Rimbloggen

Ska vi plocka körsbär i min trädgård
Du och jag, wow wow wow
Plocka allt du törs där i min trädgård
Ta vad du vill ha

Vi kan plocka alla träden kala
Ge och ta, wow wow wow
Men för varje bär får du betala
Det som jag vill ha

Ska vi plocka körsbär i min trädgård
Jag åt dig och du åt mig
Inget syns och hörs där i min trädgård
Kan jag lova dig

Sen när himlens alla sköna stjärnor
Fått igång, kvällens sång
Kan vi sjunga med och knäppa kärnor
Hela natten lång

Det har gått ett antal år sedan 1975 men nog är det märkligt att ingen svensk textförfattare sedan dess vågat vara så obstinat och oförutsägbar att man vågat rimma "du och jag" med "wow wow wow".
Om man ljudar orden med läpparna hör man ju likheten direkt.
Det är något av det första som slår en när man förstrött begrundar texten till Ann-Christine Bärnstens bejublade och omtalade schlagerdebut (hon kom aldrig tillbaka) i Melodifestivalen 1975.

Och den spröda sången och det utlämnande framförandet sedan...
För att lättast beskriva hur det lät, bör vi ta till följande metafor; föreställ dig en finnig Tommy Nilsson, långt innan målbrottet. Hans röst låter ursinnig när den gör sitt bästa för att imitera Reefat El-Sayed.
Intet öga var torrt när Bärnsten sjöng.
Intet öra, heller - påstås det.

På tal om metaforer...eller kanske snarare eufemismer...texten till låten är förstås väldigt vågad och relativt få lyssnare känner sig försäkrade om att det verkligen är körsbär Ann-Christin vill att vi skall vila labbarna på.
Personligen tror jag att den här texten handlar lika lite om körsbär som Vikingarnas samlade verk handlar om infrastrukturen i Dar-Es-Salaam eller beatnikgenerationens rotlöshet och alienation gentemot konservativa tankemönster.

Faktum är att varje ord i denna text betyder något helt annat än vad som föreställs och visas upp.
Att läsa texten till Ska vi plocka körsbär i min trädgård? är lite som att bläddra i en bok av Paul Auster.
Vi återfinner samma märkliga kulisser; hos Auster ofta väggar, tak, trottoarer eller gathörn, hos Bärnsten - efter vad jag kan tyda - körsbärsträd, trädgårdar, stjärnor...

I båda fallen handlar det om enskilda, avgränsade platser där udda existenser kastas ut för att försöka finna ett sammanhang. Som ett iscensatt kammarspel med ett fåtal, på förhand givna, attribut.
Spänningen ligger i vad textens förmodat fiktiva (hos Auster väldigt konturlösa och anonyma) karaktärer skall göra med de redskap och yttre förutsättningar som finns till hands.

I Austers böcker kan historien oftast ta slut utan att personen nått någon lösning, utan att läsaren fått reda på de bakomliggande orsakerna till det som sker, ännu mindre varför personen agerar eller - oftast - inte väljer att agera medan tid finnes. Tiden rinner ut, boken tar slut och kvar sitter läsaren totalt förstummad och funderar över sammanhangen.

Samma anstötliga känsla nås man av då låten Ska vi plocka körsbär i min trädgård tar slut, efter dryga (väldigt dryga) tre minuter.
Man sitter helt perplex och undrar: är det där "knäppa kärnor hela natten lång" verkligen vad jag tror att det är eller åtminstone vad det menas vara eller vad det förväntas framstå som?

Som med all riktigt välproducerad konst, tvingas man sedan acceptera det faktum, att vi aldrig riktigt kan få något heltäckande svar.

De va ettemidda ut i Koppäbä och ja va hänne och dänne
jag va uppa och nere och inna och uta i Köppebä

Fånt ja en körv, så huppa ja i älva
fånt ja en körv, så huppa ja i älva
fånt ja en körv, så huppe ja i älva i Köppebä

Fassan o Mossan har kåk uti Fossa
dit ska jag åka och strula o jossa
sen tar jag bussen å åker hela vägen till Köppäbä

När ja e ledig så gå ja på Vallen och hejar på Brage
o va de beror på de vill ja inte tala öm...

Det pratas understundom mycket om The American Dream.
Innebärande att vem som helst, småsturig skurtant som depraverad mes, flegmatisk fetknopp som svagsint VVS-montör en dag kan gå ifrån ingenting till att bli en megakändis.
Richard Millhouse Nixon var kanske den talanglöse jänkare som gick allra längst, ty han blev president 1968.
The American Dream bygger på tanken att det enbart är fantasin som sätter gränser. Har du en bra idé, ett genomtänkt koncept och en stringent vision om vad du vill åstadkomma, kan du gå hur långt som helst.
Du kan tjäna pengar på din idé, byta samhällsklass, göra dig själv ekonomiskt oberoende och lägga grunden för ett världsimperium, enbart för att du och ingen annan kom på att blanda vaniljglass med bashögtalare, eller vad nu din snillrika idé består av.
Underbart, jämlikt och oerhört uppbyggligt för själen.

1980 befann sig en musiklärare vid namn Bengt Pegefeldt på sin arbetsplats Forrsa Äng-skolan i Borlänge.
Han kände sig tillfreds med sin tjänst på skolan och alla de välartade och manchesterklädda elever som pliktskyldigt blåste på i blockflöjten, slamrade med de exotiska, afrikanska rytminstrumenten (som egentligen kom från Åhléns men va fan) och klinkade fram Yesterday på ukulele. Kort sagt; livet var kalas. Han var 25 år gammal och hade en attraktiv mustasch, inte helt olik Burt Reynolds.
Ändå saknades något.

Läroboken med alla sina sånger (Hasta Manana, I natt jag drömde och Ulf Peder Olrogs betagande Schottis på Valhall med flera) var förvisso uttjatad men inte helt oäven ur pedagogisk synpunkt. Möjligen var det lite för lite nerv och känsla i de sånger Skolstyrelsen via ombud anmodat eleverna att sjunga.
Pegefeldt ville ändra på detta genom att ge eleverna en egenkomponerad låt inför nästa termin.
Sagt och gjort. Hösten 1980 lät han sina elever stifta bekantskap med den oförställda skrönan kallad Köppäbävisan.

Låten blev bland Pegefeldts elever en sådan succé att vi för att hitta en till fullo verkande likhetsgranskning tvingas nämna populariteten hos verk såsom Harry Potter eller Idolfinalen i TV4 för dagens unga. Så stor och så populär var Köppebävisan för mellan- och högstadieelever 1980.

- Även vännen och radiojournalisten Johan Thorén fick höra den och blev eld och lågor.
Han ville att jag skulle komma till Radio Dalarna och göra en lokal inspelning. Men då ska jag ha ungarna med mig, svarade jag, har Pegefeldt själv sagt till Dalarnas Tidningar, då de 2006 påpassligt publicerade en minnesartikel för att högtidlighålla 25-årsminnet av låtens s. k break 1981.

För det var efter att SR Dalarna bandat låten (alla paralleller till inspelningen av Sgt Pepper-plattan av Beatles 1967 viftar den alltid like blygsamme Pegefeldt bort med en spasmatisk axelryckning) som Köppebävisan verkligen nådde ut och snabbt som en SJ-ostmackas väg genom peristaltiken gick det....

Etta på Svensktoppen 1981 och en rikstäckande turné genom långa landet Falukorv. Möjligen var det en sådan korv Bengt krävde för att slippa hoppa i älven, ett elegant formulerat självmordsbrev på dalmål, minsann. Nåväl.

Hade nu Pegefeldt varit född i USA hade han efter en sådan makalös succé fått guldkort på New Yorks finaste krogar, fria hotellnätter livet ut, långhåriga groupies i alla legitima åldrar och egen villa med pool, jacuzzi och safari-inspirerad bardisk målad i khakifärg i Beverly Hills. Med mera, med mera.
Hade Pegefeldt varit amerikan kanske han grundat The Pegefeldt Koppeba Music and Agricultural Youth University i Pennsylvania.

Så blev det nu inte. Pegefeldt bor kvar i Dalarna. Han hade lovat sina elever en resa till Liseberg om turnén slog väl ut.

Pengarna räckte ända till sexton dagars vistelse i Florida och ett uppskattat besök på Disney World.

Och hotet om att han faktiskt skulle hoppa i älven om ingen korv serverades blev lyckligtvis aldrig verklighet.

Plugga, jobba, stressa
Springa omkring
Livet måste va' mera än så
Drömmer, längtar, väntar
På någonting
Plötsligt står det klart
Gåtan får sin lösning
Det är bara dig jag väntat på

Ett och ett är två
Har jag fått lära mig
Hjärtat börjar slå
När jag är nära dig
Så det måste va'
Nånting bra
Det här
Ett och ett är två
Det är jag säker på
För det fick vi lära oss när vi var små
Vi har alla rätt
Det är lätt
Det här
Det är inte svårt att förstå
Att ett och ett är två

Alltså. Jag är ingen expert på matematik men nog blir väl ett plus ett...tre?
Några år innan Will Smith slog igenom i tv-rutan som The Fresh Prince kunde svenska tv-tittare möta ett band kallat Bel Air.
Dessa gjorde i Melodifestivalen 1985 ett något luftigt intryck såtillvida att väldigt få människor idag kan peka ut dem ens i fullt dagsljus. Frågan är om de existerade redan då.

I texten till låten 1+1=2 möter vi ett vanligt förekommande tema. Nämligen människans obehagligt påträngande utsatthet inför den frammarscherande tiden men samtidigt det varaktiga faktum att den finns där för att mäta våra liv och på samma sätt hålla oss på banan genom en klar och fast struktur.

Experiment som genomförts på människor som helt förlorat förmågan att räkna tiden visar att vi som levande organismer hamnar i en känsla av frustration och djup ångest. Tyngdlöst simmar våra själar omkring i ett ljudlöst mörker, som i slutändan får katastrofala följder för kroppen.
Vi behöver dygnets alla ljud omkring oss; slamrande kaffekoppar, gnyende hundar och Tomas Ledins dallrande stämma, för att veta var vi befinner oss på samma sätt som vi behöver solens upp- och nedgång för att uppskattningsvis orientera oss om tid och rum.

Bel Air sjunger: Plugga, jobba, stressa
Springa omkring
Livet måste va' mera än så

Många kan nog identifiera sig med detta ekorrhjul.
Solen går upp och solen går ner. Sommar blir till höst. Hösten blir till vinter och så vidare.
Som Bodil Jönsson skriver i sin bok Tio tankar om tid: ”Den upplevda tiden är egentligen lika sann som den mekaniska/atomära tiden. Det är bara det att de är sanna i olika dimensioner. Min personliga tid, min egenmänskliga tidsuppfattning, är något som jag bara kan dela med mig själv, medan den tidsangivelse jag behöver för att stämma träff med andra är den konstgjorda tidsmätningen.”

Bel Air sjunger vidare: Ett och ett är två
Har jag fått lära mig
Hjärtat börjar slå
När jag är nära dig
Så det måste va'
Nånting bra
Det här…

Eller som Bodil Jönsson skriver i Tio tankar om tid: ”Om en människa inte har något nätverk inom räckhåll, vittrar också hennes självbild sönder.”

Vidare sjunger Bel Air: Det är jag säker på
För det fick vi lära oss när vi var små

Något som Jönsson beskriver sålunda: ”Människan präglas hela livet, men starkast präglas hon i barndomen.”

Exakt hur gammal textförfattaren till låten 1+1=2 var 1985 vet inte jag, men jag är bergfast övertygad om att kompositören höll sig till de enligt praxis statuerade tre minuter som Melodifestivalens arrangörer tillåter tävlingsbidragen att vara.
Tre minuter var alltså den atomära tiden.
Den egenmänskliga och självupplevda tiden var förmodligen mycket, mycket längre för de människor som tvingades att lyssna på låten.

Jag vaknar på morron
Och tittar på klockan
Alldeles för mycket
Det känns inte bra

Jag hoppar i sängen
Och går in i duschen
Snart är jag ute
Då känns det bra

För då kommer min ängel
Som får mig att leva
Hon kommer intill mig
Jag blir stark
Ahh

Jag kommer till jobbet
En timma för sent
Polarna garvar
Det känns inte bra

Jag tänker på natten
Natten som var
Och den som ska komma
Då känns det bra

Varenda stringent körskolelärare i landet är maniskt besatt av den känsla som uppstår när man backar runt ett hörn med sin bil.
Samma självrådiga besatthet brukar folket bakom Melodifestivalen ha när det rör sig om s.k debutanter.
Varje år, i varje festival dyker det alltid upp en totalt okänd och (visar det sig) talanglös artist, handplockad från den lokala showscenen i Pajala eller Föreningen Zinkmuttans vårsoaré.
Det brukar sluta med ett rejält magplask, noll poäng från publiken och en minimal vimmelbild i Expressen dagen därpå med bildtexten ”Kenny Olsson, sångare i debutanterna Swooshmantle från Sundsvall lät sig väl smaka av bålet på Hotell Ibis.”

I den svenska Melodifestivalen 1982 (sänd från Göteborg med Fredrik Belfrage i vit kostym och slips utanpå en uppfälld krage) hette debutanten Charlie Hillson.
Denne sprattelgubbe vars oöverlagda mimik liknade en blandning av Ted Ström och Robban Broberg på acid, var direkt olidlig att se.
Framförallt då hans jeansklädda ben skakade som på en riktigt bajsnödig schäfer med magknip under uträttandet av sitt tarv.

Faktum är att denna händelse då räknades som kanske den pinsammaste i tv, åtminstone sedan bevakningen av Norrmalmstorgsdramat 1973 då stjärnreportern Bo Holmström grälade med tv-huset om ersättning för den varmkorv han tryckt i sig i sitt sömndruckna tillstånd. Holmström hade inga kontanter på sig och bad SVT betala, rakt ut i direktsändning kunde hela svenska folket höra den uppbragte Holmström stå och skrika: Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!
Uuuujjj…pinsamt. Själva dramat slutade dock förhållandevis lyckligt.

Kanske blev även Hillson lycklig över sin sjätteplacering.
Han hade nått fram, hans låt hade ”nått ut”, han var någon att räkna med. Han var känd.
Åtminstone tills dess att kamerorna slocknat och Kikki Danielsson (som tillsammans med Elisabeth Andréasen i duon Chips vann spektaklet) kunde plocka den sista glittrande serpentinen ur sitt djupa dekolltage.