Rimbloggen

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Den svenska dansbandsmusiken bär på tunga arv. Som genre bär den spår av 1700-talets impressionistiska rusdrycksromantik vars främste uttolkare var Carl Michael Bellman. Tematiken i genrens texter utgår från en förhållandevis enkel levnadsstandard där jakten efter rus och kättja blir det centrala för den populas omkring vilken verken kretsar. Vi möter enkla människor med enkla problem. Oftast begränsade till frågor om var man ämnar spendera natten, eller vem som får följa dig hem och dylikt. 

Så mycket mer befriande är det när dansbandet Vikingarna i en tidig sak från 1970-talet; Den stora dagen,   
inte bara för vidare denna tradition utan förmår att lyfta frågeställningarna om det snabba ruset eller det själuppfyllande begäret och istället ifrågasätta vårt sätt att leva utifrån moraliska aspekter.
I ovanstående text prövas vår inställning till omvårdnad och solidaritet. I detta fall handlar det om omtanke om de gamla.

Vi möter en gammal kvinna i färd med att iordningsställa en förväntad fest. Varma, vänliga och inbjudande ord som kaffe, likör, tårta och finservis omgärdar textens begynnande rader för att skapa atmosfär. En känsla av lugn men samtidigt förväntan och frid skapas. Av allt att döma fyller den gamla damen år och nu skall det slås på stort. Fram plockas det som inte alltid står framme, liksom för att understryka det unika i skeendet. Det blir en likör av allra bästa slag, den fina servisen med små violer på och tårta som smyckats med små ljus.

Så bryts friden av textens ovillkorliga peripeti. En telefon ljuder. Kvinnan svarar och hennes söner lägger fram sina ärenden. Och här - i refrängen - kommer textens absoluta styrka. Fokus för berättandet flyttas från tredje person till att återge samtalet utifrån kvinnans horisont. Jaså. Säger du det! Du kan inte komma från, förmodas kvinnan säga. En känsla av vemod och förtvivlan som nog alla kan känna igen. En besvikelse. Man känner sig snuvad.
Sedan följer det centrala i texten: Nej, det gör ingenting...om det är nåt bara ring...jag finns ju här var dag!

Den skicklige textförfattaren låter oss härmed krypa in under skalet på den olycksaliga kvinnan. Genom detta berättargrepp får vi känna hennes bedrövelse men också vara med när hon gör sitt tafatta försök till att släta över sin oturliga belägenhet. Hon gör sig till martyr i telefonluren och vi känner i magen exakt hur besviken hon är och exakt hur falskt dessa bedyranden låter. Frågan huruvida detta dolda budskap går fram till kvinnans söner är lite mera oklart men sant är att lyssnaren får sig en rejäl tankeställare. Den gamla kvinnan är - om vi tolkar texten bokstavligt - ett offer i detta sammanhang. Hon fyller år men ingen av hennes söner vill fira den stora dagen tillsammans med henne. 

Att texten helt tar parti för kvinnan och beskriver hennes nedstämdhet förstärks av att hon tänker på hur få gästerna kommer att vara på hennes årliga kalas, när hon begrundar att ett fat gått i kras. 

Det är frestande att spekulera i huruvida skildringen av kvinnan trots allt är bristfällig. Kanske är det så - om man skrapar på ytan - att denna gamla dam i själva verket är en riktig satkärring? En bitter, alkoholiserad ragata som ändrat sitt testamente och gjort sina söner arvslösa. Eller kanske hon misshandlat dem som små? Nja...vi skall nog inte dra för stora växlar på detta men uppfriskande vore det allt med en fylligare beskrivning av kvinnans omständigheter.

Detta att hon hela tiden för texten framåt är bedrägligt. Kanske skulle även sönerna få komma till tals. Måhända är det dags för en ny version, en 2000-talsversion av Den stora dagen där de egentliga auspicierna kring ovan nämnda incident förklaras och - om behövligt är - rättfärdigas?