Rimbloggen

I Paris, i New York City,
London och Bombay

har man specialmenyer
ingenting för mig

ge mig macaroni,
cannelloni och lasagne

spaghetti och därmed pasta
bara nämn dem vid namn

pescatore vesuvio
rabosola bombay
åååå ååå ååå ååå ååå
vad ni frestar mig

siciliana adonne
vegetarialo
åååå ååå ååå ååå ååå
jag får aldrig nog

mamma mia
pizzeria
cannelloni macaroni å lasagne

Den första inrättning man med dagens definition skulle kunna kalla för en pizzeria öppnade i Sverige i slutet av 60-talet. Givetvis inträffade detta i landets huvudstad; Stockholm. Bengt Wedholm hette mannen som på sin restaurang Östergök 1968 lät Stockholmarna smaka den goda maträtten från Neapel. Då skall man veta att Wedholm enbart var den som lanserade pizzan som en kommersiell produkt och så att säga massproducerade pizzor på sin restaurang. Det som blivit den gängse definitionen av en pizzeria.

Redan 1947 hade man dock i Västerås serverat pizza till hungriga, italienska gästarbetare på ASEA. Huruvida detta kan klassas som landets första pizzeria är en förstås en fråga om definitioner men om vi utgår från den popularitet som pizzan åtnjöt i Sverige från 1970 och framåt känns det mer troligt att säga att Wedholm är pizzans pionjär i Sverige. Han tog helt enkelt hit maten och "breakade den" som det heter på nusvenska. Men det skulle dröja innan pizzan fick sitt verkliga genombrott. 

Först en bra bit in på 70-talet började trenden sprida sig och i mitten av 80-talet; 1985 ansågs utbudet av pizzerior i landet vara så stort att även lantisar kunde referera till fenomenet.
Något som den smajlande, välkammade och nästan hälsovådligt solbrände schlagerkungen och skivproducenten Lasse Holm slog mynt av detta år. Han har själv sagt att han satt en kväll och var förbannat hungrig. Och så kom Cannelloni Macaroni till.

Redan i sångens titel får medelsvensson kännedom om upphovsmannens världsvana och oefterrättliga stil. Det här med italiensk hämtmat är ingalunda någon nyhet för Holm, inte alls.
Tvärtom. Understundom låter han en nygräddad siciliana adonne slinka ner i halsen varpå det glittrar till i hans svarta solglasögon, får man förmoda. Det är helt enkelt en livsstil. Som det var bland landets jetset 1985.
Pizza, kebab, lasagne och pasta var mat som ännu inte helt fått fotfäste ute i landet. Pizzerior var alltjämt exotiska i säg Säffle eller Hedemora. Men inte hos Lasse Holm. Han var hungrig. Och han ville ha spaghetti och därmed pasta!

Hungern kan som bekant driva en väldigt långt. I detta fall blev det någon typ av schlageropera (märk väl det klassiskt italienska anslaget i refrängen) där olika italienska maträtter namedroppas till tonerna av en enerverande aria. Frågan är om inte låtens bästa rader är de som kören sjunger så entusiastiskt; mamma mia
pizzeria cannelloni macaroni å lasagne

Att rimma mamma mia med pizzeria var en effekt som även Galenskaparna och After Shave använde sig flitigt av i sin musikalklassiker "Mamma jag vill ha en italienare!" från katastrofmusikalen "Stinsen brinner!" två år senare. Helt klart var svenska låtskrivare under mitten av 80-talet fascinerade över den nya maten från medelhavet med tillhörande livsstil och attribut i form av loafers, svarta Ray-Ban-glasögon, kavajer med breda axlar och bakåtslickat hår (gärna i en liten svans baktill). Den som bäst fångar tidsandan är helt klart Lasse Holm mycket beroende på att han verkar så äkta.
Så genuin.
Så uppenbart initierad och beläst på ämnet. Han har en uppenbar passion för pizza (och för Denivit...) och vill med varje cell i kroppen missionera pizzans lov och omedelbara fördel gentemot all annan mat. Bäst kommer denna patos till uttryck i låtens starkaste rad: jag blir fascinerad
känner hunger, känner törst, det gör mig passionerad, det gör mig fylld av lust...

Receptet på framgång? Ta bara lika delar av: passion, hängivelse, ost, tomatsås, synthar och lite pescatore så blir du också en vinnare...

Hallå Sverige här har ni oss
kom hit, ta chansen, var med!

Hallå Sverige, tjenare mors
kom närmre (så) ska ni få se

Nu e de klart, det e dax för start
följ med en bit

Hallå Sverige var ni än e...
hjärtligt välkomna hit...

Såhär lät den klämkäcka inledningen på SVT:s stora caféunderhållning i början av 1990-talet. Programmet hette - jag tror inte att det framgår - Hallå Sverige och producerades av SVT i Örebro. Per-Erik Nordquist var programledare och hade Sten & Ebbe Nilsson som ständiga sidekicks. Bland det mest minnesvärda i serien kan nämnas två saker. Eller kanske tre.

Nåväl. 1. Sten & Stanley bar nästan alltid vita bomullskavajer med svart-vita tangenter på som dekoration, 2. Ebbe Nilsson drog alltid usla vitsar varpå hans övre tandkött exponerades oerhört frekvent...vitsar åtföljda av en trumvirvel....och då är vi inne på den tredje saken att minnas. 3. Trummisen! Johan Ryding heter killen som både är tanig och uppspelt. Han missade aldrig att frenetiskt titta på sina noter samtidigt som han bankade fram taktfasta melodier på sina syntetiska trummor. Genialt!

Detta om bandet Sten & Stanley (som faktiskt slog igenom redan 1962, då hade de startat några år tidigare under namnet The Guns of Bofors men detta är av alla erkända levnadstecknare preskiberat).

Vad kan då sägas om denna lilla signaturmelodi? Den är ju först och främst väldigt inbjudande. Man känner sig välkommen, avslappnad och väldigt...svensk...och därmed lite bakom och förvirrad. Man tänker - vad är nu detta? Något stort är uppenbarligen på gång. Som en våt och varm folkhemsfilt rullar sedan de hurtfriska uppmaningarna på. Det märks att detta land fostrat både Per Henrik Ling och Suzanne Lanefeldt. Kom hit! Ta chansen! Var med! Och detta sagt bara några månader innan Leif Loket Olsson blev rikskänd med nästan exakt samma varma hälsningar. Hos Per-Erik Nordquist kunde man dock inte vinna någon Volvo eller 12 kilo kaffe. Men man fick lyssna till Ebbe Nilssons urusla skämt. Inte illa.

Texten rullar på och söker sig mot olika målgrupper. Tjenare, mors! ropar Sten Nilsson. Ja, hej du...

Självklart finns det en brasklapp. Även i detta lobotomerade land där den fria viljan så gott som intill perfektion tvättas bort, måste man räkna med att mottagaren av budskapet begåvats med en uns distans och självinsikt.
I sista strofen tonar därför Sten & Ebbe ner sina vädjanden..."följ med en bit" (åtminstone), tycks de mena.

Och många var det som under 90-talets första år tittade på Hallå Sverige. På så sätt kunde majoriteten av svenska folket för en stund glömma sitt kollektiva hat mot Anne Wibble, den växande statsskulden och veckans arbetsmarknadsmässiga permitteringar och försvinna in i en värld av vita kavajer, gyllene saxofoner, syntetiska trummor, smilande sångare och taskig dekor.

Hallå Sverige...tjenare mors!

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Den svenska dansbandsmusiken bär på tunga arv. Som genre bär den spår av 1700-talets impressionistiska rusdrycksromantik vars främste uttolkare var Carl Michael Bellman. Tematiken i genrens texter utgår från en förhållandevis enkel levnadsstandard där jakten efter rus och kättja blir det centrala för den populas omkring vilken verken kretsar. Vi möter enkla människor med enkla problem. Oftast begränsade till frågor om var man ämnar spendera natten, eller vem som får följa dig hem och dylikt. 

Så mycket mer befriande är det när dansbandet Vikingarna i en tidig sak från 1970-talet; Den stora dagen,   
inte bara för vidare denna tradition utan förmår att lyfta frågeställningarna om det snabba ruset eller det själuppfyllande begäret och istället ifrågasätta vårt sätt att leva utifrån moraliska aspekter.
I ovanstående text prövas vår inställning till omvårdnad och solidaritet. I detta fall handlar det om omtanke om de gamla.

Vi möter en gammal kvinna i färd med att iordningsställa en förväntad fest. Varma, vänliga och inbjudande ord som kaffe, likör, tårta och finservis omgärdar textens begynnande rader för att skapa atmosfär. En känsla av lugn men samtidigt förväntan och frid skapas. Av allt att döma fyller den gamla damen år och nu skall det slås på stort. Fram plockas det som inte alltid står framme, liksom för att understryka det unika i skeendet. Det blir en likör av allra bästa slag, den fina servisen med små violer på och tårta som smyckats med små ljus.

Så bryts friden av textens ovillkorliga peripeti. En telefon ljuder. Kvinnan svarar och hennes söner lägger fram sina ärenden. Och här - i refrängen - kommer textens absoluta styrka. Fokus för berättandet flyttas från tredje person till att återge samtalet utifrån kvinnans horisont. Jaså. Säger du det! Du kan inte komma från, förmodas kvinnan säga. En känsla av vemod och förtvivlan som nog alla kan känna igen. En besvikelse. Man känner sig snuvad.
Sedan följer det centrala i texten: Nej, det gör ingenting...om det är nåt bara ring...jag finns ju här var dag!

Den skicklige textförfattaren låter oss härmed krypa in under skalet på den olycksaliga kvinnan. Genom detta berättargrepp får vi känna hennes bedrövelse men också vara med när hon gör sitt tafatta försök till att släta över sin oturliga belägenhet. Hon gör sig till martyr i telefonluren och vi känner i magen exakt hur besviken hon är och exakt hur falskt dessa bedyranden låter. Frågan huruvida detta dolda budskap går fram till kvinnans söner är lite mera oklart men sant är att lyssnaren får sig en rejäl tankeställare. Den gamla kvinnan är - om vi tolkar texten bokstavligt - ett offer i detta sammanhang. Hon fyller år men ingen av hennes söner vill fira den stora dagen tillsammans med henne. 

Att texten helt tar parti för kvinnan och beskriver hennes nedstämdhet förstärks av att hon tänker på hur få gästerna kommer att vara på hennes årliga kalas, när hon begrundar att ett fat gått i kras. 

Det är frestande att spekulera i huruvida skildringen av kvinnan trots allt är bristfällig. Kanske är det så - om man skrapar på ytan - att denna gamla dam i själva verket är en riktig satkärring? En bitter, alkoholiserad ragata som ändrat sitt testamente och gjort sina söner arvslösa. Eller kanske hon misshandlat dem som små? Nja...vi skall nog inte dra för stora växlar på detta men uppfriskande vore det allt med en fylligare beskrivning av kvinnans omständigheter.

Detta att hon hela tiden för texten framåt är bedrägligt. Kanske skulle även sönerna få komma till tals. Måhända är det dags för en ny version, en 2000-talsversion av Den stora dagen där de egentliga auspicierna kring ovan nämnda incident förklaras och - om behövligt är - rättfärdigas?