UNA CERVEZA GRANDE, POR FAVOR!

image12
Jag har varit på semester i Marbella
och bara tänker och drömmer Espanol
Å´ mitt hem går mest i rödgult kan man säga
Själv har jag solbrännan som väl i behåll
på spanska folkets eldighet jag tänt
och lagt mig till med deras temprament

Så här ni låter er musik
E´viva Espania
de här ni de e´romantik
E´viva Espania
Jag tar dom orden om igen
E´viva Espania
Min serenad e´muy bien
E´Spana por favor

Ifrån väggen tar jag mina kastanjetter
för här skall dansas flamenco ska ni se
det skall smattra i parketten när jag sätterigång
en rivig grej med klackarna O´le
Man struntar väl i gammal töntig pop
för spanska stilen den e´bättre upp.

Utan att ursprungligen ha begåvats med en närmare vetskap om spansk kultur får man i denna text lära sig det som verkar vara mest grundläggande. Spanjorer har ett hett temprament. Spanjorer har små kastanjetter, de dansar flamenco, de har en flagga som är både röd och gul samt ropar understundom Ole!.
Sylvia Wrethammar hade svårt att hola! masken (om ordvitsen tillåts) när hon på 70-talet bubblade fram denna svensktoppshyllning till Spanien. Låten heter E viva Espana och blev enligt Fredrik Lindström så populär att Wrethammar fick skaffa hemligt telefonnummer efter skivans lansering.

Att just landet Sverige sjunger sig varm över det soliga landet i söder är ingen slump. Så som en spanjor är vill varje svensk vara innerst inne. Varm, glad, eldig, svettig, matglad, kulturell, pratsam och dansant. Texten är också väldigt tidstypisk.
Man tänker brunetter med långt hår som via en LP-skivas linguaphonekurs lär sig de grundläggande fraserna för att beställa mat och hitta en eldig spanjor i Marbellas skymningsljus. 

Man tänker softad lins, vävda tapeter, rislampor, sammetsaffischer med älskande par i solnedgång, rökfärgat glas med någon smetig likör i...man tänker sig det silkeslena ljudet av en bakfyllehes Julio Iglesias i bakgrunden...stora smycken och armband, gigantiska solglasögon, cigarrdoft och grisfest...man tänker helt enkelt Sällskapsresan med Lasse Åberg. 

Svenskarnas fascination över Spanien var under 70-talet något ambivalent. Inte förrän november 1975 dog diktatorn Franco och någon slags demokrati kunde börja spira i landet.
Bland de tusentals vänsterradikala i vårt land var Spanien något man inte ens övervägde att fundera på. Inom socialdemokratin och facket var det nästan t.o.m reseförbud, något som Transportarbetarförbundets bas fick erfara då han olovligen besökte detta rövarnäste på sin semester och blev fotograferad!!

Å andra sidan hade charterresandet kommit för att stanna, alla som hade ekonomi till det (och det fanns många) unnade sig resor söderut.  Att resa till Spanien var ett bevis på att man kunde klara sig, att man blivit världsvan. Och människorna sen!! Vilket härligt folk. Som Sylvia sjunger
"på spanska folkets eldighet jag tänt
och lagt mig till med deras temprament".

Och solen och värmen..."Själv har jag solbrännan som väl i behåll" lyder texten. Denna underbara text. Rimmen möts på ett förtjusande sätt. Marbella rimmar på "kan man säga" och Espanol på "väl i behåll". Svenska blandas med spanska utan att man som lyssnare upprörs. Praktexemplet är "jag tar dom orden om igen...min serenad är muy bien..." 
Kan det bli mer lysande? 

En solklar framgång för svenska folkets inneboende lust att i tryckande värme resa, upptäcka, dansa, supa, spy, slåss och somna in över en halvgrillad griskropp som sakteliga roterar över en öppen eld.  

Kommentarer
Postat av: Anonym

Mkt bra skrivet! Kul! Vill läsa mer...

2012-11-24 @ 11:01:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0