Rimbloggen

Han minns att du rodna litegrann, när han försiktigt tog din hand.
Du sa nånting och han blev glad, nu minns han inte riktigt vad.
Men han minns att era händers lek blev kyss på kind och lite smek
att han plötsligt stod där ivakt, att han sa ord han aldrig sagt - till nån

Så tog han fram sin Sparbanksbok under det att han förklarat
att han Karl-Erik Johnsson hade pengar som han sparat till sig
Att han var nykterist och inte heller rökte, att han Karl-Erik Johnsson
fann det som han sökte - i dig

Så följde Johnsson med dig hem, ni gick till Nytorpsgatan 5.
Han måste ha var't en riktig tok som visat dig sin Sparbanksbok.
På Nytorpsgatan 5 den är just nu för Johnsson riven, liksom du.
Han skulle ha varit mera på sin vakt, men vad som hände har han aldrig sagt
- till nån.

Författare har i alla tider valt att låta faktiska eller påhittade personer namnge litterära verk.
Naturalister som Emile Zola (Terese Raquin) och Honore de Balzac (Papa Goriot) såväl som burleska levnadstecknare som Dickens (Tom Jones, Oliver Twist) och Mark Twain (Huckleberry Finn, Tom Sawyer).
Även sentida skribenter drabbas av denna indulgens, att döpa böcker efter exempelvis huvudpersonen. Så gör Stephen King i sin litterärt nyskapande Dolores Claiborn och så gör även Jan Guillou i den inte helt okända bokserien om riddaren Arn.

När det begav sig skrev den i Sverige närmast helgonförklarade samtidsikonen Lars Berghagen en sång om denne Karl-Erik Johnson.
Vem denne var, om han levat och i så fall varför lär vi aldrig veta,
Det är en sanning enbart upphovsmannen känner till.

Sant är åtminstone att Berghagen här diktade ihop rim som når en sådan höjd att de som befann sig lika högt upp hade svårt att andas.
Lasse har själv sagt att detta stycke är hämtat ur den del av hans textkatalog som skildrar samtiden utifrån ett socialt perspektiv. Teman som fattigdom, utsatthet och missanpassning skall ha varit bärande i detta låtprojekt, vars mest kända låt är "En enkel sång till friheten" där Berghagen sjunger: "låt oss sjunga ut, det måste bli ett slut...på krig och på de krafter som förstör".

Till dessa krafter räknar Lasse här in barnfamiljer som köper Happy Meal på McDonalds, kvinnor som drar med sig sina berusade män hem alltför tidigt från fester och tjänstemän från Riksskatteverket.
Huruvida det ovan angivna textbygget har så mycket socialt patos kan man diskutera. 
Somliga säger att det enbart rör sig om en tidstypisk gaskonnad från Berghagen. Vari den sociala emfasen ligger blir svårt att se, även med Rimbloggens skarpa ögon, känsliga för undertext.

I texten till Karl-Erik Jonson är Berghagen som synes mindre hetsande utan mer av en pragmatiker. Vi får oss en sorglustig historia om kärlek. Närmast oskyldigt närmar sig Lasse sammanhangen; "händers lek blev kyss på kind och lite smek".
Själva låtens textuella innebörd kan väl lättast sammanfattas i den kända devisen "lätt fånget, lätt förgånget".
Fast så mycket om  människans sociala problem sett i ett vidare perspektiv, kan den som letar med just detta för ögonen icke finna, dessvärre.

Det blir bara en lättsmält kärleksplattityd, trots den för Karl-Erik Johnson så ekonomiskt prekära situationen.