Rimbloggen

(Foto: Katrin Thörnblom, IBL)

En legend som har fascinerat oss så
Ja, nu som då
Och många män sökte passionerat ändå
Fast svårt att nå
För långt där in i djungeln
Länge sen, försvunnen
Kanske finns den kvar där än
Staden som var full av Rikedom och guld, min vän
Hör historien

Eldorado - legendernas magi, woh oh
Eldorado - av guld och fantasi

Hövdingen smyckades av guld
Och blev då Eldorado
Och i sjön offrades juveler
O-oh, ingen kan nå

De smycka' sina hus av guld
Som spred ett härligt ljus, woah ah
I staden som var full av Rikedom och om igen
Hör historien

Eldorado - legendernas magi, woh oh
Eldorado - av guld och fantasi
Oh oh, ah oh, oh oh,
woh woh Oh oh, ah oh,
jo oh oh, hey hey Oh oh,
ah oh, oh oh,
woh woh
Oh oh, ah oh, jo oh oh, hey hey

(Det är fullt möjligt att denna eminenta text fortsätter med ytterligare 23 woh woh, 15 hey, hey och ett 40-tal oh oh oh men jag väljer att avsluta mitt citat här.)

På ett väldigt eget och rörande sätt tolkas här den legend som alltsedan 1530-talet varit känd i Colombia.
I korthet handlar det om en kung som dök ner i vattnet på jakt efter det gyllene landet, el Dorado, där en gyllene indian sades regera. Väl framme i el Dorado kunde var och en avsluta sitt pensionssparande, ty i det gyllene landet fanns allt av rikedom och skönhet. Nästan som att titta på den hårsprayade trion Sound Of Music som kom fyra med 25 poäng i den svenska melodifestivalen 1986. De hade också allt av rikdom och skönhet. En lite blekfet pianist med en stormrik pappa och två stomatol-leende blondiner i åtsittande kläder.

Sound Of Music bestod av Nanne Grönwall (då hette hon Nordkvist), Peter Grönwall och Angelique Widengren.
Låten El Dorado bestod av ett antal gyllene klichéer staplade ovanpå varandra.

Lägg märke till textens lite impressionistiska stil. Betraktaren av texten får sig hela historien till livs men de tröttande detaljerna utelämnas på ett förtjänstfullt sätt. Istället läser vi: "Och många män sökte passionerat ändå, fast svårt att nå, för långt där in i djungeln, länge sen, försvunnen, kanske finns den kvar där än".
Det hela tycks smått inspirerat av Hemingways isbergsteknik, nämligen detta att enbart skrapa lite på ytan till det som skall avslöjas. Och vilken legend, sedan. Det är så mycket som kan läsas in mellan raderna i detta lyriska 80-talskantat.

Nutida bedömare häpnar dock över det frekventa användandet av utropet "woah ah".
När man ser texten så här på pränt inser man att det som Povel Ramel utsatte Wenche Myhre för 1974 då han försmädligt tvingade henne att plugga in den tungvrickande texten till "Jag diggar dig" (Wenche tränade på texten varje vaken timma, hon rabblade den även i bastun) är platt intet mot alla de "woah ha", "woh woh" och "hey hey" som Nanne och Angelique tvingas hantera i sitt framförande.
Varför textförfattaren valt att ha med just uttrycket "woah ha" spekulerades det vilt kring 1986.
Det troligaste var väl att det skulle symbolisera den sydamerikanska urbefolkningens gutturala läten som ofta hörs i samband med diverse schamanistiska riter.

Andra bedömare ansåg dock att man ville hylla en av Sound Of Musics stora inspiratörer, nämligen det håriga monstret Chewbacca; känd från filmerna om Stjärnornas krig som var omåttligt populära i början av 80-talet.

Ett tredje alternativ finns förvisso också. Kanske är det helt enkelt så det låter när Peter Grönwall är lite hungrig och snabbt vill få sig en pizza. "Woah ha, woah ha!!!"