolisera den sydamerikanska urbefolkningens gutturala läten som ofta hörs i samband med diverse schamanistiska riter.

Andra bedömare ansåg dock att man ville hylla en av Sound Of Musics stora inspiratörer, nämligen det håriga monstret Chewbacca; känd från filmerna om Stjärnornas krig som var omåttligt populära i början av 80-talet.

Ett tredje alternativ finns förvisso också. Kanske är det helt enkelt så det låter när Peter Grönwall är lite hungrig och snabbt vill få sig en pizza. "Woah ha, woah ha!!!" 

Inte nog med att den gråa, mörka, trista hösten har haft mig i depressionens grepp ett tag
Nu kommer julen sakta men säkert smygandes och den är väl ändå värst av alla tänkbara slag
Redan i oktober kan man överallt se Nisses hurtiga nuna och glitter och stjärnor smyckar varenda varuhus-luma

De ensamma sitter där ännu ensammare med sin lilla sill
och de andra får dåligt samvete att de inte räcker till
Vem ska vi fira julen hos - dina släktingar eller mina?
Jasså, du menar att din familj är viktigare än mina

Jul, jul, jul, fy fan vad det är kul
Med jul, jul, jul, ja Gud vad det är kul
Med jul, jul, jul, det är så rysligt kul
Jul, jul, jul, , fy fan vad det är kul
Med jul, jul, jul, så skönt med stress och strul

Snön ligger avgasgrå på taken och inte ens den lilla fåniga tomten är vaken
Så det är bara att ge sig ut och handla julklapparna själv
Och slänga sig handlöst in i stressens och pressens karusell

För varje år så tänker man att nästa år ska jag handla alla klappar i god tid
Och på så sätt kunna luta mig tillbaka och njuta av julens frid
Men ack, vad man bedrar sig, för det blir alltid samma sak år efter år
När julen väl är över är man ett barskrapat nervvrak, ett steg närmare magsår.

Man kommer överens om att bara handla till dom små
Men när julafton väl kommer, så har alla handlat till alla ändå
Om jag köper till honom måste jag också handla till henne
Och får dom två paket, ja, då måste det bli lika många till Svenne

Ofta hör man människor säga att just den där låten, just den där texten; förändrade mitt liv.

Kanske blev ovanstående text något av en varningsklocka för en del när den kom 1999. Sällan eller aldrig har väl baksidorna med julfirande avhandlats så moget, koncentrerat och anslående.

Stress, orättvisa, köphysteri och sura uppstötningar av fet julmat.
Allt detta och lite till lyckas det trallande penntrollet; Nanne Grönwall, klämma in i sin febriga uppgörelse med det svenska julfirandet. Låten heter Kul i Jul och finns med på den banbrytande plattan Circus Homo Sapiens.

Texten är en ekvilibristisk uppvisning i avsky inför den tid som enligt vedertagen praxis är lycklig och barnvänlig, ofta även blid och tindrande.
Det bästa med verserna är att de insikter som författaren ger offentlighet åt, är nya och intressanta. Väldigt få har tidigare åberopat ett jämställdshetsperspektiv i denna kontext. De ensamma sitter där ännu ensammare med sin lilla sill och de andra får dåligt samvete att de inte räcker till, skaldar Nanne.

Även det faktum att tiden inte räcker till, tas upp till diskussion. Håglöst kastas man in i "stressens och pressens karusell", något vi som rört oss i en centralort någon gång efter den 20 december vet är en väldigt fin metafor för julhandelns tempoartade tillstånd.

Låttexten rör sig även mot en fin, poetisk stilistik som i sina bästa stunder närmar sig Lundell. "Snön ligger avgasgrå på taken". En tankeväckande och lite rörande bild av landet i december.

Fast det är ändå i textens mer direkta och avskalade partier som man når fulländning.
"När julen väl är över är man ett barskrapat nervvrak, ett steg närmare magsår."

Med denna vackra och stämningsfulla insikt och förutsägelse ber Rimbloggen att få önska läsarna en God Jul och ett Gott Nytt År!

Kvällen är slut och vi har haft en trevlig stund vid tv-apparaten
Kvällen är slut och sover gör familjens hund
och även undulaten

I det samma natten är här
vaknar hon som vi håller kär
En prinsessa vaknar
Och vi får höra om en stund en aria med röst som bär

Miss Decibel, var får du alla ljud ifrån?
Vem har lärt dej alla höga toner?
En konsert, en aria i sovrumsvrån
Med en stämma som är ljus och klar
Miss Decibel, ja tänk en sådan röst du har
Den kan säkert ge dej miljoner
Vad du kan, ja tänk en sån resurs du har
Decibel, you gonna be a star

Det här är kanske den mest jordnära och träffande schlagertext vi någonsin haft i Sverige.
Långsamt och bit för bit klär upphovsmännen av de extravaganta skeenden och sällsamma aktiviteter som varje fredagskväll pågår ute i landet.
Som mest pågår de i förstädernas villaområden där småbarnsfamiljerna firar att ännu en vecka med jobb, slit, dagislämningar och gråvädersångest tagit slut. Nu kommer fredagen. Nu väntar tv-kvällen, maten, drycken och det s.k fredagsmyset.

Lasse Holm och Kikki Danielsson målar i denna smått postmoderna efterkrigsbetraktelse bilden av svensk fredagskvällsidyll från tiden långt innan det att lådvinet kom in i bilden.

Låten; som framfördes av det glassiga dansbandet Wizex heter Miss Decibel och tävlade i Melodifestivalen 1978.

Välståndet var relativt högt även om en lågkonjunktur precis börjat att få effekter på samhället under denna epok. Regeringskriser och nattmanglingar; kärnkraft och skattepolitik var aktuella ämnen detta år då rikets styrande faktiskt kom att vila på en riksdagsminoritet av blott 39 folkpartister, ledda av statsministern, Ola Ullsten.

Men detta skulle dröja till hösten (den 18 oktober) 1978. När Wizex sjöng sin ettriga hit var det fortfarande vinter, melodifestivalsändningen ägde rum på Cirkus i Stockholm den 11 februari.
Inför en hänförd tv-publik framfördes nu sången om hur en liten flicka stör den annars så fridsamma idyllen. I refrängen anar man det nyss sovande lilla barnet som plötsligt vaknar till. Det är detta flickebarn som av upphovsmannen Gert Lengstrand, får epitetet Miss Decibel.

Det hela är väldigt sött och svårt att förargas över. Texten är både tidstypisk och väldigt, väldigt svensk. Så här är det. Precis så här ser tillvaron ut för många medborgare.

Samtidigt finns det självklart ett daterat skimmer av nostalgi över både låten, texten och framförandet. Känslan av samhörighet, solidaritet, folkhem och idealism lyser starkt i textens inledning.
Sover gör familjens hund. Men även undulaten. Ingen varelse är för liten för att bli omnämnd av textförfattaren. Detta känns väldigt mycket 70-tal.

Få låtmakare skulle i dagens läge välja att ha med en burfågel eller något annat husdjur i sin text.

Tänk dig själv hur detta skulle låta: Min collie har ett hjärta av snö så skört och vasst som skaren och det smälter lika lätt som isen i drinken i glaset som hon lämnat i baren .

Helt otänkbart.

Hon kalla mig snuskhummer och gav mig en smäll
smack
men det räckte inte hon gick o hämta Kjell
Kjell var ett muskelberg som gick på anabola
vilken tur att jag hade tagit med min pistola
för nu var det min tur å spela cool
för jag hade tagit med min vattenpistol
jag spruta vatten i hans ögon
o gav han en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger
och slutligen en vänster
sedan fortsatte jag att njuta av min semester, min semester
det var fint väder den dagen
ja det var det faktiskt ljug inte!

Den ömsint betraktande, elegant iakttagande och världsligt bejakande lyriken har länge varit Tomas Tranströmers signum. Efter sin omtalade stroke under senare delen av 90-talet återvände han med stor succé till sin förfinade lyrik i diktsamlingen Sorgegondolen.
Det kan möjligen förvåna en del människor att ovanstående rader inte är hämtade ur denna samling. Ej heller bär texten Tranströmers namn. 

Istället är det en oerhört hård och brutal karaktär, en krigare från Stockholms av media så kallade problemfyllda förorter som själv författat och med sirlig bravur och epigrammatiska utspel framför texten i låten Fint väder.
Stycket framförs av Sveriges svar på Cypress Hill; The Latin Kings och finns med på plattan Välkommen till förorten, 1994.

Mannen (Douglas Leon), i den svenska HipHopens Hall Of Fame känd som Dogge Doggelito, har mjuknat något och syns numera sälja cyklar och vitvaror i tv. Hjälmen är dock lika hård.

En kväll satt nån i trappan och nynna melodi
Jag fråga vad hon hette när jag gick förbi
Hon sa Nelly, jag heter Nelly
Nelly, jag heter Nelly

Ja visst, hon är speciell
Vi satt och tittade på TV en kväll
Hon sa om vi kommer till himlen när vi dör
så ska vi sitta på ett moln som änglarna gör
ska vi visa oss för barn om kvällen
och tända alla ljusen i karusellen
Men säg Nelly, vill du verkligen ha svar på alla dessa frågor

Jag minns den första gången när vi träffades
Hon har aldrig slutat faschinera mig sen dess
Hon sa Nelly, jag heter Nelly
Nelly, jag heter Nelly

Sångaren och låtskrivaren Mauro Scoccos fascination över det s.k "täcka könet" är outsinlig.
Åtskilliga äro de kvinnor som fått låtar, sånger, poem och små skärvor av gyllene skaldestycken dedikerade till sig från romantikern med stort R; Mauro Scocco.

Jackie, Julia, Sara, Eveline, Stella, Beatrice ...ja, listan kan göras lång, mycket lång.
1992 kom plattan Ciao! och därifrån den episka, dröjande, klaustrofobiska uppgörelsen med...ja...Nelly.
Kvinnan fascinerar och gäckar. Vem är hon?

I en av låtens mer kittlande stycken får vi vara med när Mauro helt oförhappandes möter denna madame.
I en trappuppgång. Hon nynnar på en melodi. Det räcker för att Scocco skall bli knäsvag, svettig, febrig, het och förälskad, uppenbarligen.
När Mauro frågade (mest sådär på skoj) vad denna kvinna kunde tänkas heta, fick han svaret direkt och utan omsvep. Nelly. Hon hette Nelly.

När sedan episoden framför tv:n där på kvällen rullas upp kan man som konsument av denna låtpärla bli något konfunderad. Den där magiska Nelly börjar ställa ett antal till synes ganska oskyldiga frågor. Spörsmål som till sin natur antas suggerera en vidare livssyn men också och ett närmast filosofiskt förhållningssätt till människosläktets hädanfärd. "Hon sa om vi kommer till himlen när vi dör så ska vi sitta på ett moln som änglarna gör ska vi visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen..."

Fina formuleringar och angelägna frågor, ställda av denna något naiva Nelly. Återigen...vem är hon?
Uttrycket "tända alla ljusen i karusellen" skjuter på något sätt bort den första impuls man får av Nelly, nämligen att hon skulle vara uteliggare. Karusell-referensen skall möjligen antyda att Nelly är ett litet barn, kanske ett gatubarn? Något som förstärks av hennes juvenila sätt att upprepa sitt namn. Nelly. Hon heter faktiskt Nelly. Så det så.

Hur det än ligger till med detta är åtminstone en sak säker; Mauro lyckas som alltid försätta sina uppdiktade gestalter i en vardaglig situation där kärleken sedan oväntat tillåts att blossa upp. Han väntade som bekant vid SevenEleven på sin Sara.

Låten Nellys starkaste parti är den ömma scenen framför tv:n där vi som lyssnare får reda på varför Mauro hyser så starka känslor för sin Nelly: "Ja visst, hon är speciell Vi satt och tittade på TV en kväll"
Det är alltså inte mediekonsumtionen i sig som gör Nelly så speciell utan det faktum att hon under ett tämligen ordinärt TV3-program (om nu Mauro kollar på sån skit) orkar höja blicken, över tingeltangeltelevisions glättiga horisont för att av Mauro kräva svar på den eviga frågan; vad händer egentligen med oss när vi dör?

Ett sådant tilltag gör att man som man helt enkelt bara smälter.

Kvällen är slut och vi har haft en trevlig stund
vid tv-apparaten
Kvällen är slut och sover gör familjens hund
och även undulaten

I det samma natten är här
vaknar hon som vi håller kär

En prinsessa vaknar
Och vi får höra om en stund
en aria med röst som bär

Miss Decibel, var får du alla ljud ifrån?
Vem har lärt dej alla höga toner?
En konsert, en aria i sovrumsvrån
Med en stämma som är ljus och klar

Miss Decibel, ja tänk en sådan röst du har
Den kan säkert ge dej miljoner
Vad du kan, ja tänk en sån resurs du har
Decibel, you gonna be a star

Det här är kanske den mest jordnära och träffande schlagertext vi någonsin haft i Sverige.

Långsamt och bit för bit klär upphovsmännen av de extravaganta skeenden och sällsamma aktiviteter som varje fredagskväll pågår ute i landet. Som mest pågår de i förstädernas villaområden där småbarnsfamiljerna firar att ännu en vecka med jobb, slit, dagislämningar och gråvädersångest tagit slut. Nu kommer fredagen. Nu väntar tv-kvällen, maten, drycken och det s.k fredagsmyset.

Lasse Holm och Kikki Danielsson målar i denna smått postmoderna efterkrigsbetraktelse bilden av svensk fredagskvällsidyll från tiden långt innan det att lådvinet kom in i bilden.
Låten; som framfördes av det glassiga dansbandet Wizex heter Miss Decibel och tävlade i Melodifestivalen 1978.

Välståndet var relativt högt även om en lågkonjunktur precis börjat att få effekter på samhället under denna epok. Regeringskriser och nattmanglingar; kärnkraft och skattepolitik var aktuella ämnen detta år då rikets styrande faktiskt kom att vila på en riksdagsminoritet av blott 39 folkpartister, ledda av statsministern, Ola Ullsten.

Men detta skulle dröja till hösten (den 18 oktober) 1978.
När Wizex sjöng sin ettriga hit var det fortfarande vinter, melodifestivalsändningen ägde rum på Cirkus i Stockholm den 11 februari. Inför en hänförd tv-publik framfördes nu sången om hur en liten flicka stör den annars så fridsamma idyllen.

I refrängen anar man det nyss sovande lilla barnet som plötsligt vaknar till. Det är detta flickebarn som av upphovsmannen Gert Lengstrand, får epitetet Miss Decibel. Det hela är väldigt sött och svårt att förargas över. Texten är både tidstypisk och väldigt, väldigt svensk. Så här är det. Precis så här ser tillvaron ut för många medborgare.

Samtidigt finns det självklart ett daterat skimmer av nostalgi över både låten, texten och framförandet.
Känslan av samhörighet, solidaritet, folkhem och idealism lyser starkt i textens inledning. Sover gör familjens hund. Men även undulaten.
Ingen varelse är för liten för att bli omnämnd av textförfattaren. Detta känns väldigt mycket 70-tal.
Få låtmakare skulle i dagens läge välja att ha med en burfågel eller något annat husdjur i sin text.

Tänk dig själv hur detta skulle låta:
Min collie har ett hjärta av snö så skört och vasst som skaren
och det smälter lika lätt som isen i drinken i glaset som hon lämnat i baren

Helt otänkbart.