Rimbloggen

Vi tar ej marijuana för att glömma
och vi tar ingen tripp på LSD
vi vill inte se nån värnpliktsvägra
vi vill leva rätt och leva rent

Vi gör inget party av vår kärlek
vi vill ha en vän och romantik
blommor små i lång och smutsig hårväxt
det är inte våran form av botanik

Jag är stolt att kunna dra mitt strå till stacken
att arbeta så att vi kan få det bra
blomkransar och radband bak i nacken
sånt ger ingen trygghet åt vår värld idag.

En brinnande pamflett når aldrig åhöraren lika effektivt som när den lite håglöst ackompanjeras av dansbandsmusik.
Om du bär på en åsikt och verkligen vill nå ut med ditt översvinnliga budskap om exempelvis hippiekulturens flagrant demoraliserande inflytande på ungdomen, kan du göra som Thor-Erics gjorde på 70-talet - spela in en kampsång.

Den trygga, monotona och smått paralyserande musiken gör att texten lyfts fram på ett oanat sätt.
Även om man självfallet vill övertyga lyssnaren om att man själv är den som bäst bär fram "sanningen", skadar det inte att tänka på språket och inte bara blåsa på med diverse stenhårda slagord för att skapa polemik.
Lär av de hjärtevarma folkhemspoeterna i Thor-Erics.
Med hjälp av retoriska små knep tvinnar de sakta men säkert in oss i sitt nät.
Oftast sker detta med hjälp av ett vackert bildspråk. Visst kan vi se hur små oskyldiga blommor helt sataniskt trycks in i en smutsig hårväxt. Vem känner man sympati för? Den lilla blomman eller det skitiga håret?

Eller den träffande beskrivningen av mänskligt arbete kontra blomkransar och radband.
En pikant detalj som verkligen lyfter texten är upphovsmännens egennyttiga användning av versmått och meter.
I början av texten ser vi inga rim alls, varpå man mycket enkelt kan få in ordet "värnpliktsvägra", ett ord som vi alltför sällan möter i låttexter. Lite som när Mikael Saxell använder ordet "bostadsrättsbalkong" (se nedan).
Detta tilltag friskar upp texten och ger den extra schvung.
I andra strofen kommer sedan romantik att möta botanik i ett makalöst rim, det senare ordet presenterat i ett uppenbart understatement.
Glädjen över att lyckas rimma dessa båda ord, gör sedan att den uppfordrande refrängen blir helt rimmad.
Eller ja...nästan helt rimmad.
De sparar rebelliskt på det sista rimmet.
Lite alternativt sådär. Nästan Hippie-artat.

Jag fick ett kort från Windham
jag visste inte var det låg
Jag såg på kartan
du är på andra sidan jorden

men det är samma himmel
det är samma hav och stjärnan som jag såg

Föll för alltid som vi drömmer
Föll för att vi aldrig glömmer

Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu
men det blir ljusare igen

Med dessa små hoppingivande sentenser plockade från Triads massiva julpekoral om vad den lilla, lilla människan kan åstadkomma för att stoppa världens lidanden, enbart genom att tända ett ljus av stearin, vill jag önska dig som läsare en RIKTIGT GOD JUL och ett likaledes GOTT NYTT 2009!

Triad är ju lite av Sveriges svar på Travelling Wilburys. Kanske med skillnaden att Travelling Wilburys var ett projekt som överlevde den inledande fasen. Dessutom sjöng Roy Orbison i bandet och mycket kan man säga om Lasse Lindbom men någon sångare som bär svarta solglasögon och sjunger ”grrrrr” blir han aldrig.
Jag förtjusas av Triads sätt att koppla det svenska vintersolståndet till frågan om en lösning på all världens problem.
”Det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen”.
Just det. Släck stearinljuset. Det behövs inte. Vänta istället till mars så kommer ljuset av sig självt.

Om du undrar över var Windham ligger så kan jag meddela att det vimlar av städer med detta namn i USA. Bland annat återfinner vi Windham i New Hampshire, Vermont, Connecticut och New York.
Det hade varit enklare om de sjungit Limhamn som vi ju vet ligger utanför Malmö, fast å andra sidan hade texten blivit knäppare då.
Eftersom Limhamn inte ligger på andra sidan jorden.
Nåväl. Vi lämnar Triad och ägnar oss istället åt Rimbloggen.

Antalet läsare har nämligen ökat rejält under hösten vilket självklart gläder mig.
Det är för dig och för alla andra klämmiga kännare av kvalitativ pop-poesi som jag skapat bloggen.
Idén till Rimbloggen kommer från olika håll. Dels har jag i mitt f.d yrke hört en mängd usel musik och en massa usla texter som gått mig på nerverna så till den milda grad att jag känt att jag måste skriva av mig.
Eftersom jag egentligen är en ryggradslös och blyg stackare har det varit enklast att dissekera texterna medelst en smått akademisk touch.
Inspirationen till detta kommer sig i sin tur av en bok av filmkritikern och filmprofessorn Leif Furhammar (Sex, såpor och svenska krusbär) där han på ett oerhört torrt och akademiskt sätt avhandlar tingel-tangel-televisionens genombrott i Sverige med SM i lavemang, pruttomanen Mr Methane, Tutti-Frutti och efterföljande kvalitetsserier som Farmen och Paradise Hotel.
Detta folkliga dravel beskrivs med en akademisk ackuratess och ett förfinat språk som i sitt sammanhang blir aningen löjeväckande.
Möjligen har jag även inspirerats av Filip & Fredriks bok 100 Höjdare där de i ett kapitel fullkomligt lustmördar Göran Ringbom och Svensktoppsklassikern Snabbköpskassörskan.
Detta är anledningen till att just den låten inte analyserats av mig.
Det går helt enkelt inte att göra det lika formidabelt.

Med dessa indolenta betraktelser över mitt eget tröstlösa skapande, vill jag åter tacka dig och guida dig vidare till andra låtar här på bloggen som alla har det gemensamt att de handlar om julen.

Nanne Grönwall - Kul i jul
Leif "Loket" Olsson - Vart tog jultomten vägen?
Arvingarna - Det lyser en stjärna
Werner & Werner - Vår julskinka har rymt
Yngve Stoor - Sjömansjul på Hawaii
Snowstorm - Jul

Ja. Det var väl det hela.
Hej, tomtegubbar och väl mött 2009, då jag hoppas återkomma med fler förnumstiga analyser av svensk populärmusiks allra mest oborstade textförsök.



>>>>>>>>>>>Besök gärna också min andra blogg; Nonsensakuten

Vi vissla lite grand
Då städar vi tillsammans bäst
Med flitig tass och hand
Och gnolar man ett slag
Då går det fort
Snart är det gjort
För sång ger friska tag

Å kvasten far med hast
men tänk dig att din kvast
är den som du har kär då glömmer du
bekymmer och besvär

Nu visslar vi ett slag
är hjärtat glatt går allt med skratt
nu visslar vi ett tag

Begreppet städmusik kommer sig av att man som hemslavinna fordomdags benyttjade melodiradion som enda sällskap när man rengjorde sin 60-talistiskt slimmade lägenhet komplett med mosaikmönstrade köksbänkar, rosa kaffetermos på det av Bruno Matsson designade bordet framför tv:n och raketost i det bulliga kylskåpet.

En distinkt doft av cigarr hade lagt sig till rätta i tamburen, det var oftast denna man ansträngde sig för att vädra ut. Till vilken nytta, kan man fråga sig.

Då barnen var nere och lekte med Vällingby Centrums allra mest förtjusande och av staten kontrollerade åkattraktioner satt kanske maken med sin hatt och monokel och arbetade strängt upptagen med sina kamrerssysslor.
Efter jobbet tände han en ny cigarr och hävde eventuellt några stop öl, innan det var dags att ta tunnelbanan hem.

Kvar i hemmet var mamman med sina skurhandskar och sin storblommiga städrock. Hon gick runt med en dammvippa medan melodiradion spelade och sjöng. Thory Bernardhs, Carli Tornhave, Östen Warnerbring, Siw Malmkvist och Harry Brandelius, för att bara nämna ett fåtal av de supernovaliknande stjärnor som i denna fjärran dåtid blinkade på den svenska pophimlen.

En av dem kom från Norge och skulle senare lägga hela världen för sina fötter och jag tänker då inte på Grynet Molvig.
Fast man skulle kunna frestas till att tro att just så vore fallet, ty många var de artister som blev erbjudna låten "Vi vissla lite grand".
Först gav man låten till Ulla Sallert som dessvärre tvingades tacka nej pga av rid-VM i Stuttgart där hon skulle invigningsuppträda. Då gick turen till Kjerstin Dellert som även hon avböjde med hänvisning till den goda smaken.
Den unge Stefan Demert erbjöds låten men han fick ett engagemang som pausunderhållning hos IOGT:s julkabaré så han kunde ej genomföra inspelningen.
Även Uri Geller tackade nej och slutligen var Gellert Tamas helt ute ur bilden (mycket beroende på att låten kom 1971) varpå den unga och vackra Anni-Frid Lyngstad (Frida) var den som till slut spelade in denna klassiska sång om städning.

Rengöring är ju annars ett bortglömt ämne inom populärmusiken. Jag kan på rak arm enbart påminna mig alster som Siw Malmkvists Mamma är lik sin mamma med ett snarlikt tema; låten kom några år innan Fridas hygienhit.
Även om en del påstår att Susanne Alfvengrens När vi rör varann på ett subtilt sätt handlar om att dammtorka.

Själva texten till denna sugande (nästan dammsugande) pop-pärla tar upp två teman - att städningen underlättas väsentligt om föremålet för utförandet (dvs den som städar) visslar på en liten melodi.
Det går även bra att gnola, påstås det.

Tes nummer två handlar om att hemmafrun i stunder av grå ensamhet och vardagstristess bör föreställa sig sopkvasten som varande den hon älskar och håller kär; underförstått maken.
"Då glömmer du bekymmer och besvär" sjunger Frida.

Tänk om det vore så enkelt.

(VM) lagen för varje femma
(VM) skjut och få pucken i mål
(VM) guldet ska stanna hemma
våra färger ska segra idag
åh-åh-åh, åh-åh-åh
vi är gula och blå, vi är bra

okej, nu tar vi dem, nu tar vi dem
okej, nu har vi dem, nu har vi dem
så koppla grepp och släpp ej tag
du Moder Sveas bästa lag

okej, nu tar vi dem, nu tar vi dem
okej, nu har vi dem, nu har vi dem
åh-åh-åh, åh-åh-åh
vi kan vinna, vi vill och vi ska

När Svenska Hockeyförbundet undet det sena 80-talet ringde upp tonsättaren Lasse Holm för att fråga om han hade något som helst intresse av att skapa den vederkvickande hymn som på ett eftersträvansvärt sätt skulle samla nationen inför Hockey-VM på hemmais 1989, tackade Lasse nästan omedelbart "ja!".

Visst genomforsades han för en millisekund av existensiellt tvivel och erforderliga dubier kring vad ett sådant åtagande i ett längre perspektiv eventuellt skulle åsamka honom som skapande artist men slog skyndsamt bort liknande tankar då han tänkte på sin kärlek till fosterlandet och på alla de sköna stålars som troligen skulle hostas upp framför hans solbrända anlete.

Resultatet lät inte vänta på sig.
Låten kom att benämnas Nu tar vi dom och kom att bli den kanske starkaste kampsången av dem alla, We shall overcome självklart borträknad.
Men den ligger där som god tvåa.
Låten samlar med små, enkla medel (synhtar, publikvrål, doften av varmkorv och svett) själva essensen av ishockey när den är som allra bäst.
Texten är på samma sätt kultiverad och foklig. Det handlar verkligen om att ena nationen.
Den blossande strofen "Du Moder Sveas bästa lag" sänder tacksamma kickar av referens till Esaias Tegnér och Verner von Heidenstam medan rader som "skjut å få pucken i mål" lättare appellerar till den sedvanligt hurtriska hockeypubliken.

När Holm födde snilleblixten att ta med Tre Kronor som kör och inte minst Håkan Södergren på "sång", planterade han en svensk klassiker, helt i linje med "Dä bar å åk" och andra plågsamma ljudförsök i sammanhanget.
När Lasse frågade Södergren om han ville sjunga på plattan var Håkan inte sen att teka (!).
Han befann sig dock helt klart i offensiv zon, då han självsäkert hävdade "I sing, I sing", precis som han hört matchspeakern nämna likt ett mantra, varje gång pucken kanade bakom målburen.
Och visst kunde han sjunga, Södergren.
Även om elaka tungor fortfarande hävdar att han lämnat kvar tandskyddet i munnen under inspelningen.

Man får ändå buga och tacka Tre Kronor för insatsen.
Sällan har väl en liknande entusiasm kunnat höras på skiva.

>>>>>>>>>>Relaterade rim: Nick Borgen
>>>>>>>>>>Relaterade rim: Staffan Hellstrand
>>>>>>>>>>Relaterade rim: Wahlgren/Sandelin/Ekman

Ibland finns det en anledning att
se oskyldig ut som ett barn
när jag kom hem från semestern i fjol
blev jag fast i tullens garn
Dom såg på mig med misstänkt min
jag tänkte att ”nu är jag fast”
Men dom glömde bort både whiskey och gin
när jag visat några kast

Ja, då plockar jag fram min jojo
Min jojo, min jojo
Dom tystnar och gapar och stirrar på mig när jag visar dom
min tricks
En vanlig och enkel jojo
Min jojo, min jojo
Den snurrar och spinner går upp och går ner
när handleden gör ett knix

Populariteten för det svenska dansbandet Jigs har enligt vederhäftiga källor gått både upp och ner.
Under de senaste åren har man väl inte hört så mycket av dem, men uppgifter framtagna av bandets egna PR-gurus gör gällande att Jigs sålde närmare EN MILJON skivor under 70- och 80-talen.
Ännu idag har bandet, trots att de till stora delar försvunnit från rampljuset, en trogen skara av fans.
"Så plockar jag fram min Jo-Jo", är också ett kul minne.
Hela vårt gäng kom, med en Jo-Jo i fickan, skriver exempelvis signaturen Anki i en gästbok på bandets prisbelönta, officiella hemsida jigs.se

70-talet var som bekant även den verkliga guldåldern för en svensk dansbandsmusik lika mycket uppbyggd på pomada, utsvängda byxor (med jävligt tajt gren), kråsskjortor och spirituella namn som Berth Johnnys eller Rune Lennarts som musik.

I de flesta fall var även musiken gravt underordnad texten, som synes i Jigs konstmässiga Svensktoppsklassiker om den så hett omtyckta jo-jon. Det var i de poetiska små utflykterna, som dansbandens sanna väsen kom till sin rätt.
När väl textförfattarna fick sitta ostört ner och grunna på livets förgänglighet kunde man sedan lägga grunden till vad som skulle bli en kompakt enhet färgad av ensarterad taktfasthet, mikrofoner med mustigt reverb och en och annan artificiell basgitarr.



Det är svårt att tänka sig låten Min Jojo utan text, på samma sätt som det är direkt kusligt att föreställa sig sagda stycke utan musik, ta därför och klicka på ordet "svensktoppsklassiker" här ovan för att till fulla tillgodogöra dig denna helhetsupplevelse.
Det är när text och musik korrelerar som den sanna magin uppstår.

Min Jojo blir då något helt eget och fullständigt unikt. En smått tysk eller österrikisk rytm stampar sig fram till texten om den lycklige jojoägaren (troligen sångaren John-Olov). Han känner sig trygg och osårbar, ty han kan knixa med handleden, varpå en trissa av trä svingar sig upp och ner, fram och tilbaka.
Med jojon i handen kan ingen rå på honom; inte chefen på jobbet, inte tulltjänstemannen, inte officerarna under sångarens värnplikt.

Som stålmannen. I utsvängda brallor.

Låt oss stanna där. Vid värnplikten.
Tänk 70-tal. Militärer. Repmånad.
"Jag har en självlysande klocka", säger Janne "Loffe" Carlssons rollkaraktär Oskar Löfgren i filmen Repmånad när han gör tafatta försök att ragga upp "de galanta damerna" till dansgolvet,
i bakgrunden samma typ av dansbandmusik, fast denna gång med Jörgen Edman & Polarna.

70-tal. Liv i luckan, Loffe, värnplikt. Gladporr. Jigs. Jojo.
100 procent Sverige. 100 procent lök.
Håll med om att det är direkt skrämmande, att juryn för The Polar Music Prize ständigt negligerar denna kulturyttring,

En självlysande klocka. "Att knixa med handleden".

Källan till framgången, både på Svensktoppen och hos damerna på danshaket, ansågs vid denna tid ligga mer eller mindre runt handleden.
Den som kunde svinga en jojo likt Errol Flynn svingade sin värja och den som kunde flasha sin hypermoderna klocka för det motsatta könet, var också den som i slutändan drog vinstlotten; han fick ligga och han fick passera genom tullen utan prut.

Som James Bond säger till Kamal Kahn i filmen Octopussy: "It's all in the wrist"...

De va ettemidda ut i Koppäbä och ja va hänne och dänne
jag va uppa och nere och inna och uta i Köppebä

Fånt ja en körv, så huppa ja i älva
fånt ja en körv, så huppa ja i älva
fånt ja en körv, så huppe ja i älva i Köppebä

Fassan o Mossan har kåk uti Fossa
dit ska jag åka och strula o jossa
sen tar jag bussen å åker hela vägen till Köppäbä

När ja e ledig så gå ja på Vallen och hejar på Brage
o va de beror på de vill ja inte tala öm...

Det pratas understundom mycket om The American Dream.
Innebärande att vem som helst, småsturig skurtant som depraverad mes, flegmatisk fetknopp som svagsint VVS-montör en dag kan gå ifrån ingenting till att bli en megakändis.
Richard Millhouse Nixon var kanske den talanglöse jänkare som gick allra längst, ty han blev president 1968.
The American Dream bygger på tanken att det enbart är fantasin som sätter gränser. Har du en bra idé, ett genomtänkt koncept och en stringent vision om vad du vill åstadkomma, kan du gå hur långt som helst.
Du kan tjäna pengar på din idé, byta samhällsklass, göra dig själv ekonomiskt oberoende och lägga grunden för ett världsimperium, enbart för att du och ingen annan kom på att blanda vaniljglass med bashögtalare, eller vad nu din snillrika idé består av.
Underbart, jämlikt och oerhört uppbyggligt för själen.

1980 befann sig en musiklärare vid namn Bengt Pegefeldt på sin arbetsplats Forrsa Äng-skolan i Borlänge.
Han kände sig tillfreds med sin tjänst på skolan och alla de välartade och manchesterklädda elever som pliktskyldigt blåste på i blockflöjten, slamrade med de exotiska, afrikanska rytminstrumenten (som egentligen kom från Åhléns men va fan) och klinkade fram Yesterday på ukulele. Kort sagt; livet var kalas. Han var 25 år gammal och hade en attraktiv mustasch, inte helt olik Burt Reynolds.
Ändå saknades något.

Läroboken med alla sina sånger (Hasta Manana, I natt jag drömde och Ulf Peder Olrogs betagande Schottis på Valhall med flera) var förvisso uttjatad men inte helt oäven ur pedagogisk synpunkt. Möjligen var det lite för lite nerv och känsla i de sånger Skolstyrelsen via ombud anmodat eleverna att sjunga.
Pegefeldt ville ändra på detta genom att ge eleverna en egenkomponerad låt inför nästa termin.
Sagt och gjort. Hösten 1980 lät han sina elever stifta bekantskap med den oförställda skrönan kallad Köppäbävisan.

Låten blev bland Pegefeldts elever en sådan succé att vi för att hitta en till fullo verkande likhetsgranskning tvingas nämna populariteten hos verk såsom Harry Potter eller Idolfinalen i TV4 för dagens unga. Så stor och så populär var Köppebävisan för mellan- och högstadieelever 1980.

- Även vännen och radiojournalisten Johan Thorén fick höra den och blev eld och lågor.
Han ville att jag skulle komma till Radio Dalarna och göra en lokal inspelning. Men då ska jag ha ungarna med mig, svarade jag, har Pegefeldt själv sagt till Dalarnas Tidningar, då de 2006 påpassligt publicerade en minnesartikel för att högtidlighålla 25-årsminnet av låtens s. k break 1981.

För det var efter att SR Dalarna bandat låten (alla paralleller till inspelningen av Sgt Pepper-plattan av Beatles 1967 viftar den alltid like blygsamme Pegefeldt bort med en spasmatisk axelryckning) som Köppebävisan verkligen nådde ut och snabbt som en SJ-ostmackas väg genom peristaltiken gick det....

Etta på Svensktoppen 1981 och en rikstäckande turné genom långa landet Falukorv. Möjligen var det en sådan korv Bengt krävde för att slippa hoppa i älven, ett elegant formulerat självmordsbrev på dalmål, minsann. Nåväl.

Hade nu Pegefeldt varit född i USA hade han efter en sådan makalös succé fått guldkort på New Yorks finaste krogar, fria hotellnätter livet ut, långhåriga groupies i alla legitima åldrar och egen villa med pool, jacuzzi och safari-inspirerad bardisk målad i khakifärg i Beverly Hills. Med mera, med mera.
Hade Pegefeldt varit amerikan kanske han grundat The Pegefeldt Koppeba Music and Agricultural Youth University i Pennsylvania.

Så blev det nu inte. Pegefeldt bor kvar i Dalarna. Han hade lovat sina elever en resa till Liseberg om turnén slog väl ut.

Pengarna räckte ända till sexton dagars vistelse i Florida och ett uppskattat besök på Disney World.

Och hotet om att han faktiskt skulle hoppa i älven om ingen korv serverades blev lyckligtvis aldrig verklighet.

Just nu fyller Rimbloggen ett helt år
Ett år med många rim men knappt någon reson
Med texter som vore de skrivna av blinda, dumma får
För så illa rimmar väl inte någon nu levande person?

Det är inte enbart själva rimmen som falerat
Även versmåtten och taktkänslan har varit helt åt helvete
Trots dessa brister har jag sålunda filosoferat
Att även dåliga rim skall få finnas, även såna med fel ändelse

Se där ett klassiskt nödrim för någon att hugga tänderna i,
Spy sin galla och förhävas
Kanske inspireras av min bitska antipati
Emot dansbandsdrulligt dilletanteri
Som saktmodigt får mig att kvävas

Men innan detta sker, jag ber
Dig minnas det som varit
Tänk på Orups lågskor i ett regn, på Sylvia som till Spanien farit,
Tänk på Cajsa-Stina där i snabbmatskön, eller Skogman med sin lyx à la carte
Har du missat Forbes, frågar jag dig, var har du vart?

Ej heller får du glömma en likör av bästa slag,
Lasse Holms hemliga lustar eller Ledins ångestfyllda dag
Slutligen om lantbrevbärarens vedermödor, Djingis Kahn och Mauros möte i ett trapphus
Läs om och återupplev Rimbloggen; förvillande likt ett vinrus

Mannen bakom Rimbloggen; Mattias Nilsson, försöker i ovanstående hyllningsdikt till sitt eget tröstlösa bloggprojekt göra sig lustig och smått pretentiös. Antagligen i syfte att understryka det eventuellt högtidliga i sammanhanget.

Visst – han gläds över det ökande antalet besökare på bloggen men att på detta sätt själv ge sig ut i denna poetiska lilla brink är blott abderitiskt.
Likt en av stekfett osande ganymed lyfter han på silverfatets lock för att blotta det som gästerna så ivrigt väntat på. Och vad de blir besvikna. Verserna är högeligen alldagliga.

Dessutom uppvisar texten en stor mängd svagheter och tillkortakommanden. Det heter inte ”var har du vart?”.
Det heter ”var har du varit?”, något som upphovsmannen rimligen bör ha koll på.
Till yttermera visso faller det som Nilsson möjligen har byggt upp som en vindpinad busskur av papier maché, då texten avslutas med rimmet ”trapphus” och ”vinrus”.

Så enkelt, så banalt. Så förbannat medelklassigt.
Men visst, grattis ändå, din gamle vettvilling!

Jag fick telefon från brorsan
att det var illa ställt med morsan
och han tyckte att jag skulle skynda mig hem.
Jag tog planet i från Rio
samma morgon klockan tio
och var hemma kvällen efter kvart över fem.
När jag såg min gamla mamma
grät jag tårar och jag stamma,
hon försökte le och ville hålla min hand.
Doktorn sa att det hänt vid buss-stationen,
när hon hämtat folkpensionen
slogs hon ned av tvenne modiga män.
Att dom sen fick nå'ra dar i buren
lär inte bota skallfrakturen
och dom lär redan va' i farten igen.

Den i många avseenden så fryntlige och jovialiske Owe Törnkvist gav 1981 ut en platta kallad Sverigebesöket där denna titellåt självklart återfinns. Konstigt vore det väl annars.

Denna text, vars upptakt vi just bevittnat,  tar sedan en vändning som knappast kan sägas vara politiskt korrekt.
Längre fram diktar Owe: 
Att vår invandringsminister har fått tips av antikrist här
och släpper in dom gangsters andra länder kör ut?

Och vidare:
Så här var Sverige inte funtat förut!

Det är uppenbart att denna mossanlupne skäggtrubadur till uppländsk visartist inte direkt förbättrade sina relationer till den svenska staten med just en sådan text.
Att den dessutom är oerhört taskigt rimmad förstärker bara bilden av en artist som för alltid borde ha stannat kvar i den epok som han så flitigt drömmer om; nämligen 50-talet.

En tid då korvgubbarna hade lådor på magen, man dansade rumba i Engelska parken, far satt och rodde, mor stod vid spisen, Dagny serverade kaffe med vickande höfter och vilken idiot som helst kunde kallas för rockartist, enbart genom att  plinka på en gitarr.

Tunga moln de sänker sig, som ett täcke över stan
Jag vandrar för mig själv på väg, till ja vem vet vad
Jag är förlorad här, här i min egen värld
Oh, jag önskar det gick vrida klockan tillbaks
Och det gick att stanna precis där vi var

Allting som händer, vindar som vänder C'est la vie, C'est la vie
Hjärtan som älskar, slutar att älska C'est la vie, C'est la vie

Aldrig jag kommer att glömma den dan
Du tog dina väskor och lämnade stan
Vad skulle jag göra, allt jag fick höra
C'est la vie, C'est la vie, C'est la vie

Ljudet av en dörr som stängs, och tunga steg som går
Din röst, som ekar inom mig, jag hoppas du förstår
Jag var förlorad där, där i en annan värld
Där det enda som levde och fanns det var vi
Nån helt annanstans i en helt annan tid

Det handlar här om tre trallande tanter med det enda gemensamt att deras respektive karriärer nådde sin peak någonstans vid anno dazumal.
Summan av deras gemensamma schlagermeriter går dock att jämföra med de årliga anslagen i den amerikanska försvarsbudgeten.
Vi pratar tre giganter inom den s.k "lätta" genren schlagerpop; Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist.

2004 skapades denna smått virulenta combo enligt devisen tag tre, betala för en.
För nog måste någon typ av ersättning ha krävts för att återigen locka upp dessa donnor på scen. Visserligen fick säkerligen både Hanson och Carson någon typ av avans på projektet men helt uppenbart är det väl så att Malmkvist är gruppens självklara ledargestalt och den vars schlagercomeback gav mest eko i den kolorerade pressen.
Och där stod de, alla tre. Hanson, Carson och Malmkvist.
Det faktum att inte Brita Borg var med på scen har flitigt debatterats, någon egentlig anledning därtill står dock ej att finna. Hon kan ju knappast ha fallit på det s.k åldersstrecket...hon kanske var upptagen med något annat. Knäcka nötter, eller nåt.

Ni som minns framträdandet minns även fräulein Carsons något förvirrade uppsyn och yviga utspel. Hon liksom flaxade med armarna i något som kan liknas vid en rockartists strävanden att få igång publiken på Ullevi.
Carson var dock även här väldigt olik Bono såtillvida att hennes föresats gick om intet.
Skånska Bob Hund är nog de som tydligast sammanfattat Hanson, Carson och Malmkvists uppträdande anno 2004. Och detta i en klärvojant analys som släpptes redan tio-tolv år tidigare.
Bob Hund sjöng; Istället för musik - förvirring.

Och så kan man väl sammanfatta dessa damers (högst troliga) avsked till den svenska schlagerpubliken.
Tiden går. C'est la vie.

Här är bilderna vi tog på vår semester
när vi missa färjan och kom sist i kön
där är jag med metspö på den smala bryggan
när vi hyrde sommarstället där på ön.

I ett fotoalbum där står tiden stilla
mellan pärmarna är allting som förut
och varenda gång vi bläddrar ibland minnen
kan vi le och säga: "Tänk så man såg ut".

Där är första bilden som jag tog på Lillan
när hon låg i vagnen och hon sprattla vilt
och där sitter du och jag i sommargräset
vi har picknik på en gammal blommig filt.

Många är de konstnärer som fascinerats av det här med fotografering. Visst är det en massiv känsla av att kunna stanna tiden om så bara för en millisekund, som sprider sig i bröstet när man knäpper fram sina foton.
Känslan av att du med ditt till synes ytliga liv trots allt är en liten bricka i ett så mycket större spel, en sannskyldig skärva av tiden, för att bruka en sliten metafor.

Sedan 1800-talet har denna förmåga för oss människor funnits, att med kamerans hjälp dokumentera vår samtid. Bilder som sedan bär vittnesbörd om hur just du satt de evidenta avtryck i tillvaron som möjligen gör dig odödlig.
Det rör sig om ren och skär magi.
Just där, just då inträffade det som vi nu för evigt kan ta del av på bilden. Just den sekund som förflöt när vi åt picknick på den blommiga filten. Den sekunden kommer aldrig mer igen.

Visst, vi kan återigen plocka fram vår blommiga filt, samma gamla filt som på fotot, men det ögonblick vi sett på bilden, just detta magiska ögonblick kan ALDRIG mer komma åter. Lite ledsamt och vemodigt men alltjämt en av livets stora lärdomar.

Det är självklart detta som Rimbloggens favoritdansband; Lasse Stefanz, velat beskriva i sin utlämnande låt "I ett fotoalbum", en av bandets paradnummer.
Vi möter i låtens inledning ett (förmodat gammalt) par som blickar tillbaka och minns hur det en gång var och "tänk hur man såg ut".
Det är med andra ord ett styng av skamsenhet som bubblar upp inom berättaren av texten, då han tänker tillbaka på alla dessa minnesbilder som passerar revy. Metspöet, bryggan, filten, lillan och vagnen. "Tänk så man såg ut".

Lite märkligt är det ändå att just ett dansband äger denna självreflekterande insikt, att man "såg ut".
Jag som trodde dansband var immuna mot liknande eftertänksamhet och tillbakablickande.
Hela konceptet dansbandsmusik har ju en gång emanerat från en värld till lika delar bestående av skapad trygghet som oreflekterad oligofreni.

Eller som man också skulle kunna uttrycka saken:

På ett dansbandshak står tiden stilla
mellan låtarna kläms samma gamla bak
det är svettigt och det låter ganska illa
efter dansen ställs en fråga, ganska rak:

-Ska du hänga med mig sedan bakom scenen
här uti vår vackra folkets park?
-Nehej du, jag får gräsfläckar på benen
och dessutom är jag lika torr som bark