Rimbloggen

Plugga, jobba, stressa
Springa omkring
Livet måste va' mera än så
Drömmer, längtar, väntar
På någonting
Plötsligt står det klart
Gåtan får sin lösning
Det är bara dig jag väntat på

Ett och ett är två
Har jag fått lära mig
Hjärtat börjar slå
När jag är nära dig
Så det måste va'
Nånting bra
Det här
Ett och ett är två
Det är jag säker på
För det fick vi lära oss när vi var små
Vi har alla rätt
Det är lätt
Det här
Det är inte svårt att förstå
Att ett och ett är två

Alltså. Jag är ingen expert på matematik men nog blir väl ett plus ett...tre?
Några år innan Will Smith slog igenom i tv-rutan som The Fresh Prince kunde svenska tv-tittare möta ett band kallat Bel Air.
Dessa gjorde i Melodifestivalen 1985 ett något luftigt intryck såtillvida att väldigt få människor idag kan peka ut dem ens i fullt dagsljus. Frågan är om de existerade redan då.

I texten till låten 1+1=2 möter vi ett vanligt förekommande tema. Nämligen människans obehagligt påträngande utsatthet inför den frammarscherande tiden men samtidigt det varaktiga faktum att den finns där för att mäta våra liv och på samma sätt hålla oss på banan genom en klar och fast struktur.

Experiment som genomförts på människor som helt förlorat förmågan att räkna tiden visar att vi som levande organismer hamnar i en känsla av frustration och djup ångest. Tyngdlöst simmar våra själar omkring i ett ljudlöst mörker, som i slutändan får katastrofala följder för kroppen.
Vi behöver dygnets alla ljud omkring oss; slamrande kaffekoppar, gnyende hundar och Tomas Ledins dallrande stämma, för att veta var vi befinner oss på samma sätt som vi behöver solens upp- och nedgång för att uppskattningsvis orientera oss om tid och rum.

Bel Air sjunger: Plugga, jobba, stressa
Springa omkring
Livet måste va' mera än så

Många kan nog identifiera sig med detta ekorrhjul.
Solen går upp och solen går ner. Sommar blir till höst. Hösten blir till vinter och så vidare.
Som Bodil Jönsson skriver i sin bok Tio tankar om tid: ”Den upplevda tiden är egentligen lika sann som den mekaniska/atomära tiden. Det är bara det att de är sanna i olika dimensioner. Min personliga tid, min egenmänskliga tidsuppfattning, är något som jag bara kan dela med mig själv, medan den tidsangivelse jag behöver för att stämma träff med andra är den konstgjorda tidsmätningen.”

Bel Air sjunger vidare: Ett och ett är två
Har jag fått lära mig
Hjärtat börjar slå
När jag är nära dig
Så det måste va'
Nånting bra
Det här…

Eller som Bodil Jönsson skriver i Tio tankar om tid: ”Om en människa inte har något nätverk inom räckhåll, vittrar också hennes självbild sönder.”

Vidare sjunger Bel Air: Det är jag säker på
För det fick vi lära oss när vi var små

Något som Jönsson beskriver sålunda: ”Människan präglas hela livet, men starkast präglas hon i barndomen.”

Exakt hur gammal textförfattaren till låten 1+1=2 var 1985 vet inte jag, men jag är bergfast övertygad om att kompositören höll sig till de enligt praxis statuerade tre minuter som Melodifestivalens arrangörer tillåter tävlingsbidragen att vara.
Tre minuter var alltså den atomära tiden.
Den egenmänskliga och självupplevda tiden var förmodligen mycket, mycket längre för de människor som tvingades att lyssna på låten.