SOMMARNATT, NU LEVER JAG
Jag byter om och drar iväg mot avenyn
Mänskor överallt
I varje gathörn är det show, en härlig syn
Man sjunger överallt
Sitter på kaféerna
Ute på trottoaren
Strövar i alléerna
Ljusa, underbara
Sommarnatt, nu lever jag
Du har allt som jag vill ha
Nu tar jag vad jag behöver
Brunnarna flödar över
Om sommarnatt din hemlighet
Allt jag drömt blir verklighet
Äntligen kom du sommarnatt
Pianisten Robert Wells har gått från en roll som simpel boogie-woogie-lakej fastkättrad under boogie-woogiemusikens illmariga ok och Charlie Normans hetsigt vakande örnöga, till att bli en självständig och driven affärsman säljande familjetillvända helhetslösningar i form av små förljugna trivselpaket.
Ett populärkulturellt fenomen.
En handelsresande i mysighet.
Ändå har hans image (mycket tack vare frisyren) en viss edge.
Wells är i dagsläget den felande länken mellan primalskrikande helkroppstatuering och vitlöksdippade grillchips.
För det stora flertalet kulturkonsumenter i Svea Rike, utsöndrar Robert Wells blotta uppenbarelse en distinkt känsla av ytlighet och kommersialism.
Dessa distingerade belackare anser att han inget har att säga om samhällsklimatet, att han inte vill åstadkomma någon förbättring på miljöområdet och är så ointresserad av sin omvärld att han inte ens orkar komponera en liten boogie om Lissabonfördraget.
Vidare menar ofta denna finkulturella jury av talangfulla smakdomare att Wells genom sin näringsverksamhet befäster och cementerar de svenska folkhemspajsarnas kroniska passivitet gällande samhällsengagemang och förändringssträvanden.
Han blir med sitt skapande en apostel för alla dem som nöjer sig med en tv-kväll i radhuset, en ljummen grogg, Bon Jovi ur högtalarna och två påsar Cheeze Doodles.
Han är, för att låna Ernst Jüngers självkarakteristik, en ”intighetens seismograf”.
Icke desto mindre, händer det att Robert Wells ibland faktiskt har ett budskap och en mening med sin konst.
I sin pamflett Sommarnatt (som nådde plats 7 i Melodifestivalen 1987) låter han oss ta del av sin mångåriga kamp för sommarnattens rättigheter.
Dessa har ju länge negligerats – inte minst av Amnesty International som på sin hemsida inte nämner sommarnatten med ett enda ord.
Vill organisationen möjligen mörka det förtryck som sommarnätter över hela världen dagligen utsätts för?
Att Roberts konst i just detta fall sägs ha en mening kan samtidigt tyckas lite märkligt eftersom det – rent officiellt – är så att texten faktiskt författats av Jan-Olov Ståhl (schlagervärldens egen Jolo).
Wells sägs dock dela Ståhls engagemang för sommarnätter.
JAG VILL SPARKA BAKUT
Jag villa kasta loss
Lära mig slåss
Raka av mitt hår
Bäras ut på bår
Ta tjuren vid hornen och hålla dem hårt
Lita på sanningen och kväva all gråt
Börja sluta tro
Låta vansinnet gro
Jag vill sparka bakut
Göra nåt sjukt
Släcka fyren på berget som räddade liv
och smita från smällen med 7milakliv
Det kom ett mejl till Rimbloggen:
Hej!
Jag tycker att texten till Martin Stenmarcks låt 7milakliv är både saklig och finstämd.
Jag har själv tatuerat in den på insidan av låret och brukar sätta min näsa i ljumsken varje kväll när jag skall somna, så att jag på allvar kan tillgodogöra mig den.
Med hjälp av en intrikat akribi benar textförfattaren ut begreppen gällande alienation och utsatthet.
I texten möter vi en bruten man som redan har gett upp.
Jag-personen i texten vill av någon anledning (troligen chansen att få toppa Trackslistan) gå upp i ringen, möta sitt öde och ta det som en man.
Jag älskar hans sätt att först vilja lära sig slåss, sedan bli utburen på bår, låta vansinnet gro och sparka bakut INNAN han känner för att göra något sjukt.
Eventuellt skulle detta vara att klottra med sockervadd på en toalett, kamma sig med en elvisp eller lära sig dansa can-can i kaninkostym.
Om jag trots allt skall ha något negativt att invända emot, är det det här med den brinnande fyren, en i övrigt fullständigt kongenial och lysande (!) metafor.
Att släcka en fyr borde rimligtvis inte innebära någon smäll, såvida inte textförfattaren tänker sig att jag-personen är så illmarig och förslagen att han först släcker ner fyren, sedan sätter sig och väntar på en annalkande båt som rammar sagda fyr. Det skulle eventuellt innebära en smäll som han direkt negligerar genom att ta på sig några regummerade sjumilastövlar och smidigt (likt en katt i hög hatt) störta åstad.
Här tycker jag dock att en i övrigt rak och saklig text hemfaller åt en anmärkningsvärd grad av obehövlig spekulation och effektsökeri.
Annars hittar jag inga fel på denna fullständigt oförlikneliga uppvising i fördömande av mänsklig välvilja och samförståndslösning.Jag brukar lyssna på texten dagligdags, tyst viska texten för mig själv när jag hackar lök och framförallt skriva av den ord för ord, i min lilla blåa anteckningsbok.
Med vänliga hälsningar
Itmahoa, legitimerad självplågare
från Chitn Putn Bhu, strax bortom Putn Chitn Buh.
I Indien.
>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Martin Stenmarck Rubb & Stubb
SLUSSARNAS SKVAL, BLAND BJÖRK OCH AL
Göta Kanal
Mitt ideal
Där simmar sällan någon haj eller val
Göta Kanal
Lummig och sval
Å, vad jag längtar till mitt Göta Kanal
Båten på glid, tänk en sån frid
Finna sin väg i sommarens härliga tid
Solen så skön, ängen så grön
Inte en bil och inga farliga krön
Solen går opp, flaggan i topp
Ett jättehopp och så ett svalkande dopp
Slussarnas skval, bland björk och al
Tänk att va amiral på Göta Kanal
Dansbandet Cool Candys har genom åren serverat oss många svala godisbitar i form av uppbyggliga aktstycken, oftast centrerade kring typiskt svenska företeelser. Vem minns exempelvis inte den märgfulla slagdängan Muckar-twist som ännu i våra dagar skapar en förvisso något pueril men ändock erforderlig känsla av samhörighet och uppbrott bland landets unga soldater.
Ett sannskyldigt avstamp inför framtiden.
Måhända var det liknande känslor som genomforsade Baltzar von Platen den 12 april 1810.
Det var nämligen på denna dag han fick uppdraget att iordningsställa den vattenbaserade förbindelselänk mellan Vänern och Vättern som alltsedan dess kallats Göta Kanal.
För att enbart teckna en lapidarisk bild av projektet kan man nämna att kanalen är 190,5 km lång och har en nivåskillnad på 91,8 m (att jämföra med den nivåskillnad Cool Candys upplevde på scen iförda platåskor som enligt uppgift uppgick till att vara drygt en decimeter…)
Von Platen hade av lätt insedda skäl aldrig hört talas om Cool Candys och skulle eventuellt använda bandets iögonfallande scenkläder enbart som smärgeldukar, om han blivit utsatt för dem.
Stundtals bör man tacka sin lyckliga stjärna för att man blivit född i rätt epok. Så brukar jag tänka, trots att jag delar generation med Paris Hilton.
Nåväl. Kanalen byggdes. Ett ominöst företag som kom att bli Sveriges största byggnadsprojekt, och detta långt innan Öresundsbron, långt innan Kinnarps Arena.
Cool Candys upprätthåller sig relativt lite kring just själva byggandet av Göta Kanal.
Eventuellt känner de att de har svårt att matcha Tage Danielssons lysande hyllningsdikt som bekant inleds med orden:
Det var valkiga, seniga, beniga labbar
På valkiga, seniga, beniga grabbar
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal
De händer som grävde på Göta Kanal
Danielssons pärla om kanalen är självklart bara en i raden av många utsökta och helt adekvata verser.
Cool Candys text är knappast approbabel i sammanhanget men vi kan ändå göra en jämförelse för att bättra på den sägenomspunna stämningen:
Tänk att nå land
Vid Vänerns strand
När aftonsolen har satt himlen i brand
Fyrverkeri
Och svärmeri
Man blir så lycklig som en människa kan bli
Självfallet döljer inte bandet anledningen till varför vi som resenärer på kanalen blir så kopiöst lyckliga. Det är inte de pittoreska båtarna, ej heller den storslagna naturen eller de rundmagade slussvakternas charmiga snusspottande.
Det är vetskapen om att vattnet är fredat, kanalen är säker.
Mycket kan hända. Man kan få en sluss i huvudet. Man kan som passagerare sätta supen i halsen. Man kan hamna mitt i en våldsam actionscen mellan Janne Loffe Carlsson och Svante Grundberg men en sak kan man vara helt säker på.
Trillar man överbord behöver man inte bekymra sig för vare sig haj eller val.
Det var håriga fingrar med sorgfällda kanter
På naglar till sorgliga dansbandsgiganter
Ur radion strömmade Cool Candys skval
De dårar som sjöng om Göta Kanal
DEN KÄRLEKEN ÄR SANN
Juliette och Jonathan
Den kärleken är sann
De ger hopp åt andra runt omkring
En kärleksvind
Den ser aldrig färger på en kind
I en värld där vi går hand i hand
Som Juliette och Jonathan
Jorden ger dem kraft ur sina källor
Vinden tar dem varsamt i sin famn
Bergen skänker ord åt deras tankar
Och himlen, den viskar deras namn
Lotta Engberg blir det blossande och charmerade dragplåstret som tv-sänd allsångsledare i TV4, sommaren 2009.
Kontraktet sägs redan vara påskrivet.
1996 (i Melodifestivalen) roade hon oss med denna laborativa stilstudie i vad som skulle kunna kallas omöjlig kärlek, textmässigt lånad från Shakespeares berömda verk om familjerna Capulet och Montague.
Juliette och Jonathan var nämligen syskon.
Den kärlek de så förbindligt visar upp är i själva verket ödesdiger då deras romantiska eskapader aldrig kan nå sin sexuella fullbordan.
Risken för inavel skulle i dylikt fall vara (och detta är en underdift) väldigt omfattande.
Allt detta visste självklart inte Lotta när hon sjöng in låten.
Momentala analyser av såväl texten som de faktiska omständigheterna kring huvudkaraktärernas släktmässiga egenskaper och relationer, visar dock på att ett stort, naturstridigt och direkt felaktigt beteende var på väg att rättfärdigas genom låtens offentliggörande.
I själva verket var kärleken mellan Juliette och Jonathan i långa loppet totalt omöjlig.
Nästan lika omöjlig som rimmet "sina källor/deras tankar"...
JAG HJÄRTAR DIG OM DU FÖRSTÅR
Foto: www.nanne.se
Hallå va är det här som händer
Mitt hjärta vrider och det vänder,
hallå kan detta vanvett stoppas,
vad gör du med mej får jag hoppas
this Crazy Daze lovier fool
Försöker säga du är cool.
Jag undrar hur jag ska bete mig,
jag svimmar nästan när jag ser dig,
ett enda sött ord i mitt öra
ett enda leende så dör jag,
vill ge dig allt jag nånsin kan,
jag hjärtar dig och det är sant
Jag känner något är på gång
jag känner natten kan bli lång,
du är fantastisk hela du,
se till och gör nåt med mig nu,
jag känner att det här blir bra,
för lyckos dig här är ju jag
I kroppen rusar små hormoner
känns som om de är miljoner,
i dina ögon kan man drunkna,
ja utan flytväst lär jag sjunka
och tänk så kul vi två kan få,
jag hjärtar dig om du förstår
Det entusiastiska penntrollet Nanne Grönwall var 44 år gammal då hon helt onosligt gav oss den livaktiga popmarschen Lyckos dig.
Jag vet inte om jag kommer att känna mig särskilt bekväm med att framföra en sådan låt offentligt, den dag jag fyller 44.
Fast jag kan ju tipsa min dotter om den. Hon lär väl vara i mellanstadieåldern då.
GÖR DIG INTE EN MASSA EXTRA BESVÄR
Du är fin som är, när du står med mig här
Gör dig inte en massa extra besvär
Utan var den du e, och så ska du få se
Du är värd allt som livet kan ge!
Varje liten sak som du gör
Varje litet ord som jag hör.
Får mig att förstå
att en vän som är så
är det finaste någon kan få.
Alla har något bra, nått som andra vill ha, även om det inte känns så var dag!
Det är upp till dig, och även till mig
Vi ser till att allt ordnar sig
I 2009 års melodifestival gav unga stjärnskottet Molly Sandén liv åt Ingela Pling Forsmans lyrik i bidraget Så vill stjärnorna, en text som utmärker sig genom att den lyckas klämma in inte bara stjärnorna utan även gudarna och änglarna i samma gåtlika refräng.
I sanning en besynnerlig prestation.
Man frågar sig; varför stannade Forsman där? Varför inte köra vidare med fariséerna, judarna eller kanske löntagarfonderna...?
Forsman är ju annars en textförfattare som drivs av ett speciellt patos. Hon sätter själv ord på det i tidningen Fokus:
"Det är viktigt att förstå att det inte alls är lika glättigt för oss som står bakom låtarna som för dem som är med i festivalen. Det är många som inte förstår vad det handlar om och som tror att det är något vi gör med vänster hand och så är det verkligen inte. Det jag har är ett seriöst yrke. "
Visst känner man igen retoriken från forna dagars sumprunkare i Göteborgs hamn...
Som citatet ovan visar märker vi att Molly redan 2006 ägde förmågan att lyfta fram en text.
Låten heter Det finaste någon kan få och handlar inte alls om löntagarfonder, klamydia eller tuppjuck, utan - och här lutar jag mig åt min Rimbloggserfarenhet - kärlek...
Texten är mer än lovligt svårtydd och dubbelbottnad men jag antar att sensmoralen är denna: genom sina handlingar och ord är den vän Molly sjunger om helt enkelt den finaste.
Det är väldigt omdömesgillt.
Det känns äkta och inte alls påmålat eller manierat.
Det känns som Petra Mede.
SNABBMATEN SOM LÄKEMEDEL
Beväpnad Tjockis stormar in som väderleken
För att förklara att snabbmaten är mitt läkemedel
Jag leker med smakupplevelser på hög nivå
Allt tjafs om kalorier är endast en rökridå
Det är nyttigt och lika vackert som en snöflinga
Tänk dig en Big Mac stor pommes frites och lökringar
Abstinensen kommer och det blir kallsvettigt
Så varför säga nej till nåt som är så allsmäktigt
Jag är inte alls fläskig eller lite halv
-Beror det på snabbmaten?
-Nej inte alls!
Du känner säkert igen känslan. Man är övermäktigt törstig och beredd att göra nästan vad som helst för ett glas kallt, friskt kranvatten.
Man går fram till kranen med sitt nydiskade dricksglas och häller upp en ansenlig mängd vatten.
Närmast dallrande lyfter man glaset med sina händer och för det till munnen. Man väntar nu bara på den förlösande känslan av friskhet och fräschör.
Det är då, just då, man upptäcker ett allvarligt fel.
Vattnet i glaset är nämligen pissljummet eftersom den som för bara en kort stund sedan spolat vatten ur kranen har haft det på det allra varmaste och nu har vattnet inte hunnit kylas ner.
Precis så kan man känna när det handlar om svensk hiphop. Man hyser en öm kärlek och längtan till den. Man behöver den eftersom den känns så makalöst angelägen. Den bär på mängder av subversiva yttranden, formade på randen av depression, ojämlikhet och uppgivenhet. Den beskriver ett Sverige vi ofta inte vill tala om; nämligen skateboardramperna och rökrutorna.
Den låter oss komma nära de utsatta, de hemlösa, de som aldrig får något brev ifrån Radiotjänst i Kiruna AB.
Den ger oss också nya infallsvinklar på livet (man kan arbeta sig upp från en värnlös situation som boende i en miljonprogramslägenhet i Botkyrka, till att via tv sälja kostsamma mountainbikecyklar i Elgigantens regi).
När man så sätter sig ner för att avnjuta låten Ni kunde köpt en hamburgare av den svenske rapparen Beväpnad Tjockis, blir man aningen betryckt.
Man har ju förväntat sig samhällskritiska texter helt i stil med all den magi som omger Sveriges Malcolm X; Gustaf Fridolin (DeeGuzz i hiphopkretsar) eller den kaxighet och politiska strömkantring som genomsyrar allt det som Sveriges Martin Luther King; Magnus Betnér (DJ Underbett) släpper.
Istället för välriktade tasksparkar och odödliga sentenser som Sarah Silvermans ”Guess what. Martin Luther King…I had a fucking dream too” möts vi av timida rader som ”Det är nyttigt och lika vackert som en snöflinga, tänk dig en Big Mac stor pommes frites och lökringar…”
Istället för djärva konvulsioner av hat som i André Brétons aforism: Det tjänar ingenting till att leva om man måste arbeta; stöter vi i Beväpnad Tjockis text på små guldkorn som den avslutande konklusionen: ”För att ha råd måste jag samla pantburkarna, vem behöver knark när man har hamburgarna?”.
Visserligen åskådliggörs här en allvarlig samhällskritik men den drunknar en aning i den övertydlighet, varmed texten tar sig fram.
Slutsatsen blir: ”Jag är cool, jag befinner mig in da hood with my sidekickin’ homies.
Självklart är jag engagerad i politik, sex, droger, socialbidrag, latex och lökringar.
Jo..just det. Nämnde jag att jag är fet?”
Det blir så mycket att ta in på en gång.
Man kan med viss rätt istället anse att Beväpnad Tjockis i första hand borde satsa på att köpa ett rimlexikon.
Passa på nu under da motherfucking bokrea, vet ja..
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Sebastian Fronda
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Latin Kings
>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Ken Ring (så spelar vi)
PESETAS MÅSTE MAN HA
Hon kom från Madrid
i henne fanns det speed
Ja, hon hade det där
i henne fanns det air
Jag har letat omkring
och levt på ingenting
mitt sällskap var gitarren
har lärt mig spanska darren
men pesetas måste man ha
och att sjunga, ja det kan jag
fick till slut ett jobb som trubadur
Gick omkring, sjöng vid borden
en liten flicka, långt från Norden
ja det är så - i kärlek har jag tur
refr
Ta din reggae en gång till
jag fick sjunga den om o om igen
Sjung med nu!
Ta din reggae en gång till
kvällens sista låt det var alltid den
I ett pojkrum i Partille satt en gång den hårfagre och smärtlemmade sångaren och trummisen i det intresseväckande dansbandet Flamingokvintetten; Bjarne Lundkvist och skrev av en dikt han fattat tycke för.
Dikten symboliserade det vackraste av poesi som han upplevt i sitt fjortonåriga liv.
Med darrande och lite kallsvettiga händer tryckte han dit sin piktur på det ljusblåfärgade skrivpappret från EPA.
Bjarne skrev:
Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram, men av skräck var brynjan gjuten, och av skam.
Det var plockat från en dikt av Karin Boye, traditionellt sett en stor inspiratör för dansbandsmusiker i vardande.
Åren gick och Bjarne växte. Han fick finnar, skäggväxt och ett eget trumset.
Han började spela och bildade ganska raskt Flamingokvintetten, en av landets mest tongivande orkestrar, så tillvida att de slängt ifrån sig toner i närmare ett halvt sekel.
Dock lämnade Bjarne bandet redan efter tre år, lockelsen att istället börja i det något mer polerade och glassiga pojkbandet Streaplers blev helt enkelt för stark. 1993 återvände dock Bjarne till Flamingosnubbarna men har på senare tid tvingats sluta spela, på grund av svår och bullersam tinnitus.
Men - tillbaka till dikten av Boye. Detta mästerprov på svensk 1900-talslyrik. Så sårbar och tunnhudad.
Exakt vari ligger egentligen denna storhet? Varför fänglas vi så av Boyes ord, när vi lika gärna (rent emotionellt) skulle kunna beröras av dessa små, gyllene partiklar av fulländad dikt: Hon kom från Madrid, i henne fanns det speed eller brännbara och ömtåliga slamsor av samtidspoesi som: mitt sällskap var gitarren, har lärt mig spanska darren...
Man kan riktigt känna - när man för en stund ger sig tid till att verkligen analysera texten (kanske sittande på toa uträttande en del trängande behov) - hur mycket reggae killarna i Flamingokvintetten lite oväntat utstrålar.
De är fullkomligt fötrogna med rastafarikulturens innersta väsen (dreadlocks, ganja, Kingston Town, Daddy Boastin) och har små röd/grön/gula affischer på Haile Selassie uppklistrade på väggen till sin (inrökta) replokal. Vidare brukar de läsa texter av Marcus Garvey, företrädesvis gamla sparade inköpslistor och annat av mestadels kuriöst värde men ändå.
Ringer någon av bandmedlemmarnas mobiltelefoner, kan man sätta en syntetisk trumma eller en hemtrevlig umbellatväxt på att det är ljudet av Marleys Iron Lion Zion som hörs. Flamingokvintetten är helt enkelt Partilles kollektiva inkarnation av guden Jah.
Eller kanske Nej, snarare.
Exakt vad den sangviniske titan som så förtjänstfullt och orgiastiskt översatt Bill Loveladys One More Reggae For The Road till svenska heter, vet jag inte.
Det enda jag vet är att låten i formidabel svensk version återfinns på Flamingokvintettens elfte album, släppt 1980.
Plattan heter fantasifullt nog Flamingokvintetten 11 och genererade antagligen en del pesetas till bandet när den damp ner som praktiskt och portabel kassett i den lokala Texacomackens hylla avsedd för slik underhållning.
SÅ GLAD ATT JAG FICK FÖLJA MED
Godmorgon världen
vilken underbar dag
säg vart går färden, vart åker vi idag?
godmorgon världen
här kommer jag
och det har aldrig förut känts så bra
På väg mot en ny dimension
utan att veta min slutstation
men jag é jag é
så glad att jag fick följa med
jag é jag é
så svindlande, himlande
jag é jag é
det stoltaste som du kan se
jag é jag é
så låt mig stanna kvar
godmorgon världen
här é jag igen
och i min hand är den,
allra största kärleken
Rimbloggen kommer i denna analys totalt överge begrepp som ”sarkasm” eller ”ironi” då den föreliggande texten är specialskriven för dokusåpan Fame Factory som minnesgoda mediekonsumenter eventuellt fortfarande har små stråk av plågsamma minnen från.
Detta är nämligen musik och text skriven av den yttersta låtskrivareliten i detta rike. Landets skarpaste kreatörer inom den lättsamma genren popmusik för artister som gillar att uppträda i jeans.
Helt enkelt de mest fulländade och bedårande låtsnickrarna i Sverige.
Eller åtminstone i Skara.
Detta är som synes ingenting att skämta bort, vifta undan eller negligera.
Detta handlar om pur förväntan, ren lust och odogmatisk känsla.
Vi ger oss direkt i kast med att beskriva den framförande artisten.
Tänk dig Per Gessle fast 35 år yngre och helt i avsaknad av den strävsamma pondus och maskulinitet han besitter idag, tänk dig rosenröda kinder, en hy kliniskt befriad från varje tecken på skäggväxt och acne.
Föreställ dig vidare bländvita tänder och en hipp frisyr (nu kan du ta bort det där med Gessle, glöm honom, sudda ut, det där med frisyren var ett dåligt exempel…).
Vi säger istället såhär: tänk dig en pojkspoling med alla de egenskaper Gessle hade 1981 minus trovärdighet och oppurtunism och du har Jimmy Jansson, killen som har breakat i Fame Factory, deltagit i hela trenne Melodifestivaler, lägrat en artistkollega från Klimpfjäll och blivit stolt pappa till en son.
Det vi ser här ovan är texten till hans förbluffande debutsingel; God morgon, världen (2004).
Den utmärker sig högst oväsentligt men ändock från andra popdängor vi denna tid, då den inte drar sig för att rimma ”dag” med ”idag”, något som ju egentligen ter sig ganska naturligt eftersom det i mångt och mycket handlar om samma ord.
Lite som Willie Nelson i filmen Wag the dog när han skall skriva en sång om det påhittade kriget i Albanien.
”Albania is hard to rhyme…” gnäller han mot producenten Stanley Motts (spelad av Dustin Hoffman) varpå han sedan slår ett ackord och sjunger ”Albania, Albania”.
Motts tittar på honom och säger ”That rhymes!”
Detta må ändå vara textförfattarna förlåtet när nu dimension rimmar så fint med slutstation.
Annars är väl det mest förbryllande slutet på vers ett, där Jansson upprepade gånger ger oss små exempel på vad han är (”så glad att få följa med”, ”den stoltaste som du kan se”) och så vidare.
Slutligen kommer sedan ett ”jag e, jag e” som aldrig får någon förklaring, då texten fortsätter ”så låt mig stanna kvar”.
Inte mycket till adjektiv att hänga i sin poppiga julgran, inte…
Man skulle med detta i bakfickan kunna antyda att texten haltar en aning och detta då helt till skillnad från Jimmy Jansson själv som under sina konserter sällan brukar ha några problem med att springa fram och tillbaka som en hanhund i sällsam jakt på löpande tikar.
Medveten som han är om de manér som styr showbiz gör han detta troligen också för ge den positiva texten en helt ny dimension.
Godmorgon världen
här kommer jag
och det har aldrig förut känts så bra!
>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Jimmy Jansson Vad var det som hände?
>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Jimmy Jansson En underbar refräng
SOM JAG VORE DUM UNGEFÄR
Jag har mött killar som jag alltid kommer minnas
Det finns dom jag har glömt
Jag har mött killar som normalt inte borde finnas
Och det är dom jag har gömt
Men du får inte se på mig så där
Som jag var dum ungefär
Om du inte tror mig
Om du inte tror på mig
Om du inte tror mig blir det vår sista dans
Om du inte tror mig
Om du inte tror på mig
Om du inte tror mig ger du oss ingen chans
Jo, Paula Åkesdotter-Jarl.
Vi tror på dig. Vi tror att någon gav dig en specialskriven text till Melodifestivalen 1995.
Vi tror också att du levt ett rikt liv där du mött många olika typer av människor och just därför brände orden så starkt mot trumhinnan när du levererade texten på scen i Malmö Musikteater.
Normalt sett borde vissa inte kunna finnas. De är för bra för att vara sanna. Människor som lyckas förvandla allting de tar i till guld. Som Percy Nilsson.
Han är för bra för att vara sann.
På samma sätt tror vi att du blev besviken den där kvällen, då du så snöpligt snuvades på bronspengen av den rutinerade primadonnan och allkonstnären Jessica G Pilnäs. En märkbart versatil artist, ständigt redo att likt en kameleont byta skepnad och förbrylla sin publik. Ena stunden femme fatale, strax därefter enfant terrible, för att slutligen hänge sig åt haricots-verts.
Istället hamnade du på fjärdeplatsen med din illistiga förmaning Om du inte tror mig.
Det förtäckta hotet (om du inte tror mig ger du oss ingen chans) som avslutar refrängen, gör åhöraren dessutom fullständigt perplex. Den här tjejen menar allvar. Hon har levt, hon har sett, hon kan dra egna slutsatser och framförallt - hon vet när det är dags att sätta ner foten.
En nog så viktig egenskap om man skall stå på en schlagerscen.
PS!
Paula Åkesdotter-Jarl bör ej förväxlas med den norskättade dragshowartisten Pula Birgersdotter-Jarl.
SAXUELLA TRAKASSERIER
Först blev din längtan
om en dröm utan mål
men den fanns
någonstans
inom dig ändå
Jag har känt ensamhet
det har hänt att jag grät
i en värld gjord av stål
gjord av sten
Men när jag hör musiken
och min kropp fylls av rytmer
i en sång som tar tag i min själ
Vilken känsla!
Låt det hända!
Jag kan vinna allt och jag dansar för mitt liv
Ta din känsla
och låt det hända
Du är som i trans
och ditt liv blir till en dans
Riktigt inbitna hardcore-fans av filmen Flashdance (1983) tog rejält illa vid sig när det Växjöbaserade dansbandet Ingmar Nordströms tolkade filmens ledmotiv.
Fansens kritik formulerades sålunda i tidningen Kamratposten: "Lika stark som den cineastiska upplevelsen av att stillsamt betrakta något av det största inom samtidskonsten (dvs filmen Flashdance) är, precis lika genomruttet och depraverat känns det när man tvingas konstatera att detta nutida verk av den erkänt altruistiske lebemannen Giorgio Moroder (bland oss fans kort och gott Jojje) så vanvördigt vansläktas i händerna på det löjeväckande dansbandet Ingmar Nordströms. "
Kritiken kan så här i efterhand te sig aningen orättvis, då Ingmar Nordströms svenska översättning faktiskt har betydande kvaliteter.
Det är till att börja med en förhållandevis rak översättning och eventuellt kan vi här tacka den germanska språkstam, på vilken vårt modersmål blommat ut. Det skulle antagligen bjuda större motstånd att översätta Flashdance till hindi och samtidigt bevara så pass mycket av låtens karaktär och känsla.
För det är just känslan som sångaren Sten-Åke Lindberg lyckas få fram.
Känslan av svett, benvärmare och heta spotlights i natten. Allt återskapas i den emanciperade texten. Frustrationen över sin egen otillräcklighet gällande dansen, värken i ben och muskler, viljan att alltid prestera på topp och självfallet den ständigt närvarande förnimmelsen av desperat erotik.
Just den förkrosselse som texten förmedlar (så stark att den troligtvis gick att ta på, när de skivköpare som lagt den aktuella Saxparty-plattan på grammofonen, avnjöt sitt inköp) växer sig stark framförallt i passagen
Jag har känt ensamhet, det har hänt att jag grät, i en värld gjord av stål, gjord av sten...
Vem denne Sten var och vad han heter i efternamn får vi dessvärre sväva i tvivelsmål om, då vi inte ens kan vara helt säkra på att han någonsin existerat. Någon slags påverkan på bandet har han dock haft, det är helt aparent.
Kanske var det han som putsade saxofonerna med en sån där putsduk man kan köpa hos välsorterade optiker...
Detta får vi aldrig reda på.
Kanske kan Irene Cara förklara.
Om hon inte finner frågan alltför tillsvetsad..jag menar tillspetsad.
EN HET PULS AV ROCK'N'ROLL
Jag har spanat på dig ett tag
jag har hållit mig på distans
och när du nu står där framför mig
så tappar jag vett och sans
Våra möten från här och nu
kan vi göra om vi törs och vill
till ett varaktigt förhållande
där musiken bär vårt sigill
Det blir ett litet äventyr
och jag blir yr när jag ser på dig
Det pumpar en het puls av rock n roll
genom hela kroppen och jag tappar kontroll
Be bop a lula ja, det svänger om dig
Jag vill att du skall dansa med mig
Rockmusikens energi
pulserar och skänker oss liv
Den Malmöbaserade spel-, dobbel-, spex-, musik-, bingo-, kultur- och avantgardekanalen TV21 förgyllde mångas tv-kvällar i början av 90-talet. Det som tidigare betraktats som säkra kort inom det s.k utelivet, exempelvis barhäng, biobesök och dansaftnar blev till ett minne blott då den stora populasen istället valde att stanna hemma, fastnaglade framför denna televiserade folkfest, massdistribuerad genom 90-talets version av YouTube; den kabelbundna tv:n för kulturintresserade hyresgäster, boende hos kommunala bostadsbolag.
TV21 var inte bara gensträvigt nyskapande, utan även signifikativt gränsöverskridande och mångkulturell.
Lite som UR är idag.
I denna kanal hittade man en av dåtidens stora kulturinstitutioner, en topplista med dansbandsmusik.
All media som var något att räkna med 1992, skulle ha en topplista med dansbandsmusik.
Här kunde främst de små lokala banden få en chans att synas, varpå hela projektet med ens gick från att vara enbart spekulativt avseende eventuell ekonomisk avkastning, till att bli något mer, något större och djupare.
De medieforskare som orkat sätta sig in i ämnet, har samstämmigt kallat projektet för en kulturgärning.
Föreliggande för analys just nu är bandet Spectrum. Rykten säger att de hette Rectum från början men att detta byttes ut i samband med en spelning 1989 i Bjuv, då en fanatisk man ur publikhavet helt frankt frågade killarna om de inte funderat på att byta namn på bandet.
-Kan du komma på nåt bättre då? ropade basisten från scen.
-Ja, Vad sägs om Spectrum? replikerade den överförfriskade sällen, varpå det nya bandnamnet antogs.
Låten heter som du nog redan gissat "En het puls av rock'n'roll".
Genreöverskridanden har alltid varit lockande inom den seriösa konsten.
Sålunda ville den annars så naturlyriske målaren Bruno Liljefors på nåt sätt väva in lite kubism i sina bilder när en viss Pablo Picasso, i slutet av Liljefors levnad introducerat denna nya gren inom konsten.
För att ta ett annat exempel, kan jag nämna hur HasseåTage så explosivt påverkades av det tidiga 1800-talets romantik, då de 1969 producerade sin film Spader, Madame!.
På samma sätt väver Spectrum (på ett subtilt och innebördsrikt sätt) in den av Bill Haley introducerade musik som kom att kallas rock, i sin dansbandskontext.
Ett grepp som alls icke är nytt. I samma veva sjunger exempelvis dansbandet Black Jack om att de "spelar rock'n'roll på saxofon", hur nu detta går till.
Den låten heter Inget stoppar oss nu och finns med i Colin Nutleys film Black Jack.
Det centrala i Spectrums låt är dock inte ungdomskulturen, revolten, den allmänt rebelliska livsform och nerv som en gång skapat genren rockmusik.
Nä, bandet använder enbart rocken och leker med dess attribut (be bop a lula) för att nå sitt egentliga syfte.
Nämligen att dansa.
Och visst blir man danssugen.
Det pumpar liksom genom blodet. En het puls av rock'n'roll.
Man tappar all kontroll.
Rockmusikens energi, pulserar och skänker oss liv.
Nu - äntligen - vet jag vad jag vill ha inskrivet på min gravsten.
EN UNDERBAR REFRÄNG
Stranden är varm
himlen är blå
då ligger jag vaken och tänker på
fåglar som flyger och fiskar som slår
Åh, vad härligt jag mår
Jag gungar i takt
med vågornas brus
Jag målar ett hjärta
i knastrande grus
Sen springer vi runt
där vi inte får va
Åh, vilken underbar dag
Åh, vilken underbar refräng
Åh, vilken underbar refräng
Kom alla vänner
Så sjunger vi med
Åh, vilken underbar refräng
I refrängen till sin aningen elitistiska popdänga En underbar refräng sjunger det jeansbeklädda underbarnet Jimmy Jansson så här:
Åh, vilken underbar refräng, åh, vilken underbar refräng, kom alla vänner så sjunger vi med, åh, vilken underbar refräng!
Tänk om upphovsmannen lagt ner lika mycket energi på själva versen.
Fast nu har vi åtminstone fått ett stort antal pillemariska förslag på julklappsrim, så här lagom inför uppesittarkvällen.
Om du exempelvis skall ge bort "vågornas brus" kan det vara passande att skriva någonting om "knastrande grus" på paketet.
MED STING I BALALAJKAN
Man mig fann då jag en tävling vann
och på publik slog an
med Volgasången hö hö hö hö
Numera har jag fått en elektrisk darr
och gör min sång till rockgitarrar abadobo a lapp bam bom...
Iwan Iwanowitsch
Iwan Iwanowitsch
tonårsidol med sting i balalajkan
Iwan Iwanowitsch
Iwan Iwanowitsch
kosackkondon
idol på grammofon
Mitt segertåg från Krim till Vita Havet går
men jag blev Moskvas Elvis vid så unga år
Iwan Iwanowitsch
Iwan Iwanowitsch
en stäppens son vid mikrofon
Mina kunskaper om Ryssland och dit hörande kolchoser, rödbetssoppor och statstyranni är begränsade till det jag just beskrivit.
Jag har relativt stor koll på vem tsar Nikolaj II var, liksom hans paranta maka och tillhörande barn.
Jag vet även vad bolsjevikerna gjorde med dem och vem Lenin var. Både Lenin och Stalin (denne mustaschprydde He-Man från Georgien med sin förkärlek för avrättning och svält) har man mest sett på bilder. Jävligt stora bilder, dessutom.
Nikita Chrustjovs ena sko sågs däremot dunka bordet i FN-skrapan och Leonid Breznjev växte man ju upp med. Tack o lov inte på ett personligt plan, han var ingen medlem av familjen eller så men man minns ju hans stenansikte och bakåtslickade hår samt hans tröstlösa förmåga att se totalt nollställd ut, vilket bara på ett ytligt plan skiljer sig från det utseende hans efterträdade Jurij Andropov hade.
Och detta även innan han dog, efter att styrt Sovjet i ett helt år och tre månader.
Efter honom kom den klämkäcke Konstantin Tjernenko. Det var tider det. Folket i brödköerna brukade blåsa i små serpentiner när de tänkte på vilken munter jävel Tjernenko var.
Hur det nu kom sig så kolade även han, och detta efter bara tretton månader som det allra högsta av högdjur i den sovjetiska politbyrån.
Sedan kom då Gorbatjov, mannen som namngett ett av ICA-handlarnas mest åtråvärda basutbud i frysdisken, den microvärmda pirogen.
Efter visst tumult insåg Gorby att det här med yttrandefrihet, demokrati och marknadsekonomi nog inte var så jäkla dåliga grejer när allt kom omkring. Han upplöste Sovjet och den som varit systemets störste kritiker, svingade sig upp på en pansarvagn och tog helt sonika över stafettpinnen.
Han brukade nämligen smuggla vodka i pinnen, den gode Boris Jeltsin.
Efter att ständigt onykter dansat på presskonferenser och nypt kvinnor i baken kände han sig färdig med det ansvarsfulla uppdraget att leda ett land med 142 miljoner invånare.
Han gav bort sin lilla portfölj med koderna till kärnvapenmissilerna till en man vars ansikte likande Andropovs och cirkeln var därmed sluten.
Vladimir Putin satt två mandatperioder och när han som av en slump insåg att han inte fick sitta kvar som president i republiken Ryssland, gjorde han sig själv till premiärminister och begav sig till Kremls allra heligaste gemak för att ur säcken med kvarlämnade rester ifrån Madame Taussauds vaska fram en man vid namn Medveddevevevvdve eller nåt i den stilen. Det är nu denne stolle som styr landet.
Ett land som förutom alla dessa grå nickedockor gett oss den väldige brottaren Karelin, schlagersångerskan Alla Pugatjova, påsättarpredikanten Rasputin, schackeleganten Kasparov och världens främsta hockeyspelare i de hurtiga gossarna Makarov, Kasatonov, Larionov, Fetisov och Krutov.
Allt detta känner vi till. Detta är s.k common knowledge.
En ryss som möjligen är mera okänd, föddes 1832 och fick namnet Iwan Iwanowitsch. Han växte upp, fick som så många andra 1800-talsryssar ett tämligen voluminöst skägg och började sedan måla.
Han blev med tiden både känd och erkänd och roffade sedermera åt sig en professur på Petersburgs konstakademi.
På vilket sätt angrep då den svenske rocksångaren Little Gerhard ämnet, när han 1961 spelade in Hasse Bjurmans låt? Åkte han över till Sovjet först för att läsa in sig på människorna och deras mentalitet? Tog han en ABF-kurs i ryska så att han kunde läsa Dostojevskijs samlade verk på modersmålet innan han vågade ge sig på en så substansiell tolkning av den ryska kulturen?
Studerade han den ryska konsten?
Besökte han kanske Iwanowitschs födelseort Jelabuga?
Nej. Han gjorde honom till rockstjärna och sjöng abadobo a lapp bam bom...
Klokt tänkt.
Så hade jag också gjort.
>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Vikingarna Djingis Kahn
MED RUMPAN BLANK AV FETT
Nu är julen här - alla tomtarna myser
Men vår lilla gris - med sin frånvaro lyser
Ack vad är väl gröt och tårta så söt och sylta och pastejer ?
Äh korv och paj är bara blaj, men gris är nåt för sig
Vår julskinka har rymt - och släkten kommer om en timma
Vår julskinka har rymt - hur kan en gris bara försvinna
Har ingen sett vår lilla kotlett, med rumpan blank av fett
Vår julskinka har rymt, det tycker vi är grymt!
Våran gris han drog - har ni hört en sån fuling
Men han trodde nog - på ett liv efter julen
Ja visst han sa Goodbye och stack till Hawaii
tillsammans med Miss Piggy
Ja, fläsket brann så han försvann- en mansgris det var han !
Vår julskinka har rymt - och släkten kommer om en timma
Vår julskinka har rymt - hur kan en gris bara försvinna
Nu ger vi opp- för utan hans kropp är grisfesten en flopp !
Det hände sig i en inte alltför avlägsen tid att det gick ut ett påbud från Sam Nilsson om att hela landet skulle skratt-trivas.
Detta sammansatta ord lyste som en klar ledstjärna för de ansvariga för helgunderhållning på Sveriges Television under det idag så fjärran 80-talet. Dessa ansvariga var tre vise män. Och så Monika Eek.
Man skulle skratta och trivas när man såg på tv-underhållningen. Inga hårda kanter fick förekomma, inget oväntat och obskyrt, ingen existensiell ångest och ingen smal komik som riskerade att skjuta över huvudet på folk.
Folkligt, festligt och förbannat trevligt. Som om Lars Norén skulle skriva sina manus med bakbundna händer och en gigantisk munkavle.
Efter framgången med det journalistiskt banbrytande programmet Nöjesmaskinen under 80-talets första år, vandrade Sven Melander vidare till det rena sketchprogrammet Nöjesmassakern under hösten 1985.
Tillsammans med Åke Cato, Jon Skolmen och Gösta Engström skapades en komik så ryktbar att den nyligen belönats med det finaste av alla fina erkännanden. Den har nämligen släppts på DVD.
Där slutar också likheterna med Andra avenyn.
Melander blev en sådan megastar efter programmet att han själv blev nöjeschef på SVT, och sedan programledare i banbrytande satsningar som Tack för kaffet!, Sitt vackert!, Upp till bevis och Snacka om nyheter.
Just nu håller han på att kröna sin karriär genom att spela buskisinfluerad nyårsrevy i Arlöv.
Få vill idag minnas att både Melander och Cato faktiskt också är s.k skivartister.
Under den så historiska skarven mellan 80- och 90-tal (Berlinmurens fall, Britney Spears får en lillasyster, filmen Jurkyrkogården går upp på bio mm) tog de bägge gentlemännen sina karaktärer Werner & Werner (löst baserade på en schnitzel..eh, en krögare) till skivstudion för att skapa något man skulle kunna kalla artister för ister.
En oväntad och flott rockad som genast gav herrarna ett fett erkännande.
Succén var given och efter den gastkramande hiten Vår julskinka har rymt, kunde Sven och Åke se sin kalender fulltecknad. Ja, det var verkligen ett späckat schema som väntade efter jul.
Nej. Nu ljög jag. En hel skiva släpptes men singelhiten är den man minns.
Låten blev bara en one-hit-wonder men har ändå på ett markant sätt funnit sin plats i den svenska jultraditionen.
Tack för det, P4.
Jag unnar självklart Melander och Cato denna framgång men fattar samtidigt inte hur de tänkte. Sven Melander var runt 41 år gammal när låten spelades in. Åke Cato var 54!
Har svårt att tänka mig att någon som idag är 41 eller 54 skulle ställa sig i en studio och pratsjunga in en låt om en julskinka som försvunnit. Med rim som "goodbye-Hawaii" och "fuling-julen". Eller sjunga att man ratar korvar för att istället lovprisa en gris. Vad fan tror de att korven är gjord av?
Få kändisar skulle göra en sådan här inspelning idag.
Möjligen gänget bakom Arlövsrevyn.
BO DIDDLEY-DI, BO DIDDLEY-DO
Bo diddley di, bo diddley do, det händer väl ibland
att jag tar fram gitarren och får till ett rockigt sound
Det är samma sköna känsla som att vinna
eller vila blicken på en vacker kvinna
Bo diddley di, bo diddley do, det är en sorts magi
när ton som läggs till ton helt plötsligt blir en melodi
Vilken känsla när publiken börjar gunga
Jag ska aldrig sluta sjunga för musiken är mitt liv
Det här är en av mina absoluta favorittexter, Arvingarnas Bo Diddley från Melodifestivalen 1995.
Den har allt.
Utom trovärdighet.
Eller jo förresten. Det skulle vara det där förtäckta hotet som Casper (det vänliga lilla spöket) kommer med på slutet.
Det om att han aldrig tänker sluta sjunga.
Det känns ganska trovärdigt.
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Eloise
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Det lyser en stjärna
FISKAR SOM VISKAR
Alla plockar blommor, blommorna på marken
Och alla får lägga sig var dom vill i parken
Alla klappar takten, dansar ut på ängen
Och alla får sjunga lalala i refrängen
Vi är som fiskar, fiskar som viskar
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga 'la lala lala lala'
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga 'la lala lala lala'
Under alla kläder, barfota i solen
Sommarvind, du är våt och jag är törstig
Vi är som fåglar, fåglar som frågar
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga 'la lala lala lala'
Det är som synes ett uppsluppet och frihetligt budskap han förmedlar, sångaren Martin Svensson.
Vem som helst får lägga sig var de vill i parken. Någon "gräset får ej beträdas"-skylt är det aldrig tal om.
Knappast någon gång tidigare har väl anarki kunnat beskrivas så ingående och utan krusiduller.
En anarki som inte slutar med denna uppmaning. Nejdå. Det kommer mera.
Alla får nämligen sjunga "lala" i refrängen. Om de vill.
De som väljer att praktisera tystnad och total avhållsamhet från en dylik sånginsats slipper bekymra sig för eventuella påföljder. Det är alls inte så att utövandet av stumhet beivras av Martin. Tvärtom handlar det om en ytterst självvald aktivitet.
Så kommer då denna märkliga liknelse med en massa viskande fiskar. Låttextens lilla klo, om man får lägga in ett litet skaldjursskämt som kanske ter sig något opassande då ämnet alltså rör fiskar. Till saken.
Huruvida fiskarna i havet verkligen har för vana att kommunicera meddelst viskningar vill jag så här i ursprungsskedet låta vara osagt. Jag känner att jag måste konsultera en djupare forskning i ämnet.
Jag är trots allt inte någon iktyolog.
Åtminstone inte i samma utsträckning som Martin tycks vara, då han så bergsäkert fastslår att fiskarna viskar.
Den grundval varpå Martins säkerligen uttömmande forskning vilar skulle dock - något besynnerligt kan tyckas - göra gällande att det som fiskarna huvudsakligen viskar, handlar om rätten att få sjunga just "lala lala" i refrängen.
Det är för denna rättighet de lever. Vem bryr sig om utfiskningen av torsk i Östersjön, algblomning och försurning eller spridandet av allehanda miljögifter när det enda vi egentligen vill är att lalla en låttext.
Varför skall vi tänka? Vi behöver bara sjunga. La la la la la la la....
Det är denna naiva syn på djurliv som Martin vill koppla till människors lättja. "Vi är som fiskar, fiskar som viskar..."
Jag tycker att det är fördomsfullt och ohederligt.
Som betraktare av texten kan man inte annat än känna djup sympati för de djur som så oförblommerat hängs ut av upphovsmannen som lättjefulla och retarderade när det i själva verket är så att en högst genomsnittlig och medelmåttig piggvar säkerligen skulle kunna prestera en mycket bättre låttext om så även med förbundna ögon, gravt drogad på sobril.
>>>Relaterade rim: Yeah Yeah Wow Wow
VARKEN SVÅR ELLER HAL
Jag vill inte förklara mig
vill inte stå upp för mina ideal
inte heller försvara mig
vill varken vara svår eller hal
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås
I mitten av 90-talet brukade folk fråga Lisa Ekdahl följande:
Snälla berätta för oss – varför har du benen i kors?
Är det för att du är blond, brådmogen men samtidigt så charmigt oskuldsfull?
Är det för att du gillar imposant jazz och svårförståelig fransk poesi från 20-talet?
Är det för att du ofta syns sittande på Hannas krog tillsammans med en kader av djupingar i manchesterkavaj?
Berätta.
Varför sitter du med benen i kors? Vem vet? Inte du. Inte jag.
Sitter du och stickar en existensiell pläd av fårull? Mediterar du?
Smälter du din senaste kopp med grönt té? Vad vill du ådagalägga med detta beteende?
Och varje gång brukade Lisa svara med ett pillemariskt leende.
Hon sa: För att du sitter bredvid förstås…
MATEMATIK - TILLSAMMANS ÄR VI TVÅ
Timmen är slagen,
nu slutar vi för dagen.
Går hem till mig,
jag ska förhöra dig (wou-wo-ho)
A B C du är i mina tankar
C D E mitt hjärta det bankar
E F G du får mig allt för lätt ur balans
A B C du är i mina tankar
C D E mitt hjärta det bankar
E F G du ger mig ingen ärlig chans
Du är den bästa i hela klassen i biologi,
du läser på till och med på rasten om kärlekens kemi.
Du är inte som alla andra (hooououo),
du är min första kärlek, du är alla tjejernas dröm.
Matematik: tillsammans är vi två
som ljuv musik, do, re, mi, fa, so, la-lattidooo.
Melodifestivalen 1986 har gått till historien som en av de allra mest rafflande och vågade tillställningarna som någonsin televiserats.
En festival präglad av svallande hår, djupa dekolltage, färgglada kostymer och svettpärlor på läppen, och detta inte enbart pga av Lennart Swahn var programledare.
En ganska usel sådan, dessutom.
Programmet sändes från Cirkus i Stockholm och Swahn visade under hela sändningen ett missklädsamt förakt för de konstnärer som passerade revy utmed programledarens bardisk.
Det hela började med att Swahn var försenad och gjorde en påver entré helt utan känsla av skam för sin försening, sedan dumförklarade han Christer Sandelin genom imbecilla frågor (Christer sägs fortfarande fundera över vad han egentligen skulle ha svarat.)
Vidare negligerade Swahn att lära sig namnen på flertalet av de gästande kulturpersonligheter som frekventerade evenemanget. Gigi Hamilton kallades bl.a för Gigi Ekman och Ingela Pling Forsman för Forsberg.
Oförlåtliga misstag som just nu kastar en mörk och dyster skugga av förtrytelse över Swahns eftermäle.
Han skulle exempelvis aldrig kommit på tanken att kalla John Blund för Jonas Blund.
Helt uppenbart har det att göra med Swahns intresseområden.
Hans intresse var tydligen större för östtyska små män av gummi än begåvade sångerskor på Cirkus.
Nåväl. 1986 års tävling visade prov på den speciella bredd som allt sedan dess bildat essensen av det vi kallar Kultursverige. Här fanns Karin Risberg, här fanns Git Persson och djävlar i min lilla låda om inte Sound Of Music och Dan Tillberg också var med.
Denne Tillberg sjöng de oförglömliga raderna "ABCD, ett, två, tre alla är barn i början, först ska vi krypa och sen så ska vi gå - ABCD, ett, två, tre...lika enkelt som att alla är mänskor fast några är små".
Det är emellertid frågan om just Rimbloggen är rätt forum för att till fullo dissekera denna filosofiska utläggning.
Hellre då sätta tänderna i Anna Book.
Låter väl mumsigt? Ty Anna fick sitt genombrott detta år med en annan sång löst baserad på alfabetet.
ABC.
Vilken låt, vilket gung, vilket genombrott. Hon kom från ingenstans och intog hela det svenska folkhemmet över en natt. Ty detta skedde vid en tid då man inte nödvändigtvis behövde göra mer än att synas i tv framförande en låt en enda gång för att bli känd. Jämför gärna med Idoldeltagarna som ju når våra hjärtan med ett flertal smäktande ballader.
Problemet var kanske snarare att Book aldrig lyckades göra sig fri från denna magiska låt. Den förföljer henne ständigt, hemsöker henne om natten och blir till en rosa och fluffig kvarnsten av polyester som långsamt slingrar sig utmed halsen för att kväva henne. En Pyrrhus-schlager. En pest och pina. En förbannelse.
Som William Shakespeare skriver om låten:
"Ack du skändliga sång om mod och ridderlighet i alfabetiskt svärmeri
blodtörstig. liderlig, grym, falsk och girig, gemen och våldsam...du är anfrätt av varje tänkbar synd..."
Så ligger det till. Låten ABC har blivit Anna Books frälsning, likväl som hennes undergång.
Inget kan avhjälpa detta faktum.
Troligen blir de som suktar efter en fräsch och uppdaterad nyinspelning av låten också outsägligt besvikna.
Få saker tyder nämligen på att Book tar i denna låt med annat än med tång.
Även om texten faktiskt skulle kunna anpassas något till nutid.
"Timmen är slagen, nu spricker hela magen", exempelvis...
ABC. En magisk låt.
(PS! Anna har varit med i Melodifestivalen ytterligare två gånger. Detta har dock suddats ut ur vårt kollektiva medvetande. Möjligen beroende på att hon i dessa bidrag inte sjöng om alfabetet DS!)
EN FOLKETS MAN
Du tog ett tåg och skulle åka någonstans
En arena fylldes, förväntningarna brann
På TV sa dom att han var en folkets man
Ut i luften sjöng han "We were born to run"
Alla minnen, alla år
har bleknat bort men satt sitt spår
Nu står jag här med drömmen från igår
Kom ge dom tiderna tillbaks
jag vill ha allt dom åren gav
Tröst och skratt var dina svar
När vi var oskiljaktiga
Och jag fick vara din vän
Snälla ta mig tillbaka till livet vi levde igen
1985
Efter ett antal överläggningar har FN:s säkerhetsråd nu beslutat att inte införa några sanktioner mot den fd långhårige rebellen, numera schlagerpianisten med kisande blick; Patrik Isaksson.
Detta trots att han i låten 1985 rimmar "folkets man" med "born to run".
I det officiella uttalandet sägs det också att det saknas ett "r" för att "oskiljaktiga" skall rimma med "svar" och att "vän" funkar utmärkt gentemot "igen" men faller en aning i förhållande till "1985".
Frankrike ville helt fälla texten med hänvisning till den dåliga smaken medan USA lade in sitt veto.
"Allt som på något sätt förlöjligar Bruce Springsteens karriär ställer vi oss positiva till" heter det i ett uttalande från Vita Huset.
Isaksson själv vill inte kommentera med hänvisning till sin artistiska integritet.
