DÅ KOMMER MIN ÄNGEL
Jag vaknar på morron
Och tittar på klockan
Alldeles för mycket
Det känns inte bra
Jag hoppar i sängen
Och går in i duschen
Snart är jag ute
Då känns det bra
För då kommer min ängel
Som får mig att leva
Hon kommer intill mig
Jag blir stark
Ahh
Jag kommer till jobbet
En timma för sent
Polarna garvar
Det känns inte bra
Jag tänker på natten
Natten som var
Och den som ska komma
Då känns det bra
Varenda stringent körskolelärare i landet är maniskt besatt av den känsla som uppstår när man backar runt ett hörn med sin bil.
Samma självrådiga besatthet brukar folket bakom Melodifestivalen ha när det rör sig om s.k debutanter.
Varje år, i varje festival dyker det alltid upp en totalt okänd och (visar det sig) talanglös artist, handplockad från den lokala showscenen i Pajala eller Föreningen Zinkmuttans vårsoaré.
Det brukar sluta med ett rejält magplask, noll poäng från publiken och en minimal vimmelbild i Expressen dagen därpå med bildtexten ”Kenny Olsson, sångare i debutanterna Swooshmantle från Sundsvall lät sig väl smaka av bålet på Hotell Ibis.”
I den svenska Melodifestivalen 1982 (sänd från Göteborg med Fredrik Belfrage i vit kostym och slips utanpå en uppfälld krage) hette debutanten Charlie Hillson.
Denne sprattelgubbe vars oöverlagda mimik liknade en blandning av Ted Ström och Robban Broberg på acid, var direkt olidlig att se.
Framförallt då hans jeansklädda ben skakade som på en riktigt bajsnödig schäfer med magknip under uträttandet av sitt tarv.
Faktum är att denna händelse då räknades som kanske den pinsammaste i tv, åtminstone sedan bevakningen av Norrmalmstorgsdramat 1973 då stjärnreportern Bo Holmström grälade med tv-huset om ersättning för den varmkorv han tryckt i sig i sitt sömndruckna tillstånd. Holmström hade inga kontanter på sig och bad SVT betala, rakt ut i direktsändning kunde hela svenska folket höra den uppbragte Holmström stå och skrika: Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!
Uuuujjj…pinsamt. Själva dramat slutade dock förhållandevis lyckligt.
Kanske blev även Hillson lycklig över sin sjätteplacering.
Han hade nått fram, hans låt hade ”nått ut”, han var någon att räkna med. Han var känd.
Åtminstone tills dess att kamerorna slocknat och Kikki Danielsson (som tillsammans med Elisabeth Andréasen i duon Chips vann spektaklet) kunde plocka den sista glittrande serpentinen ur sitt djupa dekolltage.
Kommentarer
Postat av: Huskorset
Usch. :D
Jag blir dessutom otroligt provocerad av detta Bamse-lika sätt att berätta någonting: Först definiera ett problem:
"Oj, Dunderhonungsburken gick sönder!"/"det känns inte bra")
och sedan direkt presentera lösningen:
"Men Skalman har en tub innanför sitt skal"/"och då känns det bra").
Fy! Men :D som sagt.
Postat av: Rimbloggen
Jag tittar på Charlie Hillson. Det känns inte bra.
Sedan stänger jag av. Då känns det bra.
Trackback
