DEN INRE RUSTEN
jag åker uppför kusten
Det får ta den tid det tar,
jag följer den inre rösten
Mina tankar spelar fritt,
jag minner mig tillbaka
Bilderna kommer förstås,
hästarna sliter sig loss..
Jag har Stockholm bakom min rygg,
slätten har jag passerat
Långtradarna kämpar på,
jag reser som planerat
På väg mot en ljusare trakt,
där jag vet att jag hör hemma
Bilen får glida fram,
bakom hästarnas damm..
Att Tomas Ledin är överilat fartglad kan nog ingen förneka. Redan 1982 fascinerades han av den hastighet med vilken hösten närmar sig efter en sommar. Enligt Ledin, som forskat i ämnet, går det som bekant "med vindens fart".
Sensmoralen i den låten; Sommaren är kort, var dock snarare att fånga dagen, att leva i nuet, unna sig ett par badtofflor av plast, äta en stilla glass och under ett parasoll läsa gårdagens blad.
Det är en helt annan och betydligt djärvare inställning till livet vi möter i Släpp hästarna fria som trots namnet inte alls avhandlar något hippologiskt spörsmål, utan snarare tar upp den kraft varmed en modern bil tar sig fram. Vi möter upphovsmannen i färd med att bryta upp från huvudstaden, något som ju längre texten rullar på utvecklar sig till en gastkramande roadmovie genom landets murriga skogar och lysrörsupplysta korvkiosker.
Det är en helt annan och betydligt djärvare inställning till livet vi möter i Släpp hästarna fria som trots namnet inte alls avhandlar något hippologiskt spörsmål, utan snarare tar upp den kraft varmed en modern bil tar sig fram. Vi möter upphovsmannen i färd med att bryta upp från huvudstaden, något som ju längre texten rullar på utvecklar sig till en gastkramande roadmovie genom landets murriga skogar och lysrörsupplysta korvkiosker.
Ledin har ett uppdrag, han vill fly bort, jagad av sin egen ångest sätter han sig i denna helvetesmaskin av metall, en grunka som vibrerar av kraft och potens, darrande av den ansenliga mängd hästkraft som bryskt mosats in under huven.
Ledin är på väg mot en ljusare trakt, dit han hör hemma. Möjligen kan det vara Sandviken som åsyftas. Som alltid när det rör sig om Ledins mystifika lyrik så fullproppad med bilder, antydningar, hänsyftningar och undertext, kan vi aldrig riktigt vara säkra på vad som egentligen menas.
Vi vet bara att han följer den inre rusten...jag menar rösten...
VI ÄRO MUS-I-KANTER
ett riktigt sagogryn
ja, mina ögonbryn
de flyger upp i skyn
Den kjolens kant
är alltför intressant
för varje trafikant
pikant, men sant
Säg mig - vem är hon där i
kort-kort-kort?
Den flickan som just tittar
bort, bort, bort?
Vem är hon där i
kort-kort-kort?
Den långbenta flickan i
kort-kort-kort...
Varenda natt
har jag fått fnatt
och drömmer att
vi leker tafatt
En kjol, ni vet
är som ett staket
den gränsar till det
den visar diskret...
En biloycka inträffar i en korsning. Ett av vittnena är 23-åriga Bella som förhörs av polisen.
-Kan du berätta hur olyckan gick till?
-Tyvärr, jag såg ingenting. Blåsten gjorde att min kjol flög upp över huvudet precis då, det enda jag minns är att jag i samma stund hörde ljudet av krockande fordon bakom mig.
Så kunde de inte sällan manschauvinistiska vitsarna låta på 1950-talet. På denna tid var det nämligen ganska rejäla (om än ofta förföriskt veckade och ibland skotskrutiga) kjolar som gällde.
Kjolar som på ett jungfruligt sätt räckte strax nedom knäna.
Annat var det på 60-talet och en bit in på 70-talet.
Det var då som det ostentativt effektiva dammodet att bära sk kort-korta kjolar slog igenom.
Ju kortare, desto bättre. Helst skulle kjolen fungera enbart som en anspråklös förlängning av den förmodat underliggande trosan. Inte sällan blottades också själva trosan eftersom kjolarna var just väldigt, väldigt korta (därav begreppet kort-kort i betydelsen "kortare än kort") även om Cool Candys i denna dansbandspärla från 1970 sjunger om kort-kort-korta kjolar, något som enbart kan tolkas som att det förhandenvarande plagget är trippelt så kort som en vanlig kjol...
Det är en rik, levande och märgfull om än stundtals lite väl durkdriven och repetetiv text, de välekiperade estradörerna framför.
Rimmen är helt fenomenala, raffinerat majestätiska och nästan larger than life.
Som obevekliga hammarslag slås de in i våra öron tills vi resignerat faller till föga.
Vem orkar egentligen stå emot trippelrim som sagogryn, ögonbryn, skyn eller det ännu mer vederhäftiga fyraordsrimmet natt, fnatt, att, tafatt...
Faktum är att det skulle dröja hela trettiosex år innan vårt land varseblev ett lika glänsande rim inom populärmusiken.
Detta skedde 2006 då den sjuårige Frans tillsammans med bandet Elias i låten Whos da man gav oss de förnämliga raderna: I love you, I liebe dich, Zlatan Ibrahimovic!
VIN, BRUDAR Å RAJ-RAJ
Mat o dricka, dans å sång - man blir mänska på en gång
Käre vän, kom ta ett glas
hoppsan där gick ett i kras
skål o ta ett nytt och känn dig hemma, detta är kalas!
Aj aj aj
Partaj, aj aj
Det är toppen med partaj
vin å brudar å raj-raj
åh, partaj
Aj aj aj
Partaj, aj aj
Det är toppen med partaj
vin å brudar å raj-raj
åh, partaj
Fråga inte hur jag mår
var på stort partaj igår
det var nån som kastade paj på min nya grå kavaj...
Det är allom bekant att 25 procent av megasuccégruppen ABBA, dvs Björn Ulvaeus; besitter en omfångsrik talang och en genuin kunskap (som övriga medlemmar saknar) om hur man på ett vägröjande sätt snickrar ihop en fabulös sångtext.
På detta har Västerviks svar på Hal David starka bevis; vem minns inte brännande lyrik som "I love you - I do, I do, I do", "I am behind you, I always find you, I am the tiger" eller varför inte den omisskänneligt ekivoka "Dum dum diddle, to be your fiddle..." med mera, med mera.
Rimmen har för Herr Ulvaeus alltid kommit lika fiffigt och finurligt som utklämd tandkräm ur en färgglad tub från Colgate.
Inte sällan har de också kännetecknats av samma fräscha och njutningsfulla doft samt smakat lika smaskigt i munnen.
Smaka bara på rimmet "It's so exciting, why should I pretend, in a few hours the plane will descend" från ABBAs socialrealistiska epos Happy Hawaii.
Få, om ens någon svensk i Björn Ulvaeus generation skulle på engelska kunna formulera ett lika fyndigt rim 1976.
Mest förknippas dock Björns lyrik med olycklig kärlek och brustna relationer. Desto mer fascinerande då att Björn i ovanstående text, sprudlar av glädje och är allmänt uppsluppen.
Detta kan partiellt förklaras med att inspelningen av låten Partaj aj, aj aj gjordes redan 1969, långt innan den kärlekssorg mellan Björn och Agnetha Fältskog som präglade så mycket av ABBAs svarta textkatalog, hade brutit ut.
Som upphovsmän anges dock Andersson - Ulvaeus - Anderson, vilket jag enbart kan tolka som att de unga adepterna Björn & Benny förvisso svängt ihop den partajartade musiken, medan det vansinnigt utslagsgivande uppdraget att få själva texten på pränt, gick till Stikkan Anderson.
Hela texten skriker nämligen Stikkan.
Detta manifesteras bl.a i den särpräglade passagen "Kära vän, ta ett glas" där peripetin "hoppsan, där gick ett i kras" på ett prononcerat sätt ger oss bilden av att här har vi att göra med en centrallyrisk textförfattare som verkligen talar av egen erfarenhet och helt oinskränkt behärskar ämnet.
-TOMELILLA 6 5000!
till några läckra små gummer
men den som fånga en hummer det va
-Tomelilla 6 5000!
Hummern min gjorde nog susen
plötsligt så blinkade ljusen
lyft på din lur här är busen
-Tomelilla 6 5000!
Vi säger aldrig hej
och mycket sällan hur mår du
vi börjar och vi slutar med
att säga lilla vän vad jag älskar dig
Åh, jag blir röd som en hummer
när jag slår ditt lilla nummer
slår det med min lilla tumme
-Tomelilla 6 5000!
Somliga ordvitsare ställer sig tämligen obekymrade över den slags telefonterror som Ingmar Nordströms glassiga orkester utövar i denna storbandsklassiker.
De menar att det lite skämtsamt skulle handla om det dubbeltydiga begreppet "ringa misshandel" när det ju faktiskt rör sig om en allvarlig kränkning av Tomelillakvinnans personliga integritet. Du kan ju själv försöka att tänka dig in i situationen att man sitter helt tillfreds i sitt skånska radhus med rosenbuskar i rabatten och en tv-kanna fylld med hett kaffe i en storblommig soffa för att invänta kvällens televiserade föreställning av Nygammalt med Bosse Larsson, då en saxofonmissbrukande vettvilling ringer upp enkom för att få flåsa lite i luren. Telefonören verkar dessutom ha satt detta trakasserande i system då han säger sig ha ett "antal läckra små gummor" som han brukar ringa till.
Han säger sig bli röd som en hummer varje gång du nämner den sifferkombination du rent slumpmässigt tilldelats av Televerket.
Saxmissbrukarens intresse har uppenbart huvudsakligen att göra med siffrorna sex, femtusen.
Eventuellt ringer han runt till olika riktnummerområden med just denna kombination i ett flagrant syfte att stilla sina eskalerande lustar och sitt brinnande begär.
Kanske blir han även sexuellt upphetsad över det sätt på vilket Tomelillakvinnan uppger numret med sitt förföriska, skånska idiom. Man kan lätt få det intrycket, då man studerar texten.
Personligen tycker jag att det vilar nåt utomordentligt perverst över både texten och framförandet, en åsikt som bara förstärks av det faktum att originalmusiken (Pennsylvania 6 5000) skapades av den liderlige glasögonormen Glenn Miller. Förvisso var det inte just den Miller som skrev den skabrösa romanen I kräftans vändkrets men det är illa nog.
SNÖN PÅ FEMTE AVENYN
Ja, du skulle sett i morse
Det finns en del människor som en längre tid haft den tivelaktiga smaken att känna en stor saknad efter sängkammarsoul på svenska. Äntligen är deras väntan över.
snön på femte avenyn
Det skulle du ha tyckt om
det var en mäktig syn
när jag gick till Svenska kyrkan
läser DN På Stan
sen drack jag hela varvet runt
i Marriots sky bar
Och jag bor uppe på Hudson
I en liten garderob
den kostar 300 dollar natten
där kan man tala om ett rån
Jag var ute hela natten
tills jag hamnade i nåt bråk
på Lucky Strike nere i Soho
här är julkort från New York
Det finns en del människor som en längre tid haft den tivelaktiga smaken att känna en stor saknad efter sängkammarsoul på svenska. Äntligen är deras väntan över.
Många har undrat vart han tog vägen, mannen med de stämningsfulla texterna och den så vasst framfusiga blicken bakom ett par sparsmakat dekorerade glasögonbågar a la Buddy Holly.
Först nu vet vi var han befunnit sig.
Det visar sig nämligen att Mauro Scocco - Sveriges svar på Marvin Gaye - spenderat lejonparten av sina senaste månader i en liten garderob.
Det förstår väl vem som helst att en sådan miljö inte är den allra bäst lämpade för ett enständigt skapande av sockersöta soulklassiker.
Det var bättre förr, när Mauro bodde i en skokartong, där skrev han hittar som Hem till Stockholm och Sara. Eller som under inspelningen av plattan Dr Space dagbok; det är ju allom bekant att Scocco var inhyst i en burk ansjovis under denna så utslagsgivande epok av sin karriär. Den ojämförliga powerballaden Till dom ensamma, skrevs i den där ansjovisburken, vilket ter sig smått ironiskt eftersom han ständigt låg skavfötters med diverse slemmiga typer, i ofrivillig trängsel.
Nu är han alltså tillbaka och har kommit ut ur garderoben som varande inte bara en uppskattad kännare av Norrmalmstorg och Operabaren, utan även en helt naturlig New York-flanör som ledigt kastar sig mellan världsmetropolens olika delar. Impressionistiska bilder slungas ut som kladdig färg på en noppig målarduk.
Det är fart och det är fläkt, ett helt annat tempo än det som Mauro använder sig av när han snackar.
Han minns att han var ute nattetid. Han minns att han "hamnade i nåt bråk" men han minns inte exakt hur och varför..kanske hade han glömt att ta av sig sin ring...då är det inte okej...
Den nervösa vandringen gata upp och aveny ner nattetid gör därför att detaljerna så lätt glöms bort.
Exempelvis den där irriterande detaljen som säger att garderob inte rimmar med rån.
Å andra sidan: när skall man få använda grötrim om inte när det lackar mot jul...
PÅ CIRKUS SLÅR MAN VOLTER...
Calcutta finns vid Ganges
å Basel finns vid Rhen
men all min stora kärlek
den finns hos Madeleine
Man drömmer sig till Bagdad
man drömmer om Aten
men alla mina drömmar
de finns hos Madeleine
I hennes vackra ögon
jag sjunker som en sten
och säll jag viskar
Mmmm....Madeleine
I Picardy står rosor
violen står i Flen
men all min stora kärlek
den står till Madeleine
På cirkus slår man volter
i London slår Big Ben
mitt längtansfulla hjärta
det slår för Madeleine
Landets absolut främste nu levande estradör, skådespelare, sångare, MFF-supporter, showman och musikalstjärna heter Jan Malmsjö.
Hans ohyggligt imposanta betydelse för svenskt musik- och underhållningsliv det senaste halvseklet går egentligen inte att beskriva. Ändå skriver jag "ohyggligt imposant" som en liten fingervisning.
Malmsjös livslånga gärning och outröttliga geist bör med andra ord ingå som basal kurslitteratur i de av media så hett omskrivna Idolskolorna och talanguniversiteten.
Möjligen kan de nutida adepterna i ett sådant sammanhang helt hoppa över det dräpande kapitlet betitlat "Jan Malmsjös betydelse för svensk vispoesi och svenskt textförfattande utifrån ett empiriskt perspektiv" då det (inte minst av ovanstående exempel) är mer än evident att Herr Malmsjös förmåga och espri främst finns att finna i de rent verbala uttrycken.
Ändå skrev han en gång i tiden texten till låten Calcutta, troligen utifrån det djuplodande parti av groteskt lallande som alldeles uppenbart utgjort själva stommen i det magistrala låtbygget.
Som vi ser i den ovan publicerade inspelningen från gruppboendet Strutsen (avdelningen för labila patienter) har dock Malmsjö en sällsam förmåga att med tungan artikulera och på andra sätt tänja munhålan och svalget till närmast vidunderliga formationer för att på ett dramatenskolat och teatraliskt sätt leverera sin klandervärda text med all den ackuratess den verkligen inte behöver levereras på för att till fullo kunna varseblivas.
Detta förfarande gör snabbt att den egentliga upplevelsen av att höra texten (som att bita i en luftpastej) i det snaraste byts ut mot känslan av att vara delaktig i frambringandet av verklig poesi och alls inte ofokuserat strunt.
Där hittar vi samtidigt den ovedersägliga anledningen till att Jan Malmsjö främst kommer att gå till historien som scenmänniska och inte textförfattare.
Det krävs mod, timing, självdistans och en rejäl dos "I don't give a fuck-mentalitet" för att så gloriöst som Malmsjö gör, levandegöra en så pass medioker text.
En text man dessutom själv skrivit utifrån en atlas, ljudet av några lallande fyllgubbar och en tjej vid namn Madeleine.
HALLÅ, DU GAMLE INDIAN!
Just där vägen tar vid
över prärien
några mil strax väster om Cameron
ligger en liten bensinstation
just där vägen tar vid över prärien
Ja, ni känner väl han som står för den?
Röde Ned som är tvättäkta Indian
och han tappar och fyller mest hela dan
Ja ni känner väl han som står för den
Hallå du gamle indian
och han tappar och fyller mest hela dan
Ja ni känner väl han som står för den
har du glömt de dar
då din farfars far
satte skräck
bland klippiga bergen?
Då din tomahawk
var det enda språk
som du då
kunde förstå
Minns du när som valp
du din första skalp
fick i bältet som segertrofé?
Minns du gamla Golden Hill
där du slogs med Buffalo Bill
Hallå, du gamle indian
Svenska tonsättare, textförfattare och porrkungar har alltid haft en stark fascination för den stora amerikanska kontinenten.
Exempel på detta hittar vi många här i Rimbloggen: Är du kär i mig ännu Klas-Göran, exempelvis, där som bekant en svensk fäbodjänta ges på båten av en lycksökande uppvaktare som finner det frodiga och varma USA betydligt mer spännande än att gå upp klockan fem en norrländsk tisdagsmorgon i januari för att hjälpa till att hacka loss fruset kiss ur en potta av trä i en av djuravföring stinkande fäbod.
Eller Oklahoma som handlar om ett skånskt dansbands tillkortakommanden gentemot Nashvilles sprudlande och resoluta musikliv; ett mindervärdeskomplex man tror sig bota genom att ikläda sig en stor cowboyhatt.
Ofta har de amerikanska influenserna påverkat just dansbandsmusiker; ett folkslag som ju gärna vill framhålla de kulturella band som de tror finns mellan sydstatlig bluegrass och ignobelt saxofonbaserad hissmusik från, säg Tingsryd eller Dals-Ed.
På samma sätt som flertalet altruistiska och intellektuella dansbandmusiker fordom också placerades i små värmländska reservat har genom åren den amerikanska urbefolkningen tvingats leva sina liv frånskurna de gravitetiska friheter resten av samhällsmedborgarna åtnjutit.
Detta har självklart genom åren skapat oupplösliga band mellan de båda grupperna; en flagrant känsla av djup samhörighet präglar sedan länge exempelvis dansbandsmusiker från Grums och ättlingar till indianhövdingen Geronimo (han med cadillacen).
Indianmusiken i Sverige har dock äldre rötter än varande just ett sentida dansbandsfenomen. Den minnesgode vill kanske glömma Little Gerhards 60-talshit Den tappre mohikanen men då skall man veta att ovanstående text faktiskt är ännu äldre.
Redan 1941 lät det så här om Lasse Dahlquist, den gamle kepsfuxen...
Redan 1941 lät det så här om Lasse Dahlquist, den gamle kepsfuxen...
Hallå, du gamle indian, ett historiespäckat och väl underbyggt skillingtryck som ger oss den totala bilden av de misshälligheter som en gång rådde i Vilda Västern.
Fram strömmar en stark och gripande berättelse om en av alla dessa indianer som mot slutet av sin levnad kastats ut ur sin kulturella kontext och tvingats ta jobb som allt-i-allo på en bensinstation (med tanke på var flertalet dansband kränger sin musik förstår man att just denna passage rör dem djupt och gör dem villiga att ta upp låten på sin repetoar)..
Indianen i fråga heter Röde Ned och har nu bytt sin tomahawk och sina skalpar mot bensinslangar och motorolja.
Lasse Dahlquist minns dock hur det var när det begav sig.
Röde Ned har ett spännande föflutet. Som liten valp fick han en skalp som segertrofé i sitt bälte.
En riktig skalp att leka med.
Vad är väl ett pokemonkort mot det?
DOVERS VITA KLIPPOR, I SOLNEDGÅNG...
Vi står tysta i natten och hör vågornas sång
en lugn och stilla serenad
Dovers vita klippor, i solnedgång
Drunknar i ett gyllene hav
Och våra frågor finner svar
Vi såg på varann, och vi närmade oss land
När vi möttes mellan Dover Calais.
All min rädsla försvann, när du sakta tog min hand
Någonstans emellan Dover Calais
Vi närmar oss varandra, när vinden tar i
Den blåser oss så nära varann
Har velat ta dig till mig, sen den första sekund
När båten stilla lämnade land Och du satte mig i brand
Vi har självklart varit inne på det tidigare, det sällsamma fenomen som skapas av att en text genom decennielång, muntlig tradering, växer sig starkare, mäktigare och nästan farligare än vad den en gång var.
Den blir obetvinglig, den lever sitt eget liv.
Nästan alla kan på ett nervöst men lite underdånigt sätt göra sig lustig över den; driva med den och använda den som ett poetiskt bananskal att dratta på ändan med men få om ens någon kan egentligen ifrågasätta storheten och potensen, själva urkraften i lyriken och den inneboende godheten i verket, själva den fundamentala verkshöjden.
Den blir till en koloss, en stenstodsaktig, grekisk pelare i något antikt tempel.
Detta är nu näppeligen något att frapperat tappa sin haka över, då det så uppenbart rör sig om äkta konst.
En sådan konst som enbart två blonderade killar med bleka, lappade jeans och en akrobatisk tjej med afrokrull kan åstadkomma.
Om den svenska schlagerhistoriens texter skulle liknas vid klassiska konstverk, en gång framställda av de stora mästarna skulle Chips Dag efter Dag vara som en tavla av Chagall.
Nick Borgens World Wide Web skulle vara en Poul Ströyer, medan Towa Carsons, Siw Malmkvists och Ann-Louise Hansons C'est la vie skulle vara som en märgfull fresk av Diego Rivera.
Allt detta är givetvis mycket habilt och konsiliant men den verkliga juvelen i kronan saknas i denna förteckning.
Att Rimbloggen helt lyckats eludera Dover-Calais och först nu - efter tre år - har nått fram till detta luminösa kuttersmycke i den svenska schlagermusikens grandiosa skattkista, kan enbart förklaras med det slitna uttycket att det är svårt att se skogen för alla träd. När man omges av så mycket som glittrar och glimmar är det lätt att bli blind och förlora sig själv.
Jag ber oförbehållsamt om förlåtelse. Dover-Calais av de succéartade kamikaze-keybordisterna Christer Sandelin och Tommy Ekman, är självfallet schlagermusikens svar på Leonardo da Vincis epokgörande målning Mona Lisa.
Lika gåtfull, lika suggestiv.
På samma sätt som alla vet hur Mona Lisa ser ut, på samma sätt kan alla nynna melodin till Dover-Calais.
Faktum är att det är fler svenskar som aldrig hört låten än vad det finns svenskar som skrattat åt ett skämt levererat av Måns Möller. Då förstår man att låten har en mycket stor igenkänningsfaktor.
Texten är en metafor för det okända, det främmande; ett förvisso ganska slitet grepp inom konsten.
Det Sandelin/Ekman lyckas förmedla är dock den avslappnade vardagligheten i det som sker i kraftig kombination med den vanmäktiga utsatthet jag-personen känner.
Han är på resande fot.
Han lämnar tryggheten (Dovers vita klippor) bakom sig för att söka sig något nytt. Ett nytt liv, ett par nya jeans med lappar på.
Upplysta av en solnedgång står klipporna (dessa är helt klart centrala i texten) kvar som en konstant i tillvaron. Ute i engelska kanalen kan vad som helst hända (folk kan ta ens händer och titta på en) men man botar enkelt både sjösjukan och känslan av osäkerhet genom att sluta ögonen och drömma om de vita klippornas fasthet, säkerhet och skydd.
Sandelin och Ekman har som bekant inspirerats av poeten Matthew Arnolds dikt Dover Beach som här kort återges:
Upon the straits; on the French coast the light
Gleams and is gone; the cliffs of England stand;
Glimmering and vast, out in the tranquil bay...
Vackert, måhända...men inte lika fulländat som:
Vi står tysta i natten och hör vågornas sång
en lugn och stilla serenad
Dovers vita klippor, i solnedgång
Drunknar i ett gyllene hav
Och våra frågor finner svar
KAWASAKI NIOHUNDRA
Alla killar kom hit och se
kolla in vilken mysig grej
vilka linjer, ja vilken stil
en sån front en sån profil
--
Kawasaki niohundra
vilket ax från noll till hundra
Ingen har minsta chans att hänga med
Kawasaki niohundra
den får asfalten att dundra
när den susar fram
du skulle se
Jag vet inte särskilt mycket om motorcyklar men jag har alltid trott att det är de utsiktslöst nördiga, obeaktat bortkomna och gensträvigt fjuniga MC-förarna som kör japanskt.
Jag är glad att Rimbloggsfavoriterna i Chinox (här i en väldigt tidig inspelning under namnet Bepers) grusar sönder mina fördomar och förutfattade meningar samt avslöjar dem som varande ren och skär lögn, då man efter att ha avnjutit både musik och video snabbt inser det sanna förhållandet; nämligen att japanska motorcyklar helt enkelt är bäst och att de förtänksamma människor som väljer att köra japanska maskiner både är odogmatiskt coola, maskulina och biffiga men framförallt trovärdiga i sin beskrivning av MC-kulturen.
Inte minst läppsynket i den obstinata videon understryker hur riktiga argumenten gällande motorcykelpreferenser är.
Med detta i åtanke är det därför illustert befriande att möta en så adekvat och trovärdig text som den ovan citerade.
Faktum är att det är den rimligaste utsaga jag tagit del av sedan filmkonstnären John Holmes kandiderade som sheriff 1980 under devisen att han "inte var särskilt hård men väldigt, väldigt rättvis".
EN KRAM OCH EN AMALGAM
Det var en svinkall torsdag med ärtor och fläsk
Jag var bjuden till min moster
Ja, släkten den e' värst
Ty en ärta hård och karg
Trängde in i min emalj
Jag gav upp ett våldsamt tjut
Ringde, sa det var akut
Fick till svar - Vi drar ut nu idag!
Vi möttes på folktandvården
Kärlek som inte kan bedövas
En kram och en amalgam
En fyllning av en tand
Fick kärlekens låga i brand
Sen på skälvande ben över tröskeln jag klev
I väntsalen den grå snart elva klockan blev
Genom dörrn kom en blondin
I en rock så vit och fin
Hon mej ledde in med varlig hand
Till stolens vita läder fram
- Vi ska ta röntgenkort
Gapa stort!
Som i alla stora texter med någon slags litterära anspråk, är miljön inte bara viktig utan nästan direkt avgörande.
Vill du fånga och trollbinda din läsare bör du som författare försäkra dig om att skapa och framförallt tillvarata en slags autencitet i verket. Här är miljöbeskrivningar en viktig del. Allra bäst blir det om du vinnlägger dig om att beskriva de små detaljerna som annars så lätt förbises.
Det är nämligen i de obehärskade detaljerna magin ligger, något som Tage Danielsson en gång fastslog så här:
”Om man smakar grovt och slarvigt så smakar kött kött och svamp svamp och fisk fisk, istället för senapsbestruken dilammstek, portvinsstuvade murklor och nystekt färsk strömming med några droppar ättika på”
.
Det är uppenbart att textförfattaren bakom Svenne Rubins Vi möttes på folktandvården tagit till sig Tages tidlösa uppmaningar. Inte minst står detta klart när man betänker en annan aforism, signerad Danielsson:
”Det är inte mycket man kan dikta ihop, i en grop”.
De gropigheter som den mänskliga munhålan består av har dock visat sig innehålla mycket kärt stoff för meriterade textförfattare som Sven Rubin och Birger P. Resley att bita i, ja man skulle nästan kunna tala om det allra renaste guld. Eller i alla fall amalgam.
Observera med vilka detaljer texten lyfts fram.
En ärtsoppa, en moster, en tandvärk. Man kan både lukta och känna sig fram mellan raderna.
Alla vet ju hur en moster luktar.
Detaljrikedomen bara försätter och accentureras ju längre fram i den snillrika texten vi kommer, alltemellan når den närmast utanpåkroppen-upplevelser. Det här är en text som bubblar och sjuder. Det är köttigt, det är varmt, det är blött.
En kram och en amalgam; enkom detta kan vara bubblare på topp tio-listan över landets bästa rim någonsin.
Vidare sitter huvudpersonen i ett väntrum som är grått, blir ledsagad av en kvinna som är blond för att slå sig ner i en skinnfåtölj som är vit.
Alla som någon gång satt sin fot (och kanske ännu hellre sin käft) inne hos Folktandvården förstår att texten till låten baseras på lika delar empiriska studier som fulländad stilistik och en obändig kunskap om detaljer.
EN BISARR GITARR
Ja, min gitarr, en trogen vän
som jag har haft sen längesen
dess spröda ton är ej bisarr
men det finns glädje i min gitarr
Erkännsamma forskare på den beryktade gitarrfakulteten vid Uppsala universitet har i decennier studerat huruvida det finns någon slags glädje i gitarrer vars toner inte omedelbart låter bisarra.
Ursprunget till dessa studier står att finna i den förtretliga svensktoppslåt (skriven av Thore Skogman och framförd av Sven-Ingvars) som av någon outrannsaklig anledning blev så famös på 60-talet.
Min gitarr hette låten och beskriver relativt kultiverat kärleken mellan en man och hans gitarr.
Kompositören lägger i texten fram en tes att gitarrer helst skall låta bisarrt för att till fullo uppfylla de normer som anses utgöra gitarrens själva existensberättigande. På något annat sätt kan texten knappast tolkas.
Upprinnelsen är lätt att föreställa sig. Ponera att Sven-Erik Magnusson (som texten handlar om) har gått in i en musikaffär och frågat efter en gitarr.
-Vi har många olika gitarrer att välja på, kanske expediten då svarat och sedan tillagt: var det någon speciell du tänkte på?
-Ja, en vars ton är bisarr, har Sven-Erik Magnusson troligt då replikerat eftersom han sedan barnsben lärt sig att gitarrer skall låta bisarrt.
-Jag är dessvärre ledsen herr Magnusson. Alla våra bisarra gitarrer är slut - här har vi dock ett väldigt fint exemplar; dessvärre då inte så vidare värst bisarr..
-Får jag titta på den?
Eventuellt har sedan Sven-Erik Magnusson tagit det alldeles nyfödda och bräckliga instrumentet mellan sina händer och blivit maniskt förälskad.
Från den stunden (i texten heter det "sedan liten grabb jag var" men det kan man kanske ta med en nypa salt) hade Sven-Erik inte ögon för något annat än gitarren; den var böjd, den var blank, den var läcker, som ett frustande djur med nytvättad päls skälvde gitarren mot hans axel.
Dock saknades den kanske viktigaste egenskapen - tonen som gitarren producerande var inte alls bisarr, något som Sven-Erik självklart inledningsvis beklagade; han ville ju helst av allt ha en gitarr med en bisarr ton.
Dock förbättrades relationen efterhand då Magnusson insåg att han faktiskt kunde ha roligt med gitarren trots bristen på det bisarra.
Det är därför han sjunger: "dess spröda ton är ej bisarr, MEN det finns glädje i min gitarr"
Som Lars von Trier skulle ha uttryckt det: man får ta det goda med det onda...
VEM BLIR FULL PÅ ALKHOLFRI ÖL?
Tja…den här låten går ut till alla fjortisar som typ springer omkring där ute och, fan…
Hej jag är en fjortis på fjorton vårar
Pressar i stort sett hela dagen vid Lunar
Väger cirka två gram men måste ändå banta
Blir det äcklig mat så äter jag pommes och dricker Fanta
När jag har polare hemma så flippar jag på mamma, även utan anledning
Trycker ner dock kläder under BH:n så att brösten ska se större ut utifrån
Vem blir full på alkoholfri öl?
Vem visar magen fast det är snö?
Jo jag, för jag är en fjortis
För jag är en fjortis
Vem tjuter för ett VG på ett prov?
Vem är mer fjortis än vad ni än tror?
Jo jag, för jag är en fjortis
För jag är en fjortis
Det vilar för närvarande en svag doft av rosa tuggummi här inne.
Anledningen är lika självklar som en eftermiddagsskur på midsommarafton.
Det rör sig nämligen om Shabos diskbänksrealistiska och nakna skildring av vardagligt fjortisliv – en subkultur ofta förbisedd och stundtals helt negligerad av vedertagen forskning och utlämnad helt åt det fåtal patafysiska lärosäten som haft uthållighet nog att engagera sig i ämnet.
Shabos elementära genomgång skissar dock snabbt upp grunderna för vårt inre. En fjortis ”pressar hela dagen på Lunar”, där en klargörande fotnot eventuellt kan komma till pass för den del av publiken som hade den dåliga smaken att födas innan 1995.
Lunar skall uttydas som Lunarstorm, en i dag uppenbart avsomnad (av lätt insedda skäl) raggningsplats för gubbsjuka snuskhumrar som på ett digitalt sätt kunde knyta kontakter med minderåriga genom att påstå att de inte alls hette Bengt-Göran och var 51 år, utan Sebbe och hade för vana att bära en keps bakochfram samt skejta i den närbelägna parken.
Keps skall i detta avseende syfta på en huvudbonad medan skejta handlar om en form av väldigt rapid förflyttning; gärna nedför en backe eller uppför en ramp. Eventuellt har du stött på ordet ”rullbräda” i Bra Böckers årsbok anno 1978.
Vidare lär vi oss att en fjortis blir full på alkoholfri öl (en bedrift i sig men detta skall troligen tolkas ironiskt då det inte är själva alkoholmängden i sig som är det intressanta i detta sammanhang, utan den sociala kontext i vilken inmundigandet av öl kretsar. Det handlar om vilka signaler en festande fjortis sänder till sin omgivning).
Nytt för mig var dock det här med kläder som stoppas ner i en BH för att – som Shabo skaldar – ”brösten skall se större ut utifrån…”
Jag trodde det var insidan av BH:n som fjortisen ville rikta uppmärksamheten mot…
Om vi slutligen skall konkludera omdömena kring Shabos egentliga textinsats i sin så flagrant initierade konstyttring, blir det två höjda ögonbryn och en krypande känsla av magsyra som stiger upp mot struphuvudet.
Det finns trots allt en del bitar man skulle kunna ha slipat en aning för formens skull.
Han skall dock ha klara pluspoäng för sin avståndstagande hållning gentemot fenomenet fjortisar, ett ämne som sammantaget känns nästan exakt lika festligt som en avstämning i ICA Maxis självscanningskassa.
LEFFE BOY
Åh Leffe boy, du flickornas vän
Åh Leffe boy, vem ska du nu följa hem?
Blir det Britta, blir det Doris
blir det Siv eller Marianne?
Leffe Boy, åh Leffe Boy
som en Don Juan!
Serverar han en öl, det ingår i hans jobb
så ordnar han det tätt i språnget
Det mesta går nog bra
men ofta blir det nåt lätt fånget
det är lätt förgånget
när vännerna blir många när man jobbar på en pub
För Leffe är det toppen, världens bästa kontaktklubb
Åh, Leffe boy
när ska du bli stor?
Åh, Leffe boy
vad säger du till din mor?
när du springer efter flickor varje timme dygnet runt
Leffe boy, åh Leffe boy
Leffe boy oj oj oj oj
Leffe boy, hela dygnet runt säg kan det va sunt?
Det dynamiska dansbandet Schytts är oerhört tacksamma att ha med i den här bloggen. Man kan på måfå greppa tag i nästan vilken text som helst ur deras digra textkatalog och man kommer omedelbart att finna det allra ädlaste av guld.
Schytts har genom åren satsat på kvalitet genom att presentera ett gediget hantverk; kraftfulla melodier, distinkt och välartikulerad sång och kanske mest iögonfallande en poesi av närmast mytologiska proportioner.
Den konstnärliga skapandet har bandet format utifrån dessa livskraftiga beståndsdelar, på samma sätt som Spendrups i sin marknadsföring gärna framhåller att riktigt öl görs på malt, humle, jäst och vatten.
Inga tillsatser. Inga franska jordgubbar, ingen belgisk choklad. Bara öl.
Låten om dåtidens svar på Färjan-Håkan, heter som sagt Leffe Boy och det är inte helt otänkbart att texten baserar sig på verkliga händelser. Det lilla underverket finns med på bandets mustiga LP Schytts med Änglakören - änglalåtar som inte på något sätt sticker under stol med sin närmast animerade förkärlek till fotbollslaget IFK Göteborg.
Kanske var Leffe någon slags materialförvaltare i Blåvitt som om kvällarna bytte ut sitt kylarspray mot ishinkar och dylikt, han jobbar ju (om vi tillåter oss själva att för en stund acceptera texten som varande verklighetsbaserad) på en pub, "världens bästa kontaktklubb" enligt Leffe.
Om texten i övrigt finns inte mycket att säga, den beskriver i ganska raka ordalag själva händelseförloppet som sådant, dvs bartenders som raggar upp "flickor"...detta självklart kombinerat med små moraliska pekpinnar från Schytts. Vad skall mamma säga? Det kan väl inte vara sunt? och så vidare...
För att ytterligare stärka mina inledande argument; det faktum att bandet tar sitt värv på allvar och erbjuder kvalitet i alla delar av kedjan utan konstiga tillsatser, vill jag blott poängtera det sätt på vilket Schytts subtilt slår an till andra mästare i genren genom användandet av namnet Marianne som namn på ett av Leffes ragg.
Namnet är klassiskt inom den svenska viskonsten, kanoniserat inte minst genom Hootenanny Singers vackra Marianne från 60-talet:
"Marianne åh, ni skulle bara se
Marianne skulle blott se henne le
vita tänder, lingult hår
fyller sjutton nu i år
men har ingen gett dig ringen, Marianne?"
Att dessutom lyfta namnet mot nya höjder genom att låta det rimma med Don Juan, befäster bara mina tidigare ståndpunkter om Schytts genomgripande satsning på fulländning och kvalitet.
Hade de tillverkats av Toyota hade de helt klart hamnat i lyxbilssegmentet som en musikalisk motsvarighet till Lexus.
>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Schytts Det sa bom
>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Schytts Vad har du under blusen, Rut?
SOV LILLA TOTTE
Till hela dig
Från lilla mig
En liten sång om solen
Du är tjej
So far away
I en stol vid poolen
Jag vill sniffa på din rygg som du vet
Du kan väl komma med ett bud i ett jättepaket
För jag vet, ja jag vet, ja jag vet
Du är på väg igen
- - -
Nu är nu redan sen
Kyss mig du om igen
Det är förvisso en förtrollande lång tid sedan Totte Wallins illustrativt mustiga musicerande var i svang men icke desto mindre står han där bredbent som en glittrande trofé på den mänskliga fulländningens bokhylla.
Åtminstone när det handlar texter som berör och tankar som stimulerar.
Under sin långa karriär skapade Wallin otaliga hittar som med sina melodramatiska kvaliteter och sitt liberala patos, berikade landet på många olika plan.
I sina mest politiska stunder blev Totte Wallins protestsånger till en helt egen genre; en frihetlig röst i ett annars så kontrollerande och förbudsivrande folkhem.
Ovanstånde exempel på svensk samtidskonst (En sång om solen, 1987) rör sig däremot bort från den oftast så infekterade arenan av polemik och idémässiga motsättningar. Wallin vill få oss alla att samlas kring ljuset, ty solen skiner på oss alla, oavsett om vi hatar kärnkraft eller löntagarfonder eller dubbade bildäck eller genmodifierad mat eller Tobinskatten eller okynnesätande i sängen.
En sång om solen handlar (enligt Tottes egen utsago) om det mänskliga behovet av seretonin för att reproducera sig på ett gynnsamt sätt. Även om detta inte framgår av texten.
För att komma underfund med vad det egentligen är som Totte sjunger om, har jag ur egen kassa lyft 2.100 kronor för att konsultera den från Österrike invandrade rimexcellensen Doktor Hector von Höhrfeil; en man med flertalet formella meriter i textanalys men som även är en hängiven ljumskbrottare och schangdobel ostbågskreatör.
Vid förra årets VM i ljumskbrottning stupade han i semifinalen, medan han detta år stupade i tv-soffan. Ett dekonfiktyr som fortfarande grämer honom.
Det har varit svårt att nå honom den senaste tiden eftersom han ägnat stora delar av sin tid åt så kallad livscoaching. På detta område är han väl bevandrad. Han driver sedan många år Enskilda Begravningsbyrån och var i början av 90-talet en av huvudmännen bakom Frånskilda Äktenskapsrådgivningen.
Han har dessutom en gång blivit tvångsomhändertagen enligt LSK, lagen om småkakor till kaffet.
Allt detta bör vi dock lägga åt sidan, då vi tillgodogör oss Dr von Höhrfeils skriftliga analys av Totte Wallins En sång till solen.
Hector skriver:
Inte sedan jag totalt hörde fel på Marie Fredrikssons Den bästa dagen och trodde att hon inledningsvis sjöng ”nu är jag på väg igen, letar efter prinskorven, letar efter kött i min kyl”, har jag så till den milda grad fascinerats av en svensk poptext. Wallin försöker uppenbarligen fånga solens betydelse i ett vidare perspektiv, inte minst sociologiskt men lyckas inte hålla någon stringent linje. Det som skall vara en kärleksförklaring till solen suddas ut till att bli en sång om något slags poolparty där en kvinnas rygg (en tjej, so far away) spelar en central roll. Återstår gör enbart små (sol)fläckar av det som var upphovsmannens deklarerade föresats med verket.
Om ni frågar mig har textförfattaren helt besinningslöst satsat på en minimalistisk inredning, då hjärnkontoret skulle stylas…
BRITNEY PÅ SVENSKA
Om du var här hos mig
Jag kunde lära dig
Att du behöver nån som mig
Om jag var nära dig
Du kunde lita på mig
Jag kommer att stanna kvar hos dig
Så många frågor som inte har nåt svar
Om jag bara visste att du kunde stanna kvar
Så många löften som dina blickar ger till mig
Vet du vad jag känner när jag kommer nära dig?
Att hälla upp riktigt hett vatten i ett badkar, tända några förföriska doftljus, vifta lite lätt med handen i vattnet så att de eggande dofterna av ett exklusivt badskum och några eteriska oljor blandas med tonerna av Rosanna Jönis närmast metafysiska melodifestivalbidrag från 2001, tillhör livets absoluta njutningar.
Texten är infallsrik och uppsluppen, överraskande och spänstig.
Dessutom är låtens budskap universellt och tidlöst. Det handlar om saknad och om att fylla sitt liv med mening, ungefär som man fyller sitt badkar med vatten.
Verket uttrycker även en slags obehövlig nyttighet, lite som när Roxette sjöng sin stora hit om kostcirkeln samma år; Milk & Toast & Honey.
Rosanna Jönis (känd bl, a från Totolåten med samma namn) ger oss i låten en ekvivalent känsla av påkallad, omedelbar behovstillfredsställelse.
Rosanna är lika självsäker när hon sjunger att objektet för hennes kärlek skulle behöva lära sig ett och annat, som hon är förtrolig men kanske aningen desperat i sitt sätt att ge vederbörande diverse utfästelser om att hon verkligen (vad som än händer, mot alla vindar, mot alla odds, Motala ström) kommer att stanna kvar hos densamme.
I min citerade text här ovan har jag som synes valt att stoppa efter Jönis skälmaktiga fråga:
Vet du vad jag känner när jag kommer nära dig?
Detta är självklart ingen slump utan är uträttat med största omsorg.
För att yttermera förstärka min teori om djupen i denna text låter jag frågan hänga i luften.
Frågor i melodifestivaltexter blir, i likhet med kött, betydligt mörare om de får hänga lite i luften.
HALLÅ MOPPEPOJKAR, TÄNK PÅ HUR NI KÖR!
Tio små moppepojkar, körde till en bio
En körde vilse, sen var de bara nio
Hallå moppepojkar, tänk på vad ni gör
Hallå moppepojkar, tänk på hur ni kör
Nio små moppepojkar, meka' utan måtta
En meka' för mycket, sen var de bara åtta
Åtta små moppepojkar, letade sig en fru
En högg på kroken, sen var de bara sju
Sju små moppepojkar, spana' in ett kex
En såg för noga, sen var de bara sex
Sex små moppepojkar, ville åka hem
En svängde vänster, sen var de bara fem
Punkfarbröderna i Ebba Grön sjöng en gång om en mental istid.
Ovanstående text kan däremot snarare härledas till en slags dental istid, och då handlar det inte om att det isar i tänderna eller så.
Snarare är det inne i det finkänsliga och rentvättade lyrikörat som det isar till.
Alban Uzoma Nwapa kom till Sverige från Nigeria 1979 och studerade raskt till tandläkare.
Under det sena 80-talet började han så sin bana som nyutexaminerad i Stockholm.
Till en början gick det trögt, på mottagningen syntes inte en käft.
Det var först när den nattklubbsminglande dentaldoktorn gav sig ut i vimlet som ryktet spreds att här fanns det minsann en inte bara exotisk utan också musikaliskt begåvad tandläkare, mitt bland alla blossande hot shots och isande drinkar.
En vårdgivare som visste att vårda sitt yttre, sin image, sin intill perfektion uppkammade, ananasliknande frisyr och självklart också sina totalt felfria tänder.
Tids nog ville alla som var något att räkna med, behandlas av doktorn.
Otaliga är de premiärlejon, modedandys, svensktoppsartister och discofleppon som genom åren fått insidan av truten behandlad av Alban.
Efter ett tag tröttnade dock herr Nwapa på att rotfylla B-skådisar och annat löst folk, varpå han helt sonika slutade med sin dagverksamhet.
Det var ju så mycket roligare om kvällarna, när musiken dunkade som tandvärk genom bashögtalarna och flickorna dansade vilt runt strippstängerna.
Genom goda kontakter, inre musikalitet och inte minst genom en oantastlig talang, lyckades Alban skivdebutera med singeln Hello Africa 1990. Det är denna låt som fått den självklara svenska texten Tio små moppepojkar.
Hello Africa som genast blev en megahit i Norden, lånade friskt av det nigerianska arv Alban tagit med sig norrut.
Det inte så lite politiska budskapet i originalversionen av låten, gjorde sitt till att etablera Alban som en stor tolkare av både sina sägenartade rötter och sin besynnerliga samtid.
Möjligtvis faller lite av detta bort i den svenska versionen av låten.
Berättelsen om de tio moppepojkarna handlar förvisso om en utsatt grupp i samhället men kan knappast mäta sig med det utanförskap och den kulturella imperialism, det västerländska barbari och den utsugning av mark, folk och egendom som genom åren präglat flertalet länder i Afrika.
Som textförfattare har Alban nästan aldrig varit prohibitiv med sina ofta ganska känsliga budskap och ställningstaganden.
Som exempel kan nämnas strofen ”Attention! Attention! My name is Albatjov Mi come for tell you 'bout a thing called One Love,
We have a lot of jealousy, so you see, today's friends are tomorrow's enemy” från den intagande hymnen One Love (1992).
Den svenska version av Hello Africa som serveras här ovan är dock av en helt annan kaliber.
För att återknyta till Dr Albans tidigare värv som tandläkare kan man väl säga att Tio små moppepojkar knappast får någon att gå ner i brygga, att nerven nu liksom har blottats och att det snart är dags för plomberad fyllnadsinbetalning till närmaste bibliotekaries, ty texten om de små moppepojkarna är verkligen svår att tyda.
Vad vill den förr så politiskt medvetne och socialt engagerade doktorn egentligen säga oss?
Hur kommer det sig att en sådan pragmatisk agitator för mänsklighet, drogfrihet och minimala kjolar på gogodansare plötsligt nedsänker sig till att bli en urvattnad pajas som ogenerat sjunger om krockande mopedåkare?
Fast å andra sidan var kanske inte detta tilltag menat som någon drift eller parodi? Istället är det möjligen så att Alban gör som han alltid gjort – nämligen låter sig vägledas av sin egen, inre kompass gällande konstnärlighet.
En del må skratta bakom Albans rygg men som den verkliga artist i ordets rätta bemärkelse som han är, vågar doktorn faktiskt utmana de gängse formerna för den avantgardistiska kulturen, driva det hela ytterligare några varv och närmast rotfylla betraktaren med häpnadsväckande infall och vinklar. Vad är det som säger att konsten skulle vara mindre värd som konst betraktat bara för att ämnet ter sig alldagligt och naivt?
1999 släppte han som bekant låten Alla vi tillsammans med Tomas Brolin, Björn Borg och Mattias Frisk (Friends In Need) där vi för första gången får chans att krypa innanför skalet på två av landets främsta idrottsmän och deras vänner. Deras vardagliga liv sattes i blixtbelysning och så här i efterhand ter sig texten om de fyra vännernas behov av sol och naken hud minst lika angelägen och hederlig som de fattiga Sowetobarnens omedelbara behov av närhet, mat och kärlek eller den knarkande ungdomsligistens behov av vård och avgiftning.
Vi är alla delar av samma planet, våra behov kan se olika ut men det som förenar oss är kärleken till musiken, konsten, rytmen, livet.
Det som de tio moppepojkarna behövde mest av allt fick man däremot inget svar på i texten. Min version här ovan är nedkortad men jag kan försäkra dig om att det inte kommer någon konklusion mot slutet.
Självklart skulle det vara kul att publicera hela texten om de små moppepojkarna men den enda rumsrena anledningen till att jag inte gör det är att jag någonstans djupt inne i min sargade själ ändå känner respekt för Alban som upphovsman.
En man som gett oss rader som ”sommar och stränder, det vill alla ha, brun utan ränder så skall det va” har helt klart en gyllene textkatalog värd att bevara för eftervärlden.
Denna skall vi inte helt krama ur och förstöra, den bör tvärtom avnjutas i måttfulla små portionsbitar.
MELODIN HAR KLARAT GLÖMSKANS HAV
Hej allihop här e jag igen
en röst i natten som vill va din vän
Här spelar vi plattor
har det mysigt och bra
för att du som är ensam
skall känna dig glad
Nattradion
Nattradion
Jag e sällskap för dig som lyssnar på mig
och medan du sitter bakom ratten
når jag ut till dig i natten med
Nattradion
Nattradion
En bekant refräng
för dig som ligger i din säng
ett ord till systrar och bröder
ifrån norr och till söder från nattradion
En pockande synth en beslöjad röst
fast flickan som sjöng är nog mest känd för sina bröst
det var Samantha Fox, du gissade rätt och klockan snurrar på
nu e hon fem över ett
Här i Stockholm är det stjärnklart och månen är ny
nästa platta jag skall spela kan vålla huvudbry
den är flera år gammal och bandet har lagt av
men melodin är ju vacker och har klarat glömskans hav
Nattradion
Nattradion
Det händer inte alltför sällan att artister av den mest särskiljande karaktär fascineras av fenomenet radio.
Oftast blir de så begeistrade av radiomediet att de sjunger en hel text där den centrala innebörden uppehåller sig kring själva producerandet av eterburen kommunikation.
Det vanligaste är att artisten i fråga tycks ha skapat sig själv en plats i etern.
Så är exempelvis fallet i brittiska Slades Radio Wall Of Sound där vi möter en ensam man som verkligen innerligt älskar rockmusik, de facto så pass mycket att han skapat stationen Wall Of Sound där gitarrtonerna blir till det allra mest bullersamma oljud som tänkas kan, något som alls inte skall tolkas som störande eller så, tvärtom känns den höga volymen som en förutsättning för stationens fortlevnad.
Ett och annat nödrim simmar också ut över sångaren Noddy Holders läppar, exempelvis denna passus: ”I love that record, I love that noise, now my girl rocks with the boys”.
R.E.M:s låt Radio Free Europe har (föga oväntat) ett påtagligt större djup.
Michael Stipe sjunger: ”Beside yourself if radios gonna stay.
Reason: it could polish up the grey. Put that, put that, put that up your wall that this isn’t country at all…”
Även Queens synthbubblande Radio GaGa har en aningen mera svårtolkad text med det troliga budskapet att det var bättre förr, när musiken och det talade ordet stod i centrum, innan alla visuella effekter tog över utrymmet och uppmärksamheten.
Freddie Mercury beskriver en svunnen barndom där han i pojkrummet sitter i ensamhet framför sin magiska radio:
"I'd sit alone and watch your light, my only friend through teenage nights, and everything I had to know, I heard it on my radio…"
1982 släppte Donald Fagen sin partikuljära skiva Nightfly där han i egenskap av sval 50-tals-DJ med vit skjorta, slips och Bogartcigarett i näven spelar jazzmusik på den påhittade stationen WJAZ.
Fagen skapar i titelspåret en bild av sig själv som en ensam bohem med en lite skrovlig röst i natten i en studio inpyrd av jazztobak.
När vi nu etablerat mystiken kring just nattradio är det dags att rikta blickarna mot den verkliga mästaren i genren.
För alla de nyss nämnda låtarna om radio står sig nämligen helt slätt när det handlar om att fånga närvaron, esprin, pulsen och direktsändningens nerv såsom Hasse ”Kvinnaböske” Andersson en gång lyckats göra.
På 80-talet (1987) släppte han sin aktningsvärda låt Nattradion och fullständigt oförhappandes fick han också en aning airplay i den riktiga radion.
Kanske inte så mycket i Riksradions nattradio som i lokalradion där låten rullade tämligen frekvent.
Hasse iklär sig inte enbart cowboyhatt, knähund och skinnväst, utan även rollen som nattradiopratare när han på ett naturligt och avslappnat sätt frambesvärjer sin egenhändiga text om en enda persons närmast obeskrivbara betydelse för tusentals ensamma individer (jmf Jesus).
Med lätthet skapar Hasse en bild av de små tingen (Arundhati Roy skrev en hel bok om detta, inte om Hasse men om små ting) som kan synas totalt värdelösa; exempelvis fakta om aktuellt väglag och aktuell temperatur.
Informationer som kan tyckas harmlösa och intetsägande men som genom att finnas där betyder så mycket för ensamma människor ute i natten.
Det rör sig sålunda om en mänsklig och musikalisk tummelplats för intryck, ett fantasins eterburna, gäckande epicentrum emanerande från högtalarens dallrande membran.
Nattradion, helt enkelt.
VAD GÖR MAN PÅ EN SÖNDAGSMORGON?
Mare Mare.
| Vad gör man med en söndagmorgon? |
| Mare Mare. |
| Vad gör man med en söndagmorgon? |
| Jo man kan sätta hundra spänn |
| på att havet finns där ute än, |
| så jag släpper ner min persienn, |
| Lika bra att slumra till igen. |
| Det satsar jag på. |
| Mare Mare... |
| Jo man kan skriva hem till Bill, |
| det var ju faktiskt ända sen april. |
| Undrar om hans dag som min står still. |
| Den blir väl bara vad man gör den till. |
| Det satsar jag på. |
| Mare Mare... |
| Jo man kan nå sin atmosfär, |
| lösa livets gåtor bättre där. |
| Kanske bäst att leva som man lär. |
| Tids nog står man inför Sankte Per. |
| Vem saknar mig då? |
Det händer relativt ofta att Anders Glenmark om söndagarna hastigt vaknar upp med skägget helt på svaj, fullständigt yrvaken och desillusionerad.
Utan vidare pardon tar han emellertid raskt på sig sin kulörta mockajacka och drar tålmodigt på sig sina silversprayade snowjoggers för att lämna bostaden.
Han har ett angeläget ärende och målmedvetet går han gatan fram så att vinden verkligen får chans att gripa tag i den svulstiga, gråbruna hårmanen.
Efter ett tag kommer Glenmark fram till tobaksaffären.
Han går fram till disken och drämmer med berättigad kraft en hundralapp på disken.
-100 på hav! ropar han sedan frejdigt till det ont anande kassören.
Anders möter kassörens frågande min med ett för honom helt obehövligt tillrättaläggande:
-Jag satsar 100 spänn på att havet finns där ute. Än.
Kort därefter, när Glenmark befinner sig hemma i lägenheten, lyfter han resolut sin telefonlur.
-Hej är det Bill Öhrström?
-Hello?
-Is this Bill Earstreem?
-No, this is Mr Clintons office. President Clinton.
-Okey...can I please talk to him, last time I talked to him was in april...
-No, I'm sorry. But you can write him a letter..
Glenmark sätter sig sålunda ner för att skriva ett brev till sin gamle fanclubordförande.
1994 var Bill Clinton nämligen med och startade The US Official GES-fanclub.
Brevet till Clinton handlar bl. a om Afghanistan, Mellanösterkonflikten, Sydostasiens befolkningsutveckling, klimathotet, US Open, Björn & Benny, panpizza och olika slags läderstövlar på blonda rodeovärdinnor.
När brevet är färdigskrivet, känner Anders sig helt utmattad av alla ord, satser och syftningar, hänvisningar, verb, adjektiv och allt vad det är. Han får nog av detta på onsdagar, när han går på sin ABF-kurs i italienska.
Han går fram till fönstret, släpper ner sin persienn, lägger sig på sängen och försöker somna om.
Alltid när Glenmark skall somna räknar han svensktoppslåtar i alfabetisk ordning.
Oftast somnar han när han kommit till G som i Greyhound Bus.
Det sista som sker, innan tanken helt far bort och Anders äntrar drömmens värld är att en svag förvissning om att hans person ändå får ses som ganska oväsentlig i det stora hela flyter fram i medvetandet.
Vad gör väl det med all framgång, tänker han.
Tids nog står man inför sankte Per.
Vem saknar en då?
Svaret är självklart: The US Official GES-fanclub.
Kanske även Kent Finell.
KANSKE FINNS DET INGET MER ATT SÄGA...
Du behöver inte svara
När det inte finns nåt svar
Eller dölja dina känslor
om de inte ens finns kvar?
Kanske finns det inget mer att säga
Men kan du så hjälp mig förstå
Vi hade nåt som ingen förstod
Vi hade nåt som inga ord kan förklara
Och vi var en kraft som ingen rådde på
Större än livet, större än oss
Större än vad de trodde vi kunde vara
Så säg mig: kan nåt så stort ta slut så fort?
Den här förkonstlade texten har någonting.
Någonting som ingen förstod.
Den innehöll djuplodande ord.
Ord som ingen kan förklara.
Faktum är att Emilé Azars oförgätliga konst inkorporerade en kraft.
En kraft som ingen rådde på.
Utom möjligen de miljontals tittare som undvek att ge honom de 17288 telefonröster som Emilé trots allt skrapade ihop i Melodifestivalens fjärde deltävling 2007.
Uppgifter i green room efteråt lär ha gjort gällande att artisten lika gärna kunde ha skrapat på en Trisslott och lämnat sändningen som en betydligt lyckligare man.
17288 telefonröster visar ändå att han hade nåt.
Något större än livet. Större än oss.
När han var tre år gammal satt han utanför familjens hus och spelade arabisk trumma.
Det är inte jag som påstår det.
Det är schlagersajten gylleneskor.se.
Hur stor en stjärna likväl blir kommer till slut den oundvikliga dag då berömmelsen bryts, då verkligheten hinner ifatt.
I hans fall inträffade detta ungefär 2.58 in i låten. Man kan se det historiska ögonblicket i klippet ovan.
Eller som Azar själv sjunger:
"Kanske finns det inget mer att säga."
FÅN TELEFON
Fån, telefon
Ingen svarar
Du gömmer dig bakom blå mascara
Tusen och en – en signal
Jag sitter och väntar – väntar på svar
Jag ringer igen – samma sak
Fån, telefon
Ge mig ett svar
Kanske har du åkt på semester
ihop med nån gammal blåsorkester
Nej, jag vet att du är hemma
Jag såg dig gå iväg och komma
Ända sedan begreppet ”kommunikation” myntades 1876 (av Lasse Kronérs gamle anfader, den distingerade gentlemannen Alexander Graham Kronér) har självuppoffrande låtsnickrare och framstående popartister lockats till att sjunga om den bilaterala kontakt som uppstår med hjälp av spjutspetstekniken telekom, dvs telekommunikation.
Det är tämligen enkelt att tvinna vidare på denna tråd, om uttrycket tillåts.
Bildassociationerna är alltför många och alltför tilldragande för att negligeras; på varsin sida av väggen/staden/jorden sitter två personer (möjligen två älskande eller brottsliga kumpaner eller varför inte Siegfried & Roy) och samspråkar in i varsin liten mikrofon, möjligen mindre än Stalins känsla för empati.
Ljudet uppfångas i mottagarens hörlur och sålunda kan en tvåvägskommunikation möjliggöras.
Samtalet är igång och möjligheterna är oändliga. Inget ämne är för konstigt eller för subversivt.
Gruppen Sweet var helt klart något på spåret när de lite anspråklöst påtalade möjligheten att telefonens uppfinnare satte något stort i rullning när han skickade iväg sitt allra första ”hallå”.
Med en oförvitlig frekvens har alltsedan den moderna popmusikens födelse, låtar rullat iväg på just ovan nämnda tema.
Janne Lucas ville således 1980 med telefonväxelns hjälp bli kopplad till ett hotellrum (nummer 22). Stevie Wonder ville 1984 mest ringa för att sprida ömhetsbetygelser medan Gunnar Wiklund med telefonens hjälp sakligt men med en smula eftertryck förkunnade att en mansperson helt enkelt anmodades avvika från ett nöjesställe i det outhärdligt spännande skillingtrycket ”Han måste gå” 1970.
Vidare har brittiska City Boy haft en hit med 5705 medan Sten & Stanley valde ett helt annat nummer – Tomelilla 6-5000.
Jag har sökt på Eniro. Ingen abonnent, vilket väcker misstanken att det Boforsbaserade dansbandet ännu en gång dragit oss vid näsan, jmf Dra dit pepparn växer (som inte alls handlar om kryddor).
Få konstnärer lyckas dock fånga den frustration själva handhavandet av en telefon kan föra med sig, lika starkt och ohämmat som Gyllene Tider (i konstnärskretsar kända som Halmstadsgruppen) gör i låten Fån Telefon (1980).
Även om elaka tungor länge påstått att texten är ungefär lika urvattnad som en debattartikel skriven av Kung Carl XVI Gustaf.
Vid en röd telefon av märket Kobra sitter hursomhelst den blonde och rosenkindade Per Gessle och söker en tjej.
En tjej som vägrar svara.
Märkligt nog väljer Gessle här att skjuta över frustrationen över den misslyckade kommunikationen på själva telefonen.
Det är (får man förmoda) tjejen och inte hennes telefon han känner så starkt för, det är med henne han har en relation (återigen, förmodar vi).
Istället riktas nu Gessles bitterhet helt mot den stackars telefonen (jämför uttrycket ”att skjuta budbäraren”).
Telefonen anklagas för att bära blå mascara.
Vad värre är – föremålet för sångarens sarkasmer (telefonen eller tjejen) påstås ha åkt på semester.
Tillsammans med en blåsorkester.
Inte någon ny och inte någon modern utan en GAMMAL blåsorkester.
Sådana gruppresor ser man alltför sällan annonseras ut i våra dagar.
”Flyg med Ryanair, sitt med knäskålarna vid hakan (obs! blåsorkester ingår)” eller ”Åk billigt till fjällen, halva priset om du tar med dig en blåsorkester”.
Uppenbarligen är denna typ av charter inte längre lika populär.
